Anafora - Att lyfta och att lyftas upp

Carolina Johansson, journalist, författare.

Det första som mötte mig var en doft, lite söt, jag inbillar mig att det kan ha varit apelsinträden som blommade, men det kan ha varit något annat med. Det var en sen natt och jag satt i en buss med en grupp förväntansfulla medresenärer från Sverige. Vi hade landat i Kairo mitt i natten och chauffören hade tråcklat oss igenom den kaosartade trafiken runt flygplatsen och ut på den motorväg som går under namnet The Desert Highway och som kopplar samman Kairo och Alexandria. Ungefär halvvägs mellan städerna svänger bussen av, en port öppnas i en mur, och vi lämnar motorvägens larm och färdas för en kort stund på en grusväg genom frukträdslundar och olivträd. Framme. Det har gått nästan 20 år sedan

den där första resan till Anafora, och den har följts av många fler under årens lopp. Anafora har förändrats över åren, jag likaså, men det är fortfarande en konstant i mitt liv. Inte bara som en plats att besöka, utan också som en uppmaning och påminnelse om att söka leva mer Anaforiskt i den vardag som är min. ”Ofta säger vi att Anafora är mer ett sätt att vara än en plats, att det är ett försök att leva kärleksbudskapet. Gud som verb. Anafora är en process, en levande dialog med livet, platsen och alla som vill växa i sina drömmar.” Så beskriver Katja Bexar Anafora, samtidigt som hon medger det näst intill omöjliga i att definiera Anafora endast på ett sätt. Var och en som besöker Anafora, oavsett hur länge personen stannar, inbjuds att skapa sitt eget Anafora, och att bli skapad av Anafora.

Vad är då Anafora?

Man skulle kunna kalla platsen för en oas. Anafora ligger onekligen som en blomstrande plats i öknen. Här bor och lever cirka 70 personer permanent, varav cirka 15 vigda diakonsystrar, men många fler besöker platsen för retreater, folkbildning eller konferenser. Andra kommer som volontärer. Det sjuder av verksamhet överallt, ljus stöps, tvålar tillverkas, oliver och hibiskus plockas, örter torkas till teer, djur tas om hand, mattor vävs, frön blir till grönsaker, ikoner målas och så vidare. Fröet till Anafora föddes i slutet av 1990-talet ur vänskapen mellan Katja och Abouna Thomas, biskop för stiftet Quosia i den koptiska kyrkan i Egypten. Katja var vid den tiden journalist och verksam i Kairo. Det började med samtal kring en delad längtan efter enkelhet, skönhet och fridfullhet. Det skulle vara ”vackert, enkelt, fridfullt, stor himmel, mycket natur och fritt från kommers, öppet för alla oavsett ekonomi. Inga förbud, inga påbud, inga pekpinnar, en plats där allt vilar på respekt för varandras livsval och viljan att se det goda hos varandra.” Ordet Anafora ger ytterligare ledtrådar. Namnet bär platsens syfte och vision. På grekiska betyder Anafora att bli upplyft, att lyftas upp, att bli erbjuden. (Samma ord används i den östliga kyrkans liturgi där anaforan motsvarar den eukaristiska bönen.) Men för att kunna lyfta upp måste vi också kunna böja oss ned. Som Biskop Thomas säger: ”När vi böjer knä för att lyfta upp varandra, då får vi visionen om Anafora att bli verklighet, en hand som sträcks ned

Carolina fick vara med och bidra till målandet av den nya kyrkan. Stor upplevelse! snarare delade man sin längtan, och bjöd in andra att ta del av den. Det visade sig rätt snart att många tycktes dela samma längtan efter en plats som tar den på allvar. Jag skulle kunna säga att jag hamnade på Anafora av en slump, men jag vill tro att Gud hade ett finger med i spelet. Lite som att när vi väl accepterar Guds närvaro i våra liv, och uttrycker en längtan att fördjupa den närvaron, så visar sig en väg. Jag hade träffat Biskop Thomas i Sverige på retreater i

för att lyfta upp varje människa, hela personen.” Något sattes i rullning där runt millenniumskiftet och när visionen väl formulerats kom många till hjälp. Pengar samlades in. Land införskaffades. Husgrunder blev hus. Nyfikenhet väcktes. Många ville vara med. Om Anafora föddes ur en längtan är likväl det omvända sant. Längtan föddes också ur platsen. Det var inte så att man satte sig ned med det stora planeringsblocket och gjorde upp en detaljerad verkställande plan, början av 2000-talet. Han besökte ofta Sverige då och jag minns en retreat på Berget då vi färglade kors. Jag minns hur hans lugn, hans blick, hans ljus, hans närvaro, gav mig mod att på retreatens sista dag brista ut i orden: ”Du är den vackraste människan jag någonsin sett, jag vill bli som du, hur gör man?” Det är en konstig sak att säga, och jag vet inte riktigt varifrån orden kom. Men de gjorde det. Hur gör man? Hur lever man som troende? Hur går det till? Dessa

frågor upptog en stor del av mig på den tiden. Kanske ville jag ha instruktioner. Det stora planerings-blocket. Idag kan jag se att Gud är den enda som vet hur man gör, och att växa i tro handlar om att växa i tillit till och vila i Guds plan med våra liv. Detta vet visa vägledare. De pekar inte med hela handen: ”Gör så här”. I stället visar de på en väg, ett förhållningssätt, en livsstil, som syftar till att skapa förutsättningarna för att kunna höra och lyssna in Guds kallelse.Biskop Thomas svarade: ”Come visit us at Anafora.” Den första resan till Anafora har följts av flera. Om jag skulle försöka mig på att definiera ’mitt’ Anafora så landar jag i en plats där man övar sig i att leva som funnen. Det talas ofta och mycket i vår tid om andligt sökande. I en sekulär tid ter det sig naturligare för många att ta till sig att de är andligt sökande än att aktivt söka leva i ett kristet livsmönster. Men man kan också ställa sig frågan: Hur lever man som funnen? Vad gör jag nu? En del av den kristna klosterrörelsen på 300-talet uppstod i Egyptens öknar. Ordet kloster är kanske lite missvisande, den tidiga rörelsen ut i öknen formaliserades långt senare, men i fokus var en längtan efter en alternativ tillvaro. Det finns många berättelser om män och kvinnor som drevs ut i öken av längtan

Från en av kyrkorna på Anafora. Det är väldigt fint med ögat i taket, om man går på morgonmässan är det ofta mörkt när den startar, men sedan flödar ljuset in genom ögat.

efter ett sannare, enklare liv och om hur de samlade andra kring sig. Anafora ligger också i närheten av Wadi Natroun, eller Sketis, en dalgång i norra Egypten som på 300-talet var en av klosterrörelsens mest centrala platser. En del av dem är fortsatt verksamma idag, som till exempel Makarios klostret. Några människor ger sig ut i öknen. Öppnar upp. Bjuder in. Underverk sker. Anafora idag är annorlunda från det Anafora som jag först besökte. Många människor har satt sin prägel på platsen, den har växt, mer land har köpts in, och idag vilar Anafora omgivet av Anamnesia och Anastasia. Till Anamnesia välkomnas människor som kommer över dagen, familjer på dagstur från Kairo, med plats för lek, men även dagkonferenser. Anastasia är ett folkbildningscenter med studier och undervisning som växt fram med stöd av den svenska folkhögskoletanken. Men grunden och visionen är densamma. ”Som människor har vi ansvaret för att runt oss skapa en atmosfär där det blir möjligt för andra att växa både andligt och som personer. Där vi reflekterar och återkopplar till oss själva i en anda av jämlikhet, acceptans och respekt utan förutfattade meningar eller snabba omdömen. Genom den erfarenheten inser vi steg för steg att andlighetens fulländade uttrycksform är att vara människa, Guds avbild, och att se skönheten i andra människor genom Jesu ögon” (Biskop Thomas).

Vill du veta mer om Anafora?

Anaforas Vänner i Sverige är en vänförening som syftar till att stödja Anafora och sprida det Anaforiska budskapet. Föreningen stöttar Anafora med insamlingar, bön, och kan hjälpa till med att förmedla kontakt till Anafora för de som vill besöka eller vara volontärer på plats. Föreningen skickar också ut ett nyhetsbrev med information om vad som sker på Anafora. Vill du ha nyhetsbrevet, eller veta mer, maila: anaforasverige@gmail.com.