Reformationernas syn på medlemskapet i kyrkan

måste lova att aldrig döda någon, nu vänt i sin motsats: ingen fick bli soldat, som inte var kristen och dödandet blev närmast en plikt. Kyrkofadern Augustinus (354–430) bidrog på ett betydelsefullt sätt, inte minst genom sin argumentation för det ”rättfärdiga kriget”. Kyrkan och staten var nu sammanvigda i en ”ohelig allians”, som fick stora och långtnående konsekvenser under de kommande tusen åren.

Reformationernas syn på medlemskapet i kyrkan

Under 1500-talets första hälft genomfördes som bekant tre reformationer. Alla tre uppstod och genomdrevs i laddad konflikt med den Romerskkatolska kyrkan. Resultatet blev separationer och nya kyrkobildningar. Även mellan reformationerna fanns påtaglig spänning, och många hårda ord fälldes och fördömanden uttalades. De olika reformatorerna var överens om att den senmedeltida kyrkan i Europa var andligt förfallen, fylld av missbruk och omoral, och i stort behov av förnyelse. Denna insikt var inget exklusivt nytt, då olika förnyelserörelser uppstått och avlöst varandra under hela högmedeltiden. Exempelvis kan Clunyrörelsen, kloster- och tiggarordnarna, valdenserna, katharerna, lollarderna och husiterna nämnas.

Luther ansåg skälet till gudstjänstens förfall i katolska kyrkan vara att man försummade Ordets förkunnelse, och hade ersatt den med ”läst eller sjungen mässa”. Han menade även att det var en felsyn att gudstjänsten betraktades som en Gud behaglig prestation. Den borde istället vara en gemenskap kring Ordet och sakramenten. Gudstjänsten är församlingens sammankomst, och vid den sker ett ömsesidigt utbyte mellan Kristus och församlingen och mellan de kristna inbördes. Vår synd läggs på Kristus, och vi mottar hans rättfärdighet — ”der fröhliche Wechsel”. I gudstjänstgemenskapen går vi på ett likartat sätt in under vår medkristnes ”bördor och bekymmer”, samtidigt som vi mottar hjälp och stöd själva.91

Hos Luther är synen på vad kyrkan är och vad det innebär att tillhöra den ovanligt tydlig. Kyrkan — ekklesian — är för honom i första hand alla troendes gemenskap, det som i tredje trosartikeln kallas de heligas samfund. Den är en församling av alla på Kristus troende jorden över. Det är då inte en yttre gemenskap som åsyftas, inte heller handlar det om institutioner eller ämbeten, utan det handlar här om en inre gemenskap mellan alla dem som delar samma tro och hopp. Kyrkan är Andens enhet mellan alla troende, och utgör därmed en osynlig, av tid och rum oberoende, gemenskap.

91 Bengt Hägglund, Teologins historia. En dogmatisk översikt, 1975, s 216.

49

Samtidigt är den en yttre gemenskap, en konkret församling i ett hus, inom ett område — en socken eller ett biskopsdöme. I denna gemenskap måste finnas bestämda ordningar, ämbeten och tjänster. Till denna yttre gemenskap hör alla som är döpta, alla som är föremål för Ordets förkunnelse och bekänner den kristna tron. Det går inte att dra upp en gräns mellan sant kristna och ”hycklande” sådana. Enligt Luther får inte de två ”kyrkorna” skiljas från varandra, men de kan inte heller fullt ut identifieras med varandra. Precis som tron har att hålla sig till yttre tecken, sakramenten och det ”yttre Ordet”, så måste den sanna kristna gemenskapen sökas i den yttre kyrkan, det senare gäller under förutsättning att Ordet och sakramenten finns där. Den sanna kyrkans kännetecken är tre: dopet, nattvarden och — framför allt — Ordets förkunnelse.92

Medlemmen, den kristna människan, är enligt Luther simul justus et peccator (= på samma gång rättfärdig och syndare) — precis som kyrkan är det. Ett alternativt sätt att uttrycka saken på är genom talet om inre och yttre rättfärdighet. Den inre rättfärdigheten är ett Guds verk, den är resultatet av en obruten Gudshandling, den ges genom evangeliet och mottas som en gåva genom tron på Jesus Kristus. Den rättfärdiggörande tron är densamma som den tro som kommer av predikan. Upptagandet av det späda barnet i kyrkans gemenskap genom dopet, då egen tro är utesluten är inget problem för Luther. Det är Gud som instiftat sakramenten som yttre tecken, exempelvis dopet, och därför blir den yttre handlingen Guds och inte människans verk. Därmed är dopets verkan oberoende av att den döpte tror. Den som döpts utan tro skall när han/hon kommer till tro därför inte omdöpas. Sakramentens funktion är oberoende av den andliga statusen hos den som administrerar dem. Varken dopets eller nattvardens verkan, som förmedlare av den frälsande nåden, påverkas av om prästen är en from människa eller inte.

Den yttre rättfärdigheten består av gärningar och förvärvas genom ett rättfärdigt handlande, det vill säga det är en borgerlig rättfärdighet. Den gäller människan som samhällsvarelse eller i hennes relation till andra människor. Den kristne är således ”justus” inför Gud på grund av Kristus och den delaktighet av hans död och uppståndelse dopet skänkte, men ”peccator” som människa i samhället på grund av sig själv och den kvardröjande syndiga naturen. I dopet togs arvsynden som skuld bort, men som skada på sin natur bär människan arvsynden med sig hela livet. Därför är daglig omvändelse nödvändig, och därför är syndabekännelse i varje

92 Hägglund 1975, s 222–223.

50