Den tredje reformationen — anabaptismen

skulle gestalta det rena, heliga liv som var den osynliga kyrkans differentia specifika ( = utmärkande och identitetsskapande särdrag).

Den tredje reformationen — anabaptismen

Döparrörelsen eller anabaptismen96har i kyrkohistorisk forskning under 1900-talet vunnit erkännande som en fristående och självständig gren av reformationsrörelsen, en tredje gren vid sidan av lutherdomen och de reformerta.97 Anabaptismen kom att bli den mest betydande delen av den så kallade radikala reformationen.

Anabaptismens uppkomst daterar sig till mitten av 1520-talet. Geografiskt är dess uppkomst bestämd till Zürich och kretsen kring Huldrych Zwingli. Zwingli, ledande präst i stadens storkyrka Grossmünster, upplevde under en allvarlig sjukdomsperiod år 1519 ett andligt genombrott. Därefter började han predika frälsning av nåd, som fri gåva. Han vägrade vid den tiden också att tro på att odöpta barn var dömda att gå förlorade. Något år senare deklarerade han ”läran om rening från arvsynden genom dopet var vidskepelse”. Frågorna om personlig frälsning och dopet var alltså tidigt aktuella inom hans krets.98 Snart blev även andra frågor aktuella, det gällde nattvardsfrågan — mässan och mässoffret ifrågasattes, tiondet och ordination av präster likaså.

Zwingli valde att gå försiktigt fram, men kretsen kring honom, exempelvis Simon Stumpf, Wilhelm Röubli, Konrad Grebel och Felix Manz, ville snabbt gå från ord till handling. Redan 1523 väcktes tanken om att bilda en särförsamling, till vilken endast sant kristna skulle höra. På våren 1524 började man vägra att döpa sina barn i kyrkan. I ett brev skrivet av Grebel och Manz i september det året till Thomas Müntzer — det första dokumentet som visar denna radikala grupps syn på dopet — framgick det, enligt Gunnar Westin:

I fråga om dopet sade de sig ha funnit, att det i bibeln aldrig nämnes något om dop av barn, och därför ansågo de sådant dop meningslöst och mot Skriften. De sade sig veta, att Müntzer kände till denna sak, men

96 Anabaptism var ett av döparrörelsens fiender använd beteckning (öknamn) för 1500-talets baptistiska rörelse. Betydelsen är ”omdöpare” eller ”vederdöpare”. Numera är benämningen helt vedertagen och fri från nedvärderande betydelse. 97 Gunnar Westin, Den kristna friförsamlingen genom tiderna. Martyrer och frihetskämpar, 1954, s 51, 53. 98 Westin 1954, s 56.

53

nu manade de honom också att icke handla emot det eviga Ordet, och vidare döpa barn, då enligt Skriften endast troende borde döpas.99

I januari 1525 gick man till handling och höll den första dopförrättningen, då 16 personer döptes. För dessa människor var det inte fråga om anabaptism, det vill säga omdop, eftersom de underkände kyrkans dop och inte ansåg barndopet vara något dop.

Anabaptisterna utgick från ett lärjungaskapsideal och från det konkluderade man fram ett andra ideal: församlingsidealet. Församlingsidealet var: ”frivilligt medlemskap grundat på sann omvändelse och beslutsamhet till ett heligt liv”.100 Det skiljde sig starkt mot de andra två reformationernas vilja att bevara hela folket inom kyrkan. En av de tidiga ledarna, Pilgram Marbeck definierade församlingen såhär:

Kristi församling består av människor födda av Gud. De bär i sitt renade kött och blod Guds sonskap i den helige Andes renhet, vilken har renat själ och sinnelag.101

I februari 1527 samlades en del av de anabaptistiska ledarna i Schleitheim i Schaffhausen och skrev ned en sorts trosbekännelse. Den fick stor betydelse och spriddes vida omkring. I bekännelsen utsägs i sju punkter hur man såg på medlemskapet och på vad en sann fri församling bör vara.

Punkt ett gäller dopet: Döparna förklarar sig eniga därom, att dopet skall ges åt alla dem, som i bot ändrat sitt liv och i sanning tro, och som vill begravas med Jesus Kristus på det att de må uppstå med honom. Därmed är barndopet, som är från påven, uteslutet.

Punkt två gäller bannet: Bannet — uteslutningen — skall, i tre grader, användas mot sådana medlemmar i församlingen, som begått synd. Hänvisning görs till Matteus kapitel 18.

Punkt tre gäller nattvarden: Brödsbrytelsen, vilken betecknas som en åminnelsemåltid. De som äter av det ena brödet och dricker av vinet, ska förut ha förenats i Kristi kropp församlingen, för vilken Kristus är huvudet. Detta sker genom dopet. Nattvarden är endast för dem som ha en Gud, en tro, ett dop och en ande.

99 Westin 1954, s 64. 100 Citerat efter Per-Axel Sverker, i artikeln Anabaptistisk församlingssyn, s 1. 101 Citerat efter Sverker, s 1.

54