Gudstjänst, barn och familj

verkligheten på ett djupare plan. Pionjärerna inom detta forskningsfält var sociologerna Peter Berger och Tomas Luckmann i det som kom att kallas kunskapssociologi.171 Detta har bäring på trons område och innebär att barns tro påverkas av hur andra viktiga vuxna uttrycker och gestaltar tron. Återigen finns det anledning att betona att tron, även hos barn, är personlig men aldrig individuell, att den formas i samspel med trons sammanhang.

Med detta sagt kan vi ändå konstatera att både bibelberättelser och nutida vittnesbörd visar att människor kan göra starka andliga upplevelser utan att trons referensramar formats i ett sammanhang eller att personen vant sig vid att tro. Kristen tro talar om en Gud som kan bryta in i människors verklighet och öppna nya möjligheter. Dessa berättelser förändrar däremot inte att tron påverkas av sammanhanget och att föräldrar och andra viktiga vuxna har en stor betydelse i formandet av barns bilder av tron.

Sammantaget innebär detta att när vi diskuterar hur barns tro formas och hur församlingar ska tänka kring barns religiösa fostran måste kraft även läggas vid att förstå barnens formativa sammanhang. Barnets tro kan givetvis vara personlig utifrån barnets förutsättningar och föreställningsvärld. Föräldrarna, andra viktiga vuxna och församlingen som helhet måste förstå vad det innebär att barnets tro formas utifrån förebilder som visar vad tron innebär. På detta sätt kan vi bejaka barnets personliga tro, medvetet bidra till att stärka den och få den att växa i trons gemenskap.

Gudstjänst, barn och familj

Utifrån att tron är något vi har tillsammans med andra är det inte förvånande att flera av trons tydligaste uttryck är gemensamma, inte minst de gemensamma samlingarna.172 Församlingen konstitueras i hög grad av att tillsammans fira gudstjänst. I en tid av tilltagande individualism, som också gör sig gällande på trons områden, är det viktigt att se hur Bibeln och den kristna teologin betonar de gemensamma uttrycken och det gemensamma handlandet i den kristna identiteten. Kyrkan är en gemenskap och kroppen används som en bild för detta. Därför måste de gemensamma samlingarna diskuteras i samband med trons formande.173

Den viktigaste av dessa gemensamma samlingar är huvudgudstjänsten där församlingen möts till gemensam gudstjänst. Att fira gudstjänst är ett

171 Berger& Luckmann 1998, Kunskapssociologi. 172 Bäckryd, Emanuel, 2008, Tillsammans. 173 Kärkkäinen, Veli-Matti, 2007, “The Church as the Fellowship of Persons”.

77

av de viktigaste uttrycken för Guds folk. När Mose kallades av Gud för att befria folket från slaveriet i Egypten var det flera saker som var avgörande. Det handlade om frihet från slaveri. Det handlade om att inleda vandringen mot folkets egentliga hemland. Men det som skulle vara själva tecknet på att de var Guds folk var att de skulle kunna fira gudstjänst. Gudstjänsten är central i identiteten för både den enskilde troende och för gemenskapen som Guds folk.174

Det är viktigt hur vi talar om saker. De beteckningar vi använder påverkar hur vi uppfattar det vi talar om. Tidigare använde Pingströrelsen i regel beteckningen möte för församlingens olika samlingar. Fortfarande finns bönemöte och församlingsmöte men huvudsamlingen på söndagen kallas sedan ganska länge för gudstjänst. Begreppet ’möte’ signalerar samspel, deltagande och relationer. Begreppet ’gudstjänst’ har en tydligare andlig dimension och är högtidligare. Ordet består av två delar: ’Guds’ och ’tjänst’. Detta kan vara innehållsligt viktigt. Man kan fråga sig vem som betjänar vem. Är det Guds tjänst för oss eller vår tjänst för Gud. Det fina med detta ord är att det är både och. I gudstjänsten kommer vi som människor inför Gud och blir betjänade av Hans närvaro, nåd och kärlek. Samtidigt kommer vi med vår kärlek, lovsång och kallelse för att betjäna Gud i överlåtelse och tillbedjan och för att utifrån gudstjänsten tjäna Gud som Hans redskap. I detta dubbla betjänande möter församlingen Gud och gudstjänsten blir den stora platsen för det gemensamma gudsmötet. Denna relationella sida finns inbäddad i begreppet ’gudstjänst’ även om den personliga relationen ännu tydligare uttrycks i begreppet ’möte’.

Nya testamentets beskrivningar av den tidiga församlingens gudstjänst är ganska knapphändiga. Vi möter dem i pelargångarna i Jerusalems tempel, i synagogor och i hemmen där evangeliet fått fäste. Vi ser framför oss samlingar där man både läser texter, utlägger dem och varvar detta med sång och bön. Samtidigt verkar gemenskapen och samhörigheten ha spelat en avgörande roll. När Paulus talar om gudstjänsten handlar det om att vägleda varandra med psalmer och sånger och att alla har något att bidra med.175

Pingströrelsen har haft en ambition att så långt som möjligt efterlikna det urkristna idealet och tidiga bedömare menade att den unga Pingströrelsen i hög grad hade lyckats med detta.176 Det var i kombinationen av Ordet,

174 2 Mos 3:12.

175 Kol 3:16 och 1 Kor 14:26.

176 Linderholm, Emanuel, 1924, Pingströrelsen, s 3f.

78

bönen, sången och karismatiken som Pingströrelsens gudstjänst formades utifrån de samtida frikyrkliga modellerna. En formulering som användes för att beskriva deltagarna i gudstjänsten var att ”de unga sjunga med de gamla”.177 Detta var länge ett ideal även om det bara delvis efterlevdes.

Nu är inte uppgiften att beskriva gudstjänsten i allmänhet, inte heller Pingströrelsens gudstjänst utan fokus här handlar om barnens plats i gudstjänstsammanhanget. Vad betyder då det hittills sagda vad gäller barnen i gudstjänsten, att vi möts och att fokus är samhörighet till allas uppbyggelse, att var och en har något att bidra med och att unga sjunga med de gamla. Låt mig dra några slutsatser.

Paulus talar om att allt ska vara till allas uppbyggelse och att det som sker i gudstjänsten ska vara begripligt och tillgängligt för alla deltagare. Gudstjänsten bör sträva efter ett så inkluderande språk som möjligt. Detta är något många församlingar arbetat med när det gäller ovana besökare i församlingen. Detta perspektiv bör gälla även de barn som är gudstjänstdeltagare, kanske ganska vana men dock barn med ett barns förutsättningar. Inkluderande tal handlar därför om att där barn är med sträva efter att göra tilltalet inkluderande och tillgängligt. Det kan handla om att förklara vissa begrepp, använda inkluderande bilder men kanske allra mest att tala även till barn och inte bara om eller över barn. Ett enkelt exempel gäller när barnen ska lämna lokalen för att fortsätta sin gudstjänst i söndagsskolan, en praxis som är relativt utbredd i dagens gudstjänstliv. Då bör man tala till barnen om att deras möte fortsätter i söndagsskolan, inte över barnens huvud om vart de ska ta vägen.

En andra dimension är att betrakta alla gudstjänstbesökare som deltagare i den gemensamma samlingen. Utmaningen att alla har något att bidra med gäller även barnen i gudstjänsten. Det innebär att barnens deltagande inte är ett gulligt inslag utan ett uttryck för de ungas verkliga deltagande i gudstjänsten. Jesu ord om barnens sång och rop i templet178 och bilden av barnen som andliga förebilder179 utmanar våra invanda mönster om vilka som är deltagare, mottagare och vilka som har något att bidra med. Det är en god ordning att regelbundet ge barnen plats i gudstjänsten. Risken är just att dessa tillfällen betraktas som pittoreska inslag snarare än verkligt deltagande. När barnkören sjunger kan de gärna få leda församlingen i lovsång, när berättelsen till barnen ges bör förväntan vara att även detta

177 Se Wahlströms kapitel i denna volym. 178 Matt 21:15-16.

179 Matt 18:1-5.

79

är ett tilltal till församlingen som helhet. Detta handlar främst om att öka medveteheten om att barnen är verkliga deltagare och att låta denna medvetenhet styra hur barnen synliggörs i den gemensamma gudstjänsten.

Detta innebär inte att budskapet ska banaliseras eller att allt måste förklaras. Det inkluderande språket och förståelsen av att alla på gudstjänsten är deltagare förändrar inte att det finns skillnader i förutsättningarna mellan barn och vuxna. Dessa skillnader blir tydligast i de delar av gudstjänsten som bygger på kognitiva dimensioner, när vi ska förstå, ta till oss och tillämpa, som i predikan. Däremot när församlingen tillber eller lovsjunger kan ofta barnen delta på samma villkor som de vuxna. Vittnesbörd och livsberättelser är förkunnelseformer som till sin karaktär av berättelse är mer inkluderande. Även församlingens gemensamma handlande lämpar sig bra för barn att delta i, att stå upp vid bibelläsning eller lovsång, att klappa i händer eller sträcka dem upp mot Gud. Om man i gudstjänsten strävar efter att väva in konkreta och kreativa uttryck för tillbedjan och överlåtelse kommer detta att göra det möjligt för barn att inte bara vara deltagare med också föregångare. Inget av detta: tillbedjan, vittnesbörd, liturgiskt handlande eller konkreta och kreativa uttryck för överlåtelse är barninslag utan uttryck för inkluderande dimensioner av gudstjänsten som hjälper fler besökare på gudstjänsten att bli verkliga deltagare.

När gudstjänsten utformas måste vi återkommande fundera över vem den är till för. I liturgiskt präglade traditioner har gudstjänsten sin fastlagda form som det tar längre tid att förändra. Det finns en styrka i stabiliteten och i att nya generationen inlemmas och bärs av en form som länge varit kyrkans uttryck. I det flesta frikyrkliga sammanhang är detta ett främmande sätt att se på gudstjänsten. Inom frikyrkan är det snarare frihet, aktuellt tilltal och plats för personlig överlåtelse som varit fokus. I en sådan tradition måste man fråga sig vem gudstjänsten ska rikta sig till. Det spontana svaret blir ofta, till alla. Det är däremot inte helt lätt att förverkliga. Mot bakgrund av det hittills förda resonemanget skulle rekommendationen vara:

1. Sträva efter att betrakta alla som deltagare i gudstjänsten och lyft därmed fram gudstjänstuttryck som är inkluderande utan att bli banaliserande. 2. Bejaka skillnaden mellan barn och vuxna när det gäller att förstå och låt därför predikan och undervisning vara anpassad för olika åldrar och mognad. 3. Sträva efter generationsövergripande uttryck och former men ha ett fokus på unga familjer för att överbrygga generationer både uppåt

80