Fängelsedimensionen

Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

I mitten av korset finns tabernaklet med det Allraheligaste, Kristi kropp. Tabernaklet är som ett kärlekens fängelse. Sedan tjugo århundraden är Kristus där frivilligt instängd, för allas skull.

Förra sommaren, mitt i semestern, ringde Biskop Anders mig, och frågade om jag kunde bli fängelsepräst på Kumlaanstalten. Eter en liten betänketid, så svarade jag ja. Inte för att jag ville det, utan endast för att Biskopen frågade. Så det är ny erfarenhet för mig. Tabernaklet som ett fängelse Genom det nya tabernaklet i S:t Dominicus kapell kan vi på ett mysteriöst sätt ge plats åt fängelsedimensionen i våra liv. Vi får närma oss Kristus, vår Herre, dold i tabernaklet. ”Jag tycker om att kalla tabernaklet för kärlekens fängelse! Sedan tjugo århundraden är han där, frivilligt instängd, för min och för allas skull” (S:t Jose Maria Escriva). Inkarnationens radikala inträde i mänsklighetens liv: genom att träda ner i Jordans vatten har Herren helgat allt vatten, genom att ingå i en mänsklig familj har Herren helgat allt familjeliv, genom att häktas, dömas, avrättas tillsammans med andra fångar, har Herren helgat fängelserna och de fångna. Kyrkan som föddes vid Pingsten upplevde sin utveckling de första åren i fängelse, och kan man säga, växte till mognad i fängelsecellerna. S:t Paulus, som var bland de första att fängsla de kristna, och som visade oss att människor kan förändras, dog själv som fånge. De flesta av de första påvarna dog i fängelse. Tjänaren är inte förmer än sin herre. Kristna har i alla tider och i alla länder upplevt det som Herren själv upplevde. Under sitt sista dygn i livet blev Jesus själv fånge. Oskyldig greps han mitt i natten på grund av en betald angivare, utsattes för hotfulla förhör, häktades och fick uppleva ”polisens” brutalitet, blev anklagad, fick en skenrättegång och dömdes till döden av en svag domare under trycket från den allmänna opinionen. Slutligen avrättades han mellan två andra fångar. Han gick igenom sin tids rättssystem och helgade därigenom dem som var mest föraktade i samhället. Alla fångar kan känna sig hemma i Långfredagens liturgi: förräderi, gripande, rättegång, fällande dom, avrättning, och en moder och hennes väninnor som gråter inför brutalitet och hädelse.

Hela Jesu mission är inriktad på de fängslade: ”han har sänt mig för att förkunna befrielse för de fångna”. Det belyser en viktig aspekt av de kristnas liv. Vid tidens slut kommer vi att höra Guds ord vid domen: ”Jag var i fängelse och du besökte mig.” I S:t Dominicus kapell kan jag besöka Jesus i det ”kärleksfängelse” där han har ”stängt in sig frivilligt” för att alltid, ända till slutet, stanna hos oss, är en djup kärleks- och barmhärtighetsgärning. ”Herre, jag tror fullt och fast. Tack för att du har givit oss tron! Jag tror på dig, på denna kärlekens underbara gåva som är din verkliga närvaro i de eukaristiska gestalterna efter konsekrationen, på altaret och i de tabernakel där du bevaras. Jag tror mer än om jag kunde lyssna till dig med mina öron, mer än om jag kunde se dig med mina ögon, mer än om jag kunde röra vid dig med mina händer.” Men det är inte vår bön eller vår närvaro i sig som är det viktiga utan att vår kärlek till Jesus växer. Hela det kristna livet är ett växande i kärlek till Jesus, så att allt vi tänker, säger och gör sker av kärlek till honom. Så länge vi är förenade med honom i kärlek är vi totalt fria att tänka, tala och handla vad som helst. Allt är tillåtet! Familjen som ett fängelse På ett sätt är livet på en sluten anstalt mycket olikt det vi brukar tänka om livet i en vanlig familj. Men när jag är på anstalten kan jag ändå se hur fängelset inte är isolerat från allt annat utan snarare hör samman med allt annat, också något så vanligt som familjen och dess plats i samhället. Mellan fängelset och familjen finns många likheter, beröringspunkter och i mångt och mycket råder en helhet i den mänskliga gemenskapen. ”Fängelset skall inte vara en okunnighetens plats, ej heller en sysslolöshetens eller till och med lastens plats, utan en återlösningens plats” (S:t Johannes Paulus II, firandet av jubileet i fängelserna, år 2000). Familjen och fängelset, en intagen och en familjemedlem, är inte så olika världar som man kan tro. Man kunde byta ut S:t Johannes Paulus IIs ord om fängelse mot familjen: ”Familjen skall inte vara en okunnighetens plats, ej heller

en sysslolöshetens eller till och med lastens plats, utan en återlösningens plats”. Familjen måste liksom fängelset vara en återlösningens plats; där det finns möjlighet att förändra sig, möjlighet till helande, till att finna nya vägar. Möjlighet att växa i ansvar. Men ibland tycks nästan familjen mer vara ett fängelse än själva fängelset. Livet i en familj kan bli låst, instängt, en plats där det verkligen inte finns plats för att förändra sig, att bli helad. Och då är inte familjen en återlösningens plats. Påven Franciskus skriver om detta i Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium, Rom den 24 november 2013): 66. Familjen, liksom alla former av gemenskap och social sammanhållning, går igenom en djup kulturkris. När det gäller familjerna måste man se allvarligt på en försvagning av relationerna, eftersom familjen är samhällets urcell. Det är ju i familjen vi lär oss att leva med andra, trots våra olikheter, och att höra ihop; föräldrarna överför också tron till sina barn i familjen. Äktenskapet börjar nu mer och mer betraktas som en form av emotionell tillfredsställelse, som kan ges nästan vilken form som helst, eller anpassas efter egna önskningar. Men familjens oumbärliga bidrag till samhället övergår parets känslor och behov för stunden. Deras insatser framkallas inte ”ur en kärleksfull känsla som definitionsmässigt är flyktig, utan ur djupet av den förpliktelse som makarna åtar sig när de frivilligt vill ingå i en oinskränkt livsgemenskap”. Liksom Jesus har helgat fängelserna och de fångna har han helgat familjen. Varför väntade Jesus trettio år innan han började sitt offentliga liv? Jesus ville dela ett normalt liv med oss och på så sätt helga våra vardagliga rutiner. Jesus var ett barn som fick ta emot kärlek och tillgivenhet av sina föräldrar som också uppfostrade honom. Därför blev han ”äldre och visare och vann Guds och människors välbehag” (Luk 2:52); han tillhörde en judisk byagemenskap och deltog i dess religiösa ritualer, han lärde sig ett yrke och han fick visa vad han gick för som hantverkare. Det faktum att Gud i Jesus ville födas in i en mänsklig familj, och växa upp i den, har gjort familjen till en plats där Gud är närvarande

och urtypen för en hjälpande gemenskap. Man skulle ändå kunna säga att familjen är som ett fängelse borde vara… eller att fängelset är som en familj borde vara? Fängelset är som en familj, en helande bild för familjen. En avskild plats, en helig plats, för återlösning och försoning. Eller kanske som ett kloster, eller en kommunitet, det måste få vara en plats för daglig försoning. Som på Berget, vi måste varje dag vara öppna för att börja om på nytt, som en försonad gemenskap. Jesus har kommit för att befria de fångna, i fängelserna, i familjerna, ja i hela den mänskliga familjen… ”han har sänt mig för att förkunna befrielse för de fångna.” Kan en kristen vara en radikal individualist? Nej, en kristen kan aldrig vara en radikal individualist, eftersom människan av naturen är skapad för gemenskap. Varje person har en mor och en far: han får hjälp av andra och är förpliktad att hjälpa andra och att utveckla sina talanger för allas bästa. Eftersom människan är ”Guds avbild”, är hon i vissa avseenden en avspegling av Gud, som djupt inom sig inte är ensam utan treenig (och därmed liv, kärlek, dialog och utbyte). Slutligen är kärleken det centrala budet för alla kristna; genom det hör vi i grunden ihop och är fundamentalt beroende av varandra. ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39). Vilket är viktigast, samhället eller individen? I Guds ögon är varje individ betydelsefull i första hand som person och först därefter som social varelse. Samhället kan aldrig vara viktigare än den enskilde individen. Människor får aldrig bli medel för att uppnå ett samhälleligt mål. Sociala institutioner såsom staten, fängelseanstalten och familjen är dock nödvändiga för den enskilde; de stämmer till och med överens med hans natur. En kristen syn på straff Svensk lag bygger på två rättstraditioner (absolut-relativ) som vedergällning (hämna-ge tillbaka, ersätta) och prevention (förebygga). Men kyrkan har en lite bredare syn på straff än vedergällning och prevention.

Katolska kyrkans formella sammanfattning av dess uppfattning om brott och straff finns i Katolska kyrkans katekes (§ 2266): Kravet att skydda det allmänna bästa motsvaras av statens bemödanden att hindra sådana människor från att handla, vilka kränker människans rättigheter och fundamentala regler för civiliserad samvaro. Samhällets lagliga myndigheter har rätt och plikt att utmäta straff som står i proportion till brottets allvar. Straffet vill först och främst åstadkomma en ersättning för den störning som förorsakats av felet. Då detta straff frivilligt accepteras av den skyldige har det ett sonande värde. Dessutom verkar straffet för att bevara den allmänna ordningen och skydda enskilda personer. Slutligen har straffet en helande verkan: det skall om möjligt bidra till förbättring av den skyldige. Att ersätta, att försona, att bevara och skydda och att hela är de viktigaste dimensionerna i en kristen syn på straff. Den kristna attityden till brott och straff är inte att välja det lättaste alternativet, den enklaste vägen. Kärleken är inte detsamma som mildhet och överseende. Kärleken söker alltid efter den andres bästa. Inom ramen för vård av kriminella människor betyder detta att ta vara på varje tillfälle till att reformera och återställa och att aldrig vara nöjd med att tygla, avskräcka och straffa. Sann rättvisa måste ha positiva följder för offret, samhället och förövaren. Den ska för brottslingen ge tillfälle att erkänna vad han har gjort, bekänna sin skuld och erkänna behovet av ånger och botgöring. Därigenom erkänner brottslingen offrets mänskliga värde och bidrar till sin egen frälsning. Avslutningsvis återvänder vi till S:t Johannes Paulus IIs ord om vad ett fängelse skall vara: ”Fängelset skall inte vara en okunnighetens plats, ej heller en sysslolöshetens eller till och med lastens plats, utan en återlösningens plats”. Familjen, arbetsplatsen, skolan, idrottsföreningen, Berget, Kyrkan, alla dessa mänskliga platser för socialt liv skall vara platser för återlösning. Vi är kallade att förvandla okunnighet, sysslolöshet och last till återlösning. Med den helige Andes hjälp är detta både möjligt och till gagn för oss själva och alla andra, särskilt ör de personer som av olika anledningar hamnat snett i livet.