Den andra reformationens syn

högmässa nödvändig. Den individuella boten inom den katolska kyrkan — ett av de sju sakramenten — ersattes alltså på detta sätt inom lutherdomen.

Den ”förekommande nåden” är ett centralt begrepp i luthersk teologi. Den anger predikans uppgift. Luther och reformatorerna predikade inte om syndernas förlåtelse, utan menade att predikan inte fullgjort sin uppgift om den inte utdelat syndernas förlåtelse. Predikan är det ropande evangeliet, ständigt upprepat. Predikans ärende är ingenting annat än syndernas förlåtelse, och är därför till sin funktion ett nådemedel — ett sakrament. Evangeliets nåd kommer först, den föregår tron — den är alltså bokstavligt talat förekommande. Det är alltså enskilda människors positiva gensvar på den förekommande nåden, som i predikan möter dem i den yttre kyrkans gudstjänst, som gör dem till medlemmar av den inre gemenskapen.93

Den andra reformationens syn

Denna reformation var från början inte en enda, utan snarare två från varandra åtskilda sådana. Vi talar dels om den rörelse och de händelser, som under 1520-talet i Zürich hade Huldrych Zwingli (1484–1531) som centralfigur, och dels det som skedde i Genève från mitten av 1530-talet och framåt i kretsen kring Jean Calvin (1509–1564). Småningom gick dessa två rörelser samman, och vi talar sedan 450 år tillbaka om den reformerta eller kalvinska kyrkan. Teologiskt kom Calvins teologi att dominera, närmast totalt. Därför koncentreras framställningen här på hans tänkande.

Calvin delade Luthers övertygelse om rättfärdiggörelsen genom tron. Dock skilde han människans rättfärdiggörelse inför Gud i himlen från pånyttfödelsen av den omvända människan här på jorden. Huvudpunkten i hans lära var tanken på Guds ära. Hela den gudomliga världs- och frälsningsordningen syftade till att Gud skulle bli ärad. Allmakten var det centrala draget i Calvins gudsbild, medan det hos Luther var barmhärtigheten. Guds vilja skulle lydas, menade Calvin. Den är uppenbarad i Bibeln, vilken skall följas som en lagbok. För honom var tron primärt lydnad, medan den hos Luther främst var förtröstan. Calvin hävdade att Guds härskarvilja och majestät demonstreras genom förutbestämmelsen (= predestinationen). Gud har alltså förutbestämt somliga till salighet och somliga till förtappelse. Luther däremot hävdade Guds allomfattande frälsningsvilja, det vill säga att

93 Tarald Rasmussen, Kristendomen. En historisk introduktion, 2007, s 291–293; Hägglund 1975, s 201ff.; Martin Luther, 1520 (WA) Martin Luthers Werke:Kritische Gesamausgabe, XII:259; Margaretha Brandby-Cöster, ”Predikans tilltal”, I: Luther som utmaning, 2008, s 55–92.

51

alla är ämnade för frälsning, detta trots predestinationen. De utvalda kunde, enligt Calvin, få bekräftelse på sin utvaldhet genom framgång i livet, inte minst genom arbetet. Han ansåg, precis som Augustinus, att utvalda fanns även utanför kyrkan.

Calvin menade att den synliga, konkreta kyrkan rymde både utkorade och förkastade. För Luther rymde den både troende och icke troende. Mot Luthers idé om de troendes gemenskap ställde Calvin ”de utvaldas samfund”. Han menade egentligen med kyrkan endast den osynliga gemenskapen (= ekklesia invisibilis). Den synliga kyrkan tedde sig för honom från en bedräglig synpunkt endast som ett yttre frälsningsmedel (= externum subsidium fidei).94 Calvin försökte införa en Gudsstat i Genève. Han ville ställa den världsliga makten i Guds tjänst, det vill säga att staten skulle stödja den kyrkliga verksamheten, och underordna sig den. Skillnaden mot Luther är marginell, men inte betydelselös: Luthers tvåregementslära gick ut på att Gud verkar inom två regementen, inom det världsliga genom staten och inom det andliga genom kyrkan, och dessa två skulle vara sidoordnade i ömsesidig respekt och samverkan. Ansatspunkten för statskyrkosystemet var därmed given. För Calvin å sin sida var teokratin, Gudsstyret, det självklara valet. Guds lag skulle vara överordnad all mänsklig lagstiftning.

Calvin gav kyrkan i Genève en egen författning genom 1541 års kyrkoordning. Han anbefallde fyra ämbeten inom kyrkan. De var: 1) Prästerna, som skulle predika och förvalta sakramenten, vilka han såg som yttre symboliska tecken; 2) Doktorerna, som skulle sköta undervisningen; 3) De äldste, som skulle sköta församlingstukten, vilken var utomordentligt sträng; och 4) Diakonerna, som skulle svara för kärleksverksamheten.

Ordning och disciplin skulle gälla i det kristna livet. Enligt Zwingli och Calvin skulle den kristne leva ut sin tro, enligt Luther skulle den kristne leva av tro. Föga överraskande kom svensk frikyrklighet att färgas mer av den reformerta teologin än av den lutherska. All församlingstukt och alla uteslutningar ur gemenskapen kan ses i detta perspektiv. Hade svensk frikyrklighet mer anammat den lutherska synen, hade den operativa praktiken varit radikalt annorlunda. Den reformerta kyrkan var i sin tidiga historia sträng i sin tillämpning av kyrkorätten, en sträng ”inkvisition” upprättades i samarbete mellan präster och diakoner — församlingstukten blev ytterst kompromisslös.95 Medlemmarna av den synliga församlingen

94 Så uttrycker sig den reformerte teologiprofessorn Emil Brunner. Se Brunner 1952, s 13–14.

95 Tergel 2001, s 334–345; Hill 2008, s 254–255, 263–264.

52