GRAVEL! ÄVENTYRET BÖRJAR DÄR ASFALTEN TAR SLUT GRUS SAND STEN STIG

Lue juttu suomeksi: pikkukaupunki.fi

Gravelbiken kombinerar mountainbikens och landsvägscykelns egenskaper. En gravelbike påminner om cyclocrossen, cyclocrossen är en racercykel byggd för tävlingar på sand och grusbanor. Gravelbiken är mångsidigare, mer av en allroundcykel med stabilare geometri. Gravelbiken är konstruerad för att kunna ha riktigt feta däck. Den är utrustad med många fästpunkter för t.ex. väskor, dricksflaskor och andra tillbehör. Den funkar därför också bra för pendling. Gravelbiken är perfekt om man bara vill äga en enda cykel.

Jag var led på att köra samma asfaltrundor, kanske behövde jag också en anledning att köpa en ny cykel, säger Mikko Airas.

Gravelbiken är en korsning av landsvägscykel och terrängcykel – en terrängcykel med bockat styre för höga hastigheter på grus och kapacitet att hantera teknisk terräng. Det är alltså en ny typ av cykel för grusvägar.

En gravelbike är perfekt när man lämnar asfalten och ger sig ut på långa upptäcktsfärder längs de mindre grusvägarna. Äventyret börjar där asfalten slutar.

Mikko Airas hade kört asfaltrundor tills han kände att han måste cykla i flera timmar för att få se något nytt. Asfaltvyerna, tunnlar av granskog längs vägen, landskap man oftast redan sett ur bilfönstret, tråkade ut gravelpionjärerna. Dessutom vill Mikko Gravel betyder grus och gravelcykling handlar om att köra på grusvägar. Småstadsliv har träffat två gravelpionjärer i Lovisa, som kört gravel innan gravelcyklingen uppfanns.

och Matti ”Masa” Suominen hålla sig borta från trafiken, att köra längs landsvägskanten bland den tunga trafiken kändes farligt. Med gravelcykeln kör man bort från trafiken – rakt ut i naturen.

Snabbt på grus Gravelcyklingen öppnade en ny värld för Mikko, en fartfylld värld på grusbelagda vägar och på skogsstigarna. Stenar och rötter är också en del av gravelvärlden. Att cykla på grusvägar och stigar var något som bara MTB-cyklister, alltså terrängcyklister, gjorde förut. – Terrängcyklingen är för långsam. Jag behöver högre hastigheter, jag tycker om fart, säger Mikko.

Gruscykeln är snabb, en racercykel med terrängdäck. – Idén är att snabbt förflytta sig via asfalten ut i naturen. Gravelcykeln är snabb på alla underlag, säger han.

För Mikko handlar det om äventyr. Grusvägar, dåliga vägar, små vägar, skogsvägar och stigar – gravelbiken klarar allt. Cyklarna är lätta och man kan bära dem på axeln över de stenigaste partierna. Möjligheterna är obegränsade.

Med gravelcykeln har man möjlighet att utforska platser som varit oåtkomliga förut – både på grund av terräng och avstånd. Gravelbiken är skapad för dagslånga turer, med fästen för dricksflaskor och väskor. Man kan

Då man kör gravel blir man en del av landskapet och lämnar stressen bakom sig.

Äventyret börjar där asfalten slutar, man kan bara köra på känsla även utan kartor. ”Nätverket av grus, sand och skogsstig är oändligt. Man hittar alltid nya saker”, säger Masa Suominen.

ta med matsäck och upptäcka nya platser. Man kan till och med packa med sig ett tält. – Det är fint att ge sig ut på okända vägar. Man vet inte vart de leder. Jag brukar inte ens använda kartor, utan bara köra på känsla, säger Mikko.

Gravelparadis Masa älskar cyklar och cykling. Han har också sett tillräckligt landsväg och asfalt. De oändliga grusvägarna i Östnyland lockade honom då han flyttade till Lovisa för 10 år sedan. Lovisa är ett paradis för gravelcyklister. – Nätverket av grus, sand och skogsstig är oändligt. Man hittar alltid nya saker, säger Masa.

Han började upptäcka grusvägarna på en fixiecykel, alltså en enväxlad cykel med fast nav och landsvägsram. Han har också cyklat grusrundor med en normal racercykel, byggd för asfalterade landsvägar. Men då väglaget blir dåligt är gravelcykeln överlägsen. – Med landsvägscykeln skakar tänderna så att plomberna faller ur, säger Masa.

Alltså skaffade han en gravelbike till slut, men enligt honom hänger det inte på utrustningen. – Det handlar om frihet, obegränsade rutter, om upptäcktsfärder i närmiljön. Det är bara att köra, det finns inga regler, ingen utrustning man måste ha. Man kommer närmare naturen, det är poängen, säger Masa.

Enligt Masa är den så kallade gravelscenen ganska ny, ungefär fem år gammal. Delvis handlar det om att uppfinna saker på nytt, saker som funnits redan länge. Alltså handlar det om marknadsföring, om att sälja en livsstil. Marknadsföringens budskap är äventyret: långa avspända turer i sköna landskap – i avskildhet eller med ett bra gäng. Gravelcyklingen är inte så allvarlig som den traditionella tävlingscyklingen. Det handlar inte om prestationer och sekunder och mästerskap. Man måste inte ha blodsmak i munnen för att köra gravel, även om det alltid finns typer som vill pressa gränserna. Det hör till.

Bort från civilisationen

För Masa är gravelcykling ett sätt att upptäcka naturen, yra runt i skogarna och på landsbygden. Det handlar om att ha kul. – Jag försöker kombinera fina etapper som jag upptäckt här och där, kolla om någon skogsväg jag sett är framkomlig. Ofta fortsätter vägen som stig, även om den ser ut att ta slut på kartan. Oftast kommer man fram någonstans, säger han.

En optimistisk livssyn är en fördel – eller happy-go-lucky, som Masa säger. – Jag tycker om äventyrsaspekten, säger han.

Masa tycker om att utforska sin närmiljö, att cykla bort från civilisationen. Gravelcykeln är ett perfekt redskap. – Landskap och platser ser olika ut beroende på årstid och väder. På en gravelcykel kan man verkligen känna naturen. Man trampar bara på mitt bland de böljande åkrarna. Det är fint, berättar Masa.

Då man kör gravel blir man en del av landskapet och lämnar stressen bakom sig.

Prylar och frihet Man behöver inte sälja en njure för att köpa en gravelbike, man kommer igång för ungefär 1500 euro. Det är inte billigt, men för den prylfixerade erbjuder gravelcykligen naturligtvis ett bottenlöst hål. Det finns ingen övre gräns för hur mycket pengar man kan lägga ut på sin cykel.

Mikko har byggt sin cykel själv, valt ut komponenterna, del för del, men han vill helst inte räkna ihop totalsumman för delarna. Men allt behöver inte vara hightech: för att förlänga säsongen har Mikko köpt en ficklampa från Tokmanni som han tejpat fast på hjälmen. En billig och funktionell lösning, som visar att man inte behöver ta sin hobby på för stort allvar. Poängen är att komma ut i naturen, även då dagarna är korta och mörkret kompakt. I grunden handlar det inte om prylar, utan om frihet.