BARNDOMSÅRET – 1947 77
Barndomsåret – 1947 Kojbygge med tjuvbesök Året 1947 började bra. Jag var frisk igen och fick vara hemma hos mamma och pappa. Eftersom fjolåret inneburit kanske bara tio riktiga skoldagar, vårterminen ingen riktig skola alls och höstterminen var jag ju mest sjuk, fick jag ägna en del tid till läxor under mammas ledning, men inte blev det så långa stunder. Det var roligare då mamma spelade fia eller kinaschack med mig. Visst hände det att pappa ville spela rävspelet med mig, men det var inte alls roligt för pappa vann alltid, även när han hade fåren och jag de två rävarna. Det var ju inte så långa stunder mamma och pappa hade tid med mig så visst hade jag långsamt rätt ofta. ”Ezekia, vad ska vi göra?” undrade jag en morgon när min svarte kamrat dök upp. Det var en härlig sommardag och grönskan hade kommit. Bakom stationsområdet låg snårskogen inbjudande till äventyr. ”Du, vi bygger en koja i skogen!” Sagt och gjort. Vi tog en kniv, en panga och en yxa med oss. Sedan vi talat om vart vi skulle gå försvann vi genom manalahäcken till den grönskande djungeln. Ja, riktig djungel var det egentligen inte, men visst hade jag gått vilse där i grönskan tidigare så det var viktigt att ta riktmärke mot bostadshusets tak och de höga eukalyptusträden på gården när man gick där. Vi hade med oss pilbåge och några pilar så vi skulle kunna försvara oss mot vilda djur eller skjuta någon sparv. Morgonen hade varit ganska sval så jag hade på mig min tunna jacka. Ezekia hade bara sin shorts, som han fått av min mamma när han började hjälpa till i vårt kök hos Sam. ”Här blir det bra att bygga kojan”, tyckte min kamrat. Vi satte igång och mycket snart tog jag av mig jackan och la den bredvid pilbågen och pilarna. En av oss tog yxan och den andre tog pangan och så högg vi till en början bort sly på en bit av marken som skulle bli kojans golv. Sedan satte vi igång att böja buskarna vid sidan om mot varandra och fläta ihop dem så att de bildade både väggar och tak. Snören hade vi inte med oss, men det var inget problem att få lugoye att binda ihop de motspänstiga grenarna. Vi gick bara några meter från vår koja och delade på en del sly genom att riva bort grenar från varandra. Den sega barken höll ihop och blev bra snören. Vi skar av dem i de längder vi ville ha med hjälp av min slidkniv, som jag alltid hade med mig i bältet. Vi jobbade flitigt på kojan. Solen steg och värmen blev alltmer besvärande där vi stod djup nere i grönskan i lä från vinden. ”Nu går vi hem”, sa´ jag till Ezekia till sist. ”Vi går hem och dricker vatten och sedan går vi tillbaka hit och fortsätter med vår koja”. Förslaget godtogs och vi gick glada och svettiga hem. Sedan vi druckit oss otörstiga gick vi tillbaka. ”Ezekia, visst la jag pilbågen och min jacka här?” blev jag till sist tvungen att fråga.
