Kapellet som växte

Kapellet är inte helt färdigrenoverat ännu men på denna bild syns ändå hur kapellet växt på både längden och höjden.

Marie Erenius Bergqvist, medarbetare på Berget.

Visst, levande varelser växer, inte hus, men ändå är det omöjligt att beskriva utbyggnaden av S:t Dominicus kapell som något annat än ett växande. När du betraktar ett nyfött barn vet du att det om förbluffande kort tid kommer att vara mer än dubbelt så stort, men ändå känns det

omöjligt att föreställa sig var den växtkraften finns. Sedan, när du betraktar barnet efter ett halvår och vet att det vuxit alldeles kolossalt, känns det ändå helt naturligt att så är fallet. Hela processen var naturlig och organisk, precis som när kapellet S:t Dominicus växte.

Så, när började kapellet att växa? Egentligen i samma veva som det först togs i bruk av de fem dominicansystrarna, som bodde i Malungstugan under 80-talet. Stugan var liten och det rum som inrättades till kapell av dåvarande Katolske biskopen, Hubertus Brandenburg, var inte rymligt alls. År 2010 fick Berget ny föreståndare och vid det laget fanns det bara en dominicansyster på plats, nämligen sr. Veronica. Ändå var S:t Dominicus kapell för trångt, för inte fick sr. Veronica vara ensam där inte, utan både husfolk, gäster och församlingsbor trängdes där. En insamling till utbyggnad var redan på gång och ritningar till den skapades. Det var som med det nyfödda barnet; vetskapen om vad som skulle hända fanns, trots att inget synligt förändrades.

När någon växer tyst och diskret kommer alltid dagen då växten tar fart och omgivningen märker att något hänt. Den dagen, för S:t Dominicus kapell, inträffade under tidig höst 2020, då plötsligt Malungstugan stod tom, eftersom sr. Veronica kallats hem till Frankrike av sin orden och kapellet fortfarande var mindre än någonsin på grund av den pågående pandemin. Då dök det upp bygglov, snickare, elektriker och till sist timmermän, som timrade ett nytt kor. De dök inte upp samtidigt, eller med en gång, men undan för undan började alla märka att kapellet växte. Mellanväggar försvann, innertaket mellan kapellet och sr. Veronicas arbetsrum försvann och skapade ny, oanad takhöjd. Timmermännen byggde korväggarna, vilket ökade allas önskan att riva det tidigare kapellets yttervägg, för att förena de ursprungliga och de nya delarna.

När väggen revs, då blev det tydligt att det handlade om växt, inte utbyggnad. Allt harmonierade och blev logiskt. Delar av den ursprungliga ytterväggen sparades och blev till kors mitt

på korväggen, där tabernaklet fogades in. Tabernaklet ja, det fick fr. Peder från Vår frus kyrka i Västerås. Det hade tidigare använts i Mariasystrarnas privatkapell, men sedan de flyttade renoverades kapellet och tabernaklet hamnade på Berget. Där fick det växa in i koret i S:t Dominicus. Altaret är fortfarande samma som i det ursprungliga kapellet och ett av fönsterbrädena tjänstgör, precis som förr, som kredensbord.

Sedan några år tillbaka har S:t Dominicus en rektor, fr. Peder, utnämnd av Biskop Anders. Man skulle kunna säga att han och kapellet vuxit tillsammans. De flesta impulser och initiativ under växtprocessen kommer från honom och en del av arbetet har han själv utfört. Vissa tekniker, som att måla väggar och tak, kunde han redan, men lägga bladguld; det var en ny bekantskap. Så går det när man får en tydlig impuls om hur vackert det vore med bladguld runt tabernaklet och en “stigande sol” från koröppningen, då måste man växa själv och lära sig nya hantverk.

Lagom till välsignelsen av detta utvuxna kapell behövdes det en blombukett framför altaret. Sommartid har Berget sedan några år tillbaka en egen florist, Christer, som är volontär ett par månader och då ser till att smycka lokalerna. Enda kruxet med denna bukett var att det skulle ha behövts ett stort höganäskrus till den, men något sådant fann vi inte. Då insåg Ingrid att hon hade sin bardoms lingonkruka på vinden; ett stort höganäskrus. Denna bukett i detta krus växte in i kapellet, som om de alltid funnits där.

I skrivande stund har S:t Dominicus kapell inte vuxit helt färdigt; vår granne Jan, snickaren, tar hand om de sista detaljerna. Dessutom, i höst hoppas vi att fönstren ska växa in i nya, blyinfattade ytterrutor, men så ska det vara med växt, intention och kraft finns och syns inte förrän allt tar form.