Gud är någon (från Bergets Rundbrev 2009 nr 4

GUD ÄR NÅGON

Apropå intervju med Jonas Gardell i Tidningen Dagen. Sr Veronica O.P. (från Bergets Rundbrev 2009 nr 4) I en intervju i Dagen 12 november 2009 "Utvecklar [Jonas Gardell] sina tankar genom att beskriva sin tro, att en gudsrelation handlar om ett oavbrutet samtal med någonting som man upplever som gudomligt i tillvaron. En relation där vi inte är satta under lupp, inte behdver bevisa att vi duger, utan helt enkelt ett ständigt pågående samtal ... Jag gör det i termer av Gud och kristendom, ungefar som i tolvstegprogrammet. Men du kan iiversätta Gud till vad du vill ... Somliga säger att de söker Gud, andra säger att de söker sig själva, kanske kan man inte söka den ene utan att finna den andre. Det här är ju vad livet innerst inne handlar om: Vem är jag? Vart är jag på väg?"

Jag håller med Jonas Gardell när han säger att en Gudsrelation handlar om ett oavbrutet samtal, och att livet handlar om att finna Gud och oss själva. Sen går våra tankar isär. Ett samtal förutsätter att det är två som talar med varandra.Jag kan inte samtala med någonting som jag upplever som gudomligt. Någonting är inte någon annan. Det är en projicering av min egen upplevelse, av mina tankar. Jag talar med mig själv, utifrån mig själv! Det handlar alltså inte om en dialog utan om en monolog. Jag kan inte översätta Gud till vad jag vill. Gud är en Annan, jag förfogar inte över honom, han gestaltas inte efter mina egna önskningar och drömmar. Gud är Gud och jag är jag. Vi är inte sammanblandade. Det finns en distans mellan oss. Jag är inte en del av det gudomliga. När Gud skapar, kallar han till livet någonting nytt, någonting som är utanför honom själv. Gud såg att det var gott, står det i första Moseboken. För att kunna se någonting krävs det att det finns ett avstånd mellan den som ser och det som är sedd!

”En relation dar vi inte är satta under lupp”. Just det! En relation är mellan två personer, två partner. Jag har ingen relation till molekyler som jag ser genom ett mikroskop. Gud är ingen forskare, vi är inga studieobjekt för honom. Han skapar för att han älskar. Han kallar till livet för att vi ska

älska tillbaka. Kärleken kan man inte tvinga fram. Det är en fri gåva, annars är det inte längre kärleken. Gud talar och allt blir till. ”Gud sa” står det en del gånger i skapelseberättelsen. Men efter människans skapelse står det för första gången: Gud sa till dem. Gud och ingen annan har initiativet till dialogen med människan. Människan blir alltså Guds samtalspartner i en dialog som pågår hela livet. Gud kallar oss till livet inte en gång, när vi blev till i vår moders sköte, utan varje dag, hela livet. Vi skapas inte färdiga, vi skapas fria ty vi är skapade till Guds avbild och kallade till att bli lika Gud. Vi är mycket större än vi tror. Vi är ett stort mysterium. Vi måste själva bejaka det vi redan är: Guds avbild och förverkliga det i hela vårt liv genom att bli lika honom. Hur kan detta ske? Våra tankar om oss själva är för trånga. Endast Gud vet hemligheten med människan. Endast Han vet hur stor hon är. Vi känner inte vägen till att bli oss själva, men han som har skapat oss, kallar oss oavlåtligen och visar oss vägen. ”Hiir, Israel!” står det i Gamla Testamentet, ”Hör du som har öron att höra med”, säger Jesus (Mark 4:9). Vårt liv är en kallelse. Vi är kallade till att bli oss själva, att bli stora, såsom Gud själv har tänkt oss. Människan är fri till att svara, och hon kan låta sig luras av en annan röst, en röst som kommer nerifrån och får henne att krympa i stället för att växa. En röst som säger att det är lätt att vara människa, man behöver bara sträcka ut handen och äta av kunskapens träd. Det är bara att ta för sig, att roffa åt sig. Man behöver inte ta emot och vara beroende av den som kallar oss till livet och vill skänka oss allt, göra oss ”delaktiga av gudomlig natur” (2 Pet 1:4). Då blir människan instängd i sig själv, hennes liv blir en ensam monolog med sina egna tankar och föreställningar. Det är inte längre en dialog med den som ständigt kallar henne till att lämna sin lilla trånga trygghet för att ge sig i väg till det okända och växa i mötet med den Andra. När vi ser på oss själva utanför Guds ljus, när vi tror att vi är vår egen källa och behåller vårt liv i våra händer, när vårt liv blir vårt eget projekt, då blir det trångt för oss. Det blir svårt att andas i vårt instängda lilla jag! Vi kan lära känna Gud för att han själv har meddelat sig till oss. Han har talat till oss genom profeterna och sist och slutgiltigt genom sin Son. Ordet har blivit kött, Han har uppenbarat för oss Guds mysterium. Vi kan inte lära känna

Gud genom att ”studera” eller ”uppleva” Gud, utan endast genom att lyssna på hans Son Jesus Kristus och följa honom. Den som hör och hörsammar, den som lyssnar - vänder sig om till den som talar - och går in i en helig lydnad, han lär känna Gud inifrån. Han går in i Guds mysterium och hans eget mysterium blir uppenbarat för honom.

När Gud skapar, drar han sig tillbaka. Gud drar sig tillbaka och lämnar platsen åt det torra, åt stranden och klipporna, åt grönskan och fröbärande örter, åt träd som efter sina arter bär frukt, åt vimlen av levande varelser. När du skapar oss, Herre, drar du dig tillbaka så att vi får en plats att stå på, ett utrymme att andas i, en väg att gå. Du drar dig tillbaka för att jag ska få växa och ta ansvar för mitt liv. Du skapar en distans så att jag kan bli mig själv. Du kallar mig vid mitt namn och jag ger mig i väg och söker dig, du som är mitt livs källa. Du drar dig tillbaka så att jag, som en fri människa, ska möta dig och du kommer mig till mötes tills vi står ansikte mot ansikte och din och min glädje blir fullkomlig.

www.berget.se

VOLONTÄR PÅ BERGET!

Vi är i ständigt behov av volontärer, som kommer till Berget för kortare eller längre perioder. Som volontär delar man livet på Berget med gemenskap, bön och arbete. Ring eller skriv till Ingrid Eriksson för mer information; 0248-79 71 70 ingrid@berget.se

Ovan. Sr Veronica framförde någon form av spex tillsammans med Sr Monica, Per och Elsa Mases. Vid 25-årsjubileet 1987. Nedan. Dominikansystrarnas bön i lilla S:t Dominicus kapell 1983; Sr Marie-Raymond, Sr Veronica och Sr Agnes.