högmässa nödvändig. Den individuella boten inom den katolska kyrkan — ett av de sju sakramenten — ersattes alltså på detta sätt inom lutherdomen. Den ”förekommande nåden” är ett centralt begrepp i luthersk teologi. Den anger predikans uppgift. Luther och reformatorerna predikade inte om syndernas förlåtelse, utan menade att predikan inte fullgjort sin uppgift om den inte utdelat syndernas förlåtelse. Predikan är det ropande evangeliet, ständigt upprepat. Predikans ärende är ingenting annat än syndernas för låtelse, och är därför till sin funktion ett nådemedel — ett sakrament. Evangeliets nåd kommer först, den föregår tron — den är alltså bokstavligt talat förekommande. Det är alltså enskilda människors positiva gensvar på den förekommande nåden, som i predikan möter dem i den yttre kyrkans gudstjänst, som gör dem till medlemmar av den inre gemenskapen.93
Den andra reformationens syn Denna reformation var från början inte en enda, utan snarare två från varandra åtskilda sådana. Vi talar dels om den rörelse och de händelser, som under 1520-talet i Zürich hade Huldrych Zwingli (1484–1531) som centralfigur, och dels det som skedde i Genève från mitten av 1530-talet och framåt i kretsen kring Jean Calvin (1509–1564). Småningom gick dessa två rörelser samman, och vi talar sedan 450 år tillbaka om den reformerta eller kalvinska kyrkan. Teologiskt kom Calvins teologi att dominera, närmast totalt. Därför koncentreras framställningen här på hans tänkande. Calvin delade Luthers övertygelse om rättfärdiggörelsen genom tron. Dock skilde han människans rättfärdiggörelse inför Gud i himlen från pånyttfödelsen av den omvända människan här på jorden. Huvudpunkten i hans lära var tanken på Guds ära. Hela den gudomliga världs- och frälsningsordningen syftade till att Gud skulle bli ärad. Allmakten var det centrala draget i Calvins gudsbild, medan det hos Luther var barmhärtigheten. Guds vilja skulle lydas, menade Calvin. Den är uppenbarad i Bibeln, vilken skall följas som en lagbok. För honom var tron primärt lydnad, medan den hos Luther främst var förtröstan. Calvin hävdade att Guds härskarvilja och majestät demonstreras genom förutbestämmelsen (= predestinationen). Gud har alltså förutbestämt somliga till salighet och somliga till förtappelse. Luther däremot hävdade Guds allomfattande frälsningsvilja, det vill säga att 93 Tarald Rasmussen, Kristendomen. En historisk introduktion, 2007, s 291–293; Hägglund 1975, s 201ff.; Martin Luther, 1520 (WA) Martin Luthers Werke:Kritische Gesamausgabe, XII:259; Margaretha Brandby-Cöster, ”Predikans tilltal”, I: Luther som utmaning, 2008, s 55–92.
51
