skulle gestalta det rena, heliga liv som var den osynliga kyrkans differentia specifika ( = utmärkande och identitetsskapande särdrag).
Den tredje reformationen — anabaptismen Döparrörelsen eller anabaptismen96har i kyrkohistorisk forskning under 1900-talet vunnit erkännande som en fristående och självständig gren av reformationsrörelsen, en tredje gren vid sidan av lutherdomen och de reformerta.97 Anabaptismen kom att bli den mest betydande delen av den så kallade radikala reformationen. Anabaptismens uppkomst daterar sig till mitten av 1520-talet. Geografiskt är dess uppkomst bestämd till Zürich och kretsen kring Huldrych Zwingli. Zwingli, ledande präst i stadens storkyrka Grossmünster, upplevde under en allvarlig sjukdomsperiod år 1519 ett andligt genombrott. Därefter började han predika frälsning av nåd, som fri gåva. Han vägrade vid den tiden också att tro på att odöpta barn var dömda att gå förlorade. Något år senare deklarerade han ”läran om rening från arvsynden genom dopet var vidskepelse”. Frågorna om personlig frälsning och dopet var alltså tidigt aktuella inom hans krets.98 Snart blev även andra frågor aktuella, det gällde nattvardsfrågan — mässan och mässoffret ifrågasattes, tiondet och ordination av präster likaså. Zwingli valde att gå försiktigt fram, men kretsen kring honom, exempel vis Simon Stumpf, Wilhelm Röubli, Konrad Grebel och Felix Manz, ville snabbt gå från ord till handling. Redan 1523 väcktes tanken om att bilda en särförsamling, till vilken endast sant kristna skulle höra. På våren 1524 började man vägra att döpa sina barn i kyrkan. I ett brev skrivet av Grebel och Manz i september det året till Thomas Müntzer — det första dokumentet som visar denna radikala grupps syn på dopet — framgick det, enligt Gunnar Westin: I fråga om dopet sade de sig ha funnit, att det i bibeln aldrig nämnes något om dop av barn, och därför ansågo de sådant dop meningslöst och mot Skriften. De sade sig veta, att Müntzer kände till denna sak, men 96 Anabaptism var ett av döparrörelsens fiender använd beteckning (öknamn) för 1500-talets baptistiska rörelse. Betydelsen är ”omdöpare” eller ”vederdöpare”. Numera är benämningen helt vedertagen och fri från nedvärderande betydelse. 97 Gunnar Westin, Den kristna friförsamlingen genom tiderna. Martyrer och frihetskämpar, 1954, s 51, 53. 98 Westin 1954, s 56.
53
