Barnet, försoningen och frälsningen

era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er”.236

Det finns ett moment av egen vilja och ansträngning i tron. Men allt vilar på det Gud själv gör för oss. Återigen ser vi hur detta att leva i Guds rike är så centralt för den bibliska frälsningstanken. När vi tar emot Frälsaren, då kliver vi in i hans Rike. Och i det riket gestaltas ett annorlunda liv utifrån annorlunda principer. Vi erfar det mer och mer ju mer vi överlåter oss till honom och låter honom vara kung i våra liv. Då helgas vi alltmer till Kristuslikhet genom den helige Ande och stärks i det hopp han har gett oss. Så en dag når detta rike sin fullkomning och vi får leva i evighet med vår Himmelske Far. Frälsningen, liksom Guds rike, är redan nu och ännu inte.

Kanske är det här som något av vår förvirring kring barnets frälsning uppstår. För barnet både är frälst (potentiellt på grund av Jesu kors) och blir frälst (genom tro och helgelse) och ska bli frälst (när det dör). Så när vi funderar på om ett barn behöver bli frälst, kan bli frälst och kommer bli frälst, då behöver alla dessa aspekter vara med. Förtröstan på Guds nåd och att korset är tillräckligt. Möjligheter att ta emot Jesus på ett personligt sätt. Undervisning om tro och ett kristet liv. Och hoppet om ett evigt liv tillsammans med den Gud som älskar oss var och en så oändligt mycket.

Barnet, försoningen och frälsningen

Det lilla barnet och himlen

Det är min fasta övertygelse att när det lilla barnet dör så kommer det till himlen. Vi har konstaterat att det lilla barnet tillhör Gud som människa. Och att det lilla barnet visserligen har en syndig natur men ännu inte har begått några syndiga handlingar och därför inte står med skuld inför Gud. Vi har också konstaterat att Jesus säger att barnen tillhör Guds rike och att det från pentekostalt och baptistiskt perspektiv varit viktigt att säga att barnet kan tas in i himlen utan dopets sakrament. Guds nåd verkar i förväg i hennes liv så att hon omfattas av försoningen även utan en medveten tro. Och utan en nådebringande handling.

Jag skulle också vilja väga in en annan aspekt, nämligen Guds egen karaktär. Vi vet att Gud är nådig och barmhärtig. Att han är sen till vrede och rik på kärlek.237 Vi vet också att Gud är allt igenom god och att hans dom är helt och hållet rättvis. Bibeln säger att vi ska dömas utifrån våra

236 Rom 6:11-13.

237 Ps 103.

118

gärningar och utifrån de förutsättningar vi haft.238 Och det lilla barnet har varken begått några syndiga handlingar eller haft förutsättning att förstå Guds bud eller lyssna till samvetets röst. Därför tar Gud emot henne sådan hon är.

För mig är det otänkbart att denna nådens Gud, denna rättfärdige Herre, denne Evige Fader, skulle välja att låta små barn gå evigt förlorade, därför att deras natur blivit förvanskad och förvriden av synden. Jag tror att hans barmhärtighet och hans förvandlande nåd sträcker sig ut mot barnen och räddar dem från Döden. Men inte på grund av något de själva är (syndfria) eller på grund att de tagit emot ett sakrament (barndop), utan endast på grund av Barnet som blev oss givet. Om Gud räddar världen genom att bli ett litet barn, ska han då inte rädda barnen och ta emot dem hos sig själv?

Det lite större barnet — Tre parallella verkligheter

Inte alla barn dör som små omedvetna bebisar. Tack och lov! Så vad gäller för de barn som lever vidare: som blir tre år och tio år och tretton år? Här tror jag att vi kan ha hjälp av att se människan ur tre perspektiv. Människan är skapad till Guds avbild, fallen i synd och försonad i Kristus. Den första gäller för alla människor i vår värld, den andra för alla men inte på samma sätt och den tredje endast för dem som är i Kristus. Jag brukar tänka på det som tre linjer i en människas liv och illustrera det så här:

Den första linjen har sitt ursprung i Guds skapelsehandling en gång i tidernas begynnelse, men också i det ögonblick han skapar liv hos en ny liten individ. Människan är till sin natur Guds avbild och återspeglar något av hans goda väsen. Hon tillhör honom och med sitt liv ärar hon honom. Detta gäller i allra högsta grad det lilla barnet, som genom sin existens och sitt joller ärar sin himmelske Skapare. Den andra linjen har sitt ursprung

238 Se t.ex. Rom 2:12-16.

119

i den första människans fall men också i den enskilda människans aktiva synd. Ondskan finns latent i det lilla barnet, men också i den värld hon lever. Varefter som barnet växer upp blir ondskan alltmer påtaglig i hennes liv, både som en inre dragning och som en yttre verklighet. Det lite större barnet både begår synd och utsätts för synd. Därför är hon i behov av både frälsningen som förlåtelse och frälsningen som befrielse.

Låt oss stanna lite där och fundera över dessa båda principer. I samma människa verkar alltså samtidigt skapelsens princip av goda gåvor och gudstillit och syndens princip av ondska och själviskhet. Skiljelinjen mellan gott och ont går inte mellan människor (barn är goda — vuxna är onda, den ene är ond — den andre god) utan inom varje människa. Varje människa är Guds avbild och tillhör därför Gud. Men varje människa bär också den syndiga naturen och vänder sig därför bort från Gud. Människan både tillhör Gud och måste själv ge sig till Gud. På samma sätt kan vi säga att barnet både tillhör Gud (är hans barn) och måste ge sig själv till Gud (bli hans barn).

Människan lånar sig förr till ondo än till godo. Precis som vi sagt förut så behöver ett barn aldrig lära sig att vara självisk, upprorisk, elak, våldsam, etc. Och hon är det inte endast som en reflex av det hon ser omkring sig, hon är det också utifrån sitt eget inre. Om detta endast var aktiva val och enskilda handlingar, då skulle vi verkligen lägga en tung börda på det lilla barnet. För hon börjar så tidigt låna sig åt det onda. Men om det är en fallenhet som ligger i hennes medfödda natur, så ger vi henne mer rum att växa in i ansvarstagande. Men hon lånar sig inte endast till ondo. Hon visar sitt gudomliga ursprung genom att vara kärleksfull, givmild, uppmuntrande, kreativ och glad. Så mycket i barnets väsen speglar Guds goda och kärleksfulla väsen. Om vi såg allt det goda hos barnet som hon fått av sin Skapare, då skulle vi lättare kunna se henne som ett tecken från Gud och en förebild för våra liv. Vi måste hålla fast vid skapelsens goda princip och samtidigt inte förneka syndens allvar och behovet av nåd.

Men det slutar inte där. För den som är i Kristus finns ytterligare en linje att dra. Försoningens princip. Den börjar när vi tar emot Jesus som vår Herre och den fortsätter ända in i evigheten. Och när denna försoningens princip börjar verka i en människa, då manövreras syndens princip ut alltmer. Det nya livet — Andens liv — tar över rodret och för människan in i evigheten. Det himmelska livet har börjat verka på vår insida och vi märker en förvandling. Synden har inte längre makten i våra liv, utan Anden. Men detta innebär inte att vi kan slå oss till ro. Så länge vi är kvar här i den här världen måste vi aktivt välja att överlåta oss till Kristus och

120