Den kyrkohistoriska urmodellen Då Jesus kallade sina lärjungar visade han på något grundläggande rörande medlemskapet i ecclesian (= församlingen) han skulle bygga på jorden (se Matt 16:18, 18:17). Enligt evangelierna gick han runt och riktade den personliga kallelsen ”följ mig” till var och en av dem, se exempelvis Matt 9:9; Mark 2:14. Lärjungagruppen, ”de tolv”, exemplifierade på ett föregripande sätt principen för medlemskap i den framtida församlingen. De hade personligt bejakat kallelsen till efterföljelse, ett bejakande grundat på personlig tro och tillit till Jesus. De hade inte valt varandra eller beviljat varandra inträde i gemenskapen, och de utgjorde inte en gemenskap på grund av likartade intressen. Deras gemenskap sammanhölls av dess centrum, Jesus själv, inte av en lära, en samling dogmer eller av ritualer. Gemenskapen sammanhölls definitivt inte av en gräns mot omvärlden. Det var en öppen persongemenskap, inte sällan var de 72 eller fler, både kvinnor och män. Då Jesus togs ifrån lärjungarna, genom att han tillfångatogs, dömdes och korsfästes, då splittrades följdriktigt gemenskapen. Utan ett levande centrum fanns ingen tillhörighet eller gemenskap längre. Uppståndelsen och mötet med den uppståndne Kristus betydde naturligtvis även gemenskapens återuppståndelse. Då Johannes skrev sitt evangelium ville han påminna de då minst 50åriga församlingarna79 om urmodellen. Han gjorde det främst genom att återge Jesu avskedstal (kapitel 14–17). Genom den helige Ande skulle — den till himmelen avreste — Jesus vara närvarande, ja, bo i varje enskild kristen människa. Han skulle även fortsättningsvis utgöra det enda levande centrum församlingen hade att tillgå. Vår första skrivna kyrkohistoria, som Apostlagärningarna brukar kallas, har samma fokus. Pingstdagens andeutgjutelse följdes upp av en predikan som centrerade på Jesus och mynnade ut i uppmaningen till omvändelse, dop i Jesu Kristi namn och löftet om Anden som personlig gåva (Apg 2:38). Församlingen växte, medlemskapet öppnades för inemot 3000 personer, men allt handlade om att genom Ordet, dopet och Anden få Kristus själv förmedlad till sig som livets och gemenskapens centrum (Apg 2:41). Kristusdelaktigheten gav församlingsdelaktigheten. Identifikationen mellan Kristus och församlingen uttrycks på ett starkt sätt i berättelsen om Saul på 79 Dateringen av Johannes evangelium varierar. De flesta forskare daterar det till första århundradets slut, medan en och annan hävdar en datering före år 70 e Kr.
40
