BARNDOMSÅRET – 1946 35
Barndomsåret – 1946 Resan till Afrika påbörjas. Strax efter kriget var det många svenska missionärer som så fort som möjligt ville återvända till de länder de upplevt Guds kallelse till. Även mina föräldrar tillhörde den skaran. Vi reste därför till Göteborg för att sedan fortsätta till Afrika med båt. Hösten 1945 bodde vi och familjen Erland Jonsson på pensionatet Ekeberga. Höstterminen gick jag tillsammans med Jonssons äldste son Lennart i skola, andra klass. Tyvärr tålde jag inte den råa luften och i slutet av terminen hamnade jag på barnsjukhuset. Jag hade drabbats av lindrig lunginflammation och fick ligga kvar där en tid. Pappa kom strax före jul och sa adjö till mig på sjuksalen. Han konstaterade att den enda läsning jag hade var ett gammalt nummer av veckotidningen Lektyr så det var välkommet att mamma och pappa hade med sig barnböcker och godis. Jag gladde mig också mycket över en hyacint som jag fick ha på salen. Den växte och det blev fler och fler blommor på den. Dagarna var långa och trista även om jag inte var enda barnet på salen. Besökstiderna var strängt hållna fast min skolfröken fick besöka mig på annan tid också. Julaftonen kom. I den stora salen som jag låg i fanns en julgran, men det var rätt lite med juldekorationer. Jag skulle få lämna sjukhuset, fast om jag var tillräckligt frisk var det ingen som visste. Om jag var så påverkad av den fuktiga luften i Göteborg hur skulle det då inte vara ute på havet? Morgontimmarna kröp fram, men till sist kom mamma och vi åkte taxi till Ekeberga. Frampå eftermiddagen samlades vi i stora sällskapsrummet i pensionatets huvudbyggnad. Här var det minsann julstämning! Julgranen var klädd med julgransljus, girlanger, flaggspel, karamellkorgar, smällkarameller och en stor stjärna i toppen. På golvet låg massor av julklappar, fast det var bara några stycken till mig förstås. Oj, så roligt att inte längre behöva ligga i en stor sjuksal! Julfirandet pågick inte alltför länge för nästa dag skulle vi ju börja resan till Tanganyika! Tänk, jag skulle resa till Afrika, bort från kylan och blötsnön i Sverige till evig sommar med sol och värme och en luft som inte irriterade mina luftrör. Pappa hade rest från Göteborg fyra dagar tidigare med m/s Gullmaren till Syd Afrika. Därifrån skulle han flyga till Tanganyika. För vår familj hade det visat sig omöjligt att få fara ut tillsammans. Det var mycket ont om båtplatser för alla som skulle resa ut i världen efter kriget. På juldagsmorgonen 1945 fick mamma och jag samt familjen Jonssons möjlighet att resa till Portugal med en svensk båt som hette Gdynia. När vi steg ombord var det grått och trist, men vi småpojkar såg med förväntan fram mot att påbörja resan. Jag var riktigt pigg igen efter vistelsen på sjukhuset. Nere på kajen samlades folk, som varit på julotta i
