Barnet som förebild för den kristne

förebilder. Men det finns också en praktisk sida av saken, menar författaren: att barnen under gudstjänsten inte skall “lura varandra till hyss” (s. 138).

I sin teologiska genomgång ovan visade Franzén tydligt att han menar att “Barnet tillhör församlingen” (s. 119). Men i den praktiska tillämpningen krockar denna klara syn med hans starka förankring i föreningskyrkan och medlemskapet.158 Trots att han konstaterat att det nyfödda barnet befinner sig närmare Gudsriket än de vuxna kan det, enligt Franzén inte bli medlem. Här övertrumfar arvet från individualism, omvändelsekristendom och svensk folkrörelsetradition hans teologiska förnuft. Barnet måste först bli tillräckligt gammalt (13-15 år), göras till lärjunge, och sedan låta döpa sig. Först därefter kan det, genom denna bekännelse, bli medlem i församlingen. (s. 132–134).

I Franzéns värld följs eller kompletteras den andliga fostran i familjen (se ovan) med en mera organiserad, tvåårig “lärjungeskapsträning” [sic!] i församlingen, alltså ett slags anpassad bibelskola där man utgår från att barnet fått en gedigen kristen fostran i hemmet. (s. 134) Efter examen kan de unga “uppmuntras att avlägga sin personliga trosbekännelse till Herren genom att låta döpa sig och bli medlemmar”159 (s. 135).

Barnet som förebild för den kristne

“Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Jesus i Mark 10:14–15).

Bert Franzéns mest unika bidrag med boken om Guds försprång är kanske att han ägnar mycket möda åt att, liksom sin förebild Jesus, framställa barnet som förebild för den vuxne kristne. Jesusordet ovan är givetvis en förebild. Men medan många nöjer sig med att citera ordet och sedan går vidare, arbetar Franzén med frågan. I tolkningen av det citerade Jesusordet säger han att: “Innebörden är i stället att den vuxne skall ödmjuka sig och bli det som barnet är och alltid har varit” (s. 44, vår kursivering). Vi lär oss alltså något av barnen. I dem speglar vi Jesus-orden. Och Franzén

158 Jag hör - - - till dem som tycker att folkrörelseförankrade termer fortfarande har sitt berättigande och att tänkandet i sådana inte är så föråldrat som andra menar” (Franzén 2006:121). 159 Paradoxalt nog fortsätter Franzéns mening: “[bli medlemmar] i den kristna församling som många av dem tillhört alltsedan sin födelse” (Franzén 2006:135, vår kursivering). (En kritisk läsare frågar sig då — varför skall man då bli medlem i något som man redan tillhör…?)

70

konstaterar: “Det är faktiskt så, att vår Kristus-bild är ofullständig och fragmentarisk så länge vi inte anstränger oss att förstå honom som han möter oss i barntexterna.” (s.46)

Men Jesusorden om barnen har inte bara betydelse här och nu. Enligt Franzén kan man “säga att de har en profetisk innebörd” (s. 30). Genom barnen visar Jesus alltså på något som skall komma. Barnen personifierar och representerar Gudsriket på ett sätt som en vuxen aldrig kan göra, bara sträva efter.

Senare i texten tillägger Franzén att barnen kan fungera också som “lärjungemodell” (s. 145) Så som små barn förtröstansfullt och öppet lyssnar på sina föräldrar, så skall vi fungera som lärjungar till Jesus. Återigen krockar här Franzéns individualistiska ideal, med vuxna människor som självständiga och självbestämmande varelser, med hans teologiskt informerade syn på barnen som osjälvständiga och beroende lärjungar; som — din osjälvständighet till trots — blir till förebilder för vuxna kristna…

Franzén noterar också att barnens tillkomst i sig själv vittnar om skapelsen och Skaparen på ett märkligt sätt: “Uppdraget att föda barn kommer alltid från Gud, men långt ifrån alla föräldrar är medvetna om den andliga dimension som därmed tillförs deras liv. Långt fler än vi tror upplever dock att en helt ny livsfaktor rör vid dem när de väntar och föder barn” (s. 70). Här drar författaren växlar på sin långa erfarenhet som pappa, far- eller morförälder, pastor, barnvälsignare och själavårdare. Men han klargör och uttrycker egentligen bara det som många redan tänkt. Barnets tillkomst, dess konstitution och väsen ger oss en sådan känsla av mirakel att tanken på en Skapare aldrig är långt borta. Redan här gör alltså barnet debut som ett slags väckarklocka eller “gudspåminnare” för de vuxna.

Detsamma gäller uppenbarligen för den tidiga barndomen. Bara genom att finnas till vittnar barnen — inte bara i kristendomen — om det heliga. Deras oförstörda natur reflekterar det heliga de just lämnat. Enligt Franzén har “barnen tiderna igenom bara genom att finnas till har haft en alldeles speciell uppgift i Guds frälsningsplan” (s. 86).

Slutligen menar författaren att vi behöver “ekumenik för barnens skull”. Den starkaste motiveringen för ekumeniken är visserligen “Jesu ord om enhetens betydelse för den kristna kyrkans trovärdighet” i Joh 17, men “hänsynen till barnen och deras situation ökar angelägenheten i Jesu bön om enhet.” (s. 164) Behovet utsträcks ännu mera när författaren tar upp det faktum att “I dag rör sig våra ungdomar som aldrig förr över alla gränser” (s. 171). Att då mötas med respekt för sin egen tradition bli naturligtvis viktigt för den unga människan.

71