Kvinnliga ortopeder, del 2

Del 1 av två artiklar om kvinnor inom ortopedin publicerades i OM 3, 2021. Risken att nämna några är ju att andra glöms. Men med våra båda artiklar vill vi hylla alla dem som gick först och bröt mark för oss som kommit därefter. Att allt – även ortopedi – blir bättre med diversitet hoppas vi att våra läsare håller med om. För den som vill stödja kvinnor inom ortopedin finns Kvinnliga Ortopeders Sällskap – läs mer i OM nummer 4 2020!

Pionjärer inom forskning och organisation

Länge var ortopedin präglad av män som samlades i styrelser och till vetenskapliga möten. Att det fanns en ”Ladies’ committee” som ordnade de medföljande fruarnas program var en självklarhet. Det är lätt att föreställa sig att de första kvinnorna först behövde skaffa sig en bas inom den kliniska verksamheten innan man fann energi och stöd tillräckligt att fördjupa sig i forskning eller i våra organisationer. Men i spåren efter de första kliniskt verksamma ortoped-kvinnorna som vi porträtterade i förra OM, följde andra starka profiler. Några av dem presenterar vi här.

MARGARETA RÖDÉN – ortoped i Sundsvall – var den första kvinnan i SOFs styrelse, när hon valdes in 1988.

– Det var faktiskt inte svårt att bli accepterad av svenska kollegor, säger hon.

Värre var det i EFORT-arbetet. Margareta berättar med eftertryck hur hon blev totalt ignorerad av den engelske ordföranden tills hon gjort klart för honom att hon inte var medföljande älskarinna till SOF-ordföranden Björn Persson.

Margareta har en gedigen karriär som ledare. Hon betonar det fackliga arbetet som en bra bana för att bli chef. Via tidig start i SYLF och senare i styrelsen för chefsföreningen, blev hon verksamhetschef 1995. Därefter divisionschef, sjukhusdirektör, projektledare på SKL, hälso- och sjukvårdsdirektör, biträdande landstingsdirektör och slutligen förvaltningschef med ansvar för länets alla sjukhus. Under sina 20 år i ledande ställning har Margareta varit ansvarig för flera stora omorganisationer.

– Jag har aldrig ångrat en dag att jag blev läkare och ortoped. Inte heller att jag blev chef. Jag lär mig nytt varje dag.

Apropå förändringar, så pekar Margareta på utförsbacken efter 90-talskrisen då man sparade in på offentlig sektor, och den efterföljande vårdplatsbristen. Hon talar också om ett kontrollbehov idag som gör medarbetarna rädda att göra fel. Till den grad att man inte törs göra rätt!

– Om du gör tillräckligt mycket kommer du att göra fel. Har du inte gjort fel har du inte haft tillräcklig volym.

Margareta betonar att det behövs fler läkare som väljer att bli chefer. Hon citerar ett råd från sin mentor – ”man ska alltid veta hur långt man kan gå. Är det något som känns helt galet så ska man kliva av".

Ladies committee i NOF-programmet från 1990.

När det gäller kliniskt arbete menar Margareta att vetenskap och klinisk erfarenhet bara är en del, den andra är att kunna anpassa sig efter den patient man har framför sig, och förstå den individens behov. Hon understryker att läkaryrket är ett hantverk – oavsett specialitet. Att det kräver träning, om och om igen. Råd som ligger i linje med Margaretas intresse som ung kampsportare för muskler och fysiologi, vilket ledde in på den ortopediska banan.

HANNE HEDIN blev ortopedspecialist 1985, och har arbetat i Östersund och Falun. Hanne valde ortopedin på lättsamma och allvarliga grunder – det var en rolig AT-placering, men även en stor tågolycka utanför Östersund där många skadade fick tas omhand gjorde stort intryck. Att vara den enda kvinnan på en liten klinik tänkte hon inte på som så konstigt. Däremot blev det på specialistkurserna uppenbart att hon ofta var enda kvinnan.

I Falun visade det sig, som det ofta gör, att när en kvinna börjar kommer det fler. Till slut var de 12–13 kvinnliga ortopeder där, berättar Hanne. Hon känner vi som mångårig sekreterare i SOF. Hanne var länge även sekreterare i ortopedsektionen inom UEMS (European Union of Medical Specialists), där var de bara två kvinnor bland mer än 40 medlemmar.

Marianne Sey-Kanya.

Margareta Rödén.

Helena Saraste.

– Förr i tiden var patienterna inneliggande i 3 veckor efter en knäplastik medan det nästan kan ske i dagkirurgi nu. Operationsmetoder och tekniker har också ändrat sig. När jag började gjorde man fortfarande öppen meniskkirurgi men nu sker ju allt artroskopiskt. Däremot upplevdes vårdköerna som kortare förr trots att vi var färre som arbetade.

Hanne Hedin.

– Patienterna förstod dock inte alltid att jag var ortopeden utan trodde jag var sjuksköterska eller sjukgymnast.

Hanne råder den unga ortopeden att försöka få så mycket kirurgisk träning som möjligt! Gå med på operation även om du har andra uppgifter, stanna kvar på kvällen om du har möjlighet. Träning ger färdighet och ortopedi är ett hantverk. Hon påminner om att även om ortopedi stundtals kan vara tungt är det ofta inte råstyrka som krävs, utan teknik.

– Jag har aldrig ångrat att jag blev ortoped och har fortsatt att arbeta som ortoped även efter pensionen. Ortopedi är en specialitet som passar både män och kvinnor, så det är viktigt att det utbildas fler kvinnliga ortopeder.

HELENA SARASTE var den första kvinnan som disputerade som ortopedläkare inom ämnet ortopedi, 1984, och docent 1987. Efter utbildning i Helsingfors blev hon specialist i ortopedi 1980. Redan hennes första sommarjobb inom ortopedi på Tölö sjukhus visade på forskningens betydelse då sjukhuset hade en aktiv och integrerad forskningsavdelning. Att forska ingick i livet som läkare på en universitetsklinik. 1972 gjorde Helena sin första femurmärgspikning enligt Küntscher (som krigsplacerad introducerade metoden i Finland på 1940-talet).

– Det slog högre än att fundera på piller för olika obotbara invärtesmedicinska åkommor. Därtill hade finsk ortopedi utvecklats starkt till följd av behovet att behandla resttillstånd efter krigsskador. Också nya kirurgiska tekniker och utveckling inom anestesi och intensivvård öppnade spännande möjligheter. Att ha utmaningar, vara kreativ, skulptera bort deformiteter, förbättra funktionen för patienter, analysera, planera, använda nya tekniker, samt att ta risker och se resultat, överensstämde med min personlighet, säger hon.

När Helena beskriver skillnaden mellan sina tidiga arbetsår och nutid, understryker hon att det inte bara är vackra minnen eller hörsägen, utan inkluderar systematiska undersökningar. Det var givet att arbetet skulle styras med professionell kunskap, både klinisk och vetenskaplig. Administrativa pålagor var inget som störde. Schemat gjordes av läkare med hänsyn till kompetens, var översiktligt utan detaljerade

placeringsrutor och tidsangivelser. Men röntgenronden fick man inte missa. Man tog eget ansvar för att arbetet flöt. Det kollegiala stödet var starkt - det gällde att organisera och sköta sitt jobb, så att man hann assistera äldre kollegor på operationer och följa med på högspecialiserade konsultmottagningar. Vad, när, hur och av vem skulle patient opereras bestämdes av kirurger, och ströks inte gång på gång.

– Man utförde dubbelt så mycket arbete men använde hälften så mycket tid jämfört med dagens administrativa överstruktur.

Helena menar sig inte ha mött några för- eller nackdelar i sin yrkesutövning som kvinna, men har utomlands ibland mött artig förvåning.

– Men det är klart att jag beskådat hur egocentriska personer – såväl män som kvinnor - haft utrymme att ta egen makt och trampa på andra i dysfunktionella organisationer med svaga chefer. Män mer aggressivt, kvinnor mer beräknande. Vid några sådana tillfällen valde jag en rak konfrontation även med risk att bli av med jobbet, vilket aldrig skedde, utan tvärtom.

Vad vill då Helena ge för råd till den unga ortopeden, efter att ha valt stor och svår kirurgi i över 40 år. Jo:

– Tänk efter om det är värt rynkorna. Välj din chef. Analysera varför du vill bli ortoped, stämmer det med din personlighet, gillar du utmaningar, kan du tåla stress, ta ansvar för dina misstag och tillkortakommanden inför en patient? Du kan inte gömma dina misstag som skyltas på nästa röntgenrond. Är du praktiskt lagd och innovativ i hantverket men samtidigt forskningsintresserad? Å andra sidan kan man byta yrkesriktning till annat senare.

GERTRUD LIND var däremot den första kvinnan som disputerade inom ämnet ortopedi. Detta skedde i Linköping 1974. Dock var hon röntgenläkare, och även om hon så småningom hade en mottagning på ortopeden på Karolinska sjukhuset var hon inte delaktig i det ortopediska arbetet. Gertruds arbete byggde på att hon noterat att diskbråck ”försvann” under myeolografiundersökningar då ryggraden sträcktes ut. Hon lanserade autotraktionsbänken och disputerade på dess effekt. Och till slut lite mer om den första kvinnan som blev ortopedspecialist i Sverige: MARIANNE KANYA SEY, hennes syster Kata Tiborné Biró har berättat för oss att det kanske var Mariannes höftdysplasi vid födseln 1925 – med två tidiga operationer som följd – som ledde henne mot ortopedin. Föräldrarna tyckte lärare var ett lämpligt yrke, men Marianne stod på sig. Världskrigets slutskede hindrade dock universitetsstudier innan Marianne började läsa medicin 1946, på Semmelweisuniversitetet. Hon blev ortopedspecialist 1956, och var i Budapest en av tre kvinnliga ortopeder. Samma år ledde den ungerska revolutionen till att landets gränser öppnade för första gången på 10 år. Förklädda till bönder flydde Marianne, maken Ervin och knappt ettårige sonen Peter från sovjetstyret, via Wien, till Sverige. Hennes första arbete blev på ortopeden i Borås. På 60-talet flyttade familjen till Göteborg, där Marianne arbetade på Lundby sjukhus, huvudsakligen med allmänkirurgiska ingrepp. Marianne beskrevs som en ”samvetsgrann och fingerfärdig kirurg”, och arbetade in på 90-talet. Kata berättade att Marianne aldrig nämnde något om att hon var den första i sin roll i Sverige.

Gertrud var social och färgstark. Hon lär ha haft kollegorna som kontrollgrupp i studier av sträckbehandlingen, i vilket ingick att bli få bålen fotograferad med värmekamera, naken, i olika projektioner. Hennes kontaktnät var stort, en del celebriteter behandlades och behandlingsmetoden rönte stor uppmärksamhet. Skanna QR-koden här nedan med din mobiltelefon, för att lyssna till henne via SR, i ett inslag från 1974! Gertrud framstår som en kreativ och energisk person, lika effektiv i sin terapeutiska hållning gentemot sina patienter som promotor av sin terapimodell. Under en period minskade diskbråcksoperationerna, speciellt på KS, men även i resten av landet. Tyvärr dog Gertrud Lind tidigt på grund av cancersjukdom.

Gruppbild från Borås sjukhus. Marianne Kanya stående, nummer två från höger.

Iris Holweg

ST-läkare Universitetssjukhuset Örebro

Camila Bedeschi Rego De Mattos

Specialistläkare Lunds Universitetssjukhus

Lina Sjödin

Specialistläkare VO Ortopedi Södersjukhuset

Ievgeniia Kryvoruchko

Leg.läkare, Ortopedkliniken Capio S:t Görans sjukhus