Vem är barnet?

om frälsning?”). Frågan om barns egen erfarenhet eller uppfattning om frälsning (”Hur tänker barn kring och upplever frälsning?”) behandlas bara genom några enstaka exempel. Men först några inledande kommentarer kring begreppen ”barnet” och ”frälsningen”.

Vem är barnet?

När jag i det här kapitlet talar om ”barn”, ”barnet” så tänker jag primärt på barn mellan 2-12 år. Alltså barn som i ökande grad är medvetna om sin omgivning och kan använda sitt språk, men som ännu inte är tonåringar. I en del fall talar jag istället om det lilla nyfödda barnet, som ännu inte börjat ta in sin omgivning på ett medvetet sätt. Tonåringar är visserligen barn enligt Barnkonventionen (som räknar varje människa under 18 år som barn) men har ändå i kognitiv, moralisk och andlig mening avsevärt större mognad än mindre barn. De kan överblicka konsekvenser, de kan tänka abstrakt och de kan fatta självständiga beslut. Så betraktade ju också den judiska tron pojkar över 12 år som fullvuxna män och religiöst myndiga. Därmed inte sagt att tonårstiden inte är viktig, men den är av ett annat slag. Detta är förstås en allmän avgränsning och något annat kan gälla för enskilda individer. Just nu pågår inom teologin ett uppvaknande kring barnen och hur Bibeln och den kristna tron talar om dem. Rörelsen kallas Child Theology Movement och en av förgrundsgestalterna är Marcia Bunge. Hon har studerat hur barnet har betraktats i den kristna kyrkans historia och kommit fram till sex grundläggande perspektiv. Alla är grundade på tolkningar av Bibeln men betonar olika sidor och lyfter fram olika texter. Några av perspektiven återkommer vi till senare.

Sex bibliska perspektiv på barn:188

1. Barnen är gåvor från Gud, tecken på hans välsignelse och en källa till glädje (t.ex. 1 Mos 30, 1 Sam 1, Ps 127:3, Luk 1, Joh 16:20-21) — därför ska vi ta emot dem med glädje och njuta av livet tillsammans med dem. Hos barnen upptäcker vi något av Guds godhet. Genom kyrkans historia har man många gånger betonat familjens roll och välsignelsen i att ta emot ett barn in i familjen.

188 Hela det följande resonemanget bygger på: Marcia Bunge, “Historical Perspectives on Children in the Church” (i:) J. Collier, (red) 2009, Toddling to the Kingdom, om än med några texttillägg från min sida.

98

2. Barnen är moraliskt ansvariga personer och har en syndig natur (t.ex. 1 Mos 8:21, Ords. 22:15, Ps 51:5-7, Ps 58:4, Rom 3:9–18, 23) — därför behöver vi hjälpa dem att utveckla sin moraliska kompass och vägleda dem till förlåtelse när de gör fel. Här stannar Bunge upp inför det faktum att vuxna ibland använt detta perspektiv som intäkt för att straffa och skrämma barn. Detta tar hon med rätta avstånd ifrån och säger att insikten om det lilla barnets synd istället borde göra oss vuxna så mycket mer medvetna om vår synd. För om de är ansvariga för sin egen synd, då är vi vuxna så mycket mer ansvariga för vår synd gentemot dem (t.ex. Matt 18:6). Alltså bör vi behandla dem med mildhet, akta oss för att förleda dem och i förkrosselse be dem om förlåtelse när vi syndar mot dem. 3. Barnen är under utveckling och behöver vägledning och hjälp på många plan (t.ex. Ords. 22:6, Ef 6:4, Ps 78:2-8, 5 Mos 6:4-7, 11:18-21) — därför behöver vi ge dem näring både andligt, fysiskt, intellektuellt och känslomässigt. Kristna har i alla tider startat skolor och lagt sig vinn om att undervisa barnen som ett uttryck för biblisk tro. 4. Barnen är fullt ut mänskliga personer och skapade till Guds avbild (t.ex. 1 Mos 1:27, Matt 18:10) — därför ska vi behandla alla barn, oavsett kön, klass och etnicitet, med respekt och värdighet, som våra medmänniskor. Bunge noterar att detta perspektiv ofta saknats i kyrkans historia och därför har barn och deras tro glömts bort och föraktats. 5. Barnen är förebilder för vår tro och bär på andlig insikt (t.ex. Matt 11:25, Matt 18:1-5, Matt 19:13-15, Matt 21:15-16) — därför ska vi lyssna uppmärksamt till dem och höra vad Gud vill lära oss genom dem. Ofta har detta begränsats till en teoretisk princip, utan att de faktiska barnen i en församling tillåtits att vara förebilder och undervisa de vuxna. 6. Barnen är faderslösa, övergivna och främlingar i behov av skydd (t.ex. 2 Mos 1-2, 2 Mos 22:21-22, 5 Mos 10:17-19, Matt 2:13-18, Matt 18:5, 12-13) — därför ska vi söka upp och hjälpa utsatta barn som en tjänst inför Gud. Genom hela kyrkans historia har enskilda och församlingar värnat om samhällets mest utsatta och däribland barnen därför att man sett att Gud på ett särskilt sätt värnar om dessa.

Bunge menar att förkunnelsen i enskilda sammanhang ofta blivit ensidig och därmed förminskat barnen och vårt sätt att relatera till dem. Om vi istället

99