förebilder. Men det finns också en praktisk sida av saken, menar författaren: att barnen under gudstjänsten inte skall “lura varandra till hyss” (s. 138). I sin teologiska genomgång ovan visade Franzén tydligt att han menar att “Barnet tillhör församlingen” (s. 119). Men i den praktiska tillämpningen krockar denna klara syn med hans starka förankring i föreningskyrkan och medlemskapet.158 Trots att han konstaterat att det nyfödda barnet befinner sig närmare Gudsriket än de vuxna kan det, enligt Franzén inte bli medlem. Här övertrumfar arvet från individualism, omvändelsekristendom och svensk folkrörelsetradition hans teologiska förnuft. Barnet måste först bli tillräckligt gammalt (13-15 år), göras till lärjunge, och sedan låta döpa sig. Först därefter kan det, genom denna bekännelse, bli medlem i församlingen. (s. 132–134). I Franzéns värld följs eller kompletteras den andliga fostran i familjen (se ovan) med en mera organiserad, tvåårig “lärjungeskapsträning” [sic!] i församlingen, alltså ett slags anpassad bibelskola där man utgår från att barnet fått en gedigen kristen fostran i hemmet. (s. 134) Efter examen kan de unga “uppmuntras att avlägga sin personliga trosbekännelse till Herren genom att låta döpa sig och bli medlemmar”159 (s. 135).
Barnet som förebild för den kristne “Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Jesus i Mark 10:14–15). Bert Franzéns mest unika bidrag med boken om Guds försprång är kanske att han ägnar mycket möda åt att, liksom sin förebild Jesus, framställa barnet som förebild för den vuxne kristne. Jesusordet ovan är givetvis en förebild. Men medan många nöjer sig med att citera ordet och sedan går vidare, arbetar Franzén med frågan. I tolkningen av det citerade Jesusordet säger han att: “Innebörden är i stället att den vuxne skall ödmjuka sig och bli det som barnet är och alltid har varit” (s. 44, vår kursivering). Vi lär oss alltså något av barnen. I dem speglar vi Jesus-orden. Och Franzén 158 Jag hör - - - till dem som tycker att folkrörelseförankrade termer fortfarande har sitt berättigande och att tänkandet i sådana inte är så föråldrat som andra menar” (Franzén 2006:121). 159 Paradoxalt nog fortsätter Franzéns mening: “[bli medlemmar] i den kristna församling som många av dem tillhört alltsedan sin födelse” (Franzén 2006:135, vår kursivering). (En kritisk läsare frågar sig då — varför skall man då bli medlem i något som man redan tillhör…?)
70
