Kära vänner

KÄRA VÄNNER! Sr Veronica OP, medarbetare på Berget.

Sr Veronica har undervisat många volontärer genom åren.

Som många av er vet fyllde burna av det liv som levs här och av jag 80 år ifjol och nu blir kommunitetens bön och omsorg. det dags för mig att flytta tillbaka till mitt hemland. Det är för mig en lång historia som Det tycker mina överordnade och tar slut och jag vill gärna berätta nu tycker jag det själv. Jag måste lite om början, inte S:t Davidserkänna att det tog lite tid för mig gårdens början, men hur det blev att acceptera detta och gå in i en när vi, Dominikansystrarna, kom lydnad, men nu är det så, jag hålhit. Jag är den sista som kan göra ler på att lämna Berget. Nu under det, när mina älskade medsystrar dessa coronatider kommer vi inte lämnat det jordiska livet. att kunna säga adjö till varandra, men jag bär er i mitt hjärta och VI ANLÄNDE TILL BERGET i min bön. Jag känner sorg men i september 1983. Vi var en liten framför allt en stor tacksamhet för kommunitet som efter många den tid som har varit här, den har år i Karlstad behövde förnyelse varit rik och välsignad. Berget är och ny inspiration. Per Mases å en benådad och välsignad plats där sin sida önskade en dominikansk folk kan möta Gud och sig själva, närvaro på Berget och hade några

år tidigare sökt kontakt med Dominikansystrarna. Frågan blev då åter aktuell för oss och det beslöts att vi skulle flytta till Berget.

DET VAR ETT HELT NYTT äventyr. Berget hade en ekumenisk öppenhet och kallelse, medarbetare från olika kyrkor hade varit engagerade här, men att en hel katolsk kommunitet skulle flytta hit och leva här var ett vågat steg, ett steg i tron. Hur skulle det gå?

Jag, för min del, var inte alls förtjust vid tanken att leva på Berget. Jag tyckte om livet i församlingen. Det hade varit spännande att försöka få kontakt med de få katoliker som bodde i Värmland; många resor, många möten… Vad skulle vi göra på Berget? Skala potatisar och bädda sängarna, tänkte jag! Det var också det vi gjorde i början. Sr Ingrid kände inte heller någon större entusiasm vid tanken att flytta hit och stannade i Karlstad. Hon hade nyss opererats i höften, behövde en rehabiliteringstid och flyttade till några vänner i Karlstad. Hon kom på besök några gånger men det tog ett år innan hon beslöt sig för att komma hit. Ja, ni vet hur fortsättningen blev. Syster Ingrid stannade i sin boklåda när hela kommuniteten bröt upp 1988 och fick tillstånd av generalpriorinnan att vara kvar där. Hon blommade upp och var den varma, kärleksfulla och välkomnande systern i boklådan och i kapellet, där hon påminde om att vi sjöng vesper ”med hela den världsvida kyrkan över hela jorden”.

Från Karlstad kom alltså Sr Agnes, eller ”Moder” Agnes som hon kallades av många. Hon hade ett varmt och moderligt hjärta. Sr Agnes hade trätt in i klostret 1936 som den första svenska systern, tillsammans med en väninna, Sr Marie. Detta blev till en stor skandal och utlöste en mediastorm. Katolska kyrkan var farlig, lockade unga rika flickor, de skulle bli hjärntvättade… Så småningom lugnade det ner sig, och hon blev en älskad priorinna och av och till valdes hon som provincial. När vi kom hit var sr Agnes nästan blind

och väntade på en starroperation. Sr Marie Raymonde, som varit bland de första systrarna som kom till Stockholm 1931, en varm och livlig syster från Södra Frankrike. På S:t Davidsgården diskade hon troget varje dag, och ägde till och med ”diskrätten” över alla andra. Hon var mycket öppen, spontan och intresserade sig för alla. Hon hade tyvärr aldrig lärt sig svenska ordentligt men talade med sitt varma hjärta så att alla förstod.

Sr Elsbeth, en schweizisk syster, som hade en keramikateljé i Karlstad, och försökte inrätta en ateljé här men det lyckades inte. Efter två år lämnade hon Berget. Men hon hann organisera det första julfirandet på Berget. Det började varje morgon med morgongymnastik. Gästerna gick i rad bakom henne och följde noga hennes instruktioner. Det blev ett väldigt lyckat firande, där gästerna fick dela med sig mycket av sin livserfarenhet.

Sr Veronica, jag, den fjärde. Ja, jag bäddade sängar och lärde mig att svenskarna inte sov under sina ”påsklakan”, som jag trott hittills, utan under påslakan!

VI TRÄNGDES IHOP i Malungsstugan, i de fyra små rummen under taket. Vi hade haft det stort och rymligt i Karlstad. Till Sr Ingrid hade vi tänkt ett rum som nu är en del av kapellet, men hon bodde aldrig där, utan i boklådan, som då ännu inte var boklåda!

I köket hade vi ett stort runt bord som utgjorde centrum för vårt kommunitetsliv. En och annan retreatledare kom in ibland, satt med oss där och talade om livet! Det första vi gjorde var att inrätta ett kapell, S:t Dominikus kapell, som sedan dess har blivit större och mycket vackrare. Varje onsdag hade vi en kommunitetsdag. Vi åt tillsammans vid det runda bordet den mat Sr Marie Raymonde lagat åt oss. Sen tog vi ofta en biltur och besökte Dalarna! Vi levde alltså vårt liv här på Berget, fick en del vänner både i församlingen i Falun och på Stiftsgården, men hur var det med att finna vår plats här?

Det tog tid och krävde mycket tålamod av dem som var här, Per, Elsa och inte minst Grethel Olsson. Vi hade alltid haft ekumeniska kontakter, men att dela vardagen, komma in i Svenska Kyrkans tradition och liturgi var någonting nytt. Hur skulle vi förhålla oss till allt detta och inte förbli en främmande kropp och leva vid sidan av?

LIVET PÅ BERGET var annorlunda då mot vad det är nu. Berget hörde fortfarande till Stiftsgården, hela administrationen sköttes där. Dit kom anmälningarna, betalningen… osv. På Berget bodde två volontärer, Karin Dahlquist som Per nyss rekryterat som husmor och Marianne S. Två till kom varje dag från Stiftsgården för att hjälpa till. Grethel Olsson härskade över Berget. Gjorde program, tog emot gäster… och Nils Hugo Ahlstedt ledde medarbetarsamlingen varje tisdag morgon. Vi satt i Rättviksrummet som hade varit rökrum för gästerna och stank tobak!

RETREATGÄSTERNA anlände på torsdagarna och försvann tyst på söndagarna utan allmän avslutning. Var och en fick lämna tystnaden på det sätt hon/han önskade. När det inte var någon retreat fanns ingen bön i S:t Davidskapell - förutom mässan som Per firade varje morgon, men vi bad troget tidebönerna i vårt kapell.

Nu, när jag tänker efter, inser jag vilket vågat steg Per hade tagit när han bjöd oss hit. Det blev en del spänningar mellan oss, men Herren, den gode Herden ledde oss genom allt. Tron och bönen har varit den kraft som hjälp oss att övervinna svårigheterna och gå vidare. Där ligger kanske det största ”ekumeniska” vittnesbördet.

Så småningom blev Sr Elsbeth och jag värdinnor för Meditationsgården med ansvar för programmet och gästerna. Jag började leda kurser och retreater, vi blev en del av livet här och gästerna kom gärna och hälsade på systrarna. Medarbetare började komma hit och bosätta sig på Berget, den första var Ingrid Eriksson som kom ett år efter oss och har varit vittne till denna forntids historia!

Sr Ingrid kom äntligen från Karlstad och bosatte sig i den lägenhet som hade varit Hans Hofs och som nu var tom, Sr Agnes flyttade också dit så småningom. Där fanns två rum, ett kök och ett stort vackert rum som användes ofta som samlingsrum för meditationsgårdens gäster (Meditationsgårdens nya del med brasrummet fanns inte då). Där började Sr Ingrid sälja några burkar alger som hon haft med sig från Karlstad och några böcker. Algerna, hade hon upptäckt, var en mirakelmedicin som kunde bota nästan allt! Bokförsäljningen växte så småningom och det blev med åren den stora bokhandel som ni känner till och mötesplatsen där man alltid blev hjärtligt mottagen av Sr Ingrid och Sr Agnes.

SEN BLEV DET som det blev, Sr Elsbeth lämnade Berget, och även Sr Marie Raymonde, Sr Katrin Åmell delade vårt liv här ett år och efter henne Sr Monica Bexell. Det första ”försöksår” hade blivit tre år och blev så småningom fem år. Vi hade levt som kommunitet här och vårt största bidrag till Berget var kanske, som Ingrid brukar påpeka, att avromantisera klosteroch kommunitetsliv. Alla kunde konstatera att vi nunnor var helt vanliga människor med brister och svagheter, vi kunde vara besvärliga, bråka med varandra… men någonting höll oss ihop! Vi bad troget, kunde förlåta varandra och fortsätta leva tillsammans. Intressant att se att just våra brister så småningom bidrog till kommunitetens, ”Den heliga Treenigheten”, tillkomst på Berget.

FÖR MIG PERSONLIGEN har Berget varit en stor nåd. En mycket rik tid i mitt liv. Jag hade varit i Sverige i tolv år när vi flyttade till Berget, men det var första gången jag kom in i en helt svensk miljö. Våra kommuniteter var alltid blandade med både svenska och franska systrar. Det var både fascinerande och svårt att känna sig ofta så annorlunda. Ja, ofta förstod jag mig inte på folks reaktioner, och jag kan tänka mig att mitt spontana, ibland abrupta sätt att reagera kan ha varit främmande och även stötande för andra! Men hur veta det, när det aldrig uttrycktes och folk alltid var snälla?

NÄR JAG BÖRJADE LEDA retreater tyckte jag att det svåraste var samtalen med retreatdeltagarna. Jag tänkte ofta när jag satt där och väntade på den som skulle komma: ”Hur gör broder Wilfrid?” Så småningom lärde jag mig lyssna till folk som kom från en annan kristen tradition och vars erfarenhet var olik min. Jag kunde inte säga ”Jo, det här förstår jag!” Jag bara lyssnade och litade på att Herren har olika sätt att leda oss, att den Helige Ande verkar i den andras liv på ett sätt som är annorlunda mitt, ”katolska” sätt. Jesus den gode herden leder oss på olika sätt, den Helige Ande anpassar sig till våra olika traditioner… Det blev en djup ekumenisk erfarenhet!

JAG BÖRJADE OCKSÅ blir bjuden att hålla föredrag och retreater på olika platser och olika kyrkor och traditioner i Sverige. Det blev en mycket rik erfarenhet och jag har fått lära mycket av mina kristna syskon som jag fick nåden att möta. Jag började också skriva i ”Nytt Liv”, och sen ”Trots Allt”, inte så lätt för alla läsarna att en katolsk nunna skulle skriva i just deras magasin!

Jag ledde så småningom en ”böneskola” på Meditationsgården och tänkte att de som varit med om den behövde hjälp för att fortsätta be och hålla ut i vardagen. Jag skrev och sände ut ”Brev om bön” till dem. Dessa brev spreds till en del församlingar där det bildades grupper som använde dem som studiemateriel. Så småningom samlades de till en liten bok som Artos gav ut: ”Brev om bön” som sen blev ”Vägar till bön.”

EFTER FEM ÅR fick vi lämna Berget, andra uppgifter väntade på oss… Jag flyttade till Paris och jag kan berätta att återkomsten till mitt hemland inte blev så lätt!

Det blev fyra intensiva år i Paris mitt i stan i en mycket levande och karismatisk kommunitet. Många ungdomar som blivit ”frälsta” sökte sig dit för att få hjälp och växa i sitt kristna liv. Kyrkan låg på en gågata och var som ett öppet hem för många irrande människor på gatan, uteliggare, prostituerade… Det blev ett annat liv.

KOMMUNITETEN I PARIS hade grundat en liten kommunitet i en vacker liten stad, 4 mil norr om Paris: Senlis, i en ny och utsatt stadsdel. Jag flyttade dit så småningom och var där åtta år tills jag flyttade tillbaka till Sverige. Åren i Senlis blev de lyckligaste åren i mitt klosterliv. Jag blev så småningom ansvarig för vuxenkatekumenatet för stiftet. Det var en stor nåd att leda vuxna människor in på trons väg och har lärt mig mycket om Herrens vägar. Jag har berättat en del om det i boken: ”Vägar till Tron”.

ÅR 2000 ÅTERVÄNDE jag till Sverige. Kallelsen till Sverige hade kommit tidigt i mitt liv, när mormor läste för oss ”Nils Holgersons underbara resa genom Sverige”. Jag hade inte talat med någon om det och inte funderat så mycket på det heller och min överraskning blev stor när min generalpriorinna, helt oväntat talade om för mig att hon hade tänkt skicka mig dit! Jag hade ju redan varit syster i 12 år och det kom helt överraskande!

Jag slutar här min berättelse, den skulle förstås kunna vara mycket längre men det kan räcka för tillfället. Jag är den enda som är kvar från den kommunitet som kom till Berget 1983 och jag ville berätta lite om hur det började. Fortsättningen kommer jag kanske att skriva någon gång i framtiden om Herren ger mig denna nåd!

DET HAR VARIT MÅNGA rika och välsignade år här på Berget och i den ”Heliga Treenighetens kommunitet”. Jag vill tacka alla er som jag mött här på Berget eller någon annanstans i landet. Jag bär med mig hem i mitt hjärta en stor skatt, våra möten, vår vänskap. Jag har fått så mycket i det här landet, lärt mig mycket. Varje möte har varit viktigt för mig, en Guds gåva, hur kort eller lång det än har varit. Jag tackar Herren för denna stora skatt och fortsätter att bära er i min bön och i mina tankar.

Jag kommer att flytta till en kommunitet i Nancy i Frankrike och min nya adress är: 5 rue Mably – 54000 Nancy France