Vittnesbörd

Broder Emmanuel OCD, medlem i den ekumeniska kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget

Vi brukar säga att tron är en gåva. Precis när jag fick den gåvan vet jag inte. Kanske har jag alltid haft den, kanske är det så för alla människor: att frön till tron får vi vid födseln. Som barn döptes jag i Svenska kyrkan, jag har ett vagt minne av att mamma lärde min syster och mig att be Fader vår, men ingen av våra föräldrar var troende och vi gick därför heller aldrig i kyrkan. Det fanns på inget sätt någon religionsfientlighet hemma, men Gud talades det aldrig om, precis som det, mig veterligen, var för alla andra i vår bekantskapskrets. Gud fanns inte, så varför tala om det som inte finns? Ändå kan jag inte minns en tid då jag inte trott på Gud. Som barn tänkte jag ofta på Honom. Familjen hade båt och så fort vi lade till vid någon ö brukade jag gå i väg för mig själv, sätta mig på klipporna och stirra ut mot horisonten. För mig är och förblir horisonten det i skapelsen som bäst återspeglar något av Guds väsen: mötespunkten mellan himmel och jord, alltid längre, djupare och vidare än vad ögat och vår sinnesförmåga kan gripa. Storslagen och vacker, och inför vilken tystnad och bävan är det enda vi kan uppbåda.

Jag var som sagt troende, men den Gud jag kontemplerade ute på klipporna var väldigt mycket min egen uppfinning. Jag tänkte Honom som det ständigt större, som ett mysterium, men också någon väldigt fjärran. Om kvällarna liggandes i sängen kunde jag föreställa mig hur jag sträckte mig efter Honom. Ständigt sträckte mig, men aldrig riktigt nådde fram. När det blev dags för konfirmationsundervisning hoppades jag på en samtalspartner kring den Gud jag så ofta funderade över, men blev väldigt besviken på både undervisningen och prästen (jag gjorde det nog inte så lätt för honom…). Kan inte heller minnas att söndagsgudstjänsterna gjorde något vidare intryck på mig. Ändå skedde det senare någonting omvälvande under det avslutande konfirmationslägret på Åhs Stiftsgård. Jag mötte Jesus för första gången. Gud fick ett ansikte och ett namn. Så Gud hade blivit en person, kommit nära, någon som jag inte bara stirrade efter i horisonten, utan även samtalade med, ja, bad till. Dock fattades det någonting, och jag visste det: den kristna gemenskapen. Men just detta var problemet. När jag mötte troende kunde jag ofta tycka att där fanns en ytlighet och glättighet, en slags påklistrad fasad. (Jo, jag har alltid haft lätt för att döma.) När jag pluggade religionsvetenskap i Göteborg bodde jag på det kristna studentboendet, Guldhedens studiehem, men var aldrig lockad att följa med ner till Saronkyrkan som de flesta av korridorskamraterna gick till. Sedan när jag flyttade till Lund bodde jag en termin på Laurentii (som någon berättade för mig var ”högkyrklig”), men gick aldrig till några av gudstjänsterna. Ändå satt jag varje dag en stund uppe i Domkyrkans dopkapell. Varje dag under tre terminer, men aldrig att jag besökte någon gudstjänst. Jag har nog alltid haft något rastlöst över mig. Från det att jag flyttade hemifrån stannade jag sällan mer än ett och ett halvt år på samma plats. Det fanns alltid någonting nytt att upptäcka och, precis som andra som bär på denna rastlöshet, inbillade jag mig att detta med att ständigt vara i rörelse också innebar att jag hade en riktning i livet. 2002 bodde jag i Stockholm och levde på ett sätt som jag inom mig visste inte skulle hålla så många år till. För mig var det egentligen ok, för jag hade heller aldrig sett mig som en person som någon gång verkligen skulle slå sig till ro och stadga sig. Samtidigt så fanns där en gudslängtan som jag under de

flyktiga åren lyckat stoppa undan någonstans, och en önskan att fördjupa relationen med Honom. Även om det nu i efterhand är en smula patetiskt så ”valde jag livet.” Jag gjorde en deal med Gud. Jag lovade att testa vart min tro på Honom faktiskt kunde leda mig. Vad jag visste var att om jag verkligen ville lära känna Gud så måste jag också ta steget att lära känna kristna (detta som stod mig så emot), och jag visste att det aldrig skulle kunna ske om jag inte först bröt upp från livet i Stockholm. Hade ingen dator, men det fanns en på biblioteket i Mörby centrum. Misstänker att jag googlade på ”kristna kommuniteter”, eller något liknande och hittade Bergets hemsida. Visste med en gång när jag såg den att det var hit jag skulle åka. Att det var där någonting nytt skulle få ta sin början. (Det var Bergets gamla hemsida med en ganska tafflig film med fontänen på innergården som gick på repeat.) Ändå dröjde det några månader innan jag vågade skriva till Ingrid Eriksson och fråga om jag kunde komma på en provvecka. Och efter hennes vänliga svar så dröjde det ytterligare några månader innan jag vågade svara henne att jag verkligen skulle komma. Mina vänner i Stockholm trodde naturligtvis att jag skulle gå med i en sekt. Minns att jag en fredagskväll stod på tunnelbanetåget med några som frågade ut mig vart jag egentligen skulle flytta. Svarade att det enda jag egentligen visste var att det hette Berget och låg någonstans i skogarna utanför Rättvik. När tåget stannade till vid Rådmansgatan kände jag hur någon knackade mig på axeln. Då jag vände mig om lutade en främmande man sig mot mig och sade, ”Kunde inte undgå att höra vad ni talade om. Berget har jag varit på många gånger, det är en helt fantastisk plats.” Jag stirrade på hans ryggtavla när han gick av och tänkte för mig själv att antagligen skulle detta nya steg i livet på något vis ordna sig. När det blev dags för min provvecka hämtade Ingrid mig vid Rättviks station och körde upp mig till S:t Davidsgården. På väg över innergården såg jag att det satt två personer i matsalen och Ingrid ville att jag skulle hälsa på dem. Efteråt skulle jag komma att lära känna Margareta Andersson och Per Mases, men detta var alltså mitt första möte med dem. När Per såg mig sken han upp som en sol, reste sig från sin plats, omfamnade mig, och sade ett enda ord: ”Äntligen!” En man jag aldrig någonsin tidiga-

re träffat eller haft någon kontakt med välkomnade mig på det sättet. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är så vår himmelske Fader kommer att välkomna var och en av oss när vi dör. Med ett stort leende, med en omfamning och ett: ”Äntligen!” Det blev två år som volontär på Berget. Två år där mina fördomar om ytliga och glättiga kristna kom på skam. Två år där jag verkligen såg hur tron kan inkarneras, både i människor och i en gemenskap. Två år där jag sakta började inse hur vi faktiskt kan leva både i kärlek och förlåtelse, försonad och försonande. Och vad det innebär att ”Leva Kyrkan”. Våren 2005 blev jag upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap. På den tiden var den katolska närvaron på Berget ganska blygsam (två katolska Mässor i månaden, oftare när det för ovanlighetens skull var en katolsk präst som ledde en retreat.) Jag var nybliven katolik och bestämde mig för att ”leva ett liturgiskt år” i en helt katolsk miljö, och blev volontär hos dominikansystrarna i Rögle kloster. Flytten ner till Skåne innebar även att jag kom närmare karmelitbröderna i Norraby, dit jag redan första året på Berget börjat resa för andlig vägledning och personliga reträtter. I klostret i Norraby trädde jag också in hösten 2007. Efter postulanttid, novitiat och de första löftena blev det studier i Belgien och Italien. Återvände därefter till Norraby och levde ett stilla liv som karmelitbroder och sedermera präst. Det gick några år och det gavs en möjlighet att leva en tid som karmelitbroder på Berget. Kanske är det lite löjligt, men på något vis känns det som om cirkeln på något vis nu är sluten. Berget var min första kristna miljö. Det var här jag började be med andra människor. Det var här jag började ana hur ett autentiskt kristet liv, i all sin bräcklighet, kunde se ut. En gång bodde jag i Stockholm och gjorde en deal med Gud. Jag lovade att skjuta upp att köra mitt liv i botten. Jag lovade att testa vart min tro på Honom kunde leda mig. Och den förde mig till Berget, till Karmel, och till Berget igen. Säkert kommer den föra mig till andra platser. Den dealen har jag inte ångrat. Och naturligtvis vet jag… det är inte ”min tro på Honom” som har lett till någonting av detta, utan det är Hans trofasthet mot mig.