måste lova att aldrig döda någon, nu vänt i sin motsats: ingen fick bli soldat, som inte var kristen och dödandet blev närmast en plikt. Kyrkofadern Augustinus (354–430) bidrog på ett betydelsefullt sätt, inte minst genom sin argumentation för det ”rättfärdiga kriget”. Kyrkan och staten var nu sammanvigda i en ”ohelig allians”, som fick stora och långtnående kon sekvenser under de kommande tusen åren.
Reformationernas syn på medlemskapet i kyrkan Under 1500-talets första hälft genomfördes som bekant tre reformationer. Alla tre uppstod och genomdrevs i laddad konflikt med den Romerskkatolska kyrkan. Resultatet blev separationer och nya kyrkobildningar. Även mellan reformationerna fanns påtaglig spänning, och många hårda ord fälldes och fördömanden uttalades. De olika reformatorerna var överens om att den senmedeltida kyrkan i Europa var andligt förfallen, fylld av missbruk och omoral, och i stort behov av förnyelse. Denna insikt var inget exklusivt nytt, då olika förnyelserörelser uppstått och avlöst varandra under hela högmedeltiden. Exempelvis kan Clunyrörelsen, kloster- och tiggarordnarna, valdenserna, katharerna, lollarderna och husiterna nämnas. Luther ansåg skälet till gudstjänstens förfall i katolska kyrkan vara att man försummade Ordets förkunnelse, och hade ersatt den med ”läst eller sjungen mässa”. Han menade även att det var en felsyn att gudstjänsten betraktades som en Gud behaglig prestation. Den borde istället vara en gemenskap kring Ordet och sakramenten. Gudstjänsten är församlingens sammankomst, och vid den sker ett ömsesidigt utbyte mellan Kristus och församlingen och mellan de kristna inbördes. Vår synd läggs på Kristus, och vi mottar hans rättfärdighet — ”der fröhliche Wechsel”. I gudstjänstgemenskapen går vi på ett likartat sätt in under vår medkristnes ”bördor och bekymmer”, samtidigt som vi mottar hjälp och stöd själva.91 Hos Luther är synen på vad kyrkan är och vad det innebär att tillhöra den ovanligt tydlig. Kyrkan — ekklesian — är för honom i första hand alla troendes gemenskap, det som i tredje trosartikeln kallas de heligas samfund. Den är en församling av alla på Kristus troende jorden över. Det är då inte en yttre gemenskap som åsyftas, inte heller handlar det om institutioner eller ämbeten, utan det handlar här om en inre gemenskap mellan alla dem som delar samma tro och hopp. Kyrkan är Andens enhet mellan alla troende, och utgör därmed en osynlig, av tid och rum oberoende, gemenskap.
91 Bengt Hägglund, Teologins historia. En dogmatisk översikt, 1975, s 216.
49
