Minnets mystik

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare

S:t Franciskus av Osuna är ett av de helgon som reflekterat över minnet. Han var spansk kontemplativ franciskanbroder på 1500-talet.

Minns alltid Gud, så uttrycker sig S:t Franciskus av Osuna (1497-1541) när han mediterar över bokstaven M (”Memoria ten de contino”), i sitt tredje andliga alfabete. Glömska är för Osuna en sorts död som berövar minnet på dess skatter. Men Gud kan inte glömma, han som i sitt eviga minne bevarar den oändliga kunskap som föds ur hans förståelse i vilken allt lever i en oändlig oförglömlighet. S:t Bonaventura (1217-1274) skriver att det händer något med vårt mänskliga minne när vi träder in i himlen. Gud kommer då för vårt minne att vara ”evighetens oavbrutna flöde”. Då lever vi inte längre i glömskans land, det är inte längre fråga om dåtid, nutid och framtid, utan vårt minne har nått sin fulla potential. I samma anda skriver S:t Ambrosius om att ”minnet är det enda botemedlet för utebliven lycka i det förflutna och hoppet om den lycka som skall komma”.

Minnet, en gudomlig kapacitet

Alla våra inre förmågor är inplanterade i oss av naturen, och de är vägar till Gud, de är en avbild av evigheten och Gud själv. När vi förmår se detta möter vi Gud genom oss själva och i oss själva. I en skrift från år 1259, som var tänkt att vara en vägbeskrivning i det kristna livet, skriver Bonaventura om att människans minne överskrider tid och rum: dåtid, nutid och framtid. Minnet håller nämligen kvar det som har varit genom att komma ihåg det, tar emot det som är aktuellt i nuet och föregriper det kommande. Så ”innehar minnet en likhet med evigheten, vars odelbara närvaro sträcker sig ut

till alla tider. Därmed framgår genom minnets aktiviteter att själen själv är Guds ”avbild och likhet”, och så till den grad närvarande för sig själv och har Gud närvarande, att själen verkligen griper tag i honom och genom sin förmåga har kapacitet för Gud och kan vara delaktig i honom”.

Minnet och hoppet

Genom vårt dop, då den helige Ande ingjöts i oss, har vi fått ett inre organ, som består av tro, hopp och kärlek, vilka också kallas ”teologala dygder”. Det är krafter som kommer från Gud och drar oss till Gud, de är kontaktnätet med Gud. För att komma Gud nära har vi genom dopet, ja, redan genom vår skapade existens fått en potential till tro, hopp och kärlek i oss. De behöver växa till för att vi verkligen skall söka Gud med rätt organ. Våra naturliga sinnen räcker inte till, eftersom Gud lever i en annan dimension av verkligheten. De naturliga organen situerar oss här i den skapade verkligheten. Men för att få kontakt med Gud, som lever i en annan dimension, behöver vi tro, hopp och kärlek, som egentligen bildar en organism. Det är med tron, hoppet och kärleken som vi förenas med Gud och får de naturliga förmågorna att fullkomnas. Tron renar vårt förstånd och kärleken renar viljan. Men i detta sammanhang koncentrerar vi oss främst på hoppet, eftersom det renar vårt minne och riktar oss framåt. Vi är präglade av vår historia. Vi bär med oss saker i vår ryggsäck som gör det svårt för oss att komma vidare. Vi är bundna av vissa erfarenheter, vissa minnen, som gör det svårt för oss att gå in i Guds närvaro. Vi tyngs ofta av våra minnen och vågar inte lita på att Gud kan ingripa i vårt aktuella liv. Därför behöver vi hoppet, som liksom frigör minnets kraft i oss. Evigheten tränger in i tiden genom hoppet. Hoppet befriar oss från tidens förbannelse och instängdhet, så att vi kan inrikta oss på Guds evighet och Guds nu. Hoppet anger riktningen framåt, driver oss mot Gud och inriktar oss på evigheten. Hoppet hjälper oss att få kontakt med Gud i hans existensform, evigheten, mitt i tiden, i mitt liv, hoppet är ett föregripande av ”evighetens oavbrutna flöde”.

Tankar, minne och bön

S:ta Teresa av Jesus (1515-1582) lär oss att tankarna inte är det viktiga. Vi har en tendens att identifiera bönen med tankeverksamhet. Redan Mäster Eckehart sade, att en tänkt Gud försvinner mycket fort, men den äkta och sanne Guden försvinner aldrig. Det finns något djupare än det vi kan fånga in

med våra tankar. Teresa återkommer gång på gång till vår oförmåga att hålla tankarna i styr. Det har något med Guds pedagogik eller med Guds humor att göra, för det gör oss lite ödmjuka, när det går upp för oss att vi inte kan fånga in Gud med våra tankar. Vi skulle ju så gärna vilja kontrollera våra tankar, vilja samla oss och ha goda och fina tankar. Men rätt snart märker vi att tankarna, som Teresa säger, antingen är som nattfjärilar, som kretsar kring ljuset och flyger hit och dit, eller som vilda hästar, som drar oss någon annanstans. Vi behöver acceptera att vi inte kan kontrollera våra tankar, eftersom det är så mycket onödigt som fastnar på vår inre näthinna, som gör att våra tankar flyger och far. Bön är inte i första hand att kunna koncentrera sin tankeverksamhet. Teresa vill visa en annan dimension som hon kallar minne och då är det lite annorlunda än det vi menar med minne i vår tid. Minnet är något djupare, ett metafysiskt minne, en erinran om att vi är skapade till Guds avbild och hör ihop med honom. Som skapade varelser är vi skapade till Guds avbild. Någonting av den djupa insikten finns kvar i människor. Den kristna människan, den döpta människan, är infogad i Kristi mysterium. Kristi kors och uppståndelse, påskens mysterium har blivit hennes innersta existens. Minnet har fyllts med ett minne av Kristusmysteriet. Det ligger djupare än tankarna och begreppen. Det gör att den kristna människan, ibland utan att reflektera, anar att det hon lider inte bara är något likgiltigt och smärtsamt, utan det är något som förenar henne med Kristus. Det hon gläder sig över, det som fyller henne med lycka, är inte bara något som berör henne utan en försmak av den eviga lycksaligheten. En insikt att det finns en djupdimension i hennes tillvaro. Minnet riktar henne inte bara bakåt, till det vi har varit med om, utan det riktar oss också framåt mot evigheten. Vi kommer från Gud, vi är på väg med Gud och vi går till Gud. Han är horisonten i allt det som sker. Vår historia är frälsningshistoria. Det är som S:t Augustinus sa: ”Det finns inget helgon utan ett förflutet, ingen syndare utan en framtid”. Teresa vill hjälpa oss att, i bön, finna vår grund i Kristi frälsningsmysterium, och att ta till oss detta. Se att det vi tydligast erfar i bönen, är en ständig förening med Kristus.

Minnet av ett inre sällskap

Teresa menar att ju längre vi kommer på vägen, desto mer blir minnet bara en enkel kärleksfull uppmärksamhet på Kristus, att vara i Jesu

närvaro, i hans sällskap. Hon säger alltså att vi har ett minne av att vi har sällskap inom oss. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Han är inte utanför oss, utan just i det som vi är, är han också med. Han lever i oss. Vi är så djupt förenade i honom att vi inte kan tänka oss själva utan honom. Jag blir vad jag är, eftersom Jesus ser på mig med sin kärlek och omtänksamhet. Teresa betonar mycket starkt Jesu blick, detsamma ser vi i evangeliet. Jesus ser på en människa och det förändrar henne. Bönens högsta stadium är kontemplation. När vi hör ordet kontemplation, tänker vi först att det är vi som betraktar Jesus. Men egentligen är det är han som betraktar oss. Det är det perspektivet som kan förändra allt. Bönen är i första hand hans handlande i mig, hans tilltal till mig. Det är en befriande tanke för människor. Det är Du som kommer in i mitt liv. Det är Du som ser på mig. Det är Du som talar till mig. Det är Du som visar mig Din kärlek. Gud är den handlande i bönen. Jag låter det bara ske. Teresa vill hjälpa oss att knyta vår andliga erfarenhet till minnet av Kristi mysterier i alla dess aspekter, att koppla det vi erfar till det han vill göra för världens frälsning, så att hans mysterium blir konkret verklighet i vårt liv. Allt detta kan vi till sist sammanfatta i det lilla ordet: att vara hos Jesus, att bli kvar hos Jesus och se att det vi i bönen tar emot utgör vår delaktighet i hans mysterium och i hans verklighet. Jesu mysterium blir sakramentalt närvarande på våra altaren. I sitt ord och sina sakrament talar han direkt till oss. Den helige Augustinus (354-430) säger på latin: Videntem videre (att se på den som ser på oss). Det är ett förhållningssätt som passar på hela livet, också den kristna djupmeditationen. Gud är den som hela tiden ser på oss och vi låter honom se på oss mer och mer. Vi får se på den som ser på oss. Vi får låta Jesus se på oss i tro, hopp och kärlek, låta oss betraktas. Vi får liksom dela Guds synsätt på sig själv och på hela verkligheten, dela Guds sätt att se. Vi får se på honom som han ser på sig själv. Tänk om vi kunde se på oss själva såsom Gud ser på oss! Vilken befrielse det skulle vara att inse att vi är oändligt älskade fast vi är så inkrökta i oss själva. Om vi i vår bön och meditation låter oss betraktas av Gud, låter oss ses av honom, kan tron, hoppet och kärleken börja aktiveras. Vi kan börja ana att vi är oändligt älskade och att Gud vill göra något oerhört vackert av våra liv.

Minnet: hemkomst och närvaro

Vi behöver öppna vårt hjärta och tömma det för att ge plats åt Gud. Så uttrycker sig den kontemplative spanske franciskanbrodern S:t Franciskus av Osuna, på 1500-talet. Minnet är för honom en form av inre samling, då människan kommer till sig själv, en reträtt bort från alla omsorger om det jordiska och alla tankar som distraherar oss, för att finna ro, vila och frid. Som psalmisten säger: ”jag minns Herrens gärningar, jag minns dina forna under” (Ps 77:12). Vi ska alltså inte lämna oss själva genom att vara frånvarande, genom tankar som distraherar oss eller oron över och omsorgen om det jordiska, som för oss bort från oss själva. Det kan vara så att Gud kommer på besök i vårt liv, men att vi då inte är hemma, vi är frånvarande. Vi ska istället vara som Abrahm som var hemma i sitt tält när änglarna kom på besök. Vi väntar i stillhet och förbereder oss för att ta emot Guds besök, han som är vårt hjärtas främste gäst. ”Se, jag står vid dörren och bultar” (Upp 3:20), han står där vid vårt hjärtats port och väntar på vårt samtycke, att vi med stor kärlek ska vilja öppna för honom. När en person inte är samlad i sitt minne, inte heller är hemma i sig själv, då får Kristus stå kvar där utanför vår stängda dörr. Han kallar på oss som Brudgummen i Höga Visan: ”Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade! Mitt hår är fuktigt av dagg, mina lockar våta av nattens droppar” (HV 5:2). Han vill inte bara att vi öppnar dörren utan att vi gör det just för honom. Så väntar vår Herre tålmodigt vid vårt hjärtas dörr och hoppas att vi ska öppna våra hjärtan för honom. Osuna skriver att det dessutom kan vara så att när Herren ser att vi inte är hemma, så går han vidare, när vi är frånvarande, distraherade av våra bekymmer och tankar. Det är liksom för oss som det var för aposteln Tomas för vilken Herren inte visade sig för, förrän han var hemma tillsammans med apostlarna och samlad i sitt minne, sin erinran. Det gäller att vara på rätt plats och att inte som de okloka jungfrurna vara frånvarande när Brudgummen kommer (Matt 25:112). Det är lätt att komma ihåg det som är synligt, för det synliga liksom etsar sig fast i vårt minne. Men Gud är osynlig, ingen har någonsin sett honom och han kan inte föreställas och därmed svår att bevara i minnet. Därför behöver vi

se det osynliga i det synliga, som Paulus också uttrycker det. Det man kan veta om Gud kan vi se; ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga” (Rom 1:20). Och genom tron kan vi se det osynliga och förstå ”att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt” (Heb 11:1-3). Alltså kan vi se den osynlige i allt. På ett andligt sätt kan förstå att den vederkvickelse vattnet ger oss, är givet av Gud snarare än av vattnet. Det är Gud som värmer oss mer än kläderna vi bär. Han ger oss njutningen av alla dofter mer än det som avsöndras från blommorna, han mättar oss mer än maten vi äter, och så vidare. När vi lever i denna insikt bevarar vi för alltid minnet av Gud, eftersom han samarbetar i allt som vi kan erfara. Gud när oss mer än brödet vi äter, styrker oss mer än vinet vi dricker, ger oss större sötma än vad honungen ger, för utan honom vore honungen inte söt, men han är söt förutan honungen. Osuna skriver också om minnet av Gud som en andlig uppståndelse, som gör minnet mer levande. Det är en sorts död från de yttre sinnena. Genom att ständigt erinra sig Gud i allt blir minnet stärkt i honom och upprest från de döda, på ett sätt som levandegör hans inre och hans hjärta och ögon. Även om det kan vara svårt att behålla minnet av Gud ska vi ständigt söka honom. Som S:t Augustinus säger: ”Vi ska söka ansiktet, det är Herrens närvaro, vilket, då vi finner det genom tro, vi måste fortsätta att söka efter det i detta livet, så att vi i livet efter detta alltid må ha det närvarande.” Detta minne av Gud måste vara nära vårt hjärta, vår intimaste vän, dyrbarare för oss än våra föräldrar och syskon. Gud är närmare oss själva än vi själva är och därför kan vi alltid minnas Gud, vi kan alltid erinra oss honom i vårt inre, och träda in i hans hus, som är vårt allra innersta. Och eftersom han är allra längst inne i oss, behöver vi inte öppna för honom: vi behöver endast ge vårt samtycke till hans närvaro.