Varandets mystik

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Målning föreställande Bonaventuras begravning vid konciliet i Lyon 1274.

S:t Bonaventuras skrev en vägbeskrivning för människans väg in i Guds eget liv (Itinerarium Mentis in Deum) i början av år 1259, två år efter det att han valts till ny generalminister för franciskanorden. Det är en period som kommer direkt efter hans tid vid universitet i Paris och som innebar uppdraget att tjäna franciskanorden och Kyrkan i trohet mot Franciskus av Assisis intention.

Bonaventuras bakgrund

Bonaventura föddes i det lilla samhället Bagnoregio i centrala Italien år 1217. Den snabbt framväxande franciskanska rörelsen grundade ett konvent i Bagnoregio och när Franciskus av Assisi en gång besökte Bagnoregio erfor Bonaventura att han som liten pojke blev botad från en svår sjukdom. Bonaventura var 11 år när Franciskus dog år 1226. 1234 började han studera vid universitetet i Paris med bland andra franciskanerna Alexander av Hales och John av Rochelle som lärare och själv trädde han in i franciskanorden år 1243. Februari 1257 blev Bonaventura hastigt kallad från sin framgångsrika bana som professor i Paris för att ersätta Johannes av Parma som generalminister för franciskanorden. Bonaventura konfronterades med för honom helt nya utmaningar. Han hade själv trätt in i orden i Paris 1243 mest på grund av vördnad för sin lärare Alexander av Hales. Han hade levt lite vid sidan av orden som teolog i Paris och upptäckte nu att han behövde komma närmare ordens själ och

grundaren, Franciskus av Assisi. Det som Franciskus på ett ytterst enkelt sätt hade erfarit blev Bonaventuras uppgift att tänka och reflektera över. När han år 1259 drog sig undan för en 40-dagarsreträtt vid berget La Verna var det för att som Franciskus efterträdare nu själv dras djupare in i helgonets mystika stigmataerfarenhet. Itinerarium Mentis in Deum blev ett direkt resultat av denna reträtt och en ny intellektuell inriktning i hans skrivande. Bonaventura beskriver i prologen till Itinerarium hur han sökte den frid som utmärkte Franciskus och att han också fann det han sökte, i Franciskus som Guds exempel. ”Så kan Gud, mer med exempel än med ord, genom Franciskus inbjuda alla verkligt andliga män till en sådan överresa och själens överskridande” (VII-3). År 1273 utnämndes Bonaventura till kardinalsbiskop av påven Gregorius X, med huvuduppdraget att förbereda det andra konciliet i Lyon, bland annat för att leda dialogen och återföreningen med de grekiskortodoxa. Den 15 juli år 1274, mitt under unionskonciliet, dog Bonaventura helt plötsligt. Han helgonförklarades år 1482 och deklarerades som kyrkolärare år 1588.

Metafysik

Vi ska nu närma oss varandets mystik, det som brukar kallas analogia entis, varats analogi. Tänkandet om Varat börjar med Parmenides (cirka 510-460 f.Kr.): ”Endast det Varande är, det Icke-varande är icke”. Han utgår från Varat självt, ett Vara som är ett och odelbart, oföränderligt och bortom tiden. Han blir, via Platon, banbrytare för huvudlinjen i västerländsk metafysik och ännu hos Heidegger är det möjligt att känna igen Varats filosofi hos Parmenides. Begreppet metafysik uppstod mycket senare då man skulle sortera och kategorisera Aristoteles texter och metafysik kom att stå för det som kommer efter fysiken. Samtidigt fick metafysiken omfatta allt som inte kunde rymmas i logiken, etiken och fysiken. Aristoteles skriver i de inledande raderna till den fjärde boken av hans så kallade metafysiska texter: ”Det finns ett vetande som betraktar det varande som varande, och dess egenskaper som det besitter i enlighet med sig självt. Detta skiljer sig från de andra vetenskaperna, eftersom ingen behandlar det varande som varande, utan de skär bort någon del och betraktar dess egenskaper, som exempelvis de matematiska vetenskaperna.” För Aristoteles var detta vetande om Varat ”den första filosofin”.

Vetandet om varande som varande är något mycket mer universellt än andra vetenskaper och har alltid haft en aspekt av omvändelse. Att meditera över Varat är alltid en omvändelse av människans eget perspektiv, utifrån frågan om mening eller brist på mening i vår erfarenhet av varande. Så har detta tänkande ända sedan Parmenides, genom Platon, varit förknippat med en förvandling där själen vänder sig bort från skuggorna till själva verkligheten. Denna form av tänkande är inte teoretisk eller doktrinär utan mer en vishetspraktik för att frigöra människan. Det är en omvändelse, en total förvandling av ens attityder och beteenden. Detta ligger mycket nära Bonaventura i Itinerarium där han ser Varat just som det universella, ja mer än universellt (Gud), det första, som en omvändelse, som vishet, och som han själv beskriver det: ”Förunderligt är intellektets blindhet som inte uppmärksammar det första den ser och utan vilket det inte förstår någonting. Ögat fokuserar på olika färgers växlingar och ser inte själva ljuset genom vilket det ser allt, och om det ser ljuset vänder det sig inte till det. På samma sätt är det när vår själs öga fokuserar på specifikt och universellt varande, men inte vänder sig till själva Varat, vilket finns bortom varje kategori, trots att varat i sig självt borde vara det första som kommer springande till vår själ, eftersom allt annat ger sig till känna med hjälp av det” (V-4).

Varats analogi

Själva ordet ”analogi” betyder jämförelse, likhet eller proportionalitet och är något som både Platon och Aristoteles reflekterar över och som sedan tas upp under skolastiken av bland andra Thomas och Bonaventura. Analogt språkbruk är en lingvistisk teori som menar att de många olika tingen i världen ändå har vissa egenskaper gemensamma. Inom teologin innebär det en föreställning om att själva varandet i den skapade världen erbjuder en analogi genom vilken vi, fast på ett mycket begränsat sätt, kan förstå Gud. Bonaventura formulerar en radikal ”Varandets analogi”: ”Allt skapat i den förnimbara världen leder den kontemplerande och visa själen in till den evige Guden. Allt skapat är skuggor, resonanser, avbilder, spår, liknelser och skådespel av den första, allra mäktigaste, visaste och godaste begynnelsen, ljuset och fullheten av den konstfärdighet som verkställer, skapar mönster och samordnar. Allt skapat är givna till oss som tecken från himlen för att vi ska upptäcka Gud. Jag menar att dessa är mönster eller snarare mönsterbildade, lagda framför våra ännu

otränade men mottagliga sinnen, för att de genom de förnimbara ting som de ser ska föras över till fattbara ting som de inte ser, liksom via tecken till det som är betecknat” (II-11). Under Fjärde Laterankonciliet år 1215 proklameras: "olikhet förblir oändligt mycket större än likhet”, men trots detta försvarar Kyrkan analogin och analogins språk. Den sant gudomlige är den Gud som har visat sig som Logos och som i egenskap av Logos har handlat och fortsätter att handla i kärlek till oss. Varandets analogi relaterat till Logos, den ordningsprincip genom vilken Gud skapade allt som är. Varats analogi är så att säga meningsfull både före och efter inkarnationen, eftersom allting har blivit till och hålls samman genom detta Logos (Joh 1:1-3, Kol 1:17). Bonaventura är mer radikal än konciliet och omfamnar hela tillvaron som om allt skapat är oändligt mycket mer likt Gud än olikt honom. Han skiljer sig från Thomas genom att han vill avslöja banden av släktskap och beroende som förenar och håller ihop det skapade med Skaparen, för att det skapade inte ska uppfattas som ett mål i sig självt. Ett av problemen med att betona olikheten mer än likheten och skilja Gud och skapelse åt för mycket är just att det uppstår en klyfta mellan det skapade, liksom människans historia, och Gud. Bonaventuras analogia entis framstår som en del av den fortgående receptionen, fast kritisk eller ifrågasättande, av koncilieformuleringen. Det femte kapitlet i Itinerarium fokuserar på Varat som Guds första namn. ”Det första sättet fäster främst blicken på själva Varat och säger att ”han som är”, är Guds första namn” (V-2). Bonaventuras Itinerarium leder fram till en del av resan då vi måste ” fästa blicken vid Varat självt, och se att själva Varat är så säkert att det i sig själv inte kan tänkas utan att finnas. För rent vara i sig självt existerar inte förutom i full flykt från icke-vara, precis som ingenting existerar i full flykt från vara” (V3). För Bonaventura handlar detta inte om att bevisa Guds existens utan han uppmuntrar sina läsare att förundras (V-7). Människan förfogar över något genom vilket hon kan lyftas till förundran över Varat just eftersom hon själv har del i detta Vara. Här är förundran den omvändelse som förvandlar människan och översköljer henne med ett större ljus. Gud behöver inte bevisas eftersom han redan är närvarande i skapelsen som Guds första bok, kunskapen om Guds existens är redan närvarande alltid och överallt.