MINNETS MYSTIK
Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare S:t Franciskus av Osuna är ett av de helgon som reflekterat över minnet. Han var spansk kontemplativ franciskanbroder på 1500-talet.
M
inns alltid Gud, så uttrycker sig S:t Franciskus av Osuna (1497-1541) när han mediterar över bokstaven M (”Memoria ten de contino”), i sitt tredje andliga alfabete. Glömska är för Osuna en sorts död som berövar minnet på dess skatter. Men Gud kan inte glömma, han som i sitt eviga minne bevarar den oändliga kunskap som föds ur hans förståelse i vilken allt lever i en oändlig oförglömlighet. S:t Bonaventura (1217-1274) skriver att det händer något med vårt mänskliga minne när vi träder in i himlen. Gud kommer då för vårt minne att vara ”evighetens oavbrutna flöde”. Då lever vi inte längre i glömskans land, det är inte längre fråga om dåtid, nutid och framtid, utan vårt minne har nått sin fulla potential. I samma anda skriver
S:t Ambrosius om att ”minnet är det enda botemedlet för utebliven lycka i det förflutna och hoppet om den lycka som skall komma”. Minnet, en gudomlig kapacitet Alla våra inre förmågor är inplanterade i oss av naturen, och de är vägar till Gud, de är en avbild av evigheten och Gud själv. När vi förmår se detta möter vi Gud genom oss själva och i oss själva.
I en skrift från år 1259, som var tänkt att vara en vägbeskrivning i det kristna livet, skriver Bonaventura om att människans minne överskrider tid och rum: dåtid, nutid och framtid. Minnet håller nämligen kvar det som har varit genom att komma ihåg det, tar emot det som är aktuellt i nuet och föregriper det kommande. Så ”innehar minnet en likhet med evigheten, vars odelbara närvaro sträcker sig ut
Unum 4
