Barnvälsignelse

kan vi anknyta till den klassiska teorin om rollernas betydelse.182 Genom att se någon annan vara bedjare blir det lättare för barnet att själv bli bedjare. När en vuxen uttrycker en tillitsfull relation till Gud bereder detta en väg för barnet att själv gå in i en sådan relation till Gud. Detta rolltagande förstärks av att regelbundet se sina föräldrar som bedjare tillsammans med sina vänner i hemgruppens form. Denna dimension av hemgruppen är för barnet långt viktigare än frågor om strategisk organisationsmodell.

Dessa formativa dimensioner av hemgruppen kan förstärkas i grupper som medvetet involverar barnen. Familjegruppen kan givetvis ha sina begränsningar när det gäller de vuxnas möjligheter att diskutera och dela livet. Olika form och upplägg kommer givetvis att betona olika saker men gemensamt för arbetet med hemgrupper är att det i ett barnperspektiv förstärker flera viktiga dimensioner. Det synliggör vardagens helighet och understödjer denna medvetenhet. Det bidrar till att stärka den andliga förebildligheten men även på ett djupare plan hjälper det barnet i processen av ett andligt rolltagande.

Utifrån detta resonemang skulle rekommendationen kunna vara:

1. Verka för ökad medvetenhet om hemmets och föräldrarnas ansvar och roll i formandet av barnens tro. 2. Skapa verksamhet och strukturer i församlingen som stödjer föräldrarna i formandet av barnens tro.

Barnvälsignelse

Hittills har vi talat om församlingen, gudstjänsten och barnets andliga formande i allmänhet. I gudstjänstlivet finns även flera moment som mer specifikt synliggör barnet. Det kanske tydligaste tillfället är barnvälsignelsen. Här är inte platsen för den breda teologiska och historiska bearbetningen av denna handling. Fokus kommer istället att läggas på konsekvenserna av det praktiska genomförandet av barnvälsignelsen.183

När vi bär fram de små barnen i gudstjänsten kan man fråga sig vad det egentligen är vi gör. Som vid nästan alla liturgiska handlingar finns flera bottnar och betydelsehorisonter. Vid sidan av att följa ett bibliskt mönster och efterlikna Jesu exempel gestaltar även barnvälsignelsen flera viktiga teologiska dimensioner. I själva beteckningen ligger välsignelseperspektivet,

182 Sundén, Hjalmar, 1966, Religionen och rollerna. 183 För en bredare belysning av barnvälsignelsen se Bert Franzén, 2006, Guds försprång.

82

att vi ber om Guds välsignelse över barnet och dess familj. Välsignelse handlar om att tillönska Guds konkreta godhet och denna välsignelse förväntas tillfalla barnet genom själva handlingen att församlingen ber om välsignelse, en s.k. performativ handling.184 Barnvälsignelse är även ett tillfälle för tacksägelse över både skapelsens och försoningens under. Vi tackar Gud för att Han skapat det lilla barnet och för att Hans föregripande nåd omsluter barnet i det Bert Franzen kallar ”Guds försprång”. Barnvälsignelse handlar även om att föräldrarna överlåter barnet i Guds händer. Den engelska beteckningen för barnvälsignelse är just dedication som etymologiskt bär denna dimension av överlåtelse. Vidare handlar barnvälsignelse om att be om beskydd. Om välsignelsen handlar om att be om allt gott över barnet handlar denna bön, i likhet med Herrens bön, om att Gud ska beskydda barnet och familjen från det onda. Barnvälsignelsen har även en dimension om att bejaka och synliggöra föräldraskapet och att be om vägledning, vishet och tålamod i denna uppgift. Samtidigt som vi ber för och med föräldrarna om detta skapar även barnvälsignelsen en form för församlingen att bli ett aktivt stöd för föräldrarna. Slutligen gestaltar barnvälsignelsen församlingens gemensamma ansvar för barn, familj och den kommande generationen. Vi tror på kärnfamiljen och församlingen bör därför utveckla ett aktivt stöd för familjens liv och funktion. Samtidigt utgör församlingen en vidare gemenskap där föräldrarna kan finna stöd och förankring. I detta sammanhang gestaltar barnvälsignelsen att vi har gemensamt ansvar för barnen och familjerna. Församlingen blir i detta sammanhang som en utvidgad familj.

Dessa teologiska dimensioner är var för sig så viktiga att någon av dem skulle kunna utgöra predikans innehåll i samband med att gudstjänsten även innehåller barnvälsignelse. När vi planerar en gudstjänst med barnvälsignelse är det av betydelse hur barnvälsignelsen samspelar med gudstjänstens övriga innehåll. I frikyrkans icke-liturgiska form finns en risk att gudstjänstens olika delar glider isär och betraktas som programpunkter som ska framföras och hållas samman av en mötesledare med konferencierfunktion. Detta är en risk som måste hanteras och bemötas med teologisk och liturgisk medvetenhet. Barnvälsignelsen får inte nedgraderas till en programpunkt utan måste hanteras så att dess pregnanta teologiska innehåll får gestaltas.

En intressant tendens som skulle behöva studeras ytterligare är att barnvälsignelsen i ökande grad verkar fylla funktionen av familjebaserad andlig övergångsrit. Barnvälsignelsen får, förutom de ovan nämnda

184 Gudstjänstboken, 2005, s.68f.

83