UNGDOMSÅRET – 1953 199
Ungdomsåret – 1953 Lejondödaren Det gamla paret i hyddan vaknade tidigt av att korna råmade. Himlen i öster var fortfarande mörk. Bara månskäran och myriader av stjärnor gav ett svagt ljus. En bit bort hördes en hyena skratta. Några byrackor skällde i närheten. Hyddan låg lite vid sidan om byn Ifukeli en halv timmes promenad från Lowa. Den gamle Busiku gick ut för att se efter varför korna var så oroliga trots att de var skyddade av ett högt stängsel av kraftiga stolpar och grenar från törnbuskar. Hyddan var byggd i traditionell rund stil men hade också en utgång på baksidan. I hyddan fanns fyra getter och flera höns. Frun låg på en stråmatta och halvsov i väntan på gryningen. Busiku tittade på korna, som i alla fall var i gott förvar. Sedan han gjort sitt morgonbehov vände han sig om och såg hur ett djur rusade in i hyddan. Något rovdjur hade kanske fått vittring av hönsen och getterna. I ren panik rusade gubben mot hyddan, tog den enkla madete-dörren och stängde dörröppningen utifrån. Ögonblicket därefter hörde han ett fasansfullt ljud. Hönsens kacklande, getterna bräkte och värst av allt var hustruns hjärtskärande ångestrop och strax därefter hennes dödsrosslingar som snart upphörde. Larmet om att fara var på färde hade mannen startat genom att ropa ”u-u-wii” gång på gång. Varningen väckte de närmaste grannarna och snart ljöd många ”u-u-wii”-rop. Folket längre bort väcktes när trummorna i trakten börjar dunka frenetiskt. Av trumslagen visste man att något illavarslande hade hänt. På missionsstationen i Lowa förstod man också trummornas budskap. I Lowa hade farbror Erik farit på en längre safari. Hemma på stationen fanns tant Julia och pojkarna Roland och Ingemar. Roland vaknade först. ”Ingemar, hör du vilket oväsen det är här utanför huset?” Pojkarna klädde sig snabbt och gick ut. På gården stod ett stort uppbåd män under de stora lummiga ironwoodträden. Några hade fotogenlyktor med sig. I det svaga gryningsljuset kunde man skönja de höga klippblocken bakom stationsområdet. De flesta hade med sig påkar och pilbågar, någon hade också spjut. Ledaren för uppbådet steg fram. ”Ni bazungu har mycket bättre vapen än vi. Kan ni följa med oss till Ifukeli och skjuta det vilddjur som tagit sig in i en hydda?” ”Ja, bra vapen har vi”, svarade Roland. ”men jag bör skaffa tillstånd i Kahama att få skjuta om det är ett lejon eller en leopard det är frågan om. Jag borde vara tillbaka om någon timme.” Uppbådet såg hur Roland dundrade iväg med sin Norton och själva återvände de till byn för att vänta på honom.
