Dop

teologiska funktionerna, även fylla behovet av ett mer ritualiserat tillfälle då familj, släkt och vänner kan samlas för att fira det nya livet. Allt oftare kompletteras gudstjänsten och själva välsignelsen med en familjehögtid där den omkringliggande kulturens mönster vid barndop tas över. Detta behöver inte på något sätt vara negativt och det speglar behovet av riter även i mer avritualiserade eller i alla fall informella miljöer. Däremot måste församlingen tydliggöra och befästa barnvälsignelsens teologiska dimensioner och detta behov ökar om innehållet ska hållas levande när den omkringliggande ramen blir allt mer ritualiserad.

I detta sammanhang kan det vara viktigt att reflektera över vem som är aktören i barnvälsignelsen. Som i så många sammanhang är det frågan om ett delat aktörskap. Gud är här primär i kraft av den som välsignar. Föräldrarna är aktörer i den meningen att de bär fram sitt barn och oftast är de som tar initiativet. Här kan det vara viktigt att betona församlingen som aktör. Barnvälsignelsen är en liturgisk handling, i regel insprängd i huvudgudstjänsten, som gestaltar flera viktiga teologiska sanningar som församlingen genom sitt handlande förkunnar, gestaltar och förverkligar.

I vissa fall önskar föräldrarna att barnvälsignelsen ska genomföras mer som en enskild familjehögtid eller privat barnvälsignelse. Det kan finnas tillfällen när detta är en lämplig väg. Det kan då ske inom en mindre krets eller i hemmiljö och vara ett viktigt tillfälle där offentligheten i gudstjänsten inte är lämplig. Välsignelsen och omsorgen kan vara densamma men vid dessa enskilda barnvälsignelser riskerar dimensioner av församlingens gemensamma handlade att gå förlorade.

Rekommendationer kring barnvälsignelse:

1. Vaka över att barnvälsignelsens olika teologiska grunddimensioner kommer till uttryck i handlingen. 2. Låt gärna någon av barnvälsignelsens teologiska betydelser få en djupare bearbetning under gudstjänsten, kanske i predikan. 3. Vaka över barnvälsignelsen som församlingens gemensamma handlande.

Dop

Pingströrelsen är, som stora delar av svensk frikyrklighet, baptistisk. Det mest uppenbara uttrycket för baptismen är att man praktisera troendedop även om baptistisk identitet inte kan begränsas till frågan om dopets

84

form och teologi.185 Den svenska baptismen har under senare decennier genomgått betydande förändringar både i teologiskt och utrycksmässigt hänseende.186 När dopet här ska behandlas är det inte en allmän diskussion kring baptistisk dopteologi utan hur dopet ska förstås och hanteras i ett barnperspektiv.

Det är viktigt att hantera terminologin kring dopet på ett teologiskt medvetet sätt. Traditioner som har teologi och praxis att döpa barn kallas ibland för ’barndöpare’ och handlingen för ’barndop’. Dessa beteckningar kan trots sina begränsningar ändå säga något som är teologiskt acceptabelt. Problemet uppkommer när traditioner som förkastar barndopet beskrivs som ’vuxendöpare’ och handlingen för ’vuxendop’. Baptistiska rörelser har i ganska liten grad varit vuxendöpande om vi ska följa gängse ålder för vuxenblivande. Istället för vuxendop används inom baptistisk teologi främst två begrepp, ’troendedop’ och ’medvetet dop’. Båda begreppen har fördelen att de är åldersneutrala och båda lägger vikt vid tro och medvetenhet hos den som ska döpas. När tro och medvetenhet blir bestämningar av dopet måste frågor ställas kring gränsdragningar. Vad innebär tro och vilken eller hur mycket tro förutsätts som grund för dopet. Motsvarande frågor kan ställas inför begreppet medvetet dop. Innan dessa frågor diskuteras måste något sägas om dopets teologiska komplexitet.

Precis som barnvälsignelsen har även dopet flera teologiska bottnar. De bibliska berättelserna bildar en ram av exempel, allt från Jesu dop, urförsamlingens dopberättelser, till beskrivningar och bearbetningar av dopet i andra delar av Nya testamentet. Utifrån både berättelser och undervisning finner vi dimensioner av: att följa ett bibliskt exempel, att uttrycka omvändelse och efterföljelse, att inlemmas i kyrkan och den kristna gemenskapen. Till detta kommer en växande baptistisk medvetenhet om att dopet även kan tolkas i sakramentala termer där inte bara människan handlar i omvändelse och överlåtelse utan där dopet även är ett konkret tillfälle där Gud handlar med människan utifrån sin nåd. Dopet är alltså en avgörande händelse i människans väg till Gud, en handling som är mättad med teologiskt innehåll. Hur dopet hanteras och förstås är även mycket viktigt i barnperspektiv.

Om vi talar om dopet som troendedop eller medvetet dop måste vi reflektera över vad det betyder för barnens förhållande till dopet. Det är

185 Fahlgren, Sune, 1997, ”Baptismens spiritualitet — speglad i gudstjänstlivet. Svenskt perspektiv” s. 104–114. 186 Josefsson, Ulrik, 2011, ”Doppraxis i samtida svensk Baptism”.

85

uppenbart att barnen mycket tidigt kan sägas ha en tro. Denna barnets tro kan vara mycket stark och även djupt personlig. Om tron görs till primärt kriterium för dopet kan barnen döpas vid mycket låg ålder. När baptister talar om troendedop menas i regel att tron i samband med dopet är både medveten och i någon mån förankrad i den kristna traditionen. Med ökad betoning på begreppet medvetet dop är det rimligt att dopåldern ökar. Det man kan fråga sig är om medvetenheten ska kopplas till den egna tron, alltså att man har en medveten tro och att man är medveten om denna tro. Eller ska medvetenheten kopplas till trons innehåll, alltså att man ska vara medveten om trons objekt, Gud själv och Hans nåd. I det tidigare fallet kan man resonera i ålderstermer men det rimliga borde vara en dopålder kring tidiga tonår eller strax under. I det senare fallet där medvetenheten kopplas till Gud och teologins innehåll kan man fråga sig om medvetenheten någonsin kommer uppnås.

Det är orimligt att utifrån Bibelns undervisning betrakta dopet som en examenshandling efter uppnådda meriter eller förtjänster. Dopet bör behålla dimension av omvändelse och inlemmande i församlingen. Ordningen är att komma till tro bli döpt och formas i sitt lärjungaskap. Det talar för en låg dopålder där man följer mönstret i missionsbefallningen om att döpa och lära och just i den ordningen. I linje med detta kan bibeltexter användas där människor verkar ha döpts i mycket nära anslutning till omvändelsen. Samtidigt behöver medvetenhetsdimensionen upprätthållas genom att en rimlig grad av förståelse av både dopets och evangeliets innehåll kan omfattas av den som ska döpas. Till detta perspektiv kommer fornkyrklig praxis att ha omfattande undervisning, s.k. katekumenat, inför att en person skulle döpas. I linje med detta ligger även den baptistiska förutsättningen att dopet också är ingången i församlingsmedlemskapet och därmed att någon typ av medlemsmässig ansvarighet bör kunna förväntas. Det är rimligt att utgå från att dessa perspektiv ska balanseras mot varandra och det innebär att betrakta dopet som en medveten handling utifrån omvändelse och/eller överlåtelse. I barnperspektiv är det även rimligt att församlingen försäkrar sig om en lämplig grad av medvetenhet. Ofta kan detta handla om att barnen på sin väg mot dopet genomgår någon typ av dopskola eller dopsamtal där både dopets och evangeliets innebörd behandlas.

När sedan dopet genomförs behöver man reflektera kring vem som är dopförrättare. I många fall är det en pastor, även om det inte måste vara så, vare sig teologiskt eller utifrån kyrkans ordning. När barn döps kan det vara viktigt att den som döper har funnits i någon typ av relation till barnet. Det kan vara att pastorn är bekant och en trygg person för barnet eller

86