Om S:t Dominicus kapell

Sr Veronica OP med de spanska systrarna i Hontanas (Spanien) där de tar emot pilgrimerna. Där har hon bland annat fått ge fotmassage till trötta pilgrimer.

Syster Veronica OP, medarbetare på Berget fram till hösten 2020, numera i Nancy i Frankrike.

Det gläder mig att det lilla anspråkslösa kapell, som vi Dominikansystrar inrättade när vi anlände till Berget hösten 1983, nu blivit ett stort och rymligt kapell dit många fler kan komma och be. Detta händer just 800 år efter S:t Dominikus död 1221. Strax efter hans död kom de första Dominikanbröderna till Norden och grundade kloster i Sigtuna, Lund, Västerås, Strängnäs, Skara, Skänninge, Halmstad, Kalmar… märkligt

att se hur snabbt de spred sig i hela Skandinavien. De var tiggarmunkar och inte markägare. Då de inte var bundna till marken kunde de lätt flytta på sig. Reformationen stängde ett dussintal kloster, bröderna och systrarna försvann från Norden, men fröet som lagts ner i jorden var inte dött och bar nya skott på 1900-talet.

När Per Mases letade efter en kommunitet som kunde tänka sig komma till Berget vände han sig till Dominikansystrarna. Det får mig att tänka: Varför just vi? Det är lite spännande att fundera över det.

Jag har just skickat ett manus till Artos, en liten bok om Dominikus, i vilken jag presenterar två medeltida dokument om S:t Dominikus: Libellus, eller ”Den lilla boken” på latin. Dominikus dog bara fem år efter ordens grundande. Många bröder, som inte känt honom, ville veta hur det gick till. Hans första efterträdare, Jordanus av Saxen, skriver då om hur det började och vem det var som började! Han har själv knappt träffat S:t Dominikus och hans porträtt av grundaren är inte så personligt, däremot talar han utförligt om sin gode vän Henrik. Vännen som han vann för orden och som trädde in samma dag som han själv.

Det andra dokumentet, som sammanställdes antagligen lite efter Libellus, är ”Dominikus nio sätt att be”, en liten bok som var omtyckt i orden och som de första bröderna ofta bar med sig på sina långa vandringar.

Vi vet mycket om S:t Dominikus bön och lite om hans person. Till skillnad från sin samtida S:t Franciskus, är S:t Dominikus föga känd. Man kan nästan säga att S:t Dominikus gömmer sig bakom sin orden. Hans person är diskret, till och med hans döttrar och söner tycks inte känna honom så väl, och detta redan från början. Jordanus skriver i sin lilla bok hur de första bröderna inte erkände sin faders helighet och slarvade med att begrava honom med den ära som tillkom honom. Han noterar: ”Så skedde att vår salige fader Dominikus ära slumrade i nästan tolv år utan någon vördnad för hans helighet”. Men då kommer den stora dagen. Bröderna i Bologna har blivit så många att man måste bygga en större kyrka, man blir tvungen att gräva upp S:t Dominikus grav och flytta hans

kropp till en större, värdigare sarkofag. Vid denna stora högtid är kyrkan fylld, ärkebiskopen är där tillsammans med en mängd biskopar och prelater. Jordanus skriver: Bröderna är ängsliga och bleka, och deras böner är försagda och darrande av fruktan, de var nämligen rädda för att den helige Dominikus kropp skulle vimla av maskar och besvära de närvarande med vidrig stank … Man tar så bort den sten som med hårt murbruk höll samman graven. Då började en makalös doft att spridas … en skatt av parfym, ett paradis av dofter, en trädgård av rosor, en äng av liljor och violer och en ljuvlighet av alla slags blommor, allt var oöverträffat…

S:t Dominikus lämnar efter sig en doft. Doften är det som är kvar när någon gått förbi, doften öppnar vägen. Herren säger till S:ta Katarina av Sienna: ”din fader Dominikus Orden är som en doftande trädgård.” Följ doften, följ spåret då kommer du att lära känna din fader.

Hur kan man följa spåret? Genom att gå in i S:t Dominikus bön.

Fra Angelico har ofta målat sin fader, aldrig som predikant, alltid som bedjare. S:t Dominikus ber framför den korsfäste. S:t Dominikus bön är en apostolisk bön. Han bär i sitt hjärta världens lidande och elände. Han betraktar källan som springer fram ur Frälsarens öppnade sida för att vattna jorden och ge den liv. S:t Dominikus tillbringar nätterna i bön. Han ropar och skriker för världens frälsning: ”Min barmhärtighet, vad ska det bli av syndarna”. Han fylls av medlidande när han ser människornas elände. De törstar och dör utan att hitta vägen till källan vars flöde vattnar jorden.

S:t Dominikus bön är hans hemlighet. Det arv han lämnat åt oss; inte ett sätt att predika, utan ett sätt att be. Om predikan inte föds ur en levande relation till vår Herre Jesus Kristus, en kontemplation av hans mysterium, hans liv, hans död och hans uppståndelse, blir det tomma ord utan kraft. Det når inte människans hjärta, utan bara hans nyfikenhet, hans förstånd och blir möjligen en intressant underhållning!

För några veckor sen var jag i Spanien för första gången i mitt liv. Tillsammans med några spanska systrar var vi i en liten by i Kastilien och tog emot pilgrimer på väg till Santiago de Compostella. Vi var inte i Caleruega, S:t Dominikus

lilla stad, men nära. Under den stora klara himlen, där landskapet sträcker sig ut till det oändliga med sina dalar och små kullar, andades jag S:t Dominikus luft och kände hans doft. Jag kom in i en djupare gemenskap med min fader. Jag lyssnade till pilgrimerna och bad med S:t Dominikus: ”Herre, vad ska det bli av syndarna?”

Jag vet nu att Dominikusdoften spirar fram ur det fina Dominikuskapellet, den gläder gästernas hjärtan och sprider sig långt in i landet och nästan ända fram till Nancy, där jag bor nu! Det var kanske för att sprida den doften som Per Mases kallade oss till Berget. Fra Angelicos avbildning av S:t Dominicus under bön samtidigt som den saliga jungfrun Maria överlämnar habiten till honom.

Kallad till ett liv i gemenskap?

På Berget lever en ekumenisk kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar från olika kyrkotraditioner! Vi har just nu möjlighet att ta emot två personer i vår kommunitet, det finns både boende och arbetsuppgifter som väntar. Man kan också vara associerad till kommuniteten och bo på annan plats.

Kontakta fader Peder Bergqvist om du har frågor: peder@berget.se