Den kyrkohistoriska urmodellen

Den kyrkohistoriska urmodellen

Då Jesus kallade sina lärjungar visade han på något grundläggande rörande medlemskapet i ecclesian (= församlingen) han skulle bygga på jorden (se Matt 16:18, 18:17). Enligt evangelierna gick han runt och riktade den personliga kallelsen ”följ mig” till var och en av dem, se exempelvis Matt 9:9; Mark 2:14. Lärjungagruppen, ”de tolv”, exemplifierade på ett föregripande sätt principen för medlemskap i den framtida församlingen. De hade personligt bejakat kallelsen till efterföljelse, ett bejakande grundat på personlig tro och tillit till Jesus. De hade inte valt varandra eller beviljat varandra inträde i gemenskapen, och de utgjorde inte en gemenskap på grund av likartade intressen. Deras gemenskap sammanhölls av dess centrum, Jesus själv, inte av en lära, en samling dogmer eller av ritualer. Gemenskapen sammanhölls definitivt inte av en gräns mot omvärlden. Det var en öppen persongemenskap, inte sällan var de 72 eller fler, både kvinnor och män.

Då Jesus togs ifrån lärjungarna, genom att han tillfångatogs, dömdes och korsfästes, då splittrades följdriktigt gemenskapen. Utan ett levande centrum fanns ingen tillhörighet eller gemenskap längre. Uppståndelsen och mötet med den uppståndne Kristus betydde naturligtvis även gemenskapens återuppståndelse.

Då Johannes skrev sitt evangelium ville han påminna de då minst 50åriga församlingarna79 om urmodellen. Han gjorde det främst genom att återge Jesu avskedstal (kapitel 14–17). Genom den helige Ande skulle — den till himmelen avreste — Jesus vara närvarande, ja, bo i varje enskild kristen människa. Han skulle även fortsättningsvis utgöra det enda levande centrum församlingen hade att tillgå.

Vår första skrivna kyrkohistoria, som Apostlagärningarna brukar kallas, har samma fokus. Pingstdagens andeutgjutelse följdes upp av en predikan som centrerade på Jesus och mynnade ut i uppmaningen till omvändelse, dop i Jesu Kristi namn och löftet om Anden som personlig gåva (Apg 2:38).

Församlingen växte, medlemskapet öppnades för inemot 3000 personer, men allt handlade om att genom Ordet, dopet och Anden få Kristus själv förmedlad till sig som livets och gemenskapens centrum (Apg 2:41). Kristusdelaktigheten gav församlingsdelaktigheten. Identifikationen mellan Kristus och församlingen uttrycks på ett starkt sätt i berättelsen om Saul på

79 Dateringen av Johannes evangelium varierar. De flesta forskare daterar det till första århundradets slut, medan en och annan hävdar en datering före år 70 e Kr.

40

Damaskusvägen. Saul förföljde den kristna församlingen, men Jesus ställde genom det ”bländande ljusskenet” frågan: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” (Apg 9:4–5). Förföljelse av den kristna församlingens medlemmar var alltså Kristusförföljelse, enligt Kristus själv. Det säger en hel del om vad medlemskapet handlade om.

Samme Saul, som blivit en Paulus, förstod — efter Kristusmötet — lärjungaskapets och/eller tillhörighetens mysterium bättre än förmodligen någon annan samtida gjorde, eller, för den skull, någon annan efter honom gjort. Utifrån sin teologiska grundsyn på dopet som ett dop in i livsgemenskap med Kristus, ett frälsande dop, (se exempelvis Rom 6:3–11; Gal 3:27) gjorde han det. Medlemskap handlade, enligt Paulus, om att bli delaktig av Kristi egen död och uppståndelse, om att dö och uppstå med honom, om ett iklädande av Kristus själv. Nu var det inte bara närhet till och styrning från ett kraftens centrum det talades om, utan det handlade om att leva som en ”Kristus” bland människorna — i försakelse, lidande och död. Ett ytterst förpliktigande medlemskap, där allt handlade om att Kristus skulle få leva sitt liv genom den kristne.

Till syvende og sidst: den ende som kunde leva ett kristet liv, enligt Paulus, var Kristus själv. Den avgörande frågan från Paulus blev därför: i vilken grad eller utsträckning tillåts Kristus leva sitt liv genom medlemmarna i de församlingar till vilka han skrev? För egen del deklarerade han: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:19b–20) ”Unio mystica” — den mystika föreningen mellan Kristus och den troende, helt enkelt. Paulus fråga äger sitt eko genom seklerna! Medlemskap handlade på apostelns tid om beredskap och villighet till ett annat sätt att leva och förstå världen, ett riskabelt livsprojekt i gemenskap med andra människor.

Den reformerte teologiprofessorn Emil Brunner uttryckte utifrån Paulustexter sin förståelse av vad församlingen är, som gemenskap med Kristus och samtidigt som mänsklig gemenskap, på följande sätt:

Kristusförsamlingen är ingenting annat än en gemenskap av personer. Den är Kristusgemenskapen (1 Kor 1:9) eller ”den helige Andes gemenskap” (2 Kor 13:13; Fil 2:1), varvid gemenskap, koinonia, betyder två saker på en gång, gemensam delaktighet och samvaro, broderskap. De troende är förbundna med varandra genom sin delaktighet i Kristus och i den helige Ande, men det som de gemensamt besitter, är sannerligen

41