Vittnesbörd
Broder Emmanuel OCD, medlem i den ekumeniska kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget
V
i brukar säga att tron är en gåva. Precis när jag fick den gåvan vet jag inte. Kanske har jag alltid haft den, kanske är det så för alla människor: att frön till tron får vi vid födseln. Som barn döptes jag i Svenska kyrkan, jag har ett vagt minne av att mamma lärde min syster och mig att be Fader vår, men ingen av våra föräldrar var troende och vi gick därför heller aldrig i kyrkan. Det fanns på inget sätt någon religionsfientlighet hemma, men Gud talades det aldrig om, precis som det, mig veterligen, var för alla andra i vår bekantskapskrets. Gud fanns inte, så
varför tala om det som inte finns?
Ändå kan jag inte minns en tid då jag inte trott på Gud. Som barn tänkte jag ofta på Honom. Familjen hade båt och så fort vi lade till vid någon ö brukade jag gå i väg för mig själv, sätta mig på klipporna och stirra ut mot horisonten. För mig är och förblir horisonten det i skapelsen som bäst återspeglar något av Guds väsen: mötespunkten mellan himmel och jord, alltid längre, djupare och vidare än vad ögat och vår sinnesförmåga kan gripa. Storslagen och vacker, och inför vilken tystnad och bävan är det enda vi kan uppbåda.
Unum 22
