nr 4: Bolivia – en pusselbit i mitt liv

Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 4

Birgitta Green

Bolivia - en pusselbit i mitt liv

Allan Burman

1

Birgitta Green Bolivia – en pusselbit i mitt liv

3

Birgitta Green

Bolivia – en pusselbit i mitt liv

Allan Burman Birgitta Green

Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 4 Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

4  Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen.

En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

Copyright: Birgitta Green 2014 Utgivare: Pingst - arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 4 Grafisk form: Stanley Almqvist Redigering: Magnus Wahlström Omslagsbild: Birgitta och Börje Green, sensommaren 1968 inför utresan till Boliva.

Bilden togs för Nordvästra Skånes Tidningar (NST) av fotografen H Augustsson.

ISBN 978-91-979479-4-7 Tryck: Stema Print AB, Forserum 2014 E-publikation: www.pingst.se

PUSSELBITAR 5

PUSSELBITAR Ett stort pussel mellan jul och nyår, ett i påskveckan och ett varje sommar – det är ett måste! Bitarna brer ut sig på skivan – stickning och bok får vila lite. Håller en obegriplig liten bit i handen. Den föreställer just ingenting. Ingen mening med den. Vrider och vänder på den. Och så – där passade den in. Och plötsligt ser jag vad den föreställer. Förstår sammanhanget. Den är en liten del, en detalj i det stora hela!

Men jag ser fortfarande bara brottstycken. Kan inte se motivet förrän hela pusslet är lagt. Men de sista bitarna lär gå fort.

Visst är det så själva livet är. Man ser inte mönstret, förstår inte meningen med det hela. Först efteråt, när fler bitar fallit på plats, kan man betrakta delar av ett sammanhang lite bättre. Och en dag ska man se helheten! Se att varje liten bit var nödvändig för helheten.

Minnena av händelser och epoker i livet, upplevelserna från barndomen – dofterna, färgerna, tonfallen, spänningen, ömheten, rädslan, osäkerheten, glädjen, sorgen – allt ligger som strödda pusselbitar framför mig. Det är svårt att sortera, svårt att få ett sammanhang.

Men det kanske inte behövs. Kanske mönstret kan anas så småningom. Detaljerna finns överallt. Jag börjar som vanligt med kantbitarna – ramen.

Birgitta Green Jönköping i augusti 2014

INNEHÅLL 7

Innehåll Pusselbitar................................................................................................ 5 Innehåll....................................................................................................7 Rötterna................................................................................................... 9 1945-1964 Lillan.................................................................................... 13 1964-1968 Ett - tu - tre......................................................................... 23 1968-1971 Amazonas............................................................................. 29 1971-1972 Villa Montes på prov............................................................ 55 1972-1973 Hemma i Ängelholm............................................................ 73 1973-1981 Cochabamba......................................................................... 75 1976-1977, 1980-1981 2 x Sverige........................................................... 89 1981-1982 Ett annorlunda år - i Peru.................................................... 91 1982-1985 Tillbaka i Bolivia.................................................................. 95 1976 - - - Buenas Nuevas - familjen.................................................... 117 1985-1989 Hemma i Lekeryd.............................................................. 129 1991-2002 Villa Montes - igen............................................................ 131 1991-2002 Tvåspråksprojektet............................................................. 143 1994-1996 Till Jönköping.................................................................... 147 Tillbaka i Villa Montes........................................................................ 149 Är det slut nu?......................................................................................155 Hem för gott, eller?............................................................................... 157 2008 Åter resa - återresa...................................................................... 159 2013 Villa Montes än en gång............................................................. 165 18 dagar i Amazonas............................................................................. 167 Pensionärsliv..........................................................................................175 Himlabitarna kvar................................................................................. 177

RÖTTERNA 9

RÖTTERNA Ärtstämma och tramporgel Det händer idag igen! Stillheten i trädgården påminner mig om en annan tid. Kan det vara doften av vått gräs eller är det ljudet av krusbären som studsar i min hink?

Jag ser honom tydligt. Morfar sitter där på farstukvisten på husets baksida – den som vetter mot trädgården. I knät har han ett gulbeige emaljerat handfat med ljusgrön kant. Han håller en liten sliten kniv i högerhanden. Morfar snoppar krusbär i lugn takt.

I nästa minne har han en bricka på bordet framför sig. Det låter så rart när ärtorna studsar ner på den. Morfar spritar ärtor i lugn och ro medan han nynnar. I mina öron låter morfars vibrerande sångröst precis som ärtorna mot plåtbrickan. Morfar håller ut de långa tonerna som får studsa färdigt.

Det var ”Sions toner” som darrade så. Och favoritvisan om kung David som hade 24 versar. Berättade om kungen så man aldrig glömde det.

Den bytte melodi minst tre gånger. Finns inspelad på en gammal vaxrulle. Med morfars egna orgelackompanjemang. Tramporgel. Byggd i Boston på 1800-talet – av morfar. Det har hunnit gå många år sedan jag hade tillfälle att lyssna på din rulle, morfar. Den med raspiga men tydliga spår.

Morfar Sven Alfred Rosén hade utvandrat till USA i slutet av 1800-talet och blivit skicklig orgelbyggare. Och sångare. Och möbeldesigner. Orgeln fick följa med till Bjärnum i Göingebygderna. Där blev det mera möbler. Och ärtor och krusbär. Och de gamla sångerna som ärtor på en bricka …

Med sig tillbaka till Sverige hade han också sin familj. Mormor Pella som hade skickats till ”Ammerickat” som femtonåring från Nogersund i Blekinge. Hon skulle tjäna piga ”där inne”. Och så två små flickor. Den äldsta – Ruth – skulle bli min mamma så småningom.

Ett par skopor nymalt kaffe för att dryga ut sumpen i påsen. Morfar har just malt bönorna med handkvarnen i knät. En skvätt brunnskallt vatten förstås. Bryggekannan står alltid på vedspisen. Och kaffet är välsignat. Tar aldrig riktigt slut. Bara att fylla på lite mera bönor i sumpapåsen.

Morfar häller lite av det heta kaffet på fatet. Balanserar med tre fingrar. Inte fyra. Blåser. Sörplar ljudligt och suger på sockerbiten i munnen.

Skojar med oss barn om att det måste vara just tre fingrar under fatet.

Annars smakar inte kaffet som det ska. Bara lank.

10 RÖTTERNA

Morfar Sven Alfred Rosén – en man med gott humör.

Köket på Kroppedammsgatan i Bjärnum doftar nymalet kaffe, såpa, mormors förkläde och hemtrevnad. Som två småtöser bara får vara mitt i. Och jag är en liten flicka med långa flätor. Som älskar morfar Sven Alfred. Med bruna ögon, varm röst och ett gott knä att sitta i.

Pusslets hörnbitar på plats. Åtminstone två …

Med polerarklut och bibel i fickan Karl-Erik August Strömberg – min pappa. Du kommer från norra Småland till Bjärnum i Skåne med en brun välinsmord polerarklut i ena fickan och ett slitet Nya Testamente i skinnband i den andra. Du brinner av längtan att tjäna Herren. Evangelist och möbelpolerare. Vill se förvandlade hjärtan och polerade bordsytor.

En gladlynt sprallig frälsningssoldat fångar din uppmärksamhet. Du tycker om glädje och skratt. Har en positiv livssyn och välgrundad tro.

Har du inte studerat teologi i Kristinehamn? Och varit reseevangelist inom missionsförbundet? Varit med om väckelsetider i Gislaved? Och bott en hel del i ganska kala, tråkiga evangelistrum i många kapell?

Du brinner av nit och tackar ja till en inbjudan att bli den nybildade pingstförsamlingens förste predikant. Betania blir din söndagsarbetsplats och möbelfabriken din vardagsdito.

RÖTTERNA 11

Specialist på schellack och andra nymodigheter som Baums möbelfabrik i Bjärnum kan ha nytta av. Det tycker i alla fall verkmästaren S A Rosén, som i ynglingen ser en resurs. Och så klart är det ett extra plus att poleraren är troende.

Var det inte förresten du pappa som lärde ut hur man polerar ömtåliga gitarrytor på Bjärtons fabrik? Så klart att du haft all anledning att vara stolt över detta!

Du har mycket att vara stolt över. Trots knappa yttre förhållanden – den barnrika familjen samsades om utrymmet i ett litet torp utanför Bodafors – var flit, hederlighet, glädje och gudsfruktan det som genomsyrade din uppväxttid.

Din pappa Johan fick sin hälsa förstörd av ångorna från det lim man börjat använda på möbelfabriken. Hemligt recept på det. Hans arbetsförmåga blev nedsatt. Och därmed också lönen.

Men din mamma Hanna – min farmor – var duktig på att lappa och laga, ta vara på det som fanns. Sparsamhet var en dygd. Och en nödvändighet. Du har berättat att man ondgjorde sig över att hon skaffat nya byxor åt pojken sin. Men hon hade bara lagat hålen och sytt om de gamla byxorna så fint att de såg nya ut! En flitig, tystlåten och gudfruktig kvinna.

Du och dina sex syskon fick all den kärlek, omsorg och stimulans ni behövde. Du var en vetgirig, ständigt nyfiken ung man, som tyvärr inte fick möjlighet att studera formellt. Men ingenting kunde stoppa din kunskapstörst. Böckerna och så småningom också resorna blev dina källor till kunskap.

Piano eller pojkvän?

Ruth Elisabeth Strömberg, f. Rosén – min mamma. Du föddes i Boston av utvandrade svenskar på din egen mammas födelsedag i början av förra seklet. Du var bara fyra år när du kom till Sverige. Ditt enda minne från den långa båtresan är när du tappar din fina stora stråhatt med långa ljusblå sidenband i havet.

Men du tappar också bort ditt första språk, engelskan. Det blir göingemål i stället. Med spår av blekingska. Du är sprallig. Rent av lite vild.

Men trots det din pappas stolthet. Och du ärver hans musikalitet. Lär dig tidigt att spela på hans tramporgel.

Mamma Ruth, du är musikkårssergeant i Frälsningsarméns kår i Bjärnum. Och blir medelpunkt i ungdomsgänget. Spelar både det ena och det andra. Orgel, piano, gitarr, B-kornett - och ett och annat spratt.

Men du har förälskat dig i fel yngling tycker pappa Sven Alfred. Han lovar dig ett eget piano om du gör slut med pojkvännen. Och det gör du!

Längtan efter ett eget instrument är visst större än förälskelsen i den ljuslockige charmören.

12 RÖTTERNA

På din nittonårsdag, mamma, står det vackra pianot på plats hemma på Kroppedammsgatan. Och det följer med dig hela livet. Ända till äldreboendet Kungsgården i Ängelholm på 90-talet. Där står det kvar än i dag trots att väldigt få kommer ihåg dess forna ägarinna.

Du är förälskad igen. I en stilig smålänning! Och bröllopet står på hösten 1930. Det dröjer inte länge förrän den första pingstförsamlingen Betania bildas. Karl-Erik – din man – är lekmannapredikant där. Och du ansvarar så klart för sången och musiken.

Tror bestämt att jag lagt lite av pusslet nu. Markbitarna. Rötterna.

Och den goda jorden. Men det är oräkneliga bitar kvar. Bäst att sortera dem lite grand. Ta reda på vilka som tycks föreställa en liten flicka. En med rosor på kinden och solsken i blick…

1945 – 1964

LILLAN 13

1945 – 1964

LILLAN Gengas och vågskvalp Dags för tillökning hos familjen Strömberg. De båda ”pågarna” Lars och Sven ska få ett syskon. Pappa Karl-Erik har kommit hem från sin militärtjänstgöring på Gotland. Har kanske fått extra permission. Men andra världskriget ska bara hålla på i fyra månader till! Men det kan man förstås inte veta.

Vintermorgonen är bistert kall. Det är ransonering på det mesta. Och bensinbrist. Så Skäldervikens enda taxibil drivs med gengas. Taxiägaren har lovat att hålla gengasaggregatet tänt hela natten – det tar ju tid att få igång det. Men när Karl-Erik cyklar nerför backen i natten, är det oroväckande tyst. Motorn har slocknat. Det blir en nervös väntan innan ångan är oppe igen.

Det hela går bra. Min blivande mamma och pappa hinner fram till Ängelholm i tid. Och där föds en liten ”tösabit”. Men vad ska hon heta?

Pågarna hade fått var sitt släktnamn, var sitt bibliskt och var sitt eget. Så får det bli nu också. Fram med almanackan. Januari - vi hoppar väl över Svea och Alfred (det sista så klart uteslutet). Sedan kommer Rut och Hanna. Bra, båda är släktnamn och bibliska. Så till det egna. Modenamnen på topp är Hagasessornas. Birgitta blir bra. Rut Hanna Birgitta Strömberg. Bra rytmik i namnet. Klingar fint.

Skälderviken är namnet på den djupa havsviken i Nordvästra Skåne och även på det lilla samhället längst in i viken strax norr om Ängelholm. Skogshyddan, som det röda trähuset från förra sekelskiftet kallades, ligger på bara en backes avstånd från järnvägsspåret, stenstranden och havet.

Så det är till ljudet av skvalpande vågor och gnisslande tågskenor som den lilla somnar. Och pappas nynnade.

Rut Hanna Birgitta De´ e´ pappas lilla flicka eller Lillan ska sova o vara snäll Annars kan hända att Lillan får smäll

14

1945 – 1964

LILLAN

Något smäll eller smisk blev aldrig aktuellt. Men väl stormpiskat hav och tjutande tågvisslor, knirret från vändkorset och lite halvfalska vaggsånger.

Minnesluckor Så spännande att öppna luckorna i adventskalendern. När jag öppnar mina minnesluckor från barndomen är det återigen som att öppna kalendern. Några luckor har varit stängda länge. Och några kanske aldrig öppnats. Andra måste få förbli stängda. Ingen kronologisk ordning. Det är inte möjligt. Men spännande att se vad som döljer sig där bakom.

Minnena är ofta förknippade med starka känslor. Lycka, rädsla, trygghet, glädje, förvåning, skam, tillfredsställelse, stolthet, osäkerhet.

Jag öppnar några:

1. Tant Kerstin äger huset vi bor i. Hon och gamla Monna bor i huset bredvid. Monna kan inte prata. Mumlar obegripliga stavelser. Hon och jag vandrar fram och tillbaka på trädgårdsgången mellan grindarna. Pratar. Förstår varandra precis. Har samma språk. Hon släpper inte min hand.

2. Monna är död. Ligger i lillstugan. Jag följer med mamma in och ser henne. Det är kallt. Vet inte vad jag ska fråga om vid mitt första möte med döden.

Pappa, mamma, storebror Sven och jag i Skälderviken sommaren 1953.

1945 – 1964

LILLAN 15

3. Mamma, du rynkar pannan. Du är arg på mig. Jag går genast iväg till affären och handlar mjölk. Enda gången du var arg på mig. Vad jag kan minnas i alla fall.

4. Hyllebärssaft och ingefärspäron, äppelmos och krusbärskräm. Och konserveringsapparaten med tillbehör på hela köksgolvet. Pappa visslar falskt medan han hjälper till.

5. Chokladmjölk med en klick vispgrädde. Socker på smörgåsen ibland. Någon gång prickekorv. Men bara en halv skiva. Som man föser framåt på brödskivan. Köpebröd? Mycket sällsynt och lyxigt.

6. Höganäskruset fylls med stora feta sillar från fiskaren nere vid bryggan. Varvat med grovsalt. Jag gillar inte stekt salt sill. Men man äter vad som bjuds.

7. Gunilla Boëthius och jag börjar skolan. Går tillsammans den långa vägen. Vi kan redan läsa. Så vi får sitta med andra-klassarna. Svårt att rulla på rrr:en. Kan inte. Och stackars Gunilla som är vänsterhänt.

8. Cirkus i familjen Boëthius trädgård. Gunilla och jag hänger knäveck och slår kullerbyttor. Och tar inträde. Enda cirkusen under min barndom.

9. En annan värld hemma hos Gunilla. Väggarna klädda med bokhyllor. En pappa med tordönsstämma. Och en mamma som är skådespelare. En stor låda med utklädningskläder. Vi dansar i olika utstyrslar för pappan i sin öronlappsfåtölj. Han är försjunken i någon av sina böcker, men applåderar varje gång. Gunilla tycker att vi ska dansa nakna. Så det gör vi. Och jag som aldrig visat mig naken. Inte ens sett en riktig dans …

10. Kallt och dragigt vintertid i det gamla trähuset. Mamma sitter med pjäxorna på och vilar fötterna på den öppna ugnsluckan i vedspisen.

11. Nymodigheter på utedasset. Vit porslinstron. Som man får hälla vatten i med en hink. Och vira in i trasmatta på vintern så den inte ska frysa sönder. Det hjälper kanske med en brinnande fotogenlampa i hörnet. Hela natten.

12. Ingen bryr sig om mig. Gömmer mig i bingen bakom köket. Där alla smutskläderna ligger. Gräver ner mig. Vill testa om man saknar mig. Hör hur de letar. Jo, de saknar mig! Bäst att hjälpa dem att hitta mig. Låta som en mus. Varför skrattar de?

13. Bestämmer mig för att bli gropare när jag bli stor. För han som gräver i vår gata är så snäll. Och han har bruna ögon. Jag har fått en tioöring av honom att köpa en chokladklubba för.

16

1945 – 1964

LILLAN

14. Pågarna har gjort en fågelsnara. Bakom huset så tant Kerstin inte ska se den. Och jag får fem öre om jag inte skvallrar. Men jag skvallrar i alla fall för mamma.

15. Första splitternya jackan. Hittills har alla kläder varit omsydda plagg.

Den är svart med grönt teddyfoder. Algots står det på hanken.

Hänger på väggen över min säng. Doftar ny. Det är min nionde födelsedag.

16. Tre barnböcker på den vitmålade byrån. Bibel för barn, Pelle Svanslös och Nalle Lufs. Vilken som är mest spännande? Alla tre så klart.

På olika vis. Men det är i barnbibeln jag upptäcker läskonsten. Den har fem svartvita bilder. Sammanlagt. Orden berättar om någon som klädde sig i djurhudar och åt gräshoppor i öknen.

17. Tvättedag. Iskallt vatten bärs in i brygghuset. Och skållhett bärs det sedan ut. Vedeld under tvättgrytan. Mamma sköljer tvätten i kallvattenkranen nedanför köksfönstret. Pappas söndagsskjortor är styva som lutfisk när de ”torkat” ute i den bistra vinterkylan.

18. Mammas händer är nariga och blåa efter tvätten. Doft av maniol som håller händerna i någorlunda skick. Hon ska ju spela på mötena i helgen. Orgel och piano. Och leda strängmusiken med sin gitarr.

19. Lakanen dänkta, dragna, rullade och packade i mangelkorgen. Boden ett par hus bort. Den tunga väldiga stenmangeln med det stora svarta hjulet och veven som mamma hanterar. Inte gå nära. Men hjälpa till att vika handdukar och örngott. Tre vikningar åt vart håll.

20. Jag är sex år. Mamma och pappa tror att jag är den riktige tomten.

Pågarna har klistrat fast bomullsskägget med mjölklister. Och den gamla plyschkappan luktar malmedel.

21. Kristina i granngården har en docka som kan blunda. Min Gunilladocka är gjord av papier maché. Hon har många plåster på ”såren”.

Jag vill ändå inte byta docka med Kristina.

22. De ändlösa bönemötena. Slumra en stund lutad mot mammas knä eller med huvudet på bänken när alla ligger på knä. Eller räkna ryggarna. Sjunga med i de kända sångerna. Inte förstå allt – vad betyder egentligen fostbrödraband och bröstsköldens ädelstenar? Och syskonringen kring källan – hur ser den ut? Men tryggare kan ingen vara ...

23. Predikant på besök igen. Söndagsmiddag. Skinkstek med sviskon och gräddig sås. Änglamat i fina glasfatet på fot till efterrätt. Som hämtas in från den kalla verandan.

24. Kvällsbönen. Vi jämför vilken tumme som kommer överst när vi knäpper händerna. Men vad menas med ”syndens svådor”? Kanske eldsvådor?

1945 – 1964

LILLAN 17

Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Den Gud älskar lyckan får Gud som alla hjälpa kan Han hjälper mig i Jesu namn De späda plantor små Som i Din vingård stå Vattna dem, o Jesus kära Att de må frukter bära Växa till i nåder Undfly syndens vådor Välsigna pappa och mamma Och Lars och Sven och Birgitta Bevara oss i Jesu namn Amen

Flanellograf och sparbössa Söndagsskola en knarrig trappa upp i samma hus. Där står tant Karin med sin strama hårrulle, mittbena och varma leende. Och tant Kerstin med sitt ”Välkommen Pernilla”. Det är bara hon som kallar mig så. Det är speciellt. Hon ser mig. Jag niger och kilar in. Kaminvärmen gör att kinderna glöder. Eller är det ivern? För jag kan min minnesvers. Så det blir så klart en stjärna på min karta den här gången också.

Tant Karin spelar mandolin. Tant Kerstin gitarr och sjunger som ett pärlband. Vi sjunger så högt vi kan om båten som är så liten och himmelriket som tillhör barnen. Och Jesu lilla lamm … över berg och djupa dalar, hem till himlens ljusa salar …

Flanellografen. Nymodigheter. Alla dessa spännande bilder som gör berättelsen så levande. Man kan riktigt se Jesus och alla hans lärjungar. Och den gode herden på söndagsskoletidningens framsida. Med Jesu lilla lamm på axeln.

Sparbössan på hedersplats. Med den lilla bruna pojken i sin långa vita skjorta som knäböjande nickar så tacksamt

18

1945 – 1964

LILLAN

varje gång en femöring glider ner. Och sången om lilla svarta Sara som får en att gråta. ”Allt svagare ännu blir rösten, en gyllne stad, en gyllne stad” och så dör hon. Hon och sparbössepojken blir mitt första möte med missionstanken.

Bössan är för länge sedan undanställd och sången om svarta Sara sjungs inte längre. En annan tid nu. Men flanellografbilderna ligger kvar i sin mapp i mitt förråd idag. Doftar god söndagsskola.

Fotspår och kloka ord Det har snöat mycket under natten. Och blåst hårt så snön har packat sig i drivor utmed väggar och sluttningar. Köksdörren är omöjlig att rubba för den lilla åttaåringen som är påpälsad och klar för att gå till skolan.

Men pappa är stor och stark. Han får med möda upp dörren och det bildas en kvartscirkel av bortskuffad snö utanför. Och en hög vit vägg.

Pappa drar på sig storstövlarna och säger: ”Kom nu Birgitta (man har slutat att kalla mig Lillan nu). Jag går först, så du kan bara följa efter och trampa i mina spår så kommer du ut till stora vägen. Där har redan hästen Gullan dragit plogen så du kan ta dig till skolan med din spark.” Sedan kliver han ut i den djupa snön. Han tar korta steg och banar väg för mig hela den svåra biten. Jag minns hur nöjd han ser ut när jag vinkar medan jag glider iväg på sparken mot skolan.

Detta hände för många år sedan. Huset i Skälderviken som vi bodde i finns inte mer. Men minnena finns kvar. Och spåren som andra trampat upp. Som hjälpte oss barn att välja väg. Att följa i deras fotspår.

Med lös tand och skrivarlust Just vid den lilla bron över Errarpsån strax utanför Skälderviken ligger ett gult trähus. Bostadshus idag, men fram till 50-talets mitt Errarps småskola. Fröken hette Allie och hade inte långt kvar till pensionen.

Hon var av den gamla lärarinnesorten. Ordning och reda och ganska stränga regler. Annars blev det skamvrån. Men inga slag av linjal eller pekpinne.

I hörnet står kaminen som ständigt måste matas med vedklabbar. I andra hörnet den lilla tramporgeln som används varje morgon. Vi sjunger ”Din klara sol går åter opp”, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” och ”Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå”. Står i räta rader bredvid våra bänkar. Är tysta och räcker upp handen när vi vill svara. Med armbågen på bänklocket.

Jag har en lös tand. Tappar tanden mitt under en lektion. Fröken ber mig kasta den i kaminen. Jag missar. Vågar inte komma nära den heta ugnsluckan. Fröken ser arg ut. Säger att jag måste leta upp den. Jag sitter bakom orgeln och gråter. När jag tittar upp sitter fröken på golvet framför mig och gråter hon också. Så jag måste skratta lite. Och tanden får vara.

1945 – 1964

LILLAN 19

Jag går i andra klass och det är dags för skrivning. ”Så här ska ni skriva”, säger fröken Allie och skriver med stora prydliga bokstäver på svarta tavlan.

Vad jag ska bli när jag blir stor.

Det är skrivstil som gäller. Alla barnen tar lydigt fram sina skrivböcker och börjar fundera. Så även den blyga flickan med långa flätor. Lika rött som kinderna glöder det långa födelsemärket i pannan. Nu är hon ivrig. Hon vet precis vad hon ska skriva om.

Vad ska hon berätta sedan? Hon vet inget mer. Hon vet egentligen ingenting om Sydamerika, tror att det är som Hallandsåsen kanske, eller någon annan sås. Och hon vet ingenting om verklig fattigdom. Bara om nödvändig sparsamhet.

Hon har visserligen hört missionären Anna Fältheim berätta. Men det handlade om Ceylon. Tant Anna hade så vackra kläder på sig, och

Ceylonmissionär Aina Fältheim i sin vackra sari på barnmöte i Ängelholm i början av 50-talet.

20

1945 – 1964

LILLAN

hon visade underliga saker. Berättade om elefanter och andra spännande djur. Och om fattiga barn. Men det var inte Sydamerika …

Var kommer de här tankarna ifrån? Hon vet det inte själv. Hon skriver inget mer. Suddar och rättar till lite och lämnar sedan fram boken med den prydliga skrivstilen. Fröken Allie nickar när hon läser vad hennes elev har skrivit. ”Det var fint skrivet, lilla Birgitta. Du kan sätta dig och läsa lite i läseboken nu.” ”Undrar vad som blir av den tösen. Hon har så annorlunda tankar”, tänker fröken Allie. Året är 1954 och Birgitta har nyss fyllt nio. Och hennes mamma sparar skrivboken.

Två r.o.k. och gott om plats Jag ska snart fylla tio. Övervåningen på huset där vi bor håller på att rivas. Medan vi ännu bor kvar! Vi är hemlösa. Får bo i evangelistrummet bakom Filadelfia på Järnvägsgatan i Ängelholm så länge. Tills nya lägenheten i nya hyreshuset i nya bostadsområdet blir färdigt.

Två rum och kök. Varmvatten och badkar. Och tvättstuga i källaren.

Bara att stoppa i en 25-öring då och då, så tvättar en maskin! Pågarna sover i nya bäddsoffan i finrummet. Jag i ett sängskåp som pappa bygger i köket.

Trångt? Nej då. Plats för både 50-årsfester, realexamenskalas och så småningom studentfest. Den första och enda i familjen. Skolan har blivit gratis. Så en vanlig arbetarfamilj kan låta det yngsta barnet studera. Tösabiten.

En 25-öres go´kaka varje fredag när du kommer hem från jobbet, mamma. Du är städerska på lasarettet. Nej lokalvårdare heter det ju! Du är så stolt över ditt arbete. Och egna pengar i lönekuvertet.

Mamma spelar piano, pappa har lärt sig fyra ackord på gitarr. Lars spelar fiol och Sven piano. Så klart ska tösabiten också spela. Mamma har lärt henne grunderna och det blir pianolektioner i skolan. Etyder och Klassiska pärlor. Haydn, Debussy, Beethoven och de andra. Det gamla pianot som inte längre går att stämma väl, används flitigt.

Men det allra bästa: träna ackompanjemang och orgelfingersättning.

Jo för pianofröken Ester är frikyrklig och vet vad som behövs i den världen. Ett ganska gott gehör finns i generna. Arv från morfar via mamma.

Det dröjer inte allt för länge innan jag får spela på torsdagskvällarnas bibelstudium. Den gamla stora orgeln i Filadelfia har två manualer och fotpedaler. Men jag behöver bara en manual. Har lärt mig tre sånger ur Segertoner: ”Min blodige konung på korsträdets … ” och ”Ingen lik Jesus i fröjd och … ” och ”Emedan blodet räcker till …”. Bara för pastor Ragnar Karlsson att välja.

1945 – 1964

LILLAN 21

Välja ben Sexton år. Realist. Ja, så kallas man när man tagit realen. Grå mössa och mycket stolthet. Söndagkvällarna är vikta för Stadsparken. Sångstund med Filadelfia. Eller ”Fijadelfia” som några kallar oss. Belackarna. Så klart jag är med i ”sångarna”. Det är alla ungdomarna. Vi är tre eller fyra.

Och vi tjejer måste ha huvudbonad. Ett måste för alla kvinnor. Annars får man gå åt sidan. Och det vill man inte.

Min ständiga ängslan är att någon av mina skolkamrater ska komma förbi och se mig i denna märkliga hatt. Så jag ber till Gud innerligt och ärligt att Han ska rädda mig från den nesan. Och jag klarar mig undan.

Att vara frimodig får bli en senare sak.

Men jag klarar inte att stå emot en och annan lockelse. Nej, jag går inte över gränsen. Men jag är farligt nära. Hoppas ingen märker att jag är på väg åt annat håll. Inombords. I tankar och fantasier. Lockas med av en kamrat. Förälskelser. ”Du måste bestämma dig för vilket ben du ska stå på!” Jag hajar till.

Det är sångledaren Bror som har ställt sig alldeles bredvid mig. Sångstunden i parken är just avslutad, och jag funderar på om jag kan smita iväg med min kamrat. Hur har han märkt det? Syns det på mig? Jag känner rodnaden glöda på mina kinder. Har hejdats just när jag vikt ihop hatten och tryckt ner den i handväskan.

Den kvällen bestämmer jag mig. En sommarkväll i juli 1961 i Stadsparken i Ängelholm. Jag vill välja Jesus. Vill fortsätta att vara med och sjunga. Spelar ingen roll om hatten är löjlig. Det är värt priset.

Samma höst gör jag min fantastista andedopsupplevelse. I ett husmöte en tisdagkväll. På Vattengatan i den gamla rivningsfastigheten som snart skulle ge plats åt nya pingstkyrkan. Lugnt och stilla. Som en varm ström genom kroppen. Och jag finner mig själv tala ett annat språk. Ett okänt. Trevande och tyst. Men äkta.

Det har gått ganska lång tid sedan jag döptes i vatten. Jag var bara knappt tio år den gången. Det var nyårsvakan 1954-55. Pappa var dopförrättare. Jag sjöng solo. Och Sven spelade piano. Man sjöng den vackra dopsången.

Jag vill följa Dig o Jesus, följa Dig om vägen går över solbelysta höjder eller genom dunkla snår.

Där jag vet att Du gått före, vill jag följa efter glad, viss att Du min vandring leder steg för steg mot himlens sal.

Och nu sex år senare upplever jag en stark tillhörighet. Vill aldrig lämna Guds väg. Vill följa Honom – Jesus.

Tack Bror att du utmanade mig, fick mig att tänka efter, hjälpte mig att ta ställning, välja ben.

22

1945 – 1964

LILLAN

UR DAGBOKEN maj 2010 Vid vår vägkant alldeles mellan asfalten och trottoarstenen har några tappert kämpande maskrosor tagit sig upp. De blommar glatt och får stå kvar!

En del barn kallas för maskrosbarn. Jag har förstått att det handlar om barn, som TROTS dåliga förutsättningar tar sig fram och blir till glädje och välsignelse. Det kan handla om svårigheter i barndomen som alkoholmissbruk i hemmet, fattigdom, psykiskt sjuk förälder, övergrepp eller annat. Det finns fler barn än vi anar som kommer ur sådana svårigheter, som bildligt talat måste ta sig genom asfalten för att blomma. Vi känner väl alla någon som är exempel på detta.

Jag var i 38 år gift med en sådan person. Lärde på så nära håll känna en människa som tog sig fram trots motgångar och svårigheter i form av undernäring i barndomen, missförhållanden i hemmet och utfrysning av kamrater för de trasiga klädernas skull och inte minst för det byamål som var hans modersmål men som var förbjudet att använda i skolan i Nusnäs i Dalarna på 40- och 50-talen!

Att ur denna steniga mylla växa upp till en stark, energisk, lite egensinnig, målinriktad, tystlåten, varm och empatisk man är enastående. Börje använde sina gåvor och sin inre styrka till att tjäna Gud och betjäna medmänniskor i svåra omständigheter. I hans fall handlade det om de fattiga, trasiga barnen i storstadsslummen och det så nedvärderade ´Weenhayekfolket med sitt eget språk och sin annorlunda kultur i Bolivia.

Inte ens en så oåterkallelig sjukdom som ALS kunde ta denna inre styrka från honom. Hans bemödande för barn med särskilda behov kände inga begränsningar. Och det viktigaste av allt kunde ingen förlamning i världen hindra honom från – förbönen för de svaga i samhället. Och han visste att … … fortsättning följer!

1964 – 1968

ETT – TU - TRE 23

1964 – 1968

ETT – TU - TRE Med din hand i min En ung dam som aldrig varit länge borta från mamma och pappa har nu bestämt sig. Hon ska studera vidare efter studenten. Gå egna vägar. Året är 1964 och hon är nitton år. Vad som får henne att söka lärarutbildning ända borta i Växjö, hur hon möter den man som blir hennes livskamrat, hur kallelsen till missionstjänst mognar och konkretiseras – allt det kan man läsa mera om i en annan bok, den som berättar Börjes liv. Den heter ”Över högsta berg, Genom djupaste dal” och har samma författare som denna bok du just nu läser. Men ett litet stycke är värt att repetera: Det har gått några dagar in i september månad. Vi alla ungdomar följs åt efter ungdomssamlingen i Saronkyrkan på onsdagskvällen. Alla flickor ska följas hem. Vi sackar efter lite, Börje och jag. Går tysta utefter kyrkogårdsmuren. Så plötsligt, utan förvarning, frågar han lite försiktigt korthugget: ”Ska du bli missionär?”

Frågan kommer oväntat. Jag går tyst ett ögonblick. Hade väntat mig något annat. Kanske ”du är fin” eller ”jag tycker om dig” eller ”…”, men ”missionär”! Jag har ju inte pratat om min missionskallelse på flera år.

Att det varit en dröm sedan jag gick i småskolan är det nog bara pappa och mamma som känner till. Tankarna snurrar i huvudet. Jag blir varm på ett egendomligt sätt inombords.

Frågan är påträngande och spännande på samma gång. ”Ja!” hör jag mig själv svara. Paus. ”Vill du gifta dej med mej?” ”Ja” Börje hade redan avverkat de första två åren av sin utbildning när jag gjorde min entré på folkskoleseminariet i Växjö hösten 1964. Att Herren styrde våra steg så att vi möttes råder det inga tvivel om.

24

1964 – 1968

ETT – TU - TRE

Vi tog vår lärarexamen våren -66 och bröllopet stod den 23 juli samma år. Vi ville bo någonstans där det inte fanns så många kristna för att på så sätt pröva vår kallelse. Bökets skola, en dryg mil söder om Konga i mörkaste Småland blev Börjes och mitt första hem och vår första arbetsplats.

Vi har jobbat ett helt läsår, vårt allra första. Börje med sjuorna och jag med en fem-sexa. Detta utgör hela skolan! Andra tider. Eleverna sitter stilla i bänkarna, räcker upp handen när de vill svara och står i kö vid katedern för att få sin räknebok rättad. Vi trivs och har det bra. Framtiden ser ljus ut. Vi väntar vårt första barn.

Guds gåva Så är det äntligen dags. Söndagen i midsommarhelgen -67. Allt är som det ska. Väskan packad. Och den lilla mörkblåa babyliften bäddad. Hemmabroderade babylakan.

Några timmar senare har vi blivit föräldrar! En liten pojke har sett dagens ljus. Så fantastiskt! Han får namnen Erik Markus. Erik efter morfar och gammelfarfar men han ska kallas Markus. Namnet lär betyda ”stridslysten, en hammare och en försvarare”. Men för oss är han först och främst en Guds gåva.

Ungefär en femtedel av pusslet är lagt. Vad gäller tid, vill säga. Vad beträffar erfarenheter fattas det mesta än.

Till en annan del av världen Vi känner ingen riktig ro. Kallelsen brinner. Vårt nyårslöfte det året är annorlunda: ”Gud, vi vill resa. Vi står till Ditt förfogande. Men vi har inget underhåll, ingen möjlig väg som vi kan se. Hjälp oss Du. Visa oss vägen!”

Det går en dryg vecka in i januari när plötsligt verkligheten kommer ifatt oss. Telefonen ringer. En för oss obekant man har något viktigt att berätta. Han säger ungefär så här: ”För ett drygt halvår sedan var jag och min äldste son hos er i Folkets hus i Konga och sjöng. Efter mötet bjöd ni oss på te och smörgås. Ni berättade då om er kallelse. Jag kunde inte glömma det utan har tänkt på er ofta sedan dess. I vinter har en tragisk olycka drabbat oss. Sonen som var med hemma hos er har omkommit!”.

Han gör en paus. Sedan fortsätter han: ”Vi känner att en del av försäkringspengarna ska gå till ert underhåll under er första period!”

Börje sitter tyst en lång stund innan han kan berätta för mig vad mannen sagt i telefon. Vi är skakade.

När det första kvartalet av 1968 har gått är en hel del av underhållet ordnat. Vi reser under helgerna och besöker församlingar. Vi får offer som ska användas till omkostnaderna för vår utresa. Detta var på den tiden man ordnade sådant på egen hand!

1964 – 1968

ETT – TU - TRE 25

Under sommaren och hösten har vi en rad avskedsmöten. Det är oftast samkväm på lördagskvällen, missionärsavskiljning på söndagsförmiddagen och väckelse- och missionsmöte på söndagskvällen. Pingstförsamlingen i Ängelholm har lovat att ställa upp som utsändande församling, att vara vår bas i Sverige.

Pastor Ragnar och hela församlingen har modet att sända denna unga familj till ett land, en världsdel man inte vet särskilt mycket om.

Och inte heller vet man vilka uppgifter som väntar. Detta var före arbetsbeskrivningarnas tid.

Pappa Karl-Erik är missionskassör. Han har ett stort hjärta för mission och tillsammans med mamma Ruth blir de ett stort stöd för oss i många år framöver.

Denna roll övertas så småningom av Ulla och hennes man, storebror Lars. Ett engagemang som sträcker sig långt utöver det vanliga. Som inneburit en hel del uppoffringar men som alltid varit lika starkt.

På hösten samma år tar vi farväl av Sverige.

En sen kväll i september glider Johnsonlinjens M/S Canada långsamt ut från Göteborgs hamn.

Där står pappa och mamma, syskon, stor del Dags för avskedsmöten i Pingstkyrkan i Ängelholm september 1968. av församlingen och vinkar. Vita näsdukar. Plågsamt långsamt försvinner de (eller är det vi?) i fjärran. Pappa är övertygad om att han aldrig mer får se oss igen. Och mamma oroar sig så. Är så ledsen. Tänk om de vetat vad de senare skulle få uppleva där långt borta i Inkaland.

Båtresan tar fem veckor. Gott om tid att fråga Gud. Gott om tid att reflektera. För vi visste inte ännu vad vi skulle arbeta med. Bara att vi ville tjäna Gud. Och det skulle gälla barn som inte har hört talas om Jesus, barn som inte har någon skola att gå till, barn som inte har råd att gå i skola. Och båda två kände vi en stark kallelse till församlingsarbete. Vi visste att Gud hade kallat oss! Det räckte.

Detta är innan containerfartygens tid. Så båten är lastad med styckegods. Det ska lossas och lastas i en mängd hamnar. Först i Karibien.

Vad sägs om ett par dagar i Curaçao. Eller en natt med slussning genom Panamakanalen.

26

1964 – 1968

ETT – TU - TRE

Så vi får en försmak av Sydamerika via dess hamnstäder. La Guayra, Guayaquil, Buenaventura, Piura, Callao och slutligen Arica. Men i Buenaventura, Ekvadors hamnstad, vill vi vända. Var inte förberedda på detta. Inga ordentliga hus. Bara omålade träskjul, ofta med en loftgång en trappa upp.

Först fattade jag inte varför de små flickorna på balkongerna hade så fina klänningar. I lamétyg. Och vad var det som kostade. De höll upp prislappar. Och log så vackert med sina söta småflickeleenden. Var de tio år. Eller tolv kanske? När jag förstod, så grät jag. Ville inte se mera. Eller höra.

Med lastpråm och tåg Så står vi där på kajen i Arica i norra Chile. Vi och våra 500 kilo ”handbagage” i hemmaspikade lådor har blivit landsatta med hjälp av en pråm.

Fartyget är för stort och kan inte gå in till kaj. Folk flockar sig runt oss, två unga ”gringos” med en ettåring i famnen. Vi kan bara några fraser på spanska men det är just det som pratas högljutt runt oss. Många vill hjälpa oss. Och tjäna pengar förstås! Vart ska vi ta vägen? Och vad gör vi med trälådorna?

Men Någon har sett vår belägenhet. Och Han ser till att en nordbo kommer vägen förbi. En av den hjälpsamma sorten. Han ordnar med lastbil och handkraft till rimligt pris, och när kvällen kommer har vi tågbiljetter till följande dag och godset är redan lastat på tåget.

Vi har hittat ett enkelt men bra hotell och passar på att ta en promenad fram till plazan innan timmen blir sen. Det är mörkt ute. Mycket folk överallt. En samling av något slag där på mitt på torget. Något brinner – vad är det? Vi närmar oss. Har ännu inte lärt oss att det är säkrast för ”gringos” som vi att hålla sig så långt borta som möjligt från okända folksamlingar. Vad är det som pågår egentligen? Man bränner en flagga.

En boliviansk! Senare skulle vi lära oss att det råder hatstämning mellan de båda länderna Chile och Bolivia. Ärkefiender sedan Bolivia miste sin kustremsa i ett krig knappt 90 år tidigare. Och hatet flammar bokstavligen upp just här och nu.

Vi skyndar oss tillbaka till hotellet. Vi ska ju upp tidigt för att resa med tåg mot Bolivia och La Paz. Om det nu inte blir tågstrejk förstås.

Eller gränsen är stängd. Men nej, allt går som planerat för oss. En oförglömlig resa som ibland går i zickzack över de höga bergspassen, världens högst belägna järnväg. Det blir en upplevelse. Högplatån ”Altiplano” med de snötäckta bergen i fjärran, närmare 7000 meter höga. Lamadjur och fårhjordar, en och annan herde i sin typiska färgstarka poncho.

Allt är nytt och spännande. Och vi är tacksamma för att inte behöva gå eller anstränga oss. Luften är syrefattig. Markus sover mest hela tiden.

1964 – 1968

ETT – TU - TRE 27

Bolivias vackra huvudstad La Paz med det mäktiga Illimanimassivet i bakgrunden.

La Paz är en av världens vackraste städer där den ligger i en gryta på den stora högplatån ”Altiplano” med det snöklädda Illimanimassivet bakom sig. Vi är på ca 4000 meters höjd över havet.

Lennart Edén, som redan har hunnit vara i Bolivia i ett halvår, verkar känna till allting. Han pratar med taxichauffören, ordnar med logering på metodisternas gästhem. Billigt - sju kronor natten. Priset ursäktar de nerlegade ståltrådssängarna. Vi tar oss ut på en kvällspromenad.

Oj, vad andfådd man blir. Gatorna är branta backar. Trafiken minst sagt kaotisk. Ett tutande ideligen. Bäst att ha ett stadigt grepp om Markus kärra så den inte rullar iväg. Lennart köper salteñas (köttpiroger) åt oss i ett stånd mitt i backen ovanför San Fransiscokatedralen. Oh, vad kryddstarka de är. Han skrattar åt oss när vi grimaserar och letar efter något att dricka. Själv är han sedan länge van, och äter utan bekymmer sin salteña.

Han har ju redan hunnit bo nästan ett halvår i landet. Veteran!

Glosor och grammatik Äntligen framme i Cochabamba. De 50 milen bergsvägar tog en dryg halvtimme med flyg! Det är här vi kommer att bo den första tiden. Staden har ca 200 000 invånare vid denna tid. Kvarteren runt huvudplazan är av kolonialt snitt. Längre bort domineras staden av ketchuakulturen – arvtagare till det mäktiga inkariket. Man talar mest ketchua, klär sig i vackra dräkter, bär fortfarande de vita styva höga runda kvinnohattarna, småspringer gärna i stället för att gå och lindar sina spädbarn obegripligt hårt. Och så all denna fattigdom …

28

1964 – 1968

ETT – TU - TRE

Efter bara ett par dagar i Cochabamba söker vi upp Fatima Zamora, den språklärarinna som vi blivit rekommenderade. Hon är kristen palestinier, född i Jerusalem. Vi får börja våra språkstudier redan dagen efter.

Fatima är en energisk lärare som har lärt många skandinaviska missionärer att prata spanska. Grammatiken sitter i än i dag!

Men vad ska vi arbeta med? Var i landet ska vi bo? Var finns det behov av vår insats? Räcker vi verkligen till? Pusselbitarna ligger strödda.

UR DAGBOKEN – april 2010 Skärtorsdag. Getsemanestund i Pingstkyrkan, Jönköping.

Nattvard och stilla musik. Vet inte vilken melodi som spelade.

Minns bara att våg efter våg sköljer över mig. En fysisk upplevelse, en oerhört skön känsla, en ström från hjässan ner till fötterna. Ingen annan märker det. Jag ensam med Guds Helige Ande.

Så är stunden över, lamporna tänds i full styrka. Hälsa, ta i hand, växla några ord, åka hem. Men något har hänt. Ny kraft, ny vilja, ny inspiration. Gud vad vill Du att jag ska göra? Visa mig än en gång Din väg för mig. Tack Gud för att Du fortfarande kan bruka mig.

Så kommer dagar med nya utmaningarna. I lagom takt och i lagom antal för en som just passerat pensionsstrecket. Jag känner en osedvanlig glädje över att få vara i tjänst för Herren med de gåvor Han gett mig. Inte för svårt. Inte för lätt. Inte för mycket. Inte för lite. Alldeles lagom! Så … … fortsättning följer!

UR DAGBOKEN – april 2012 Det har blivit flera resor till Bolivia under de senaste åren.

Upplevelser och nya uppdrag. Tacksamhet för vad Gud gjort och vad Han gör idag. Glädje över alla de jag möter som bär verket vidare. Och framåt. Att Gud kallar till tjänst och utrustar de som antar kallelsen.

När jag nu läser den dagbok jag skrev under ett par månaders resa i Bolivia sköljer minnena över mig, minnena av det liv och de händelser som vi, Börje och jag och våra barn levde, upplevde, genomlevde under de första åren i Bolivia. I det nordligaste länet Pando i den fuktiga täta Amazonas regnskog.

Glest befolkat. Drygt 100 000 idag, men betydligt färre i slutet av 60-talet, kanske 50 000 i hela länet. Det mesta av ytan ogenomtränglig tropisk regnskog. Amazonas. … fortsättning följer!

1968 – 1971

AMAZONAS 29

1968 – 1971

AMAZONAS Små fiskar och stora beslut Några dagar efter jul – 68 får vi besök. Det är Erling Andreassen som kommit från Gonzalo Moreno, en liten by i norra Bolivia. Han är på väg till Norge. Han vädjar till oss att komma till Gonzalo och ta ansvar för den skola som norsk pingstmission byggt där för flodernas barn.

Samma dag har Börje handlat en stor påse med pejerrey – en sorts genomskinlig småfisk som finns i fjällsjöarna. Att rensa fisk hör inte till mina favoritsysselsättningar. Och jag har vid denna tid inte särskilt stor vana heller. Har alltid handlat fyrkantig torsk hemma. Det faktum att jag väntar vårt andra barn och lätt mår illa gör inte saken bättre.

Börje samtalar med Erling och jag står i köket och rensar ett berg av småfisk. Känner mig som pigan i Lönneberga, Lina. Hon jobbar bättre när hon är lite arg! Jag blir i alla fall så småningom färdig med fisken, irritationen är över och jag kan bjuda på te och smörgås. Och vi har härlig fisk att steka i flera dagar.

Nya pusselbitar hittar rätt. Tiden vi tillbringat i Cochabamba för att lära oss språket har verkligen varit lärorik och intressant. Visst haltar spanskan en del – 3 ½ månader är inte särskilt lång tid för språkstudier.

Men det ska nog gå bra. Vi litar på Guds hjälp för han måtte väl veta att vi ska börja undervisa om två veckor!

Vi är just i full färd att packa en trälåda och en koffert som vi ska sända med flodbåt upp till Pando. Själva reser vi med flyg den sjuttonde februari och tar då med oss resten av sakerna vi behöver där. Vi ska flytta in i Maritas och Erlings bostad och den är möblerad så det ska nog bli väldigt bra där.

Med DC3 och cessna Benifloden är den bredaste flod jag dittills sett. Den är biflod till en biflod till en biflod till Amazonasfloden – världens största flodsystem. Och där vid Beniflodens norra brink ska vi bo, Börje, Markus, jag och … I väglöst land. Okänt för de flesta. Följ med!

Resan norrut gör vi med det nationella flygbolaget LAB. Det mesta av våra ägodelar får bli kvar i ett förråd i Cochabamba. Vi får bara ta med oss 15 kilo var, så vi har prioriterat en spjälsäng, barnvälling, kamera och bandspelare. Lite babyutrustning är aktuellt. Och Börjes B-kornett.

DC3:a från 30-talet, ett tvåmotorigt propellerplan med tung buk. Vi mellanlandar i Trinidad. För första gången får vi prova på den fuktiga amazonasluften. Värmen och fukten slår emot oss som en våt handduk

30

1968 – 1971

AMAZONAS

när vi stiger ut på flygplanstrappan. Det luktar jord och mögel. Fort in i skuggan under tak på den öppna flygplatsbyggnaden. Det finns läsk att köpa, och kex och karameller.

Flygresorna i denna väglösa del av landet är helt beroende av vädret.

Vid regn eller dis kan planen inte landa på jordbanorna. Men vi har tur.

Inget regn, varken här eller på nästa anhalt Guayaramerin vid brasilianska gränsen.

Uppe i luften igen. Motorerna dånar och det är skakigt. Under oss breder en väldig stäpp ut sig. Vi ser boskap, en och annan vattensamling, floder som ringlar i väldiga meandrar. Korvsjöar. Längre norrut tar skogen vid som en mjuk matta under oss. Det är regntid och djungeln blommar som bäst nu i februari. Gult och lila, orange och blått – träden blommar som den vackraste midsommaräng i Dalarna, fast i makroformat.

Sista sträckan från den lilla djungelstaden Riberalta till Gonzalo Moreno flyger vi med den lilla enmotoriga cessnan från Wycliffemissionens bas i närheten. Färden tar knappt tio minuter.

Så på en liten smal landningsbana, en röjd stripa mitt i skogen landar vi, skumpar bort till banans slut och taxar fram till gläntan där en stig leder in mot missionsstationen. Barfota barn och några vuxna står i skogskanten. Vi blir ordentligt uttittade, men så kommer de fram och hälsar. Och några pratar norska. Lite konstigt att hamna i ett slags Norge mitt i den bolivianska djungeln!

Vi tackar piloten och går in på stigen mot ”La Misión”. Markus tittar storögt på allt och alla. Myror, stora som hans lillfinger, turkosa glänsande fjärilar större än hans hand, spindelnät stora som tält, syrsor som gnider och myggor, myggor, myggor …

Illamåendet böljar i maggropen och jag vill nästan gråta. Det är väl den långa skakiga flygresan som tagit hela dagen, den våta värmen, spänningen och nyfikenheten – allt på en gång. Eller är det något annat som gör sig påmint. Någon annan som också är på väg …

Nåväl, vi får ett glatt mottagande av alla. Det är missionärerna Helge och Greta med deras lilla dotter, samt Björg, Borgny och Kari. Och så är det de nationella lärarna i den lilla skolan Mary, Adela och Lourdes, och byborna Alberto, Ramona, Walter, Pablo och några till. Och alla barnen.

Kogödsel och kackerlackor Byn heter Gonzalo Moreno. Den ligger fem timmar uppströms från Riberalta vid floden Beni. Några hus och hyddor och ett öppet fält. Vägar finns inte. Smala stigar i den täta djungeln och leriga branter ner till flodkanten. Och så denna norska missionsstation med kyrka, skola, internat, butik, klinik, flodbåt och bostäder.

Byn kallas i folkmun för ”Pekín”. Dit skickades till helt nyligen politiska motståndare till den rådande diktaturregimen. Man förmodar tyd-

1968 – 1971

AMAZONAS 31

ligen att rikligt med myggbett ska ”bota” den mest obstinate regimkritiker.

Inga glas i fönsterrutorna – det skulle bli alltför varmt och kvalmigt inomhus då. Men vårt hus har tack och lov myggnätsfönster. Någorlunda myggfritt inomhus. Inte alltid ormfritt däremot. Efter varje skyfall – inte så sällan alltså – måste vi laga väggarna med färskt ”murbruk”. Stora hål eftersom materialet – en blandning av kogödsel, lera och segt gräs – har en tendens att vilja flyta bort då. Enkelt för slingrande ”gäster” att ta sig in. Vi tycker nog att det räcker med dem som trivs i duschutrymmet. För det mesta gröna och kanske någon meter långa. Men de är lätta att jaga ut med kvasten. Genom hålet i väggen som utgör själva avloppet.

Men mössen håller sig för det mesta ovanför tyget som utgör innertak. Vi kan se dem tassa där ovanför. Det blir små våta fläckar på tyget här och där. Ett ganska storprickigt tak med andra ord.

Ett rum i vinkel. I innersta hörnet en säng alldeles utmed myggnätsfönstret. Lite svala fläktar utifrån på småtimmarna gör det lättare att sova.

Köksdelen närmast dörren. Rinnande vatten (egen brunn med pump), petromaxlampa, fotogenkylskåp, primuskök. Ugn i form av en plåtlåda som man placerar på fotogenköket. Elektricitet från en dieselmotor ett par tre timmar på kvällen. Dusch med naturtempererat vatten.

D.v.s. ljummet. Kallt om det är mulet ute. Alltid skönt.

I det lilla sovrummet med ¾-väggar bor oftast någon av de unga norska kollegorna. Så det är inte så mycket till privatliv vare sig för dem eller för oss.

Utedasset med tre avskärmade bås är en historia för sig. Där har de decimeterstora kackerlackorna sitt paradis! Bildar en tät matta under träsitsen. Bäst att inte titta ner eller lysa med ficklampan! Fast det är ganska intressant. Det finns nämligen också några albinokackerlackor.

Kritvita! Det händer med jämna mellanrum att vi försöker röka ut odjuren. Men de har sin egen taktik. Sätter sig upp och ner i taket och väntar tills röken lagt sig. Så de kan flytta ner igen.

I huset finns också ett rum som används som skolkontor och förråd för litteratur etc. Jag undviker helst att titta i mappar och bland gamla stenciler. Allt luktar mögel och känns klibbigt. När jag ska ta fram raden av biblar från hyllan för att använda i skolan är det bara pärmarna kvar.

Och papperssmulor. Från väggen bakom böckerna går det flera långa smala myrbroar fram till biblarna. Termiterna har bokstavligen talat ätit sig genom Guds ord!

Risprövning Redan första veckan i Gonzalo sätts jag på prov. Risprov. En av evangelisterna – Jaime – har gift sig med sin Blanca i Riberalta. Nu ska de komma med missionens båt ”Embajador”, och vi ska ha bröllopsfest.

Och jag ska hjälpa till med matlagningen. Till hela byn!

32

1968 – 1971

AMAZONAS

Hur gör man när man ”escoger arroz”! Min knapphändiga spanska räcker inte till. Men vi är flera runt det stora bordet. Ett handfat fullt med nyskalat ris. En hög till oss var och en. Och jag hoppas att ingen ska märka att jag inte vet hur man gör. Greta sitter mitt emot och börjar plocka bort alla de korn som inte blivit av med skalet när man stött riset i jättemorteln. Och alla små skalbaggar. Som liknar oskalat ris. Och muslortar. Och alla små maskar som liknar skalat ris. Ner med det rensade i en stor gryta. Hur mycket vatten ska man slå på? Enkelt. Tre fingrar över riset bara! Det var det hela! Jag lär mig. Och maten blir god och festen fin (men jag vet fortfarande inte hur man ska hålla fingrarna för att mäta vattnet, skäms för att fråga).

Hot i natten och djungelvrål Onsdagkväll. Vår första missionärssamling hos Björg. Hon bor i en liten lya bakom kyrkan. Vi dricker kaffe, pratar, läser Bibeln och ber. Och jag tränar örat för norskan. ”¡Don Helgue!” ropar plötsligt någon i mörkret utanför nätfönstret.

En man i grannskapet har rövat bort sin tilltänkta brud, en ung flicka i femtonårsåldern. Han är beväpnad med pistol sägs det, och vi ska vara försiktiga. Han sägs dricka en del. Men Helge Stö och några av byns män ger sig iväg ut i mörkret. Beväpnade med – ficklampor.

Man berättar för oss att en hel del giftermål börjar med just ”brudnappning”. Den tilltänkta bruden brukar vara med på det hela. Senare, när flickan väntar barn och det ingen återvändo finns, vänder man tillbaka till byn och får sätta bo. Men att mannen är beväpnad är inte vanligt. Och denne man har tydligen mördat någon annan som alla kände!

Ganska kusligt. Vart har vi egentligen kommit?

Med ett stadigt tag i ficklampen i den ena handen och med Börjes hand i den andra går jag de knappa tio meterna till vårt eget hus. Där bakom fönsternätet ligger lille Markus och sover så tryggt. Eller?

Vi sover i hörnet av vårt vardagsrum i en dubbelsäng. Bredvid står Markus lilla spjälsäng som hängt med från Sverige. För att få mesta möjliga svalka står vår säng utmed fönstret. Denna onsdagsnatt sover vi lite oroligt. Jag närmast myggnätet. Där ute någonstans i det tropiska mörkret springer en mördare omkring med dragen pistol! Månen kastar skuggor, eldflugorna dansar och den tropiska natten är full av ljud!

Plötsligt vaknar jag, sätter mig upp och drar lakanet runt mig. ”Sch Börje. Det är någon som trycker näsan mot nätet. Och andas häftigt.”

Jag känner andedräkten. Var finns ficklampan? Äntligen! Vi ser rakt in i ett par stora bruna ögon!

Hon frustar mot nätet så det blåser om mina fötter. Hur har hon kommit innanför staketet? Börje far upp. Nattskjortan fladdrar (jo han har en sådan). Han hugger tag i sin kornett, och med ficklampan i andra handen jagar han det stackars kreaturet. Svansen i vädret. Tutandet och

1968 – 1971

AMAZONAS 33

råmandet den natten hörs vida omkring. Man kommer i gryningen i sina kanoter från andra byar för att ta reda på vad som hänt på missionen.

Och Börje får lova att inte spela nattetid någon mer gång ... . Men det trasiga staketet går att reparera.

Händelsen lever säkert kvar i dessa trakter som en anekdot. Det vore roligt att höra hur den berättas idag!

Med ficklampa, fotogen och fantasi Skolan har fem klasser och 130 elever. Drygt hälften bor på internatet.

De kommer inifrån de djupa skogarna, har sina hem många dagsresor bort utmed floden. Många av de andra går hemifrån före solens uppgång. Har kanske ett par timmars gångväg framför sig. Är utrustade med ficklampa, machetekniv och ryggpåse. Vi lär oss snart att inte undra över varför en del barn kommer för sent till skolan ibland. Särskilt mulna dagar. Solen är deras enda klocka. Och ibland visar den sig inte …

Vilken annorlunda skola! En boliviansk landsbygdsskola i Amazonas djungel! Det är inte mycket som stämmer med det vi lärt oss i vår utbildning. Fritt fram för fantasin! Och med bara drygt tre månaders språkstudier i bagaget går det åt ganska mycket nattimmar, fotogen och fantasi medan vi söker i vårt lexikon efter ord och begrepp vi behöver använda. Vad heter suddgummi, täljare och puppa på spanska egentligen – våra bolivianska kolleger får sig nog ett och annat skratt. Men våra bästa läromästare är eleverna!

Måndagsmorgon med traditionell flagghissning utanför den lilla skolan i Gonzalo Moreno. Birgitta t.h.

34

1968 – 1971

AMAZONAS

Vi vill göra undervisningen mindre teoretisk och mera begriplig. En dag går vi iväg till hönsgården. Vi stegar längd och bredd, mäter och räknar ut hur många ”kvadratsteg” varje höna har. Vad nu eleverna ska ha den kunskapen till? De låter ju sina höns gå lösa runt hyddorna! Men det är i alla fall lite mer levande matematik i ordets rätta betydelse än den som de varit vana vid – att i krångliga texter och med främmande ord som de skriver efter diktamen försöka lära sig förstå grundläggande matematiska principer! Att Börje förtuggar majskornen åt de små kycklingarna har man mycket roligt åt. Ännu en av många anekdoter vi gett stoff till i Gonzalo Moreno?

Men det är så klart barnen som står i fokus. Ganska många kommer till skolan med tom mage. Man har gått hemifrån ibland före solens uppgång. Men Farbror Eriks hjälpverksamhet ställer upp, skickar bidrag och snart kan barnen få en tallrik ris- eller majsvälling varje morgon.

Börje delar skolfrukost.

Och ibland ett bröd. ”Jehová es mi pastor, nada me faltará” ber barnen i korus (Herren är min herde, mig skall intet fattas).

Barnen är enastående skickliga vad gäller att skriva snabbt och på kommando! Inga färdigskrivna läroböcker här inte, utan en skrivbok, ”cuaderno borrador”, en liten pärm, ”carpeta” sammanbunden med skosnöre och så blyertspenna, suddgummi, linjal och i bästa fall en ask färgpennor. Men blåröd kulspetspenna är obligatoriskt. Det ska vara snygga rubriker i rött, underrubriker i blått etc.

1968 – 1971

AMAZONAS 35

Vi lär oss en hel del om det bolivianska skolsystemet. Inte anade vi då vilken nytta vi ska få av detta!

Pusselbitarna kommer att passa in så småningom.

Gringos och grodor Dags för Börjes första predikan. Är den kanske något svårbegriplig?

Men folk i Amazonas tycks vara härdade. Har väl hört och sett en hel del grodor hoppa ur gringomunnar…

I alla fall talar ”don Borje” högtidligt om ”la moto de la vida”. Det skulle alltså handla om att ha ett ”motto eller mål i livet” men kommer mer att handla om ”livets motorcykel”! Och detta i en by där mycket få sett en motorcykel eller ens en vanlig cykel! En ”moto” - ett monster som rusar fram genom skogen i högsta fart och med ett öronbedövande dån!

Inte undra på att så många söker förbön denna kväll!

Min första medverkan blir kanske inte mycket bättre, ivrig som jag är över att berätta om Sverige och beskriva snö och vinterlandskap. Företeelser som så klart är helt okända för folk i den tropiska regnskogen och därför mycket exotiska. Jag beskriver med stora gester och livfull röst hur ”las copas blancas de nieve” faller ner Den första kyrkan och klockstapeln på missionsstationen från himlen och lägger i Gonzalo Moreno. sig som ett mjukt täcke över marken. Efter det mötet är det många som längtar till himmelens härlighet. Ett ställe så fullt av glädje att vinbägare av snö singlar ner därifrån till jorden - det måste vara paradisiskt. Och är det inte från ett paradisiskt land de kommer, de där ”gringosarna”?

Det är en märkvärdig dag när vår cykel har kommit fram. Vår damcykel av märket Monark har fraktats ända hit. Och den blir sjuksköterskornas ”ambulans” när de snabbt vill komma fram vid sjukbesök. Pablo, en tacanapojke, viker sig dubbel av skratt när Borgny kommer cyklande över gräsmattan. Han har aldrig sett ett liknande spektakel. ”¡Qué bicho mas velóz!” (Vilket snabbt odjur!), blir ett talesätt. Ännu en anekdot?

36

1968 – 1971

AMAZONAS

Husbåt och häftig natur Dags för en flodtur med missionsbåten ”Embajador”. Vi stävar uppströms ett dygn tills vi når ”vår” biflod Geneshuaya. Helge Adolfsen styr med van hand, född och uppvuxen som han är på norska båttäta ön Hvaler nära svenska gränsen. Vi hjälps åt att avlösa honom vid rodret.

Men mest njuter jag av att låta blicken leta sig in mellan lianer och tjocka stammar. Vackra stora vita hägrar, handflatsstora turkosglänsande fjärilar och ett och annat som rör sig och prasslar där inne i den täta grönskan. Det är så klart jättespännande. Att se kajmanögon glimma i vattenytan i kvällsmörkret, eller betrakta den täta djungelväxtligheten medan båten sakta stävar på – det är en rik upplevelse.

Nu är floden mer lik en stor å. Och vattnet svartare, renare. Där nere trivs både piraya, stingrocka och elektrisk ål, så vi är noga med att hålla utkik när någon av oss vill ta sig ett dopp (och det vill vi alla, för det är ångande varmt även i skuggan). Ett par dygns resa in är floden så smal att träden möts över våra huvuden och det känns genast lite svalare.

Så har vi kommit fram till första anhalten. Vid en flodkrök skymtar vi en stig och trappsteg i leran. Där uppe bor señor Rodriguez och hans familj. Vi är väntade – man har hört radiomeddelandet att båten är på väg. Börje tar fram kornetten och spelar från båtens för. Märkligt att höra tonerna till den ursvenska psalmen ”O Store Gud…” i den annars så stilla djungeln.

Men tonerna har burit iväg. Det dröjer inte länge förrän flera personer närmar sig på stigarna. Utrustade med machetes för att röja stigen och ficklampor för att kunna gå hem igen i natten. När mörkret lagt sig har det samlats flera tiotal personer. Några vill ta emot Jesus som frälsare denna kväll. Så naBarnen turas om att bära vatten och ved till internatet. turligt och enkelt. Med stjärnorna som vittnen och till syrsornas sång. Heliga ögonblick.

Barnen från byn ska följa med oss till skolinternatet på tillbakaresan.

Vi har familjernas förtroende. Annars är folkets erfarenhet den att de som kommer med båt många gånger bara vill tjäna pengar. Tar mångdubbelt för mycket betalt för varor de har med sig; salt, mjöl, ister, fotogen, tyg och annat. Betalningen sker i form av rågummi – stora bollar på kanske hundra kilo eller mer som köpmannen säljer vidare till uppköpare

1968 – 1971

AMAZONAS 37

i Brasilien. Dessa ambulerande köpmän kan leva gott på ockerpriser. Vi är i gummiträdens och paranötternas land.

Ett av barnen är son till jordägaren ”el patron”. Och de andra är arbetarbarn. Det är nyttigt för dem alla att dela sovsal, bära vatten och ved, ha samma arbetsuppgifter i internatet. Det var inte enkelt den första tiden. Särskilt inte för jordägarens pojke. Han som var så van att bli up�passad. Men han klarade det. Och trivdes!

Skräck och skrock Det bolmar och ryker genom kokhusets bambuväggar. Och det doftar stekt kött. Två ankor har fått sätta livet till. Frun har stött riset i sin jättemortel av kärnvirke. Vi hjälps åt att rensa en hel rishög. Runt oss springer kycklingar och äter de korn vi kastar bort.

Så går jag en liten runda. Kikar in genom bambuspringorna till kokhuset. En stor bädd av glödande kol. En stock som vilar på ett par träklykor. Och när ögonen vant sig vid dunklet där inne, ser jag … vad är detta! Hjärtat vill stanna. Jag darrar och blir alldeles svag i benen. Vad är det jag ser? Vad är det som är uppspetat på stocken över elden. Jag ser en liten svartrostad kropp. Det lilla huvudet som hänger bakåtböjt. De små händerna och fingrarna som spretar ut åt sidorna. De små krumma benen.

Vet inte vad jag ska tänka. Paniken sprider sig i min kropp. Vad har föregåtts här? Jag ryggar tillbaka. Måste tänka! Ska jag gå till Börje och berätta. Vad kommer husets folk att göra med oss när de förstår att vi ertappat dem med detta hemska brott? Tankarna virvlar runt. Jag sätter mig lite ifrån de andra. Säger att jag inte mår så bra. Då kommer en kvinna bärande med käppen med den lilla svartbrända kroppen. Och nu ser jag bättre.

Matlusten vill inte infinna sig. Visserligen har jag smakat apkött förut. Men denna gång är jag bara inte hungrig.

Dags att sova sent omsider. Señor Rodriguez har berättat om hur han går till väga för att jaga kajman. Och några har följt med honom för att beta den stora kroken med en höna vid sjön några hundra meter bort.

Han hade beskrivit hur kajmanen sväljer bytet, hur kroken fastnar i magen och hur djuret backar mot vattnet för att komma loss. Hur hela magen krängs ut … men han kommer inte loss.

Så berättar man en ”gonattsaga” till innan vi ska lägga oss på motorlocket som är stort som en dubbelbädd. Där under myggnätet ska Börje och jag sova. Bästa platsen. Svalt och skönt på natten. Men ganska oskyddat. De andra sover i kojerna.

Men gonattsagan då? Jo den var en sannsaga. För ett par dagar sedan hade köpmannen varit där med sin båt. Han sov på sitt motorlock. Men den stora anakondan som bor ett femtiotal meter längre uppströms där en liten bäck rinner ut i Geneshuaya hade varit på jakt. Så köpmannen

38

1968 – 1971

AMAZONAS

hade vaknat av att båten guppade till och jätteormen hade glidit upp och passerat över honom innan den försvann ner i vattnet på andra sidan båten. Han hade sin machete i beredskap under kudden. Men behövde inte använda den. Annars är det ett bra knep att komma loss ur en anakondas ”famntag” att ”kittla” den utmed ryggen med en kniv. Åtminstone om man får tro lokalbefolkningen i djungeln.

Gissa om jag sover den natten. Och varför guppar båten till ideligen?

Jag har ficklampan och macheten bredvid kudden beredd att ropa på hjälp när besten kommer.

Morgonsolen kunde inte varit mera välkommen!

Gummi och glatt budskap Nästa dag fortsätter vi längre in i Geneshuaya. Söderut. Eller? Men vad nu då? Har vi inte kommit längre? Familjen Rodriguez’ hus igen, men nu från andra sidan! Vi har ju stävat på i minst tre timmar! Flodens meandrar är stora och uppifrån ser de ut som slingrande ormar i ett grönt djungelhav.

Så småningom har floden smalnat av så det blir omöjligt att fortsätta med husbåten Embajador. Men kanoten, en urholkad trädstam som är fastsurrad längs båtens långsida, får nu komma loss. Med hjälp av en liten motor stävar vi fyra vidare.

Timme efter timme glider vi fram. Får ibland huka oss under låga trädgrenar och lianer. Vi ser en och annan bambuhydda. Stora avstånd emellan. Fram på eftermiddagen kommer vi till det mest avlägsna ställe som vi har elever från. Under tiden som pappan hämtar en gris (eller var det en bananstock och en säck ris) som betalning för barnens kostnader, sätter Börje på bandspelaren med glada sånger.

Vi får följa med hem till en av gummiarbetarna. Jag har aldrig förr sett hur det går till, så jag sätter mig ner för att titta på en stund. I en liten övertäckt grop har mannen gjort upp eld, och röken väller upp genom ett hål i marken. Han häller gummimjölken över en trästock som han rullar i röken tills mjölken stelnar. Det är svårt att titta i röken. Ögonen tar stryk. Så har han hållit på i fjorton dagar och gummibollen väger cirka 100 kilo. Men nu är den färdig.

Mjölken som är gummiträdets vita sav, samlar han in nattetid. Han går i timmar på stigarna från träd till träd, rispar barken och, sätter en liten kopp under. På detta sätt samlar han ihop några liter. Ett hårt arbete med lite vila. Men om han vill ha gummibollen färdig på två veckor som arbetsgivaren fordrar, är det bara att arbeta på.

Ett drygt trettiotal människor samlas och för några är det första gången man hör evangelium. Att det är så många som samlas beror på att alla som arbetar med att samla gummi är lediga under påsken, annars är de inne i djungeln under långa tider och kommer till basen för att

1968 – 1971

AMAZONAS 39

lämna gummit och få betalning i form av något klädesplagg eller lite mat. Och alkohol.

Vi ska längre in i floden än vi någonsin varit. Vi förlänger turen till ännu en isolerad stam. Nu är vi nära den gräns där ”turken” har sina domäner. Det är allmänt känt att han har livegna arbetare. Han har sett till att de blivit skuldsatta, och om någon försöker fly riskerar denne att bli skjuten. Modernt slaveri långt från polis eller annan myndighet. Man lever med mycket liten kontakt med omvärlden. Få är de handelsmän som far ända dit. Då vi kommer fram till första hyddan är det bara två kvinnor hemma. Männen är inne i skogen och arbetar. Vi sitter och samtalar en stund, blir bjudna på en slags vit majsgröt innan vi far tillbaka igen.

UR DAGBOKEN - augusti 2014 En kollega skulle gå tillbaka hem efter en gudstjänst i en by i väglöst land långt inne i Amazonas’ djungel. Han hade ficklampa, Bibel och machete med sig på stigen.

Men så hände det som inte får hända – batterierna i lampan tog slut. Mörkret var totalt. Inte ens eldflugorna dansade. Och plötsligt inser han att han har tappat bort stigen, har trasslat in sig i vegetationen bland lianer och vem-vet-vad.

Han stannar upp och funderar. Hur kan det komma sig att de som bor i djungeln hittar hem? Utan ficklampa. Så inser han svaret. De går barfota! Så fort de kommer bort ifrån stigen känner de det och tar ett steg tillbaka.

Viktigt att veta var man trampar, att ha båda fötterna på jorden, att ha markkontakt, att känna verkligheten!

Fortsättning följer.

På pacahuaras’ stigar Efter ett par tre timmars flyg över den täta djungeln har den lilla cessnan tagit mark på den kortaste landningsbana man kan tänka sig. Men det enmotoriga planet är specialutrustat. STOL – Short-Take-Off-andLanding.

En märklig känsla att gå där stilla under de mäktiga trädkronorna.

Stigen är nätt och jämnt framkomlig och grenarna sopar ansiktet gång på gång. Främst går guiden som också är pilot och amerikansk New Tribesmissionär. Han hittar i djungeln. Rensar stigen från en del hinder med sin machete. Sedan går vi i rad, Börje och jag. Vem mer? Jag har glömt vem det var.

40

1968 – 1971

AMAZONAS

Vi bör småprata lite säger guiden. Vi kan inte bara smyga oss på. Vi är på indianernas område och det är de som väljer om de vill träffa oss eller ej. Men det är gott om andra ljud också i den täta, nästan ogenomträngliga regnskogen. Apor och papegojor som tjattrar. Varnar sina fränder för inkräktarna. Och så vårt ideliga stampande för att skrämma bort orm. Men de vi letar efter och som vi hoppas få möta varken syns eller hörs. Men vi kan vara säkra på att vara sedda av dem säger vår guide.

En relativt nyupptäckt indianstam – pacahuaras – bor i denna del av djungeln. Det lär bara finnas åtta personer kvar: en äldre man, tre kvinnor och några barn. Och året är 1970. Vi har fått följa med på ett vänskapsbesök och vi har gåvor med oss. Man vill upprätta förtroende för att så småningom kunna hjälpa dessa människor, spillran av ett folk.

Det berättas att bara ett fåtal år tidigare hade soldater fått beröm och belöning när de återvände till sin bas. De hade varit på vägröjningsarbete. Något multinationellt företag skulle bygga vägar för att kunna frakta ut timmer, gummi och paranötter. Soldaterna hade 40 högeröron med sig som bevis på att de ”rensat upp” i skogen!

De pacahuaras som finns idag lever tillsammans med en annan folkgrupp i norra Bolivia: los chacobos. Men det kan finnas bosättningar som ännu ingen utomstående besökt …

Chacobos med pil och båge Det bor många olika indianfolk i Bolivia. De flesta av de små stammarna bor i norra delen av landet. Flertalet har förspanskats på grund av att områdena de bor i av olika skäl är intressanta.

En ganska stor grupp är chacobofolket. Börje fick tillfälle att besöka dem. Vid den lilla landningsbanan möttes de av männen. Iklädda sina traditionella barkskjortor, med fjäder i näsan och benbitar i öronen. Utrustade med pilar och bågar.

Hövdingen kunde lite spanska och han hälsade välkommen. Vi har i år (1970) fem elever från chacobostammen.

Pae och Carmelito ska nu börja i fjärde klass.

De var de första i sin stam som lärde sig läsa och också förstå och tala spanska! Det är viktigt för nu kan de försvara En chacoboman visar stolt sitt jaktvapen klädd i traditionell barkskjorta.

1968 – 1971

AMAZONAS 41

sitt folk när någon vill lura dem eller erövra deras mark. De blir sitt folks advokater.

Nu 2014 kan jag läsa i Wikipedia att det finns cirka 500 personer med chacobo som sitt första språk. De lär sig läsa på sitt eget språk, flera har studerat och vi kan med glädje konstatera att chacobofolket verkligen rest sig ur sitt underläge tack vare den kunskap om omvärlden de fick via missionens skola då för mer än 40 år sedan.

I stället för att bli utnyttjade eller undanträngda av dem som hade stort intresse av den rika regnskogen, har de kunnat utveckla arbetet med att tillvarata skogens möjligheter. De är numera arbetsgivare åt andra som söker jobb i gummiskogen. De har fått känna och uppleva att de har människovärde!

Fred och frid hos araonas Det faller på min lott att följa med på ett besök hos araonafolket i oktober -69. Det är mer än tre timmars flygresa mot väster, närmare Peru, i den lilla cessnan. Över den täta djungeln berättar New Tribesmissionären en hel del för oss. Det är så viktigt att vi känner till den miljö och den kultur som de två nya eleverna Nali och Chiwi kommer ifrån.

När vi gått en stund från landningsbanan kommer vi fram till en bosättning. En grupp runda vackert flätade palmbladshyddor. Kvinnor som sitter med sina små barn i famnen. Män som hälsar glatt på vår guide.

Det är tydligt att de är goda vänner. Vi har fått veta att det finns ungefär femtio människor kvar av det folket. Och att de är delade i två grupper som varit fientligt inställda till varandra. Det är en av orsakerna till varför de är så få.

Men de har försonats. Och fått uppleva Guds kärlek i sina liv. Så nu har de båda grupperna bestämt sig för att bo tillsammans. Som tecken på denna förening, har de båda hövdingarna en gemensam hustru! Hon ser enbart lycklig ut över presentationen!

Det forna andehuset har omvandlats till gudstjänstlokal. Det är ett rektangulärt, flätat palmtak med fina jakarandastolpar. Jag står en stund och tittar på barnen. De leker i klunga. Svingar sig ut över floden i en lång lian, släpper taget, plaskar och skrattar. Vem som lärt dem simma?

Tror faktiskt att det har gått av sig självt. Så blir det vår tur. Det går bra att svinga i lian och landa med ett plask i vattnet med klänningen på!

Den torkar fort i den tropiska värmen.

För ingen av oss hade särskilt stor lust att följa modet hos detta folk.

Här är männen nämligen helt nakna medan kvinnorna har barkgördlar.

Don Helge med sitt yviga skägg blir mycket beundrad av männen. De har ringa eller ingen skäggväxt!

De båda pojkarna Nali och Chiwi kommer alltså med till vårt skolinternat. Inte så enkelt för dem. Missionären som kan deras språk stannar

42

1968 – 1971

AMAZONAS

Jag besöker araonastammen långt inne i Amazonas i nordöstra Bolivia.

några månader med dem. Pojkarna vill inte sova i sovsalen med de andra barnen. För dem är det kusligt med rätvinkliga hörn. Där håller andarna till, säger de. Runda hus ska det vara. Men de löser det hela själva genom att spänna upp sina hängmattor utanför husväggen under soltaket.

Maten faller dem inte heller i smaken. De föredrar att laga sin egen mat utan salt som man gör i deras stam. Inga problem. De har gjort sig pilar och bågar, står vid flodkanten och skjuter fisk eller så skjuter de fåglar i träden. Sedan steker de sin mat över en liten eld mitt på planen.

Baby på väg Baby på väg. Det är så roligt. Vi ser fram emot at ta emot en ny familjemedlem. Men värmen frestar på. Det blir många duschar i kallvattenkranen. På den vevdrivna symaskinen syr jag en liten babyskjorta i blåvitt rutigt bomullstyg. Passar till både tjej och kille. Mangelkorgen får ett gulrutigt tyg med små blommor på. Det kommer ett tjockt brev från mamma och pappa i Ängelholm med små babybyxor och tröjor storlek 50 cl och det är en glad väntan.

1968 – 1971

AMAZONAS 43

På väg till djungelstaden Riberalta med cykel genom risfält och djungel, och över Benifloden med kanot.

Vi bestämmer oss för att jag ska vara i Riberalta ett par veckor innan dagen D. Det bor två norska missionärsfamiljer där i ett stort hus och jag ska få bo hos dem när det närmar sig.

Vi besöker Riberalta en gång under min graviditet. Cyklar dit på den smala djungelstigen. Man måste balansera på stockar över bäckar och raviner. Det tar cirka två timmar om man inte pausar. Men det gör vi!

Stannar mitt i ett risfält och fikar lite. Sedan blir vi och cyklarna rodda över floden i en stor kanot. Det tar tjugo minuter. Sedan är det inte så långt kvar till staden. Små lerhus kantar de snörräta gräsbevuxna gatorna där gammaldags oxkärror tävlar med motorcyklar och kor och hästar om att utgöra trafiken.

I Riberalta träffar vi stadens ende doktor som lovar assistera mig vid förlossningen. Det finns en liten klinik och jag blir lovad plats där. Doktorn har inget stetoskop eller lur att lyssna på hjärtljuden med han lägger helt enkelt örat mot min mage! Och han är inte helt nykter. Hm.

Någon vid min sida Jag reser till Riberalta i god tid före beräknad nedkomst. Denna gång är det säkrast att beställa missionsflyg. Vårt andra barn väntas i början av september. Jag bor i familjen Olsens vardagsrum. September är den varmaste månaden eftersom hettan och fukten byggs upp ända tills de första regnen kommer. Jag har gått upp rejält i vikt och det är tungt i värmen. Stiger upp mitt i natten, ger mig ut i mörkret till brunnen bakom huset och hinkar upp det kalla vattnet som jag häller över mig. Lite svalkad kan jag kanske somna en stund till, trots värme och stor mage.

Börje är kvar i Gonzalo Moreno med Markus. Varannan eftermiddag kommer han efter skolans slut. Han cyklar tillbaks följande dag i ottan

44

1968 – 1971

AMAZONAS

och är framme före skolstart. Normalt tar det drygt två timmar med flodöverfarten om man cyklar fort. Börje slår sitt eget rekord gång på gång, och kommer ner till 57 minuter! Då har förstås kanoten funnits på rätt sida av floden, ingen väntetid med andra ord. Han cyklar över stockar och bäckar. Man säger att han far som en stormvind genom skogen.

Man hinner inte se honom förrän han svischat förbi!

Vid midnatt natten till den 26e vaknar jag. Så är det äntligen dags!

Det har det förstås varit i tre veckor redan. Jag saknar Börje. Undrar varför han inte kommit kvällen förut som väntat. Jag tänder ficklampan och knackar på familjen Olsens sovrumsdörr. De fattar genast vad saken gäller.

Nu finns det bara ett att göra: ta väska och ficklampa och bege sig i väg längs den gräsbevuxna gatan. Ada och Jan går med mig. Kliniken är mörk och tyst. Dörren är låst. Ingen svarar på vår knackning. Vi sätter oss på en bänk utanför sjukstugan. Eldflugorna och klockgrodorna gör vad de kan för att lätta upp stämningen.

Jan tar sin cykel för att söka upp doktorn som inte är hemma. Han hittar honom på stadens restaurang där han sitter med alla betydelsefulla män och lyssnar på radio. Och dricker!

Det är revolution i landet! Skottlossning och många döda i La Paz. Inte undra på att allt är mörkt och släckt den natten! Militärer har kommenderats ut, och på morgonen står det beväpnade soldater i varje gathörn. Om allt detta vet jag förstås intet.

Den lindrigt nyktre doktorn kommer i alla fall så småningom till sjukstugan. Han muttrar buttert eftersom han blivit störd i sitt viktiga lyssnande. Men han auktoriserar i alla fall min närvaro på stället! Jag blir insläppt men Ada får inte följa med in. Och Börje är långt borta. Ovetandes.

Jag känner mig någorlunda utlämnad. Vill helst inte ha den berusade doktorn i närheten. Och – han försvinner tillbaka till sina vänner i centrum, tack och lov! På sängbordet ställer man en skolklocka som jag ska klämta i om jag behöver hjälp. Sedan går även den flicka som fått i uppdrag att se till mig. Sover i ett annat rum.

I fönstret står en liten plåtburk med fotogen och lyser med fladdrande låga. Fönsterluckorna står öppna och det kommer en svalkande vind – förebud om de första regnen. I ett hörn av rummet hörs de små korta andhämtningarna av ett litet barn som fötts dagen innan.

Har faktiskt ingen uppfattning om hur lång tid som förflyter efter det att jag slutat klämta i skolklockan. Undret sker – det stora lugnet infinner sig. Och jag vet att jag inte är ensam. Någon är vid min sida.

Det första gryningsljuset kan anas därute när den lilla föds. Jag hör hur mitt barn kippar efter andan och gnyr. Det låter som ”hä, hä”. Som det ska!

1968 – 1971

AMAZONAS 45

Lilla fröken Green föds samtidigt som halvdagern övergår i dagsljus och säsongens första efterlängtade regn faller. Oh, vilken härlig svalka!

Vilken dag! Vilket dygn jag upplevt! Och Börje som inte vet någonting!

Och jag som inte vet att landet nu har en ny president! General Ovando Cándia har med våld tagit makten i landet under natten. Många dödade i La Paz. Två revolutioner den natten. Men barnet är viktigast: 7 libras och 5 oncas. Längd: en halvmeter ungefär.

Ada skickar bud med en yngling på cykel för att meddela Börje om den lyckliga tilldragelsen. De möts på halva vägen. Inte undra på att Börje lägger i högsta växel! Han vet nu att han fått en dotter! Han har haft ett jobbigt dygn. Markus har haft feber och behövde sin pappa.

Men nu på morgonen hade febern gått ner och Börje hade gett sig av innan gryningen.

Så kommer det sig att det är en svettig, skäggig, andfådd, regndrypande och sjaskig Börje som gör entré i mitt rum på kliniken. Jag har väl precis somnat svalkad av regnet och stackars Börje känner sig kanske inte så värst välkommen först. Men det klarar han.

En blåögd analfabet Dags att lämna sjukstugan. Jag har den lilla babyliften med mig. Och den blåvita klänningen plus en kråskrage, tygblöjor och så klart de pyttesmå byxorna som mamma skickat. Jag får inte klä på min lilla själv. Det är personalens ansvar. Så de hämtar paketet med kläder. Sedan flockas all personal – tre sköterskor – runt liften. De beundrar – vad då? Det verkar som de mest är förundrade över de små byxorna! Aldrig sett så små ”riktiga” kläder förut! Sensation! Och jag som trodde att de beundrade babyn!

Det är en mycket stolt pappa som försiktigt bär iväg liften med den söta lilla dottern i till sin cykel. Han håller den i ena handen när han cyklar iväg. Men först har han hejdat en taxi som jag får åka med. Nu kanske någon undrar varför inte jag tar babyn i taxin. Men då vet man inte om att taxi i Riberalta består av motorcyklar! Så jag sätter mig bakom motorcyklisten, som styr iväg efter Börje och babyn hem till Olsens hus.

Färden hem till Gonzalo Moreno med den två dagar gamla dottern tar inte många minuter med det lilla missionsflyget. Där finns MarDon Mariaca skriver in nyfödda kus och alla vännerna och vi är hemma.

Hanna Carina i sina rullor.

Dags att amma och byta på den lilla innan vi ska vidare hem. Oppsan. Har någon sett en

46

1968 – 1971

AMAZONAS

Familjen Green i oktober 1969: Börje med Markus i famnen och Birgitta med Carina.

nyfödd baby med spetskrage som navelbinda förut? Vi skrattar gott åt missförståndet. Man har nog tyckt att vi varit lyxiga i överkant!

När Lillan är åtta dagar gammal är det dags att skriva in henne i ”Registro civil”. Det är don Mariaca som skriver in henne i rullorna. Som så småningom blir termitmat! Hon blir registrerad som boliviansk medborgare i ”Departamento Pando, Provincia Madre de Dios, Municipio Gonzalo Moreno” som flickan Hanna Carina Green Stromberg. Hanna efter mamma och gammelfarmor. Carina ska hon kallas. Hon är ju vår lilla ”Cariña”.

Enligt födelsebeviset är hon blåögd, analfabet, evangelisk och inomäktenskaplig! Men det har förmodligen termiterna käkat upp! Så bra att vi fick själva originalet! Ännu en Guds gåva. Nu har vi två …

Telefonsamtal med besked En dag någon gång i slutet av oktober ringer telefonen hemma hos Strömbergs i Ängelholm. Det har vid det här laget gått flera veckor och man undrar förstås hur det står till med Birgitta och hennes familj. Oron är stor eftersom man inget hört. Pappa lyfter luren.

1968 – 1971

AMAZONAS 47

”God dag, det är från lokaltidningen NST. Vi söker Börje eller Birgitta Green.” ”Tyvärr, de är inte här, de är i Bolivia i Sydamerika.” ”Jaha, då undrar jag vem som ska stå för annonskostnaden?” ”Ursäkta, men kan ni säga vad som står i annonsen?” ”Det står ”Vi tackar Gud för Markus lillasyster” underskrivet av Birgitta och Börje Green och med ert telefonnummer angivet.” ”Det är bra. Tack så mycket. Den annonsen betalar jag!” Äntligen ett besked! Oh, vilken lättnad. Så småningom kommer fler rapporter. Men det visar sig att det första brevet Börje skrivit när Carina nyss var född, har kommit på avvägar. Samtidigt med det brevet postade han också brevet till NST! Som tur var kom det fram som det skulle!

Åtta ludna ben De är stora, ludna, giftiga och har åtta ben som de drar ihop för att sedan hoppa på sitt byte. De lever av andra levande varelser, till exempel fåglar. De kallas apasanca här. En människa kanske inte dör av bettet, men man svullnar upp ordentligt och får mycket ont. Såvida man inte är mycket liten eller sjuk. Då kan deras gift vara direkt livshotande.

Och liten var Carina. Hon låg i den lilla mangelkorgen klädd med det gulrutiga tyget. Hon hade ännu inte fyllt två månader. Korgen hade sin plats på ett litet bord i sovrumshörnan.

Jag kommer i dörren och grips av panik. Där på väggen en halvmeter över babykorgen sitter en apasanca hopkurad, färdig till språng. Jag hejdar mig, smyger så stilla jag kan in och rycker till mig korgen. Sedan ropar jag: ”Apasanca!”

Och Gladys kommer med en skruvmejsel i handen. Det krasar högt när hon kör den genom spindeln. Men då är baby Carina och jag redan långt borta (Vilken tur förresten att vi hann föreviga Carina i sin korg innan kameran helt rostat sönder i den fuktiga luften!).

Första gången jag såg en apasanca var när jag lyfte på ett grytlock på köksbänken. Där under satt det en! Sedan var det en i gardinvecket när jag skulle sopa spindelväv från myggnätsfönstret. Och det skulle bli fler möten med denna ludna lilla best. Som den gången jag trevar med foten i mörkret efter min träsko, men inte kan hitta den. Hamnar med foten i fel sko. Efter mig kommer Börje med ficklampan. Han lyser och hittar mina tofflor. Och – just det – i min ena toffel har en apasanca krupit ihop, färdig att anfalla när den känner hur sovplatsen skakar till! Än en gång tackar vi Gud för Hans beskydd.

48

1968 – 1971

AMAZONAS

Mässling och vattkoppor – samtidigt!?

Två olika epidemier härjar bland barnen på internatet. Markus tycks få båda sjukdomarna samtidigt! Han har 41º feber! I tropisk värme! När vi vilar siesta på eftermiddagen börjar hans kropp skaka i feberkramper. Jag har aldrig upplevt något sådant. Jag håller Markus i mina armar. Tror han håller på att dö. Ropar i panik till Kari (eller var det Eva?) som vilar siesta i huset bredvid. Tack vare att vi har myggnätsfönster hör hon mig.

Hon kommer rusande, får av Markus kläderna, virar in honom i ett kallt vått lakan och hämtar febernedsättande medicin.

Det blir några oroliga dygn med flera häftiga feberkramper. Fotogenlampan lyser hela nätterna och det blir ingen sömn. Eva och Kari hjälper oss att vaka. Jag vågar inte vaka ensam. Och jag vågar inte somna. Febern ger med sig efter hand men det skulle följa en tid av ständiga halsinfektioner med tillhörande feber – och feberkramper. Vi får verkligen anledning att återigen lägga lille Markus i Guds hand!

Hyss(teriskt)

En av flickorna på internatet, Markus och jag vid Beniflodens strand framför båten ”Embajador”.

Det händer kanske alla mammor, inte vet jag.

Men det är förfärligt när man inte kan hitta sitt barn. Markus är försvunnen! Vi letar. Och ropar.

Men ingenstans finns han.

Jag minns inte vem det är som till slut hittar honom. Någon av byborna. Han (eller var det en hon) hade i alla fall varit på väg ner till hamnen i ”barrancon”. Det var en brant lerbacke med trappsteg urholkade i leran. Där nere fanns ”el ciqurrí” – stillastående vatten och med en hel del giftormar. Det visste alla. Så man hade byggt en spång över detta för

1968 – 1971

AMAZONAS 49

att inte behöva vada i vattnet. Men där sitter Markus i vattenkanten och leker!

Som hämtat från en barntavla med skyddsängel.

Carlitos hette en liten pojke som Kari tagit hand om. Han var i behov av sjukvård under en längre tid. Vande sig vid Kari och betraktade henne mer eller mindre som sin mamma. Det märktes tydligt när han började piggna till! Han var full av upptåg och blev snart tvåårige Markus store idol. För Carlitos var ju nästan tre år!

Go’ fika inne hos Kari. De båda pojkarna leker alldeles utanför nätfönstret. Så kommer Carlos in. Han drar Kari i kjolen och ser angelägen ut. På grund av den vanvård han varit utsatt för tidigare, har han inte utvecklat sitt tal. Men nu gör han sig förstådd. Han pekar ut mot gården och säger: ”Makko, Makko”.

Vi undrar vad som hänt. Han lekte nyss med Markus. Vi hade sett dem alldeles nyss. Vi följer med Carlitos ut. Han tultar iväg mot internatets kök och pekar på ett brunnslock. En torrlagd brunn med bastant trälock. Vid ena sidan en ränna som regnvattnet gröpt ur. Vi lyfter på locket. Och där nere, kanske halvannan meter ner står vår lille Markus och blinkar mot dagsljuset. Han har glidit ner genom rännan i kanten och lyckligtvis hamnat mjukt. Gräset hade klippts den dagen och man hade stjälpt ner flera skottkärrelass med gräs den dagen! Don Helge hämtar stegen och vi kan lyfta upp en jordig men synbarligen helt lugn Markus. Inte anade han att hans ”Josefupplevelse” skulle vara profetisk! Idag har han en son som heter – just det – Joseph!

Carlitos och Markus har roligt.

En annan dag är det don Helges tur att vara på mindre bra humör (igen). Han undrar lite syrligt om vi över huvud taget ser efter vår pojke! Ungarna har kommit in i huset som håller på att byggas mitt på missionsstationen. Det ska bli ett tvåvåningshus. Bjälkarna som ska bära andra våningen är på plats. Vad får han se? Jo, där uppe balanserar två gossar. Carlitos först med lille Markus i släptåg! Med utsträckta armar vinglar de högt över cementgolvet! Helge hejdar sitt rop. Kliver upp på stegen och balanserar efter dem.

Han tar dem lugnt en under varje arm i ett stadigt tag och lyckas vända och ta sig tillbaka till stegen och ner.

50

1968 – 1971

AMAZONAS

Vi förstår att don Helge tycker att vi har dålig koll på barnen. Och vi är oändligt tacksamma för hans sinnesnärvaro! Så tror vi att änglarna haft en del att göra … den här gången också.

Och igen … Denna gång hade de båda ”traviesos” dragit iväg med stationens stora gräsklippare. Hur de kunnat ta sig utanför staketet och bort till grannens hus förstår vi inte. Men borgmästaren (!) som bodde i just detta hus hade hittat dem och maskinen mitt i sitt arbetsrum. Och han ledsagade dem hem igen till de något skamsna föräldrarna!

Ridå.

Myriader myror De bildar en svart matta där de drar fram – vandrarmyrorna. Efter sig lämnar de inget levande, men en hel del skal, ben och vingar. En riktig utrensningsarmé är det. Så när de kommer in i huset gäller det att utrymma under några timmar. Sedan, när mattan försvunnit, kan man sopa upp resterna av kackerlackor och spindlar. Inte så dumt. Om inte det händer på natten vill säga. Vi hade som vana att, innan vi släckte ficklamporna gå en vid runda runt på missionens område för att se att allt var ”grönt”.

Men så händer det. En söndagskväll när Börje och jag är på möte i kyrkan. Vi har lagt Markus och Carina och de sover bara tio meter bort bakom myggnätsfönstren. Så, mot slutet av mötet, kommer någon och viskar ganska högt: ”Hormigas - myrorna kommer!”

Vi går, eller snarare springer, ut för att se var mattan befinner sig. Vi ser att den är på väg in i vårt hus. Det väller en svart här över trösklarna och den är bara ett par meter från barnens sängar. En sådan gång tvekar man inte! Vi springer rakt genom myrarmén, lyfter upp var sitt sovande barn och springer ut. Någon annan tar emot barnen och vi skakar av oss mängderna av myror som hunnit en bit upp på benen. Men barnen är räddade, och vi har kommit lindrigt undan!

Ockuperat flyg och krossad termos Att resa i Bolivia kan vara besvärligt. Att resa i väglöst land – Beni och Pando – är svårt, och att göra det i regntiden är näst intill omöjligt. Vi ska till Cochabamba för att fira jul och andas lite skön höglandsluft.

Markus har hunnit bli två och ett halvt år, och Carina är tre månader.

Den första biten reser vi med Wycliffes missionsflyg. Sju minuter tar det till Riberalta.

Från Riberalta ska vi åka med det bolivianska flygbolagets DC3:a via Guayaramerin och Trinidad. Incheckning klockan sex följande morgon.

Men planet är försenat för det regnar i Guayaramerin. Landningsbanan där blir lervälling vid regnväder. Och sedan ska den torka innan man kan använda den. Så det dröjer några dagar. Men vi kan inte få ut våra in-

1968 – 1971

AMAZONAS 51

checkade väskor. Tyvärr. Och lagret av babykläder och tygblöjor i handbagaget är mycket begränsat.

Efter sex dagar med tidiga morgnar och inställt flyg kommerr vi äntligen iväg. Tjugo minuter senare landar vi i Guayaramerin, en gränsstad till Brasilien. Där stannar flyget. ”Det regnar i Trinidad” säger man. Fast i Guayaramerin har det varit vackert väder hela tiden! Vi tar in på ett hotell. Eller logement kanske man ska säga. Alla män i ett hus. Kvinnor och barn i ett annat.

Vi går tidigt till sängs. Ska vara på flygplatsen klockan sex följande morgon. Den natten får Markus hög feber. Kramper. Jag springer över gården i mörkret och väcker Börje. Vi hittar aspirin och vi gör allt för att sänka febern, men kramperna avlöser varandra. Den natten slocknar inte fotogenlampan. Och Börje stannar mot alla regler hos mig och barnen i kvinnohuset.

Det finns inga bilar här heller, utan liksom i Riberalta får man hejda en motorcykeltaxi. Den febrige och omtöcknade Markus sitter gränsle på bensintanken framför föraren. Jag sitter bakom densamme och försöker hålla i Markus så gott jag kan. Börje tar ansvar för Carina i den blåa liften på en annan motorcykel. Så kommer vi äntligen iväg.

Två timmars resa till Trinidad. Där blir det stopp igen. Passagerarna som väntat där i en vecka för att komma norrut ockuperar planet för att tvinga det att vända. Stämningen blir kaotisk och hätsk. Och det är varmt och fuktigt. Vi sitter i det lilla caféet under plåttaket på flygplatsen. Då händer det som inte får ske. Termosflaskan med det kokta vattnet till Carinas nappflaska går sönder. Vi har inget annat alternativ än att beställa in tevatten. En extra bön att vattnet måtte vara rent.

Rabalder i terminalens radiorum. Man ”beställer” hjälp av oss och våra barn för att vädja om att flyget ska fortsätta till Cochabamba. Det är den febrige Markus gråt och Carinas babyskrik i mikrofonen som avgör saken till slut. Militärpolis utrymmer planet från ockupanterna, och vi andra får stiga ombord! Gissa om vi är glada över att få komma iväg!

Hur vi såg ut när vi kom fram vill jag knappt minnas. Kassar med svettiga, kissiga och nerkräkta kläder. Smutsiga och rufsiga. Men det kunde väl avhjälpas när vi väl kom fram.

Nu skulle det firas på julen!

Med Guds och sjuksköterskors hjälp Den som inte levat och bott i Bolivias tropiker vet förmodligen inte heller vad en ”puchichi” är. Så kallas de bölder man får när ett litet sår infekteras. Det blir varhärdar som kan bli stora som pingisbollar. Inte heller vi undkom denna plåga. Markus drabbades. Han fick, som ofta barnen där får, puchichis i håret. Värmen och fukten gör att det kliar. Och så kommer infektionen som ett brev på posten. Bakterien kan finnas kvar i blodet och då återkommer problemen med jämna mellanrum. Då är det

52

1968 – 1971

AMAZONAS

bara antibiotika som gäller. Och plågsam tömning och rengöring av bölderna.

Inte kunde vi väl tro att en liten baby på bara några få månader kunde drabbas. Men Carina får sin första puchichi när vi kommit tillbaka från jul- och nyårsfirandet i Cochabamba. Hon är fyra månader då. I hennes hårbotten slår det upp bölder. En hinner knappt läka ut förrän nästa är under uppsegling. Så får hon en på överläppen. Den sprider sig utefter näsan och ögat svullnar igen. Eva ”opererar” henne. Syr överläppen efter att ha rengjort det infekterade stället. Under några dagar får hon antibiotika. Och tack och lov, bölderna försvinner. Hon har blivit kvitt bakterien efter tre månader.

Men till följd av dessa ständiga infektioner står Carinas viktkurva stilla. När hon är sju månader väger hon detsamma som när hon var fyra!

Men vi tackar Gud för att hon sedan återhämtade sig snabbt!

Nancy är en glad tjej som bor på internatet. Kommer ofta hem till oss för att leka med Markus eller passa Carina. Hon vill gärna köra Carina i kärran. Har fått stränga order om att aldrig lämna henne utan uppsikt. Men det är just det hon gör när hon går in till señora Mary ett ögonblick för att meddela något. Och det räcker med ett ögonblick!

Det är Eva som först tar hand om Carina. Hon kyler ner huden runt munnen för att dämpa den häftiga blödningen. Sedan drar hon av henne kläderna som är alldeles förstörda. Så syr hon Carinas haka. Den ena framtanden tycks vara avbruten. Hon har bitit genom underläppen. Så det blir ett ordentligt bandage och först då får jag reda på vad som hänt.

Hon är svullen runt munnen. Men det visar sig sedan att tanden inte gått av. Den har bara skjutits upp i tandbenet igen. Efter så där två veckor är den på plats igen.

Carina är elva månader drygt. Hon kan ställa sig och ”stå lull”, men inte gå ännu. Det tänker hon vänta med till sin ettårsdag. Då tänker hon ta sina första steg mitt på golvet applåderad av alla de fem gästerna.

Men följande händer en tid efter det: Solen gassar och det är hett ute. Någon håller på att rengöra en plåttunna. Sådana behövs eftersom de är den enda säkra förvaringsplatsen i detta insekternas paradis. Locket ligger i den gassande solen. Ingen uppmärksammar faran. Carina puffar upp dörren och tultar ut i gräset. Upp på locket.

Jag vill knappast berätta mer. Under flera dagar bär vi henne. Fotsulorna och handflatorna sväller upp till stora sammanhängande blåsor.

Skönt att ha sjuksköterskor i närheten som har svalkande och läkande salva.

Bedräglig skönhet Runt vårt hus växer en hög häck av hibiskus. Röda vackra blommor som blommar året om. Bakom huset en stor bougainvillea med stora rödlila

1968 – 1971

AMAZONAS 53

Att ha en ozelotunge som husdjur har sina sidor …

blomklasar. Så var det de ljusblå blyblommorna utanför fönstret. Ibland tycks det mig som om vi bor i paradiset!

Lite längre bort, bakom det andra bostadshuset, växer en mäktig motacúpalm. Runt stammen slingrar sig den vackra gula jasminen med de fina, stora, gula, klockformade blommorna. Ett tätt buskage. Det är fint att sätta de här blommorna i vas inne. Markus och Carina plockar gärna små buketter till mamma. Oh, så vackert.

En dag när någon rensar buskaget, hittar man en liten ormunge! En svart giftorm! Hela buskaget måste huggas ner. Det hjälps inte att blommorna är så vackra! Det visar sig att ormen byggt bo och har sju ungar i buskaget! Och där har Markus och Carina varit många gånger med sina små händer och plockat blommor! Änglavakt igen!

En liten Sirle att ta hand om För omkring fyra veckor sedan kom en gammal kvinna till vår klinik med sitt lilla barnbarn, en liten flicka som heter Sirle. Hon är tio månader gammal och väger inte mera än en nyfödd.

När hon kom kunde hon inte röra sig alls, hon var så svag. När hon ”skrek” så hördes det som när en liten kattunge piper. Hela hennes lilla kropp var full av skabb och hon var skinnflådd i nacken och på ryggen.

54

1968 – 1971

AMAZONAS

Lilla Sirle efter tre och efter sju månader i vår vård.

Eva sköter om henne och vi hjälper till lite till mans. Hennes lilla säng står hos oss. Det är täta måltider med mjölk avsedd för nyfödda som gäller. För varje dag kan vi se att hon blir bättre och bättre. Nu kan hon röra sina små händer, och hon kan minsann skrika riktigt högt nu, inte minst på nätterna!

Vad hände sedan med Sirle? Efter några månader hämtade hennes mormor henne hem till hyddan flera timmars gångväg in i skogen. Eva besökte henne när hon hade tillfälle. Tyvärr fick Sirle en hjärnskada av sin grava undernäring. Hon blev åtta år.

En del pusselbitar är svåra att förstå. Vill inte att de ska passa in.

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 55

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV Otroligt (o)roliga minnen Jag har svårt att ens tänka mig att flytta från Gonzalo Moreno till Villa Montes och arbetet bland matacoindianerna. Jag har hört talas om ”det gröna helvetet” och det låter ju inte så inbjudande. Men uppmaningarna från de svenska missionärerna att flytta dit för att fylla tomrummet efter Rudolf och Ingeborg Olsson är uppfordrande. Så vi bestämmer att jag ska resa dit och känna mig för. Vi ska inte flytta dit om inte jag upplever det positivt under och efter mitt besök. Till saken hör att jag inte har mått så bra de senaste månaderna. Jag har gått ner oroväckande mycket i vikt och har ”problem med nerverna”. Gråter mycket. Vi tror bestämt att det beror på isoleringen och det tuffa tropiska klimatet. Vi ber till Gud om hjälp. Den skulle komma, men på ett annorlunda sätt än vi tänkt!

Hur jag reste till Cochabamba har jag inget minne av. Men det måste skett med flyg i alla fall. Bussresan tillsammans med fyra andra svenskar gick från Cochabamba via Sucre, Potosi, Tarija till Villa Montes. Var och en av dessa sträckor var en dagsresa, ibland en dryg sådan. Ofta på ringlande vägar över bergspass och ibland med stup på ena sidan och klippvägg på den andra.

Potosi ligger på över 4 000 meters höjd. Det hade blåst in en ”surazo” d.v.s. extra kalla sydvindar. Hur många minusgrader det var vet jag inte, men kallt var det. Inga värmeelement. Jag drog ett antal filtar över mig där på det kala utkylda hotellrummet. Men värmen var för länge sedan urtvättad ur de styva filtarna. Jag hade på mig alla kläder, inklusive jacka, men sov inte mycket den natten. Inte blev det bättre av att det på andra sidan gatan hängde en halvtrasig skylt med texten SAUNA. Oh vad jag hade lust att byta mot det huset istället.

Två dagar till på de slingrande bergsvägarna och vi är framme i Tarija i södra Bolivia. Hos Ingeborg och Rudolf, som nu bott här i ett år. Pionjärer, boliviafarare och de som bosatte sig hos tapietesindianerna och gav dem evangeliet. Nu på lite äldre dagar har de valt att bo i denna vackra stad en bit upp i bergen med ett behagligt klimat.

Det blir ett dygn med rikligt med god mat, många roliga anekdoter och glada skratt. Ingeborg är något av en berättarkonstnär. Och vilka upplevelser hon och de tillsammans gjort! Exempelvis hur Ingeborg blivit sjuk. Så sjuk att Rudolf förstod att hon inte skulle överleva. Indianerna hade till och med grävt en grav eftersom värmen gör att man måste begrava snabbt. Men Ingeborg stod upp, blev frisk genom ett under och

56

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

man fick fylla igen graven. Efter den berättelsen serverades vi deras specialitet: risgrynsgröt med nyponsoppa till!

Järnspis och pepparkakor Ytterligare en dagsresa och vi är äntligen framme i Villa Montes. Det är ganska skön temperatur. Det är vår och värmen har inte slagit till för fullt ännu. Dags för något slags möte för missionen.

Vi ska besöka Astrid Jansson i Capirendita. Det tar ett par timmar att komma dit. Man får köra en lång omväg för att komma över den enda bron över Pilcomayofloden. Sedan in i ett stäpplandskap med sand, taggiga torra buskar och kaktusar. Ingen väg utan man håller sig utefter floden. Så kommer man fram till matacobyn. Hyddorna ligger utspridda mellan algarroboträd, akacior, flaskträd och annan subtropisk torrskogsvegetation.

Mitt i byn ligger Astrids lilla enkla stuga med tak av långa kluvna palmstockar som ligger varannan rättvänd och varannan upp och ner så att de griper i varandra.

Korgmöbler tillverkade av indianerna, och grovhuggna stolar av quebrachoträ med getskinn som sits. Husets enda ”lyx” är en Norrahammar järnspis. Ingen el. Inget kylskåp.

Astrid från Gotland är en tystlåten mörk kvinna med allvarligt ansiktsuttryck. Under flera år har hon levt enMiriam Edén, Astrid Jansson och Ingrid Lindsam hos matacos. Hon har gren i början av 70-talet. visat dem Kristi kärlek i handling, gett dem mänskovärdet tillbaka, förmedlat evangelium.

Astrid blir glad när hon får besök. Fram ur en burk plockar hon de tunnaste pepparkakor jag sett. Dem har hon bakat i sin vedspis. I värmen! Fina vetebullar och sockerkaka också. Hon dukar på det runda lilla korgbordet. Tunt porslin med sirliga koppar på fot med guldkant och elegant rokokomönster! Finkanna med kaffe som hon rostat i sin vedeldade ugn och malt med handkvarnen! Oh vad det smakade gott.

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 57

”Jag har bakat lite kakor om någon händelsevis skulle komma förbi! Jag har ju fyllt år!” säger hon med sin lite mörka röst. Ett oförglömligt möte!

Jag kommer tillbaka till Gonzalo Moreno med en övertygelse att vi ska flytta hundra mil söderut. Från Bolivias nordligaste trakter till dess sydgräns. Från Amazonas fuktiga varma regnskog till Chacos heta torrskogsområde. Till Villa Montes. Börje blir glad. Jag vet inte vad det är som gjort att jag kunnat fatta detta beslut. Ett Guds under. Och Han har fått god hjälp av Astrid och Olssons och matacovännerna. Och naturligtvis vetskapen om att det kommit ett ungt norskt par som ska ersätta oss och gå in i skolarbetet i Gonzalo Moreno – Solveig och Roger Samuelsen.

Flyttlasset och annan utrustning på Vi lämnar Gonzalo Moreno näsväg mot Villa Montes. tan på dagen två år efter att vi kom dit. I Cochabamba plockar vi ihop de ägodelar som aldrig kom med till Amazonas. Allt packas på lastbil för en mångmilaresa Cochabamba – Villa Montes ToR. Tre orädda, outtröttliga missionärer – Klas-Gunnar Axelsson, Lennart Edén och Börje – kör iväg på smala, leriga serpentinvägar. Många dygn senare är de framme.

Genomsnittshastigheten mindre än 25 km/h.

58

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

Så blir det dags för familjen att resa. Flyget tar oss till Tarija. Vi har kvar sträckan Tarija – Villa Montes. Rudolf kör oss med sin pickup. Den har bara enkelsäte i kabinen. Så jag sitter i mitten med ettåriga Carina i knäet, och Börje till höger med treåringen Markus. Resan tar hela dagen.

Vägen tycks vara en enda lång slingrande serpentinväg upp genom höga bergspass Bilvägen mot Villa Montes passe- och ner i floddalar. Kurvorna är hissnande. Och Rudolf drar på i svängarna. Man rar dramatiska bergspass med 50 meter lodräta stup. kan inte mötas och det är lösgrus i vägkanten. Lodräta stup. Det gäller att hålla sig till klippan! Det blir varmare och varmare. Vi stannar vid ett litet vattenfall. Lite svalka för barnen och god matsäck för oss alla. Läge att ta en paus och hämta andan.

När vi äntligen kommer fram i skymningen är det fyra trötta Greenar som kliver ur bilen utanför ”Floodhuset” i Villa Montes. Huset som byggdes av pionjären Gustavo Flood på 50-talet har mestadels stått tomt det senaste året. Om du bott i tropikerna någon gång så vet du vad som händer med tomma hus. Just det, de är inte särskilt tomma. Allehanda insekter, spindlar, småödlor, grodor, möss och vem vet – kanske en och annan obent besökare gömmer sig över takstolarna och i väggsprickorna.

Och här ska vi nu natta våra barn. Vi har bara lite av våra grejor med oss.

Det mesta finns i lådorna som kommit med lastbilen. Men vi har beställt två sängar av en snickare. De står på plats. Vi sover i dem alla fyra.

Minns att jag gråter lite den kvällen. Tror att jag saknar någon som säger ”välkommen hem” och som har gjort i ordning lite mat åt oss. Barnen är hungriga och trötta. Inte undra på! Börje får tag i bröd och marmelad och en burk torrmjölk i hörnbutiken. Men var skaffar man gas till spisen?

Rödrutiga gardiner och turkosa trasmattor De närmaste dagarna går åt till att packa upp våra grejor. Det mesta har vi inte använt på två år. Så det är så roligt att ställa in de fina vita kaffekopparna med guldrand som vi fått i bröllopspresent. Jag hänger upp de ljusgula gardinerna vi hade som nygifta i sovrummet. De tre vackra hemvävda mattorna i olika turkos nyanser passar fint i vardagsrummet. Och vid matkroken blir det så hemtrevligt med de rödrutiga bomullsgardinerna från vårt första hem i Böket. Känns som hemma.

Trädgården är ett kapitel för sig. Under denna årstid är det så torrt och hett i Villa Montes att det är omöjligt att få gräset att växa. (Kanske lika bra det. För då slipper vi de irriterande ”japutamos” – små odjur som fäster sig i hudvecken och kliar så otroligt i ett par tre dagar. Så små att

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 59

man inte ser dem med blotta ögat.) Det är lera överallt i stället. Men mandarinträdet grönskar, apelsinträdets blommor doftar, men cherimoyan verkar torr. Inte rätt årstid för den. Men en hel del prunkande blommor, Ingeborgs blåa blyblommor och så förstås de överdådiga rosenbuskarna. Fast de överflödade på lite av varje! Under de två första månaderna dödar jag ett antal gröna ormar som också tycks älska att hålla till i dessa rosor.

Tvättstugan har inget avlopp utan vattnet rinner rakt ut i trädgården genom ett hål i väggen. Inte så bra för gårdsplanen som ofta är gyttjig och inte så lämplig för små barn att leka i. Bra tycker grodorna och paddorna som kan välja fritt mellan ute och inne. Annars gillar de att hålla till under utelampan på altanen. Där serveras maten till dem – alla de insekter som svärmar för nära lampan, dör och samlas framför fötterna på dem. Den som varit i Villa Montes under regntiden har förstås sett dessa enorma paddor, stora som sopskyffeln man bär bort dem med.

Ganska snart kommer familjen Byrén tillbaka från Sverige. De har tidigare startat mötesverksamhet för de spansktalande Villa Montesborna i centrum av den lilla staden. Det var en mycket viktig och riktig satsning hade det visat sig. Tack vare detta har matacokyrkan kunnat anpassas till detta folks kultur och språk som sig bör.

(O)önskade gäster Vi får besök. Det är två ungdomar från Sverige som kommer för att hjälpa till lite på olika ställen i Bolivia. Eva ska vidare till Cochabamba, men Lena stannar hos oss. De vet inte så mycket om den värld de kommit till. Men en sak har de hört talas om: Vinchuca!

Vinchuca är en skinnbagge, knappt två centimeter stor med ett typiskt rutmönster längs sidorna. Den är ett svårt gissel i dessa trakter.

Helst vill den bo där det finns höns. Den livnär sig nämligen genom att suga blod på hönsen. Men annat blod går också bra. Så därför är vi noga att hålla den borta från vårt hus. Varje gång vi rest bort över natten har vi tänt rökbomber just innan vi stängt dörren. Detta för att rensa huset på oönskade invånare. När man återvänder hem igen, hittar man en hel del kryp på golvet. Jättedöda! Huset har inte innertak vid denna tid så de grova quebrachobjälkarna som bär tegeltaket är kära tillhåll för både det ena och det andra.

Vi har inget särskilt gästrum så Eva och Lena får sova på madrasser i vårt vardagsrum. De är lite ängsliga för att bli bitna av vinchuca. Vi berättar att vi nyligen har rökt ur huset. Mer kan man inte göra. Baggarna flyger gärna mot ljuset, så en och annan kan ha tagit sig in, men det kan bara vara enstaka exemplar … Go’natt!

Det farliga med vinchucan är inte själva bettet. Men den lägger KANSKE en liten lort på huden medan den suger blod. Och lorten

60

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

KAN vara infekterad med en mikrob. OM man kliar sig i sömnen på bettet, och OM man i så fall kommer i beröring med lorten så att den lilla mikroben kommer in i blodbanorna, så KAN man drabbas av en svår sjukdom ”Chagas sjukdom”. Den innebär att mikroben bygger bo i stora kroppspulsådern som successivt förträngs. För att kompensera detta växer själva hjärtat, och man dör kanske tjugo år senare i hjärtsvikt!

Detta är en vanlig dödsorsak bland folket här. Man kan bära på sjukdomen i många år utan att veta om den.

På morgonen vaknar vi av att en av flickorna ropar förskräckt. Vad har hänt? Jo, på väggen från hennes madrass och rakt uppåt finns ett färskt blodspår. Hon har blivit biten under natten!

Det gick bra för besökaren. Med hjälp av ett enkelt blodprov kunde man konstatera att hon inte var infekterad. Tilläggas bör, att vi alla i familjen blivit bitna flera gånger under de år vi bott i Villa Montes. Men ingen av oss har blivit infekterad av mikroben.

En klick sylt i såsen Regntiden närmar sig sitt slut och det är fortfarande obeskrivligt varmt. Ännu har vi ingen luftkonditionering. Elström bara ett fåtal timmar på kvällen.

Ett par – tre veckor har gått sedan vi flyttat in. Och det är dags för missionärskonferens. Det kommer folk från annat håll. Pionjärerna samlas. Rudolf och Ingeborg får låna vårt sovrum. Jag har ännu ingen riktig uppfattning om hur och var man skaffar allt man behöver till matlagningen. Och jag är värdinna och ska laga middag. Inte min största gåva kanske.

Det ska bli traditionella köttbullar. Det vet jag att jag kan laga. Hur jag fått tag i malet kött minns jag inte. Kanske jag malt med handkvarnen på förmiddagen. Men när det är dags att blanda köttfärsen upptäcker jag att jag saknar vanlig vitpeppar. Det ska väl gå att skaffa lite ”pimienta” i hörnbutiken. Och visst liknar det vitpeppar. Jag vet än idag inte vad det var för krydda jag blandade i köttet. Förmodligen ”comino” (spiskummin). När köttbullarna fräser i pannan är det inte den goda lukten av ”mammas köttbullar” som sprids. Men en annorlunda doft. Kanske inte illa, men inte vad jag förväntat.

Stackars lilla Birgitta som skulle bjuda matmamman Ingeborg och några till på det bästa hon förmådde! Där står hon framför spisen och försöker torka tårarna så att det inte ska märkas. Så kommer Ingeborg ut i köket. Det är väl den udda matosen som lockat henne! Jag håller på med såsen då. På den tiden då detta utspelade sig var det otänkbart med köttbullar utan sås och lingonsylt. Det senare hade vi av lättförklarliga skäl inte, men väl ”grosella” som om möjligt var ännu godare – och ännu rödare! Ingeborg inser vad som hänt. Hon lägger sin arm runt mig och

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 61

viskar precis som en riktig mamma att ”Oh, så gott det luktar, lilla vän.

Allt ordnar sig ska du se, bara vi tar en ordentlig klick sylt i såsen!”

Så tar hon en matsked grosellasylt och häller i såsen. Sedan vispar hon frenetiskt medan hon sjunger en glad sång med sin sopranstämma. ”Varsågoda”, säger hon. Och alla bänkar sig runt vårt matbord. ”De´ va´ goa köttbullar”, säger gäst nr 1. ”Dom smakar utmärkt”, säger gäst nr 2. ”Du kan verkligen göra goda köttbullar Birgitta”, säger gäst nr 3.

Men vad hjälper det. Tårarna trängs i ögonvrån, men skrattet bubblar också vid det här laget i maggropen. Sin vana trogen kavlar Börje upp ärmarna för att diska. Och idag hjälper Marquitos till. De gillar att diska. Tillsammans.

Markus och hans pappa Sedan dess har jag ett viktigt råd vad gäller hjälps åt med disken. husmanskost: ”Allt ordnar sig nog bara man tar en klick sylt i såsen!”

Miss(ionärs)förstånd Märtha Flood, som är på tillfälligt besök med sin man Gustavo, fyller år om tre dagar. Är det möjligtvis 70 år hon fyller? Rudolf och Ingeborg är kvar hos oss. Och Ingeborg är tårtspecialist. Arbetade i ett konditori som ung. Ägg och socker ska vispas. Det måste bli vitt och fluffigt. Lena och jag turas om att vispa. Det är handvisp som gäller. Jag trodde ända tills nu att jag visste hur fluffig smet ser ut. Men nej, den är långtifrån färdig.

Vi sliter ett bra tag till. ”Fortsätt vispa. Den är inte färdig”.

Så småningom står i alla fall kakan i ugnen. Det är en konst att baka i gasugn som bara har undervärme. Det är nog bara Ingeborg som kan.

Nu kommer den verkliga utmaningen. Tårtbotten ska skäras i sju (!) lager. Sex olika fyllningar ska det vara. Och alla kräver planering, tid och kunnande. Och det har Ingeborg. Möjligtvis är det lite svårare för den som har två små barn som vill delta eller pockar på uppmärksamhet.

Men Lena och jag gör så gott vi kan för att tillhandahålla alla olika tillbehör och ingredienser.

Tårtan garneras med en ljuvligt god smörkräm, gjord på Ingeborgs egna recept. Tänk om man varit så klok att man skrivit ner alla goda recept och finurliga tips hon hade att förmedla! I alla fall är det en stor tårta, smyckad med små smörkrämsrosor och blad. Märtha blir rikt och gott hyllad på sin högtidsdag.

62

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

”Toborochi”, eller som det kallas i folkmun ”borracho” (ung. full gubbe), är ett träd vars stam liknar en flaska. Vi kallar det för flaskträd så klart. Ett passande namn.

Om man går vilse i Chacoskogen och inte har något att dricka, så kan man göra som indianerna: med en machete skär man ut en kil från flaskträdet och suger ur vätskan.

Ingeborg är allergisk mot toborochiträdets frukt.

Den liknar vanlig bomull.

Och man använder den mycket riktigt till kuddstoppning. Det var när Ingeborg låg på en sådan kudde hon först förstod att hon var allergisk! Nu räcker det med att hon går under ett sådant träd på hösten i mars, så blir hon alldeles rödflammig i ansiktet.

Nu är det mars. Och Ingeborg har fått en besvär”Flaskträdet”, ”borracho”, toborochi, yuchán – kärt lig hosta som nära nog tycks barn har många namn. vilja kväva henne. Extra besvärligt är det eftersom hon också är allergisk mot penicillin och därför inte kan få någon snabb och effektiv hjälp. En natt vaknar jag av att Ingeborg har ett förfärligt hostanfall. Jag avvaktar lite – väntar att Rudolf ska hjälpa henne, ge henne vatten eller säga något. Men han sover gott.

Det hörs tydligt. zzzzz.

På morgonen undrar jag varför Rudolf inte hjälpt sin ”Hibiskus” (han kallade henne så). Sov han så tungt att han inte hörde något? ”Jag har inte hostat”, säger Ingeborg då. ”Jag har sovit så gott heeeela natten”.

Det var konstigt. Jag har ju hört … Då pekar Rudolf ut mot gatan och skrattar gott. Där, lugnt mumsande på vår häck står ett åsnesto med sitt lilla föl. Jag hade aldrig hört hur en åsna låter. Men det får jag höra nu när hon stämmer upp sitt skri. ”Iaa Iaa Iaa”. ”Men det låter ju som … … …”.

Sjuk matematik Jag mår inte alls bra. Det hade börjat smygande i Gonzalo Moreno, men förvärras nu i Villa Montes. Vi tror att det är hemlängtan efter att ha

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 63

bott isolerat under en så lång tid (jag lämnade djungeln bara ett par tre gånger under de två åren där). Varför skriver vi inte hem till Sverige och berättar? Värmen är påfrestande. Ofta en bra bit över 40° - och vi har ännu ingen luftkonditionering Familjen mår inte heller bra av detta. Börje är lågmäld. Tystare än vanligt. Han berättade senare att han aldrig känt sig så nedstämd och tyngd. Men han vågar inte yppa det för någon. Att bli bedömd som den som inte klarar av missionärsrollen är något han fruktar.

Vad är det som händer med mig? Sjuk matematik – vi får inte summan att stämma med det vi upplevt och fortfarande tror är Guds vilja.

Känslighet för värme

Onormal viktminskning

Orolig mage

Hjärtklappning, ibland även i sömnen Otålighet

Besvärande trötthet Darrighet + Ångestattacker ------------------------------------------------------= ingen bra mamma, maka, missionär I maj -71 firar vi Börjes trettioårsdag med att köra runt med pickupen och ha luftkonditioneringen på i förarhytten. Ett sätt att stå ut. Det är så varmt och vi orkar ingenting! Ingen vet ändå om att det är hans födelsedag. Det är i alla fall vad vi tror.

När vi kommer hem på sena eftermiddagen är huset fullt med folk!

Ragnar Lindgren, Lennart Edén och några till har kommit från höglandet för att fira Börje! Och de hade ordnat med fest. Sådant svalkar gott i hjärtat!

Vi har fått rådet att resa till Salta i norra Argentina. Där ska det finnas en norsk läkare som kanske kan hjälpa mig. Den trygge, lite till åren kommen doktorn tittar på mig och säger på norska: ”Det kan vara två saker. Antingen Chagas sjukdom eller hypertyreos. Vi börjar med att utesluta det första alternativet.” Och jovisst, han konstaterar att jag har struma – hypertyreos. Detta bekräftas genom flera olika provtagningar.

En sådan struma kan utlösas av graviditet eller obalans i jodtillförseln.

Symtomen är darrighet, hjärtklappning, ångest, matsmältningsproblem och intolerans mot värme! Inte undra på att jag lidit av Villamontesvärmen! Det hjälper faktiskt att få veta att problemen har en fysisk förklaring! Vi är något lättade!

Läkaren ordinerar medicin mot struman. Under de första månaderna ska jag dessutom äta valium tills pulsen lugnat sig lite. Detta ska Börje kontrollera medan jag sover. Sedan ska jag trappa ner medicinen i takt med att jag blir bättre. Det är första gången den läkaren ordinerar sin be-

64

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

handling utan att kunna ha täta kontroller! Vi bor ju i grannlandet norrut.

Ett par besvärliga dagsresor bort.

Jag bär på stor tacksamhet till Nancy Byrén.

Hon skapade så många sköna och välgörande stunder. Kaffe och goda bullar, ett förlösande skratt, handfasta råd och en varm atmosfär – precis vad jag behövde. Tack Utflyktsdags till varma källor vid Pilcomayofloden.

Nancy!

Fr.v. Nancy Byrén, Markus, Carina, Birgitta och Erik Och tack gode Gud Byrén. för att Du hjälpte oss igenom en besvärlig tid. Gav hälsa tillbaka. Sände människor i vår väg som hjälpte oss på alla plan!

När vi ett halvår senare återvände till Sverige mådde både Börje jag betydligt bättre. Och vi berättade bara sparsamt om de problem vi haft.

Nu gällde det att se framåt igen.

Klappande hjärta och vilsna barn Familjen Jensen från Argentina hälsar på. Finn har bibelstudier och samtidigt vill de återgälda våra många korta besök i Embarcación med ett längre i Villa Montes. Vi trivs så bra tillsammans och barnen har roligt.

En söndag far vi till Capirendita. På eftermiddagen samlas folk till gudstjänst. Så gott som hela byn är samlad. Kanske 300 personer. Solen steker och det blir hett under plåttaket framåt sena eftermiddagen. De båda svettiga fyraåringarna Kaj och Markus med mycket spring i benen får lov att gå ut och leka. Mötet är ju snart slut.

Så går vi ut i solskenet allesammans. Solen står ganska lågt nu. Snart skymmer det och mörkret faller hastigt. Men var finns våra gossar? Vi tittar runt kyrkväggarna och på den stora öppna planen. Vi letar bland de närmaste hyddorna, där matacokvinnorna gjort upp eld och satt på kitteln för den traditionella matestunden - det goda gröna örtteet.

Snart har folket skingrats från kyrkan och inget spår efter Kaj eller Markus. Vi frågar alla vi ser: ”Hà la’ween’ne ’olhààs?” (Har du sett min son nyss?) Man skakar på huvudet, vet inget, har inte sett dem.

Det går ett oändligt antal stigar åt alla håll in mellan törnen och buskage. Det är vandringsleder som används före gryningen när kvinnorna samlar mat för dagen i skogen, eller av männen när de beger sig ut på

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 65

jakt, eller av getter och åsnor när de söker något att äta. Jag springer på dessa stigar och ropar på Markus. Hanne-Berit beger sig åt ett annat håll och gör likadant. Männen i byn hjälper till med letandet. Min strupe snörs samman av törst. Var finns pojkarna?

Tanken slår oss att de kanske velat ta ett bad i floden. Vi beger oss dit. Inga spår i sanden, och inga träskor vid vattenkanten. En liten tröst för stunden. Vi hör jeepen en bit bort. Det är Börje som kört iväg en liten sträcka utefter bilvägen och nu tutar för att på så vis hjälpa pojkarna att hitta fram.

Solen går ner. Det mörknar hastigt som alltid i tropikerna. Vi kan inte leta mer. Natten lägger sig som en torr varm filt över landskapet.

Många skogsinvånare som sovit hela dagen kryper nu fram för att jaga.

Det väser och kluckar, piper och prasslar. Hanne-Berit, Celia (hövdingens fru) och jag, går in i den nu övergivna lilla stuga som Astrid bott i.

Vi böjer knä. Vi ropar till Gud. Jag vet inte hur lång tid det gått när något händer mig. Inombords.

Jag sätter mig upp och torkar tårarna. Celia ber högt. Hanne-Berit gråter. Plötsligt har jag fått en stark övertygelse om att det är över. Pojkarna är räddade. Jag nyper mig själv i armen. Det känns fel att uppleva lyckorus, men det är just vad som händer mig.

Jag väntar tills Celias bön dämpats. ”Nu går vi ut och ser vad som hänt!” hör jag mig själv säga. Vi reser oss alla tre och går ut i mörkret.

Några ljuskäglor rör sig lite längre bort. Vi hör röster. Jovisst, där kommer hövdingen José ’Paja’is’ Lopez ledande sin cykel. På stången sitter två trötta gossar! Det jag kommer ihåg av stunden som följer är att åtminstone en av gossarna får massor av kramar av sin mamma och pappa.

Antar att den andre får likadant.

José var en av de få i byn som ägde en cykel. När han hörde om pojkarnas försvinnande, tvekade han inte. Han lämnade elden och det goda teet och begav sig ut i mörkret på de av honom välkända stigarna. Där under en buske satt de två fyraåringarna och kurade.

Vi frågade dem vad som hade hänt. ”Vi skulle följa efter en åsna!” berättade de. ”Och vad gjorde ni när ni inte kunde hitta tillbaka?” ”Då satte vi oss under en buske och så sa vi att vi skulle vänta tills mamma och pappa hämtade oss!”

Många gånger har vi tackat Gud för Josés insats. Vi har tackat honom också och nämnt detta om och om igen. Och det hela har blivit en ofta använd bild i barnmöten och gudstjänster: Välj de spår du vill följa. Följ inte efter åsnor! Då går du lätt vilse!

66

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

Väckelsevindar …

Väckelse är härligt. Det vet vi ju. Då stämmer vi alla in i lovsången och prisar Herren. Det hade blåst fram en andlig storm av hänförelse över matacoland. Det var som det står i Bibeln om vinden: ”Du vet inte varifrån den kommer eller vart den far…”. Vi visste inte var väckelsen hade börjat, men att den pågick fick vi erfara. Det var så klart helt fantastiskt att lyssna till matacosången och se och förstå hängivenheten.

En pojke i matacokyrkan i Villa Montes, han är väl tio-tolv år gammal, står längst fram när de samlas på podiet och sjunger. Hans ljusa röst överröstar alla ”gubbarnas” kraftiga taktfasta stämmor. Och då är José Arze inräknad, den gamle andlige ledaren på campamentet (det är så de kallas, kvarteren som staden har upplåtit för indianerna). José sjunger som om han hade ett helt dragspel i bröstet! ”Soy yo soldado de Jesús” är favoritsången ur sångboken Himnos de Sión. ”Är jag Jesu soldat …”.

Man kan den utantill.

Så sjunger man körer man fått ”i anden”, en del på spanska men oftast på matacospråket. ”’Oyikhiikyela ’Oyikhiikyela ’Oyikhiikyela Jweesus ( Jag skall gå med Jesus) med det markerade gunget i sista stavelsen på varje fras. Man sjunger samma kör om och om igen tills orden nästan försvinner och den rytmiska melodin tar överhanden.

Fast det kan förstås bli lite för mycket av det goda också. När kvällens gudstjänst efter så där tre timmar är slut (det är möte varje kväll) och kyrkportarna stängs, fortsätter vännerna att sjunga på trappan utanför.

Framemot midnatt kan det hända att Börje går ut för att be dem dämpa sången lite. Efter en stund går de iväg till något hus, fortsätter att sjunga och be, sedan till nästa hus, sedan till nästa, sedan till zzzzz.

… som blåser från by till by Dags för besök i byarna utmed floden Pilcomayo. De ligger som ett pärlband utefter flodens sydvästra sträckning. Los matacos (de kallas fortfarande så vid denna tid) bor i mycket enkla hyddor. Hörnstolpar – stockar av ”palo santo” (heligt trä), väggar av lera eller kvistar, tak av palmblad.

Mobila hem. Lätt att ta med sig när man flyttar.

Vi kör ner till ett tillfälligt fiskeläge vid floden. Där står femton lastbilar från olika delar av Bolivia och väntar på fisk. Märkligt nog körs fisk de långa och dåliga vägarna till La Paz, Cochabamba, Sucre och andra stora städer i Bolivia. Efter flera dygn är det kanske inte den allra färskaste fisk längre …

Pickupen körs ofta ner till flodstranden där fiskarfolket slagit läger.

José med sin orgelstämma följer med. Vid detta fiskeläger deltar så gott som alla, även lastbilschaufförerna i friluftsmötet. De ser förundrat på när matacos sjunger och ber på sitt så hängivna sätt. Evangelisten Ignacio ’Nolnején’ Perez predikar. Ömsom på spanska, ömsom på mataco.

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 67

Matacoledaren José Arce, lille Markus och några vänner på väg.

Förra mötet blev en ”brujo” (schaman) frälst. Det syntes lång väg vilka makter som behärskade honom. Men hans mörka ansikte ljusnar och han tar emot en sång i anden.

Himmel i en enkel hydda Los matacos tog för givet att alla kvinnliga missionärer var sjukvårdskunniga. Så hade det varit alltsedan pionjärernas dagar. Nu skulle det alltså vara min tur. Nancy lärde mig att sätta sprutor, både intracutant, intramuskulärt, intravenöst och intra-vad-vet-jag. Dagliga sprutor till alla som hade TBC eller syfilis.

Man beräknade att 75 % av matacos vid denna tid led av den sistnämnda sjukdomen. Det var soldater under och efter Chacokriget som spred smittan (Villa Montes var och är en garnisonstad). Många av de smittade dog unga.

Så var det alla nyfödda. Bada dem och sätta på lite nya kläder. Försöka ta reda på om hostor kanske berodde på TBC eller bara på vanlig influensa. Lägga förband på tropiska sår. Lära ut grundregler för hygien. Ja, jag vet inte allt vad det var. Men inte var det min grej precis, men jag gjorde så gott jag kunde.

Lärde mig en hel del. Blev det för besvärligt En liten välmående matacokallade vi på sjukhusets personal. Då gällde det livet. Ofta kunde man mötas av en axel- baby och jag.

68

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

ryckning och kommentaren att ”det är bara en mataco så det får vänta”.

Då steg vreden inombords. Och så betalade man lite extra för att få hjälp!

En dag blir jag kallad till en hydda ett hundratal meter från vårt hus.

En ung kvinna har just fött sitt första barn. Hon lider av syfilis och blöder kraftigt. Hennes mamma sitter vid hennes sida. Jag ilar till sjukhuset för att skaffa hjälp. När jag kommer tillbaka tar jag den lille nyfödde i mina armar och sveper in honom i en liten filt. Den unga mamman jämrar sig. ”Jag orkar inte längre”…

Ryktet om situationen sprider sig på campamentet. Så börjar de komma – männen, kvinnorna. De fyller snart den lilla hyddan. Några står utanför. De sjunger om det himmelska Jerusalem där ingen sorg råder. Gång på gång repeterar de ”Jerusalén no hay tristeza, Jerusalén no hay tristeza … ”. Marken gungar av deras taktfasta med ändå dämpade sång. Kvinnan sover nu. Så kommer doktorn i dörröppningen. Han kikar in och vänder igen. Ids inte gå fram till kvinnan. Ser att hon är död. Den lilla gossen i mina armar är också död. Jag lägger honom försiktigt bredvid sin mor på den enkla bambubritsen. Mamman rättar till det hela medan hon torkar en tår i ögonvrån med sin klänningsärm. En efter en lämnar männen hyddan. Sjungande. De har burit henne in i himlen på sångens armar. Och jag har mött den stilla sorgen.

UR DAGBOKEN - mars 2012 Oj vad tiden går fort! Halva tiden av min vistelse i Bolivia ligger redan bakom för denna gång! Men som ’weenhayekfolket (de kallar sig så numera, los matacos) säger: Inte går tiden inte. Den kommer hela tiden! Inga problem! Varför stressa!

Det kommer mer! Optimism var ordet.

Men jag tycker ändå att jag har tagit vara på tiden idag.

Väcktes tidigt. Vet inte om det var tupparna eller tågets bölande – det tåg som en gång i veckan stånkar iväg norrut på den gamla smalspåriga banan. Det kommer fram ungefär tolv timmar senare till Santa Cruz. Om det inte regnar för mycket.

Om det inte spårar ur. Om det inte får motorfel. Om allt går som smort!

Ligger vaken och minns. Är tvungen att skratta lite högt när jag tänker på den där gången vi skulle åka ett sådant tåg.

Från Villa Montes norrut. Det var på 70-talet. Och vi fick rådet att hänga upp vår hängmatta i godsfinkan. Bekvämt och skönt att lata sig fram på det viset.

Eller den där gången när Monica var i femårsåldern och vår vagn spårade ur. Hela dagen i skydd av en alltmer krympande tågvagnsskugga medan gubbar gav sig iväg med påkar (!) för att få den urspårade vagnen på banan igen! Den byns hönor

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 69

Tågurspårningen mellan Villa Montes och Santa Cruz. Monica håller balansen.

och tuppar hade ingen rolig dag den gången! Men vi kunde skaffa oss lite god soppa i alla fall.

Nej, tillbaka till dagsläget. Kontorsjobb hela förmiddagen.

Flera brev skrivna. Både ljuvt och lett. Mest ljuvt. Och med framtider som kommer kan jag utlova att … … fortsättning följer!

Guds närvaro och en flaska desivon Det är dags för ett besök i Parapetí, den längst bort liggande utposten tjugo svenska mil norrut efter järnvägslinjen. Glädjen över att få ett besök går inte att ta miste på. Nu under regntiden finns ingen annan förbindelse med yttervärlden än tågen. Själva byn har omkring tusen invånare och en ganska folkrik omnejd. En av ”boliviafararna”, Paul Kjellberg, besökte dessa trakter på 50-talet. Han gick till fots långa vägar med sitt angelägna ärende. Han fick be med och döpa flera vänner. Nu finns det 46 medlemmar på denna utpost.

Markus får följa med, men lilla Carina stannar hos Nancy Byrén.

Hon har tagit på sig rollen som mormor åt vår lilla tjej. Hennes eget barnbarn i samma ålder är ju så långt borta. I Sverige. Båda njuter av denna relation. Faktum är att Carina fortfarande minns ”kallkudden” som hon sov på hos ”Tanassi”! Och hon var två år!

Vi ska resa med tåg på en smalspårig järnväg som börjar vid argentinska gränsen. Det är en gungande färd man ger sig ut på när man åker detta tåg. Rälsen är gammal och bankarna eroderade och ojämna. Tåget

70

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

passerar Villa Montes ett par gånger i veckan på sin färd mot storstaden Santa Cruz femtio mil längre norrut. Man vet aldrig när tåget ska komma, så man får ta med sig filt och rulla in sig på perrongen. Tågtutan väcker oss fram på småtimmarna. Eller var det kanske tupparna?

Vi kliver ombord. Men det visar sig att våra platser redan är upptagna, dubbelsålda vid gränsen. Konduktören har tjänat sig en extra slant.

Men eftersom vi inte ska åka med hela sträckan, är det vi som får sitta på golvet i utrymmet mellan vagnarna. För på taket är det bara tillåtet för män att åka. Det blåser ganska friskt och skönt i den heta natten. Markus somnar i Börjes knä.

Man ska bygga kyrka i Parapetí. Grunden är redan utmärkt med stenar och alla vill hjälpas åt med bygget. Det lilla evangelistrummet alldeles intill har erbjudits oss som logi. De bruna lerväggarna med stora sprickor i, de tomt gapande fönstergluggarna, jordgolvet, två järnsängar, ett fotogenkök och en kastrull – det är det hela.

Vi bäddar och tänder en ”mechera” i fönsterkarmen – en liten konservburk fylld med fotogen och med en veke i mitten. Några barn har tagit med sig Markus ut på den gräsbevuxna gatan för att sparka boll.

Man behöver inte vara rädd för trafiken – det finns ingen.

Plötsligt hör jag Markus gråta, eller rättare sagt skrika. Jag rusar till dörren. Där kommer barnen med Markus. En hund har hoppat på honom, bitit honom kraftigt i ansiktet och rivit honom på kroppen. Han blöder ganska ymnigt från ett sår under hakan, det sipprar fram blod under ögat, kläderna är trasiga och han har klösränder på mage och rygg.

Vad gör man i en sådan stund? Det finns ingen läkarstation i närheten, det mörknar ute nu, vännerna håller på att samlas till gudstjänst ute på gårdsplanen. Jag har en flaska desivon i väskan. Det häller jag över Markus. Ger honom aspirin, stoppar honom i säng och han somnar till synes gott! Någon av vännerna säger att ”Jo, det finns många rabiessmittade hundar här numera!”

Vi borde vara mycket oroliga. Men det är där, i den tropiska natten utan mänsklig hjälp att tillgå, som jag gör ännu en av mina stora gudsupplevelser. Vi är inte ensamma i rummet! Herrens närvaro är påtaglig!

Jag känner en sällsam trygghet där jag sitter på sängkanten i halvmörkret och tittar på den sovande Markus. På gårdsplanen har gudstjänsten börjat. Man prisar Herren. Jag hör att man ber för Markus. Jag känner mig fullständigt lugn! Börje upplever detsamma.

Så går denna söndag till ända. Nästa tåg tillbaka hem går först någon gång på natten mellan tisdag och onsdag. Markus är full av liv igen och vill gärna leka med barnen de två dagar som återstår. Inkubationstiden för rabies är ibland flera veckor om jag inte minns fel. Det var först någon månad senare som jag kom att tänka på att jag inte ens varit orolig eller letat symtom eller tecken på sjukdom!

Gud hade vänt sitt ansikte till oss och givit oss FRID!

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV 71

Kön av barn som turas om att cykla på trehjulingen. Carina och hennes norska kamrat Miriam Jensen håller koll på turordningen …

Älskade Regina Vår första missionsperiod går mot sitt slut och tiden närmar sig för vår hemresa. Dags att stuva ner saker och prylar i fukt- och myrtäta tunnor.

Hur känns det egentligen för en fyraåring att packa ner sina fina småbilar? Eller för en tvååring att försöka göra det bekvämt i tunnan för dockan Lisa som inte kan få följa med till Sverige? Kanske de går med på att ge bort en del av sina ägodelar. Tror i alla fall att trehjulingen får nya ägare.

Men så kommer du, Regina. Älskade syster/svägerska/faster Regina.

Som kommer till Bolivia med en tydlig kallelse att tjäna Herren. Du är sjuksköterska och barnmorska. Är mer än lite behövd här i Villa Montes.

Du kommer med ditt vackra, varma leende och stora omtanke. Kastar dig in i uppgifterna, tar dig an de svåra sjukdomsfallen, förlöser barn i hyddorna, organiserar mödra- och barnavårdskurser, vaccinationskampanjer och sparar inte på krafterna.

Vi sörjer så klart att vi inte får längre tid tillsammans där i Villa Montes. Vi packar ihop samtidigt som du Regina installerar dig i det lilla huset alldeles intill. Så härligt att se de vackra turkosa hemvävda mattorna lysa upp i ditt så enkla hem. Och de rödrutiga gardinerna …

Men mest av allt – så härligt att veta att du kommer att visa våra matacovänner den kärlek och omtanke du har för dem. Men älskade Regina – var rädd om dig. Spara lite på krafterna så att du orkar med. Livet och arbetet här kan vara tungt ibland – inte minst för den som är ensam.

72

1971 – 1972

VILLA MONTES – PÅ PROV

Börjes syster Regina har kommit till Bolivia. Foton från mitten av 70-talet.

Regina drabbades av svår sjukdom. Fick hembud 1979 i Sverige, bara 35 år gammal. Vi saknar dig så Regina, men tackar Gud för din ovärderliga insats i Bolivia under några år.

En del pusselbitar kommer vi aldrig att förstå oss på.

Så småningom kommer vi att arbeta sida vid sida med PeO och Rodhe Green både i Cochabamba och i Villa Montes. Så fantastiskt att ha syskonband till varandra. Och roligt för Monica att åtminstone ibland ha kusiner på nära håll.

1972 – 1973

HEMMA I ÄNGELHOLM 73

1972 – 1973

HEMMA I ÄNGELHOLM En pojke fick frågan vad han ville bli när han blir stor. ”Hemvändande missionär” blev svaret. Ligger något i det. Lyckokänslan var så stor den där första gången vi återvände efter fyra år i Bolivia. Som jag hade längtat!

Fyra år i Bolivias tropiska djungler. Först i Amazonas regnskog längst uppe i norr. Väglöst land i en liten by vid en av Beniflodens krökar långt från trafikbrus och elanvändning. Träd som blommar vackert, men ganska mager markvegetation. Vackra fåglar och mycket småkryp. Hög luftfuktighet och tropiska oväder. Och sedan längst ner i söder. I Chacos torrskog med sitt rika fågelliv, sandstormar och snåriga förhållanden.

Men nu är vi på väg till Sverige, detta land som fyraåringen inte minns något av och som tvååringen aldrig sett. Det lilla skuttet över Öresund är det mest spännande. Där, bara några minuters flygresa bort, ska vi träffa de våra.

Vi har fräschat upp oss och bytt kläder i Köpenhamn. De fina byxdressarna som jag sytt till barnen av det möbeltyg jag sparat så länge kommer väl till pass. Utställda byxben precis som på bilderna i klädkatalogen Ulla skickat till mig.

Det sista planet på den långa resan går ner för landning på Bulltofta i Malmö och taxar in mot flygplatsbyggnaden. Synen jag ser genom flygplansfönstret är en av de vackraste jag sett. Hela fältet bredvid landningsbanan lyser gult och grönt. Maskrosorna står tätt, tätt. Strålar som små solar och tycks hälsa oss välkomna. Jag kan inte minnas att jag sett en liknande blomprakt förut! Och jag som nyss lämnat Amazonas!

Faktum är att i den väldiga regnskogen blommar trädtopparna. De kan vara otroligt vackra i lila, gult, orange eller blått. Men man ser det bäst om man flyger ovanför dem! Denna stolta djungel är så tät så solljuset har svårt att nå marken. Och därför är det sparsamt med blommor på marknivå!

Så öppnas flygplansdörren. Där borta utanför byggnaden står de – ängelholmarna. Alla som kunnat har följt med ner till Bulltofta. Storebror Lars har fyllt sin buss. I halvmörkret stämmer man upp: ”Från hela vår värld kommer segerrapporter”. Och vi tar oss ner för flygplanstrappan. Det darrar inombords i mig. Jag ser min mamma med sin fina hatt … . Nej, jag ser ingenting genom tårarna. Börje tar Markus vid handen och jag bär lilla Carina som för säkerhets skull har stoppat tummen i mun.

Det har berättats för mig att mamma suttit hela vägen dit med blommor i händerna och stel blick utan att prata med någon. Hon har längtat lika mycket!

Carina glider utan protest in i morfars famn. Markus vill inte släppa Börjes hand. Kram, kram, kram. Nya småkusiner. Och så sitter vi där i bussen. Morfar Karl Erik längst fram med Carina i knäet. Markus bredvid mig.

74

1972 – 1973

HEMMA I ÄNGELHOLM

Han tittar förundrat på de gula maskrosfälten, den stenhårda vägen och den snabba trafiken. ”Barnen behöver ett lugnt ställe att bo på. De är inte vana vid trafik. De vet inte hur man ska bete sig!” Ungefär så har jag skrivit till pappa. Det är sant, våra barn ska möta så mycket nytt och vi vet inte hur de kommer att reagera. Och vi själva känner oss som komna från en annan planet.

Man har skaffat en liten lägenhet åt oss på gamla Munka Ljungbyvägen.

En liten tvåa i ett stort hus mitt ute på åkerfältet! Bussen kör oss direkt dit.

Det är sen kväll redan och det doftar nygödslat Skåneland. Vi blir insläppta och så far alla hem till sitt. Vi behöver sova ut och sedan träffas följande dag.

Oh, vad fint det är i lägenheten. På köksbordet står våra egna mörkblåa tekoppar framdukade. I kylskåpet färdigbredda smörgåsar med leverpastej, ost och prickekorv! Jag som längtat så efter prickekorv. Särskilt när jag väntade Carina. Då skulle jag kunnat ge vad som helst för en macka med prickekorv på!

Våra möbler är på plats, en och annan tavla redan uppe, gardinerna uppsatta. Och så detta lilla kök. Med rent vatten att dricka direkt ur kran! Grönvita småblommiga gardiner med vit bollfrans. Det måste vara Ulla som sytt.

Ett sovrum med sängar till oss alla fyra. Allt bäddat och klart. Färdigt att bara gå och lägga sig.

Det bultar på dörren. Var är jag? Jovisst, det luktar syren och solen skiner in genom gardinerna. Utanför står storebror Sven och skrattar. ”Upp med er nu, sjusovare. Ni har sovit i fjorton timmar. Klockan är nästan tolv och mamma väntar därhemma med middag!” Året i Sverige är underbart. Närheten till mamma och pappa så läkande.

Jag ser i minnet bussen som stannar vid trädet en liten bit bort vid landsvägen. Ur stiger mamma med sin lilla bruna hatt och gråbruna kappa. Och med en kakpåse i handen. Hon kommer ofta. Vi dricker kaffe, leker med barnen, pratar om ditt och datt. Jag ser Markus som sitter i sin morfars knä framför bokhyllan i deras lägenhet. De läser uppslagsböcker! Morfar har all tid i världen för honom.

Hösten och vintern kommer. Vilken tur att kusin Cathrine är lite större än Carina. Så den fina mörkblå vinteroverallen och lite av varje går i arv mellan kusiner. Omsorg.

Under ett antal helger reser vi runt på välkomstmöten. Samkväm, missionsgudstjänst och väckelsemöte. Missionsintresset är stort. Mycket resande som barnen förväntas orka med. Med Guds hjälp går det bra. Att sjunga för en skara okända med konstiga kläder på sig kan kanske till och med vara kul, eller … ? Att sjunga ”Med Jesus i familjen …” på svenska spanska, ketchua och engelska imponerar. Applåder och leenden.

Vid midsommar reser vi till Fu i Dalarna och träffar alla barnens ”greenkusiner”. Vi firar Markus 5-årsdag med blomsterkrans i håret och jordgubbstårta i farmor Signes trädgård.

Men alltför snart är det dags att ta ner tavlorna från väggarna igen. Stuva möblerna på kyrkans vind och ta avsked …

1973 – 1981

COCHABAMBA 75

1973 – 1981

COCHABAMBA Så är det bestämt. Vi ska bo i Cochabamba. Börje har svarat ja på inbjudan att vara föreståndare i pingstförsamlingen där och jag behövs som lärare på svenska skolan som startat ett knappt läsår tidigare. En av boliviafararna på 50-talet, Henny Franzén, som bor i Sverige sedan många år, känner så starkt för missionärsbarnen. De missar lätt skolgång delvis på grund av att det sydamerikanska skolåret pågår från februari till november. Margareta och Eugén Arvidsson antar utmaningen att starta upp en svensk skola i Cochabamba. Den kommer igång på hösten läsåret 1972. Som mest har den drygt 30 elever och det är SÖ – sedermera Skolverket – som så småningom avlönar lärarna.

Vi bodde några veckor i gästrummet på svenska skolan. Bad Gud om hjälp som vi brukar. Och Han visste vad vi behövde. Vi har ”hittat” vårt hus bara ett stenkast bort. Området heter ”La Glorieta” (Lilla härligheten) och det passar oss alldeles utmärkt att bo där! Huset är byggt av soltorkat tegel, rappat och målat ljusgrått med rosa pelare. Enkelt och trevligt – vi vill att alla människor ska känna sig bekväma när de kommer hem till oss. Huset ligger utanför stadsbebyggelsen och tomtpriserna är fortfarande låga. Vi vågar oss på att ta ett lån, lägger upp en budget,

Skolkort från början av 1975. Lärarna i bakre raden fr.v.: Liv Aas, Gunn Elisabet Lie, Birgitta Green, Gunnar Sandgren. Markus längst fram t.h.

76

1973 – 1981

COCHABAMBA

bestämmer oss för att leva sparsamt så att vi under denna period ska kunna betala det. Att detta skulle bli vårt hem under de kommande tolv åren, bli våra barns fasta punkt och ett trivsamt och ”lagom” boende, vet vi så klart inte ännu. Men så blir det. Vi flyttar dit allt vårt pick o pack. Lådor, tunnor, väskor, cyklar, Julfest på Svenska Skolan kring år 1973. Lucian heter pinaler står i vardagsrumMaud, tärnan Carina, stjärngossarna fr.v. Patrik, met medan vi renoverar Markus, Allan, Lasse, Hans, tomtenissarna fr.v. Joakim, Daniel och Peter. I bakgrunden ”fröken” Birgitta. köket och bygger ett stort förråd på gårdsplanen.

Lagom till jul har vi fräschat upp inomhus och skaffat enkla möbler på marknaden. Markus och Carina har ett stort härligt rum. Vatten i kran, nytt kylskåp och gasspis i köket. Våra svenska husgeråd plockas upp, en liten tvättmaskin har vi fått med oss. Vi murar ett badkar i kakel och skaffar en varmvatVårt hus i Cochabamba som det såg ut på 70-talet. tenberedare.

Trädgårdarna står i sin härligaste blomning, och även i vår lilla täppa doftar rosorna underbart. De tävlar med apelsinträdet, som särskilt om kvällen sprider en ljuvlig väldoft. På trottoaren står en ”paraiso” – en släkting till syrenen. I gathörnet en mäktig ”molle”. Inte visste vi att det trädets röda bär var rosépeppar! Och så planterar vi ett fikonträd. Vita fikon. Gräsmattan är det lite si och så med, men den blir säkert bra.

Regntiden börjar normalt inte förrän i november - december. Men vi gläds åt de första regnskurarna som friskar upp omgivningarna på ett underbart sätt efter ett halvårs torka.

Vi stormtrivs! Vi har ett eget HEM. Tack Gud.

1973 – 1981

COCHABAMBA 77

Radioshack och konsulatskylt Några roliga år ligger framför. Arbetet i skolan, verksamheten i kyrkan där Börje är föreståndare och uppgiften som mamma till två och så småningom tre egna barn fyller mitt liv.

Börje reser ett sjutton meter högt antenntorn i trädgården för att kunna få radiokontakt med Sverige. Bredvid förrådet på gården har vi ett litet radioshack. Vi går radiokurs och får licens. Börje blir CP5MP och jag CP5JD. När klockan är fem på eftermiddagen boliviansk tid sitter vi vid radion och pratar med Albert Gottberg - en kristen radioamatör i Botkyrka. Och allt som oftast med någon annan också. En rolig hobby och skön avkoppling. Men framför allt: Vilken välsignelse denna kontakt kommer att bli för missionsarbetet och för oss missionärer privat. Det händer till och med att mamma och pappa hälsar på hemma hos en radioamatör i Ängelholm.

Det tog till exempel bara två timmar för dem att få veta att lilla Monica var född.

Annat än den månad de fick vänta på beskedet om hennes storasyster!

Börje har fått förtroendet att ta över uppgiften som svensk vicekonsul här i Cochabamba. UD önskar Vice-konsul Börje Green med yngsta dottern att en missionär tar på sig Monica. detta uppdrag. Det största svenska ”intresset” i Cochabamba är nämligen den svenska missionen. Och den kan Börje. Han är ömsom ordförande, ömsom administratör i den juridiska personen MSLBs styrelse (Misión Sueca Libre en Bolivia – Svenska Fria Missionen i Bolivia). Konsulskapet kommer inte att bli en särskilt tidskrävande eller tung uppgift. Men det blir till stor gagn för missionen. Bara det att ha ”öppen dörr” till de olika myndigheterna och kunna föra missionens talan. Fantastiskt.

78

1973 – 1981

COCHABAMBA

Med gringos som grannar Vi har inte bott många dagar i vårt nya hem när jag lägger märke till våra grannar på andra sidan gatan. Där ute på åkern står ett hus. Eller snarare ett skjul. Att det bor höns och får där är tydligt. Och barn. Spädbarnsgråt, småbarn som springer omkring men ingen vuxen. Snart kan jag konstatera att det kommer en kvinna dit efter mörkrets inbrott. Ännu mera barnagråt.

En kväll ser jag hur kvinnan jagar den störste pojken – han kan väl vara i sjuårsåldern – med en kastrull i handen. Hon kastar kastrullen på pojken – den hon nyss tagit från den öppna elden! En annan kväll ser jag henne ta tag i den lilla flickans hår, lyfta henne och skaka henne. Vad är det som pågår? Vi måste göra något!

Markus har hittat en lekkamrat på gatan. Det är pojken som bor mitt emot oss. Han heter Soni och hans syster som är fem heter Lenita. Så finns det ett par småbarn och en baby. Jag förstår ganska snart att mamman jobbar som tjänstehjon i något fint hem. Hon börjar tidigt och kommer hem sent alla sju dagarna i veckan tycks det!

Hur ser hon på oss – de nya grannarna? Vi har väl allt som hon saknar och drömmer om: ett riktigt hus, mat så det räcker och blir över, bra kläder till barnen, fordon, cyklar, vatten i kranen, skor på fötterna, skola åt barnen, leksaker, sängar med varma och rena sängkläder, tid över. Vi måste framstå som oerhört rika!

Vad kan jag göra? En kväll när jag kokar ägg lägger jag i några extra i grytan. Senare när jag ser mamman sitta där på en sten vid elden utanför skjulet tar jag mod till mig och går över gatan. Jag har de kokta äggen i en påse. Jag hälsar. ”Permiso”. ”Adelante, tome asiento.”

Jovisst, jag får ett stort leende till svar och pojken hämtar en träklamp åt mig att sitta på. Jag presenterar mig och frågar vad kvinnan och barnen heter. Så tar hon emot min gåva – de kokta äggen. Jag inser i samma stund att gåvan måste ha varit märklig för henne. De bor ju i ett hönshus! Hönsen har redan sökt sig in i skjulet, sänggaveln av järn är hönsens sittpinne och den enda möbeln i hemmet.

Mamman, doña Marisol berättar att hon jobbar som kokerska och tvätterska och barnpasserska och strykerska och städerska och diskerska och amma och gatsoperska och mathandlerska och husvakt hos en rik familj i närheten. När familjen där ätit färdigt kan hon få äta av det som blir över. Av maten som hon själv lagat! När hon sedan kommer hem på kvällarna är hon så trött, så trött.

Jag kan plötsligt inte längre förebrå henne i mina tankar för hur hon behandlar sina barn. Hon lever ju ett omänskligt liv! Vem kan begära att man ska klara av att vara en bra mamma under sådana omständigheter!

Vi kommer att träffas ofta doña Marisol och jag. Utvecklar en sann grannvänskap. Hon berättar att hon kommit in till staden från landsbygden som tolvåring. Hon var föräldralös och hade faktiskt bott med fåren

1973 – 1981

COCHABAMBA 79

Närmaste grannarna på andra sidan vägen.

ute på fältet. Hennes släktingar ville inte veta av henne. Hon vallade fåren och lärde sig äta rötter och annat ätbart ute på fälten. Drack mjölk ur tackornas juver. Sov tillsammans med djuren och höll sig varm tack vare deras varma ull!

Men så var det någon som tog med den unga flickan till staden där hon aldrig varit tidigare. Hon blev piga (läs livegen) bakom någon rikemans port i många år. Gick aldrig i skolan och visste inte mycket om omvärlden. Men mannen – en militärchef – utnyttjade henne. Men när hon blev gravid slängdes hon ut på gatan. Tyvärr ett inte ovanligt kvinnoöde i storstaden. Så föddes Soni och den unga Marisol blev utan jobb.

För att försörja sig och den lille tog hon en ny liknande anställning – och så gick det ungefär likadant. Så föddes Lenita. Då träffade hon en man som ville att hon skulle vara hans kvinna. Tyvärr var han svårt alkoholiserad och är vid tiden för min bekantskap med doña Marisol mest frånvarande. Det är lugnast för barnen så. Men barnaskaran växer.

Barnarbete och orättvisor Jag har nyss hjälpt Markus och Carina i säng, läst ett nytt kapitel om Emil i Lönneberga för dem, bett ”Gud-som-haver”, stoppat om det go’a täcket och gett dem kramen. Ska just dra för gardinerna och tittar ut genom fönstret. Får en tankeställare. Soni, som nu hunnit fylla åtta, går bortåt gatan med en tummad skrivbok under armen. Han går framåtlutad som en liten gubbe.

80

1973 – 1981

COCHABAMBA

Orättvisan är bara alltför stor. Här har mina barn haft en fin och rolig dag. De har lekt och haft stor frihet. De är mätta och rena, trygga och glada, och nu sover de i sina sköna sängar. Där ute går Soni. Han har jobbat hela dagen med att vakta fåren och hönsen – det är ”hyran” för att få bo i hönshuset. För de äger inte djuren, får inte äta äggen. Han har burit ansvaret för sina fyra syskon, kokat potatissoppa åt dem över den öppna elden och sett till att inget ont hänt dem. Han har gett den minsta sockervatten i nappflaskan och vyssjat henne till sömns. Men nu har doña Marisol kommit hem och tagit över. Då är det dags för den lille trötte, tappre, modige Sonito att gå till skolan fem kvarter bort! Hur ska han orka?

Det var inte svårt att skaffa faddrar till Soni. Så nu kan doña Marisol stanna hemma och ta hand om småttingarna halva dagen medan Soni går i skola. Lenita får faddrar hon också. Och går nu i första klass.

Det är en stolt Soni som så småningom bjuder oss att komma till skolan när det är uppvisningar eller skolavslutning eller något annat som högtidlighålls. Han är studiebegåvad. Betygen glider uppåt och allt går så bra. Tyvärr går det inte riktigt lika lätt för Lenita. Kanske hon tagit skada av undernäringen och misshandeln? Det är svårt att veta. Men hon fortsätter i alla fall i skolan år efter år.

Ett förlorat får Det bankar på dörren. Utanför står en förgråten Soni. Ett får har trasslat in sig i repet han bundit det med medan han spelade lite fotboll på gatan med andra pojkar. Och nu har fåret kvävts till döds. Soni vet att mamma kommer att bli väldigt arg. Han kommer att få ordentligt med stryk.

Han skälver av rädsla.

Jag sätter mig ner och lyssnar på hans berättelse. Lenita får ta ansvaret för småsyskonen resten av eftermiddagen. Jag tar fram madrassen och bäddar åt Soni. Sedan går Börje och jag över gatan för att prata med doña Marisol. Vi kommer överens med henne om att hon ska sälja så mycket av köttet hon kan nästa morgon. Resten av fårets värde, som hon måste betala till ägaren, ska vi hjälpa henne med. De får inte bli utkörda från sitt hem. Inte för ett fårs skull.

Soni sitter ofta med vid vårt bord och äter. Ibland sitter han på trappsteget när vi kommer hem. ”Jag har passat ert hus”, kanske han säger. Får ”lite extra” till sig och småsyskonen att ta med sig hem. Alltid nöjd men med ett svårmod målat i ansiktet.

1979. Sex år har gått. Familjen har utökats och man har flyttat från hönshuset till ett annat halvfärdigt hus. Där får man bo medan man vaktar tomten. Och det kan förhoppningsvis dröja ett tag innan ägaren har råd att bygga färdigt och själv vill flytta in … Ännu ett skutt. Året är 2000. Soni är nu färdig advokat. Han har hustru och två döttrar. Enkelt advokatkontor i stadens centrum. Herma-

1973 – 1981

COCHABAMBA 81

na Marisol bor i ett bra hus med de yngsta barnen. Tack vare fadderhjälp till ett barn under ett antal år har livet för hela familjen förvandlats!

Hermana Marisol känner stolthet över sin äldste son som nu är familjens stora stöd och trygghet.

Gäster, dop och en konstig jul Julafton 1974. Oh vad man förbereder och väntar på denna helg. Inte bara barnen. Jag är hopplöst kär i julen. Men det här året blir det inget vidare. Åtminstone inte för min del. Jag blir så sjuk. På själva julafton!

Det börjar med att jag inte kan begripa varför risgrynsgröten inte vill smaka som den ska. Vi har bjudit familjen Sandgren som nyligen kommit till Bolivia. Helena är en riktig matmamma. Så det är lite extra nervöst att få allt så gott och vällagat som möjligt. Men inte! Det bara inte går. Jag kan inte äta av gröten. De andra säger artigt att den är god, men jag märker själv att gröten varken har rätt konsistens eller smak. Sedan orkar jag inte mer. Går och lägger mig med vad jag tror är en enkel magåkomma.

Dagen efter, juldagen, är en stor festdag. Hermana Marisol (ja, man säger ”hermana” och inte längre ”doña” för nu är hon en ”syster i Herren”) och hennes man ska döpas! I Club Socials fina badanläggning vid den fina parken i staden. Men först ska de gifta sig.

Börje ska viga dem. Och för att riktigt högtidlighålla det hela, så vill hermana Marisol bjuda oss på middag. Men eftersom hon inte har något kök har jag lovat henne att få låna mitt.

Dopförrättning juldagen 1975 i en av stadens Hela förmiddagen går åt till större badanläggningar, Club social. denna matlagning. Sopa de mani (jordnötssoppa), picante de pollo (kryddig kycklinggryta), arroz con leche (risdessert) och tårta. Allt finns med av det som hör en äkta Cochabambamåltid till. Soppan puttrar hela förmiddagen. Potatisen friteras så oljan stänker. Kycklingar i mängd, chuño (frystorkad potatis), lök, vitlök, rödbetor, potatis, makaroner, tomater. Karotter och grytor på spis, på bord, på golv och en glad och svettig hermana Marisol som styr och ställer. Det doftar vitlök i hela huset.

Där ligger jag i sovrummet och kräks. Feber. Frossa. Mår sämre än jag någonsin gjort. Men jag måste smaka lite för att hermana Marisol inte ska bli ledsen. Lugnet infinner sig först när alla begett sig till Club Social.

Hepatit! Jag blir inlagd på sjukhus där jag får stanna en vecka tills levervärdena ser lite bättre ut. Mina ögon ser ut som svenska flaggan

82

1973 – 1981

COCHABAMBA

Mamma, pappa och hunden Nalle i vår trädgård 1976.

säger doktorn. Gula och blå. Och det skulle komma att ta ett halvår innan levervärdena är något så när stabila igen.

Vilken lycka att mamma och pappa kommer till oss just denna tid.

Det är första men inte sista gången för dem. Och de stannar i inte mindre än 100 dagar!

En Green till Börje berättar: Pingstdagsmorgon 1978. Jag ska predika och det känns inspirerande. Vi dricker lite kaffe på sängen men så står det plötsligt klart att det är dags för Birgitta och nummer tre. Lite för tidigt. Kanske pingstkampanjen varit lite för engagerande för organisten och körledaren. Det är tramporgel som gäller. Och fullsatt kyrka! Jag ber Rudolf Olsson som just är på besök i Cochabamba att predika i mitt ställe.

Jag ringer till Carina som sovit över hos sin kompis Ximena. Hon kan stanna där hela dagen. Sedan väcker jag Markus och han får gå över till internatet på skolan. Väskan med Birgittas grejor står packad trots att det fattas veckor ännu. Erfarenheten talar för att det blir bråttom när det väl är dags. Fyra timmar senare: Jag hör babyskrik – en flicka! Vikt: 2 200 g, längd: 47 cm.

Jag skriver så här i brev till mamma och pappa: Vår lilla ”Muñeca” mår alla tiders fint. Hon är, som alla era barnbarn varit hittills, det allra vackraste barnbarn med ovanligt regelbundna och välformade drag! Ett underverk! Jag slutar inte att förvånas över hur perfekt allting är redan från början! Hör små hickningar från en vitmålad korg klädd med blått tyg.

1973 – 1981

COCHABAMBA 83

Markus, Carina och nyfödda Monica Green.

Hon heter – ja just det ”Muñeca” (Docka). Det får så klart bli Monica på svenska. Och Rut efter mamma och mormor. Rut Monica Green Stromberg står det i hennes bolivianska födelsebevis. Hon är, precis som sin storasyster, blåögd, analfabet, evangelisk och inomäktenskaplig – allt registrerat och arkiverat på statens kontor över medborgare ”primera categoría” i landet. Ännu en Guds gåva. Nu har vi tre …

Åskväder och änglahjälp Vi har fått ännu ett bevis på Guds beskydd. På att Hans skyddsänglar är nära. Carina var ute för en olycka i lördags som kunde slutat illa. Så här berättar hon: ”Jag skulle klättra på muren när jag skulle gå till skolan för det hade ju regnat så vägen var så lerig. När jag höll mig i staketet fastnade mina händer. Jag försökte ropa men det hördes ingenting. Det kändes som om jag svävade. Då såg jag en man med mörka finkläder som kom gående en bit bort. Han hade hatt på sig. Han gick fram till mig, lossade mina fingrar och släppte ner mig på vägen. Sedan gick han, men inte åt samma håll som förut utan ner mot skolan.”

84

1973 – 1981

COCHABAMBA

Det som hänt var att en plåtslagare hade satt upp en hängränna på förrådshuset. Det nya antenntornet var stagat med vajrar till både huset och förrådet och till staketet på andra hållet. Men plåtslagaren hade råkat slå en spik tvärs genom en elledning. I ovädret under natten hade en isolering skavts av och förrådets tak av plåt, vajrarna, antenntornet och järnstaketet hade blivit strömförande!

Minns att jag har lilla Monica på armen när jag plötsligt hör någon skrika till i panik. ”Hundarna”, hinner jag tänka. Det springer ofta ett antal på gatan. Och grannens är folkilsk. Jag öppnar dörren och där utanför den öppna grinden står Carina. Hon kan inte få fram ett ljud, är alldeles vit i ansiktet med lite röda fläckar på kinderna. Jag skyndar ut och tar henne in i huset. Efter en stund hämtar hon sig och kan berätta vad som hänt henne.

Då slår det mig att fler barn kan råka ut för detsamma. De brukar allesammans klättra på vår mur när det har regnat och vägen har förvandlats till lervälling. Skolan ligger bara ett hus bort bakom hörnet. Jag ringer husfar Hildemar på skolan. Han kommer och inser att staketet är fullt med ström. Han stänger av huvudströmbrytaren. Att jag inte tänkte på det själv!

Man kan fundera över denne man som hjälpte Carina loss. Vem skulle kunna lossa hennes händer utan att själv få ström i sig? Vem skulle ha gått utan att ge sig tillkänna, kanske be om ersättning eller åtminstone ett tack. Tänk att änglar ibland är klädda i mörk kostym och hatt …

Barnen skriver brev Markus skriver: För en vecka sedan gjorde vi en bergsvandring. Det var Mario som var vår guide. Vi klättrade ganska sakta men det gjorde ingenting för vi kom i alla fall fram till dit vi skulle. Gissa hur högt vi gick, jo vi gick upp till ungefär 4500 meter över havet och bar på ryggsäckar.

När vi tältade första natten frös vi jättemycket för det var många minusgrader ute. En liten bit från tälten fanns en grotta. Där lagade vi mat och åt tillsammans, det var jätteskönt. När vi gick neråt var det snöstorm.

Då mötte vi några lamadjur som var ganska söta. Längre ner var vi vid några sjöar mellan bergen. Vi var tvungna att sova över i ett litet hus av jord och pinnar. Vi var sex stycken så tre fick ligga i tält och jag och två till låg i jordhuset. Sedan nästa dag gick vi hem.

Så här berättar Carina i ett annat brev: Vi är på skolresa i Amazonas djungel. Bernt, vår lärare, hade fått en idé. Han sa att den som ville jaga krokodiler skulle räcka upp en hand. Det gjorde de flesta förstås för nästan alla är intresserade av att jaga även om man bara får använda ficklampa som ”vapen”. Den som hellre ville följa med Finn och sova över i en husbåt fick det. Det var fem stycken som valde det med mig, för jag är faktiskt inte intresserad av att jaga krokodiler.

1973 – 1981

COCHABAMBA 85

Vad hon inte berättade var följande: Krokodiljakten på den lilla lagunen kunde ha slutat hur som helst. Geväret avfyrades av misstag. Rakt genom bottnen på träkanoten (en urholkad trädstam). Bernt fick sitta med tummen i hålet medan de paddlade i land! Slå det skolreseäventyret den som kan!

”Calle Uruguay” … … så kallas Pingstkyrkan i Cochabamba. Den benämns efter den gata den ligger på. Församlingen bildades 1960 av sexton personer. Församlingsarkivet talar om segertider, men också om svåra motgångar. 1972 delades församlingen som följd av en svår kris. När Börje tillträder som pastor och föreståndare -73 finns det trettio medlemmar som beslutar att fortsätta framåt. ”Skuldra mot skuldra” som man uttrycker det. Och vi skriver alla under på att vi vill hjälpas åt. Bygga församling.

Ett ledarteam växer fram En del kommer till, andra flyttar, men några finns med hela tiden: Alberto och Avelina Zambrana, Prudencio Arce, Eduardo och Noemí Flores, Ángel Ándia, Lucas Marañon, Diógenes Vidal (t.h. på fotot), Hector Calisaya (t.v.), missionärskolleger och många, många fler.

Verksamhetlusten och ivern är stor. Vi är mitt i livet och har ork och energi så det räcker till. Och vi är många som hjälps åt. Arbetet växer hela tiden. En del växtvärk men mest välsignelser. Förutom gudstjänster på spanska och ketchua pågår det hela Hector Calisaya t.v. och Diógenes Vidal t.h. hältiden många andra aktivitesar på en landsbygdsbo i Valle Alto. ter.

Mitt engagemang kretsar oftast kring barn och deras situation. Det handlar om söndagsskola och barnledarkurser, kvinnomöten och socialt arbete, fadderbarn och alfabetisering, barnkörer och musikskola med deltagare från slummen och – dragspelsmusik. Jo, för bibelskolans elever vill ju så gärna kunna några

86

1973 – 1981

COCHABAMBA

ackord, kunna ackompanjera de vanligaste sångerna i ”Himnos de Gloria”. Det blir många glada skratt. Och det gamla dragspelet som jag bytte till mig av Bosse Byrén i Villa Montes mot en ganska ny Bjärtongitarr kommer flitigt till användning. Blir med andra ord sönderspelat. Och så var det de stora kampanjerna på fotbollsstadion. Med Luis Palau. Det skulle sjungas fyrstämmigt minsann. Ekumenisk kör som sig bör. Så vi övade och övade. Spanska versionen av ”Just som jag är, ej med ett strå av egen … ” klingade minsann riktigt vackert när vi filat färdigt. ”Tills idag har Herren hjälpt!” De orden står textade med stora bokstäver över talarstolen i pingstkyrkan, Cochabamba den elfte december 1977, då församlingen firar sin sjuttonde födelsedag. Visst har det varit både uppgång och nedgång, men aldrig undergång! Och som en av evangelisterna sa häromdagen: ”En sak har vi saknat detta sista år – problem!”

Vi ser och gläder oss över hur allt fler, särskilt ungdomar, tar ett aktivt ansvar. Det är som om trädet fått djupare rötter och kan skjuta friska skott. Och det är som om vi känner de andliga vårvindarna som förebådar regntid och skörd.

När vi tolv år senare – 1985 – lämnade Cochabamba hade församlingen en bra bit över 1000 medlemmar. Och en hel del självständiga församlingar hade vuxit fram som resultat av utpostverksamheterna.

Med trummor och trumpeter Året är 1975. Cochabamba har fått storbesök. Blåsorkestern från Filadelfia Stockholm hälsar på. De blåser både på Plazan, på flygbasen och i TV. Mest spelar de i kyrkan förstås.

Att detta besök också skulle få långtgående konsekvenser för vår familj anar vi förstås inte då. Trumslagaren i orkestern heter Bernt JosefsSöndagsskolan i Pingstkyrkan på ”Calle Uruguay” marscherar. Bernt Josefsson med virveltrumma. Bredvid honom Eduardo da Silva från Brasilien. Stortrumman hanteras av Ulrik Josefsson.

1973 – 1981

COCHABAMBA 87

son. Han och hustrun Gudrun blir intresserade av svenska skolan, och kommer så småningom tillbaka för att jobba där och senare med ett stort skolprojekt i Santa Cruz.

Fotot är taget på söndagsskolans dag och vi marscherar från kyrkan till Plazan. Det tycks som om Carina spanar in trumslagaren Bernt som skulle komma att bli hennes svärfar så småningom!

Julevangeliet och godispåsar Jultiden här i Cochabamba är nog den både roligaste och arbetsammaste tiden för oss. Det börjar med Svenska skolans fina fest för de skandinaviska barnen med föräldrar. Julbord som inte saknar något tror jag (förutom lutfisk förstås). Julmusikal och julmarknad, julevangelium och julsånger, julmat och trevlig gemenskap.

Så är det dags för församlingens julfirande. 600 godispåsar, klädpaket till alla familjerna i församlingen med utposter. Den första julfesten är på flygbasen. Ungefär 200 glada soldater får fyra bullar var!

Hela julafton bakar Avelina och Julieta buñuelos – det typiska flottyrkokta bolivianska julbrödet - inför julfesten på juldagen. Kyrkan är fylld till sista plats av stora och små, barnen har övat sina program, alla gläds tillsammans. Chokladmjölk, buñuelos och godispåsar med en liten leksak i – vad mer kan ett litet barn önska sig?

När festen är över visar det sig att det finns femtio liter chokladmjölk och ett par hundra buñuelos kvar! Så på juldagens eftermiddag blir det fest både på kvinnofängelset för mammorna och barnen där och på det ”fattiga” barnsjukhuset.

På annandagen är det dags att baka mera julbröd i kyrkan, köpa mer mjölk och choklad, skaffa flera leksaker till barnen, för då ska det bli fest på mansfängelset. Där inne växer församlingen av nyfrälsta fångar. Fest för alla de hundratals som trängs där, godispåsar till alla de barn som växer upp i denna miljö. Julglädje. Trots allt!

Bibelns bilder får liv Äntligen får jag användning för allt pianoklinkande och musikteoripluggande jag kämpat med under hela min skoltid. En pusselbit till faller på plats. Det är mycket sjungande i kyrkan. Barnkörer tar form. Minivoces och medivoces. Lördagarna är vikta för olika övningar. För många av barnen är detta veckans höjdpunkt, något att längta till under veckan.

Lille Dario till exempel. Han bor med sin mamma och småsyskonen på kullarna söder om staden. Där de allra fattigaste bor. Mamma tvättar kläder åt andra. Och det finns dagar då ett bröd och en mugg te är vad som serveras!

Tänk att få vara i kyrkan hela dagen. Få god mat som Avelina lagar.

Som räcker till både Dario, hans mamma och syskon. Sjunga och leka,

88

1973 – 1981

COCHABAMBA

Barnkören ”Medivoces” framför musikalen ”Låt Bibelns bilder leva” (på spanska) i Pingstkyrkan Cochabamba.

möta leenden och få lite mat igen innan det är dags att åka hem. Det är musikalen ”Låt Bibelns bilder leva” som man övar på.

Och tänk att ha en ny fin t-shirt på sig. Och nya blåa byxor. Ingen behöver skämmas över trasiga urblekta kläder! Alla lika fina – vilken stolthet. Man rätar på ryggen och sjunger av hela hjärtat. Under hösten har vi ledare hjälpts åt att sy kjolar i pastellfärger. Flickorna ser ut som en blomstrande sommaräng. Och vi har tillverkat blommor av bakåtvända paraplyer, konstruerat hus på lösan sand som kan rasa och annan rekvisita.

Vi ska presentera musikalen vid flera tillfällen i Quillacollo och Cochabamba. Sedan kommer den att spelas in i TV och bli ett barnprogram. Premiär nu på söndag inför fullsatt kyrka.

Så övar vi in musikalen Josef. Lille Dario sjunger solo. ”¿Quién contra nosotros, si Dios es con nosotros? – Vem kan vara mot mig om Gud är på min sida, Allt som verkar hopplöst går jättebra”, sjunger han för full hals. Och ansiktet strålar.

1976–1977, 1980–1981

2 X SVERIGE 89

1976–1977, 1980–1981

2 x SVERIGE Klagomur och konstiga kläder Ängelholm är vår hemort när vi är i Sverige. Där känner vi oss så hemmastadda. Men var är ”hemma” egentligen. Barnen har andra ramar. Vi har bara bott några dagar i den nya bostaden när nioåringen Markus kommer in efter leken. ”Mamma, mamma. Jag tror det finns en i huset som inte är salvo.

Han rökade, lo he visto!” säger han med ängslig stämma ömsom på svenska och ömsom på spanska. Oj då, tänkte jag. Vi har tydligen glömt att berätta en del saker om Sverige för våra barn. Den kvällen berättar vi för dem att det kanske till och med är så, att vi är de enda i hela huset som går i kyrkan! Vilken besvikelse för dem. De trodde så klart att i Sverige var alla likadana som de svenskar de mött i Cochabamba, alltså kristna. Det var det normala.

En dag när jag kommer upp från tvättstugan ligger telefonluren av.

Jag lyfter den: ”Hallå”. En röst berättar för mig att ett barn ringt upp och klagat på TV. Han har hört fula ord i barnprogrammet! Jag frågar Markus hur han tänkt. ”Fröken i skolan har sagt att man ska ringa 90 000 om det händer nåt hemskt. Och det gjorde det. Dom sa svärord i TV. Så jag ringde. Men då sa man ett annat nummer som jag skulle ringa i stället. Det börjar med 08. Så då ringde jag dit och klagade.”

Vi hoppas och tror att TVs producenter fick sig en liten tankeställare, när en liten pojke med högtidlig stämma förkunnade att han ogillade deras språkbruk! Markus hade nämligen ringt klagomuren! Bra gjort.

Vi har ett digert program med välkomst- och avskedsmöten och besök däremellan i ”våra” församlingar. Ofta med skolengagemang och missionsutställningar. Det är tio olika församlingar som så troget har stått bakom oss. Och några privatpersoner. Här kommer orterna i alfabetisk ordning: Bjärnum, Emmaboda, Landsbro, Lekeryd, Mora, Nykil, Orsa, Tingsryd, Älvdalen, Ängelholm. Och så klart LMF – Lärarnas missionsförening.

På varje plats blir vi så väl omhändertagna. Känner oss hemma. Älskade av vännerna. Markus och Carina medverkar i mötena klädda i indianska kläder. Undrar hur det kändes? Man kan fundera på det när man tittar på fotot på nästa sida.

Så många som hade burit oss i förbön under alla år! En gammal man, som inte längre kan komma till kyrkan, vill att vi ska hälsa på honom på det hem där han nu bor. ”Jag har ert foto på nattduksbordet”, säger han

90

1976–1977, 1980–1981

2 X SVERIGE

Familjen Green på missionsmöte 1976.

och pekar med sin darriga hand. Jag har bett för er varenda dag de år ni varit ute på missionsfältet. Han är sedan många år hemma hos Herren.

Vi vet att det funnits många som denne man, många som burit oss och missionsarbetet på detta sätt. Vi fylls av tacksamhet till Gud. Känner ödmjukhet.

1981–1982

ETT ANNORLUNDA ÅR - I PERU 91

1981–1982

ETT ANNORLUNDA ÅR I PERU Casa de oración När Gud lägger vårt livs pussel blir man ibland överraskad. Vem hade kunnat ana att vi skulle få förmånen att vara ett helt år i Peru! Vi har svarat ja på en inbjudan att arbeta i Lima under det år vännerna Bojan och Lennart Lindgren ska vara i Sverige. Lennart och Miriam Edén bor i vårt hus i Cochabamba och kan mycket väl tänka sig att stanna ett år till. Församlingen där saknar oss nog inte!

Vi bor i Lindgrens lägenhet i anslutning till kyrkan. Det sista som hände innan de reste hem, var att den nya kyrkan invigdes. Så vi får den stora förmånen att ”flytta in” hela verksamheten i den.

I huset jobbar Lucrecia, en duktig och glad tjej som bor i ett rum i lägenheten. Det är alla tiders att hon finns i närheten. Hon hjälper mig tillrätta med allt här hemma. Hur och var man handlar, vad saker och ting heter. (Det är mycket som heter något helt annorlunda än i Bolivia.

Inte minst maträtterna har för mig helt nya namn).

Här i Lima är det ruggigt just nu, mulet och fuktigt och runt 15 grader. Molnen ligger som ett tjockt täcke över staden hela vintern och först i september bryter solen igenom igen. Men igår när Börje och jag firade vår femtonde bröllopsdag for vi en timmes bilfärd upp i bergen, kom över molntäcket och njöt av sol, värme, bad och lek med barnen under några timmar. En underbar dag och det kändes nästan lite tungt att åka ner genom dimman igen till ett Lima som uppvisar en allt sämre sida.

Det är nämligen sophämtarstrejk och gathörnen och trottoarerna används som avstjälpningsplats.

Kyrkan och församlingen heter ”Casa de Oración”. Verksamheten är väldigt livlig. En skara studerande ungdomar, unga familjer och äldre – stabilt. Vi får vänner för livet: Alejo, Anita, Berta, Hamleth, hermana Irma, Lucrecia och många, många fler. En väldigt positiv atmosfär präglar arbetet och det råder fin sammanhållning och stor längtan att tjäna Gud hos både unga och äldre.

Den nya kyrkan är mycket vacker och välplanerad och fylls nu av olika verksamhetsgrenar. Alla tycks vilja gå på kurs, så det är flera sådana på gång. Peruaner tycks vara ett kursälskande folk. Det gäller i alla fall de vi lärde känna under detta år.

92

1981–1982

ETT ANNORLUNDA ÅR - I PERU

På onsdagseftermiddagarna samlas ”Listas para servir”. Det är kvinnornas domän. Det betyder ungefär ”Redo till tjänst”. Denna verksamhet har väldigt stor betydelse, särskilt för de många gånger fattiga kvinnor som ofta bär en tung börda. De värderas högt i församlingen, kan få ny kraft till att fortsätta sin kamp i vardagen. Man ställer upp för varandra, för andra och inte minst – man älskar att laga mat!

Ibland blir det riktigt roligt. Som den gången man lagade mat till en välkomstfest i kyrkan. Det var Ivar Vingren som kommit för att ha en bibelstudieserie. Efter omröstning bestämdes att huvudrätten skulle vara ”mondongo”. Även jag röstade på detta (hade ingen aning om vad det var men kikade efter hur de flesta röstade). Men dagen kom och jag insåg att det var – komage – som varken jag eller Ivar kunde få ner. Men systrarna förlät oss och handlade en kyckling som vi kunde dela …

Ridå

Barnen i slummen Det är otroligt trångt i mångmiljonstaden Lima. Det som kan se ut som en någorlunda fasad, visar sig ofta vara utsidan på verkligt eländiga förhållanden. Vanligt är att innanför porten mot gatan går det en lång, trång gång in med rum på båda sidorna. Våt och mörk. I varje rum bor det oftast en familj med många barn. En enda illaluktande toalett längst in i gången och en enda vattenkran nära porten. Men som om det inte vore nog finns det ofta både två och tre våningar till. Och alla delar på samma toa! Ingen dusch. Eftersom det aldrig regnar i Lima är taken platta. Där uppe är det vanligt att man har byggt hyddor och skjul där de allra fattigaste bor. Ofta har man bara lösa stegar för att ta sig upp. I ett sådant ”hem” finns det bara plats för två järnsängar och en enkel fotogenspis i hörnet. Inget golvutrymme. Kläder och husgeråd hänger på snören och krokar. Där tillbringar barnen sin dag. Inomhus! På sängarna!

Inga särskilt täta avgränsningar mellan grannarna. Och att tvätta kläder är ett äventyr i konkurrens om utrymmet runt vattenkranen där nere i den smutsiga gången vid porten …

Församlingen bedriver söndagsskola på ett par ställen här bland de fattiga barnen i slummen. Eftersom det nu är vinter och mulet så har de flesta barnen hosta och luftrörsinfektioner. Lima är en oerhört förorenad stad och det drabbar barnen i slummen allra värst.

Vi ledare i söndagsskolan beslöt att varje lördag göra en utflykt med någon grupp barn så att de skulle få lapa sol en stund. Det ryms ungefär tjugo barn i församlingens lilla minibuss. Det visade sig att de flesta barnen aldrig lämnat asfaltdjungeln. Så för allra första gången i sitt liv såg de nu hästar och kor, berg och floder, åkerfält och järnvägsräls. Ni skulle hört deras rop av förtjusning varje gång något nytt dök upp. Och jag

1981–1982

ETT ANNORLUNDA ÅR - I PERU 93

Högsta punkten på vägen mellan Lima och Huancayo i Peru.

kände att det var en gudstjänst vi utförde, när dessa små för några timmar kunde glömma sin i ordets rätta bemärkelse gråa vardag.

Och så hände det förstås att familjen Green gav sig iväg på egen hand. Det var viktigt att ta vara på de dagar då Markus och Carina var hemma på skollov. Härliga upplevelser både på hög höjd, i tät djungel och i salta Stillahavsböljor.

Lysande stigen Låter som en rubrik för en predikan. Men tyvärr, det är namnet på den fruktade maoistiska gerillan – Sendero Luminoso – som härjar och sprider skräck på många håll i Peru, särskilt på landsbygden. Otaliga är de berättelser vi får lyssna till. Enkla människor som flytt för sina liv och söker skydd i staden, många analfabeter, många kristna. Och vi får höra en hel del otäcka skildringar om avrättningar, tortyr och stympningar. Av säkerhetsskäl kan jag inte berätta om de hjältar som gjort och gör heroiska insatser. Problemen är inte över – de kan blossa upp på nytt.

Vissa områden av Lima är ”röda zoner”. Vi är vaksamma när vi ger oss ut på gatorna eller till marknaden. Lilla treåriga Monica får mest stanna hemma inomhus. Mamma blir ”fröken” och vi har förskola i barnrummet. De andra småbarnen i huset får vara med. Visst ser man på henne men allra mest på barnen i slummen att de far illa av den tjocka

94

1981–1982

ETT ANNORLUNDA ÅR - I PERU

Klart för avfärd för Markus och Carina Green samt Eva-Marie och Carina Lundquist med flyg från Lima, Peru till skolan i Cochabamba, Bolivia.

smogen och bristen på solsken. Jag hade anledning att besöka förskolor vid flera tillfällen. De små tre-fyraåringarna satt stilla i täta rader. Fanns inget lekutrymme, ingen gårdsplan, inte ett grönt strå!

Både skolbarnen Green och Lundquist reser med flyg den långa vägen till Cochabamba och Svenska skolan. De klarar galant både passkontroller (som kan vara struliga ibland) och flygplansbyte i La Paz. Och när kvällen kommer sitter vi vid den lilla kommunikationsradion och ropar ”CQ CQ Cochabamba – Lima här!” Härligt att höra deras röster. ”Vi har kommit fram. Resan gick jättebra! Puss och kram!”

Oh, vad mycket vi lärde oss och fick uppleva under detta enda år i Peru. Vi återvänder till Bolivia och Cochabamba med nya erfarenheter och kunskaper, nya perspektiv och idéer, ny längtan att tjäna Gud. Och så klart är vi glada över att igen få vara nära våra båda äldsta barn.

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 95

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA Med blå valpen till kokaindalen …

Solen strålar från en molnfri himmel i detta underbara Cochabamba.

Det är inte mycket som tyder på att sommaren egentligen är slut. Möjligtvis känns det lite svalt på morgnarna, men dagstemperaturen ligger på ungefär 25 grader.

Utanför vårt fönster sitter Alberto och Börje och samtalar över en kopp kaffe. De har just packat den blåa Volvo valpen med filmutrustning och annat som ska med till Chapare under veckoslutet. Alberto är filmmaskinist och hans två äldsta döttrar Liz och Rosemery och vår Carina följer med som sånggrupp.

Chapare är den grönskande tropiska dalgång som förenar storstäderna Cochabamba och Santa Cruz. Där bodde för inte alltför länge sedan indianstammar utan större kontakt med omvärlden. Sedan den nya landsvägen byggdes på 70-talet har området förändrats drastiskt. Nybyggare från Andernas höga berg har strömmat dit. Det är aymara- och ketchuafolk som söker försörjning. De är gruvarbetare som blivit arbetslösa när tenngruvorna uppe i bergen stängts.

Tyvärr är det kokaodlingar och kokaintillverkning som dominerar området. AlkoholmissVår blåa ”valp” och svenska skolans minibuss tar sig bruk och kriminalitet är fram trots allt. vanligt. Ursprungsbefolkningen har fått stryka på foten och lever i utkanterna starkt begränsad.

Det finns nu (på 80-talet) ett tiotal grupper med frälsta vänner på ett stort område nere i djungelområdet. Dopförrättningarna avlöser varandra. Flera pastorer som arbetat i motvind i Chapare har ”hittat” varandra och vi upplever en tid av samordning och väckelse.

96

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

… och över Anderna Vi färdas i motsatt riktning. En dagsresa på grusvägar utmed Andernas branter ner i en annan dalgång till den vackra vita staden Sucre – landets legala huvudstad. Länge var det förbjudet för den indianska befolkningen att närma sig i centrum. Det var den välbärgade societetens stad. Men detta hör tack och lov till en förgången tid.

Vi stannar den kvällen och natten i Sucre. Passar på att besöka några troende vänner och får be för en kvinna som har ett svårläkt dubbelt benbrott. Kvällsmöte med den lilla grupp på trettiotalet personer som finns här. Det är det vackra inkaspråket ketchua som talas här men vi förstår ändå på något vis. Och tolkas. (När vi besöker samma vänner på hemvägen, får vi veta och se att kvinnan med benbrottet är fullständigt återställd!)

Nästa dag några timmar vidare söderut till staden Tarabuco, där evangelisten Noé arbetar. En man från Tarabuco känns väl igen. En svart hjälm av hård kohud med broderier och ornament längs kanten över den

Tarabucokvinna väver det vackra mönstret på sitt kjoltyg.

Potatisen skalas vid konferens på landsbygden på hög höjd.

Man från Tarabuco i sin typiska läderhjälm och hårfläta.

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 97

tjocka hårflätan. En grov poncho i mörka färger – svart och rött i olika nyanser och sandaler gjorda av traktordäck.

En kvinna bär klänning av hemvävt ”natursvart” tyg. Och ett förkläde i samma färg med en bård i rött och plommonfärg. Hennes vävstol är två pinnar nerslagna i marken och mönstret som ofta är rader av hästar, har hon lärt av sin mamma eller mormor. Både detta mönster och männens hjälmar är ett ”arv” efter de spanska erövrarna på 1500-talet. Innan dess fanns varken hjälmar eller hästar i denna del av världen.

För att nå till en av byarna kör vi i en älvfåra med vattnet strömmande kring bilen. Bra att ha fyrhjulsdrift. Landskapet är flackt och ganska sterilt. Vi är en bra bit över trädgränsen. Överallt där vi stannar till får vi be med människor. De fattiga vännerna visar på allt sätt sin uppskattning för vårt besök och en gästfrihet utan gränser. Vi får se påtagliga under ske. Och vad kan vara vackrare än ett dop i en kall fjällsjö i Anderna? Och vad kan vara mera ändamålsenligt för en dopförrättare än en rejäl flanellpyjamas från Erikshjälpen?

Eftersom det har kommit långväga gäster slaktar man en gris. Jag anar först inte vad som är i görningen, men när jag hör ylandet så förstår jag. Vad ska jag göra? Jag vill inte att Markus och Carina ska se detta.

Inte jag själv heller förresten. Jag tar dem en i varje hand och skyndar mig ut i terrängen. Jag visar dem växter, stenar, allt jag kan fästa deras uppmärksamhet på. Men grisens skri hörs vida omkring. Nog förstår barnen vad som håller på att ske! Men grisens klagan klingar av och lidandet tar slut.

Börje döper i en fjällsjö i Anderna. Hans dopkostym är en flanellpyjamas från Erikshjälpen!

98

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

Kryddstark köttgryta

Pachamama – mat som lagas med hjälp av upphettade stenar i en grop i marken.

Köttet tillagas över öppen eld i kokhuset. Potatisen i en grop i marken med upphettade stenar – ”pachamanca”. Som vanligt smakar maten så gott. Steken kryddad med spiskummin, citron, salt och vitlök. Tillbehör i form av den klassiska chuñon (frystorkad potatis), lök- och tomatsallad och makaroner. Vi sitter på en poncho och äter med fingrarna.

Barnen känner sig nog en aning uttittade av de storögda indianbarnen, men de klarar det - allesammans!

Ketchuakvinnan väver en ullponcho.

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 99

Vi sätter oss på sängkanten i hemmet där vi ska sova. Det är ”bäddat” med hemvävda färggranna ponchos. Svärmar av mycket små hoppglada (eller ska man kalla dem hoppfulla) kryp. Vet inte hur vi tog oss genom den natten.

Men följande morgon när vi vaknar, är husets folk för länge sedan i arbete. Man följer solens rytm. Värmer sig i de tidiga solstrålarna.

Fåren (och inte minst lamorna och alpackorna) ger Lugn och ro. varma och regntåliga klädesplagg.

Alejo och Hamleth Jag rensar ogräs i rabatten. Trädgårdsarbete känns ganska hopplöst i Cochabamba. Jorden är hård och omedgörlig och jag är ingen trädgårdsmästare precis. När det inte regnat på länge blir den som cement. Och vattnar man blir den lervälling. Ingen mylla precis. Och ingen blomsterhandel som säljer plantjord eller gödsel. Så det är till att hacka och gräva.

Men inte har jag någon större framgång på blomfronten. Det får räcka med fruktträden och rosenbuskarna.

Till och med våra försök att odla maskros misslyckades. Börje hade frön med från Sverige som vi sådde. Satte upp pinnar som skydd runt odlingen, men inte kom det några gula solar där inte. Lika illa var det med försöket att odla rabarber. Visserligen hade vi tagit med oss en rejäl rotklump från Fu i Dalarna. Men den hade kanske fått tillbringa lite för lång tid på resande fot (eller snarare rot). Inga rabarberknoppar som ville tränga sig upp där inte. Gräsmattan däremot växte, knölig och ojämn, men grön! Men vem skulle klippa gräset? Vi hade ingen gräsklippare.

Bäst som jag håller på att rensa hör jag någon som hälsar utanför staketet. Jag tittar upp. Ett glatt ansikte, en yngling med en bag. Vem är han?

“Soy Alejo de Lima”. “¿Pero como? ¿Estás de viaje? Pase, por favor. ¡Bienvenido! ¿Adónde está viajando?”

“No, yo he venido para quedarme con ustedes”.

“Aha, mmm, bueno, mmm ¡Entonces podría ayudarme con el jardín!”

100

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

Så gick det till när Alejo Quispe från Lima, Peru dök upp hos oss.

Han kom oanmäld och fick sätta igång med detsamma att rensa ogräs i rabatten! Vilket välkomnande! Men han fick verkligen bevisa att han tänkte ställa upp och hjälpa till med vad som helst som han sa att han ville.

I slutet av januari kommer också Alejos vapendragare Hamleth Terrones till oss för att hjälpa till i arbetet ”ett tag”. Vi har just i dagarna fått filmen ”JESUS” att använda i vårt arbete. Hamleth och Alejo får i uppdrag att visa den för alla högstadie- och gymnasieskolor i staden. Detta är en uppgift som kräver både kraft, organisationsförmåga, tid och kallelse. Och det har de båda ynglingarna. En utmaning som passar dem bra.

Hamleth och Alejo blir ledare för den stora och snabbt växande ungdomsskaran i kyrkan. Goda föredömen och med stark önskan om att få tjäna Herren med de gåvor de hade fått. Börje kallar dem för sina ”Timoteos”. De blir en naturlig del av vårt hushåll i La Glorieta. Hamleth reser inte vidare till Argentina och Doulos, så det Alejandro Quispe och Hamleth Terrones där ”taget” kommer att vara resten från Lima, Peru. av vår period, drygt två och ett halvt år, men det vet vi inte då. Ännu mindre vet vi att han ska bli medlem lite på håll i min släkt. Men det är en senare historia.

En pistolmynning - framifrån Monica sitter på trädgårdsgången innanför grinden och leker med sin docka. Hon tittar upp och vinkar till mig när jag går iväg till jobbet på svenska skolan som ju ligger runt hörnet ett hus bort. Jag sätter i sprinten i grinden, men den är olåst som den brukar vara dagtid.

Jag har just rundat hörnet när jag står öga mot öga med en lindrigt sagt berusad person. Han spärrar vägen för mig och riktar en pistol mot mig. Jag blir vettlöst panikslagen. På något vis är jag redan förbi honom, så jag rusar mot det enda håll jag kan: mot skolan. Medan jag springer tänker jag på att han är så berusad att han inte kan sikta. Han ropar något i stil med: ”Gringa, véte a tu paiz” (ung. utlänning, stick hem till ditt land). Jag får upp porten och rusar in. Hjärtat bankar.

Min nästa tanke är Monica! Vad kommer att hända med henne när han kommer runt hörnet och får syn på henne, en ljus ”gringuita” som

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 101

sitter där nära grinden? Jag måste ringa hem och varna Maria! Jag rusar in i telefonskrubben och slår numret hem. Jag litar på att Maria är rådig som vanligt. Sen måste jag ringa radiopolisen. Det numret har man lärt sig utantill ifall, ifall …

Jag slår 25 25 25. Någon svarar. Jag snavar på orden när jag försöker beskriva vad som hänt. Det tar sin lilla stund. När jag stammat färdigt säger någon med lugn röst: ”Señora Birguita, Usted habla con su dentista!” (Fru Birgitta, ni talar med er tandläkare) Inget mer hände. Men jag blev påmind om det utlänningshat som pyr under ytan. Och nu vet jag hur det är att se in i en pistolmynning.

Karnevalsyra och traditioner Vi gläder oss åt ett underbart sommarväder med strålande sol varje dag.

Idag är det den tredje karnevalsdagen och överallt i landet kan man titta på de fantasifulla karnevalstågen. Mest känd är karnevalen i Oruro.

Många av danserna symboliserar kampen mellan det onda och det goda, djävulen och ängeln Gabriel – ”la diablada”. Temat är centralt i karnevalstågen. Dansarna på bilden är utklädda med djävulsdräkter. Det är magnifika masker som tar lång tid att tillverka och dyra att skaffa.

Många familjer livnär sig på detta konsthantverk.

Nu hör jag att man smäller smällare i huset bredvid oss. Vet inte vem som blir mest rädd, Monica eller Nalle, vår hund. Under tre dagar varar festligheterna till guden Momos ära. Karnevalståg på söndagen och i dag

Karnevalsdans i djävulsdräkter. En dans om kampen mellan demoner och änglar.

102

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

familjefester i alla hem, där man ”välsignar” huset med chicha (majsöl) och rökelse som man stänker och blåser in i hörnen. Den speciella rökelselukten ligger över staden. Det dröjer hela veckan ut innan man återgår till det vanliga livet igen.

Dessutom är det tillåtet att spruta vatten på vem man vill. Ett sätt att fira att regntiden har fyllt på alla vattenreserver. Folk står i gathörn, på balkonger och lastbilsflak med hinkar och tunnor fyllda med vatten och kastar på varandra och in i bilar och bussar. En del roar sig med att hälla bläck i vattnet. Många har fått kläder, bilsäten m.m. förstörda under karnevalsveckan. Men det finns ett sätt att undkomma vattnet: Man respekterar små barn och äldre personer. För vår del innebär det att Monica förnöjt blir buren vart vi än ska.

För ungdomarna i församlingen kan dessa dagar vara mycket jobbiga.

Särskilt för alla dem som kommer från icke troende hem. Alkoholen dominerar och festandet tar ofta helt orimliga proportioner. Så församlingen ordnar varje år ungdomsläger några mil utanför staden. Glädjen och förväntningarna går inte att ta miste på. Och Gud kallar unga. Nya ledare växer in i uppgifterna. Gud välsignar.

UR DAGBOKEN - april 2013 Jo, det finns internet hos Ana Maria också! Så här kommer dagens sammanfattning.

Jag har kommit till Cochabamba - ”la llajta” som man så gärna kallar denna stad på ketchua. Och jag har hunnit prata av mig en del hos Ana Maria. Jo hon har också pratat av sig! Det handlar om mina barn och deras familjer, hennes barn och familj. Om glädje och sorg. Om älskade ”pastor Borye” som hade en särskild plats i detta hem och i deras hjärtan.

Mamma Adriana, som var den vänaste människa jag lärt känna. Mildhet var hennes signum. Pappa Lucas - ”doctor Lucas” - som i sin stränghet ställde upp för alla, även för dem som inte kunde betala sitt läkarbesök. Pepe, den f.d. drogmissbrukaren som hjälpte Ana MaAna Maria Marañon de Boria med att köra rullstolen vart hon än horquez flankerad av sina skulle.

De är alla hemma i himlen. Har föräldrar, mamma Adriana fullbordat sina lopp ... och pappa Lucas.

Ana Maria är nog den person i Bolivia som gjort starkast intryck på mig. Att hon som tvååring drabbades av polio och sedan dess är rullstolsburen har inte hindrat

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 103

henne i den kärlekens tjänst hon fortfarande är fullt sysselsatt med - att erbjuda liv till de dödsdömda, till gatubarnen!

Tänk att få vara en del av hennes familj i några dagar! Stort!

I detta hem har Carina varit som dotter i huset. Ana Marias dotter Ximena och hon är jämngamla och ”bästisar”. Tillbringade en hel del tid tillsammans på ”canchan” – den stora marknaden där de lärde sig någon slags ketchuaspanska som de roade försäljerskorna med. (Carina har inte glömt denna dialekt än, kolla gärna!).

Nu ska jag gå in till Ana Marias rum igen och om du undrar vad vi gör – pratar gamla minnen så klart! Och ... ... fortsättning följer!

”… och hon är med Gud” Ja, det är precis så han säger, trashanken som lutar sig mot mig och sluddrar. Han kan väl vara i femtonårsåldern. Inte så lätt att avgöra eftersom det är mitt i natten och parkens belysning har släckts ner förutom en ensam lykta ett stycke bort.

Vi är på Plaza Colón. Mitt i Cochabambas fina promenadområde.

Och parken är en prydnad för staden. Men nu är det natt. Gatlyktorna nersläckta. Och parken är tillhåll för gatubarnen. De som sniffar lim och röker ”pitillos” – en blandning av smutsig halvraffinerad kokainpasta och tobak. De som stjäl pengar från fint folk på marknaden under dagarna för att få råd med sitt missbruk. De som rekryterats till kokainhandlarna som kurirer. De som är skadade för livet. De som kommer att duka under innan de är vuxna. Men det vet de inte om. Deras hjärna är redan skadad.

Vi, vilka vi? Och hur kommer det sig att vi befinner oss i denna farliga situation? Tidigare på dagen har Ana Maria frågat mig om jag vill följa med henne på denna nattliga promenad. I Cochabamba är det inte tillrådligt att vara ute och promenera i mörkret – speciellt inte om man är kvinna. Så jag svarade – ja, det vill jag gärna!

Ana Maria i sin rullstol med en stor kasse bröd i knät, Florita som kör rullstolen. Och så jag. Tre försvarslösa kvinnor. Vi har tagit oss fram några tiotal kvarter i natten. Så kommer vi fram till parken. ”Sätt dig där”, säger Ana Maria och pekar på en parkbänk. Själv placerar hon sig alldeles bredvid mig. Allt är tyst så när som på en och annan bil som passerar på gatan en bit bort.

Så rasslar det till. Där. Och där. Och där. De kommer med släpiga steg. Mössorna långt nerdragna i pannan. De har sett henne och gett varandra signalen. Krupit fram ur sina gömställen i buskagen och under spängerna vid fontänen. Mumlande och dreglande. Illaluktande. Med en limburk i näven för att sniffa.

104

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

”Hóla Arturo, hóla Miguelito, hóla, hóla”. Ana Maria tycks kunna namnen på dem allesammans. ”Varsågoda, här är ett bröd till er var. Och chokladmjölk”. De tar av sig luvor och kepsar. En har inte tagit av sig, men får en omild puff av en annan. Kepsen av. ”Ni vet väl om att Någon älskar er? Jesus älskar varenda en av er”. De nickar och så ber Ana Maria före och de mumlar efter. Jag får inte fram ett ljud.

En så märklig och samtidigt mäktig upplevelse.

Mitt i min rädsla. Så frågar hon och några berättar.

Om sina stöldraider. Om de fina damerna som blivit av med sina pengar på marknaden. Om hur de jagats av polis och väktare. Om hur några blivit tagna till häktet.

Det är då jag tittar på ynglingen som hänger över min axel. Jag säger det mest ogenomtänkta jag Ana Maria i sin var- någonsin sagt: ”Varför stjäl du inte av mig?” Jag håldagstjänst – att söka ler hårt i handväskan och vill bita av mig tungan. upp de mest behövanHur dum får man vara egentligen? Men det är då de. jag får lyssna till det allra vackraste jag hört någon säga om någon annan: ”Vi kan inte stjäla från dig. För du är med Anita … och hon är med Gud.” Fredad zon runt Ana Maria! Vilket vittnesbörd! Gode Gud hjälp oss att skapa fredade zoner. Heliga.

Kärlek och en påse bröd Det var i början av 70-talet som jag lärde känna Ana Maria Marañon.

Börje hade besökt hemmet. Hon kom till kyrkan på Calle Uruguay tillsammans med sin mamma Adriana och sin pappa läkaren Lucas. Och på rullstolens fotstöd stod hennes lilla då treåriga dotter.

Doktor Lucas kom att bli en av pelarna i församlingen. Äldste och ledare. Sträng och rättvis. De båda sönerna fick fina utbildningar, men för den rullstolsburna dottern fanns inga sådana möjligheter. Inte på denna tid. Men hon lärde sig att handarbeta, stickade barnkläder på beställning och blev också med tiden hemmets duktiga kokerska. Och det var en stor uppgift. För runt deras stora matbord brukade det sitta många – inte bara husets folk.

Ana Maria blev ganska snart en viktig person i församlingen, inte minst för ungdomarna. Eftersom hon var bunden till hemmet, så var det dit de gick för att få stöd och råd, en stunds pratstund och gemenskap.

Och detta gällde också mig och andra missionärer. Många uppmuntrande ord har vi delat. Och många tårar.

Ganska många gånger under 70- och 80-talet hade jag förmånen att få följa med Ana Maria när hon delade ut bröd, soppa och vänliga ord.

Som den gången när vi begav oss till stadens polishäkte vid huvudplazan.

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 105

Nu är det mitt på dagen. När vi kommer fram till trappan närmar sig ett par poliskonstaplar. De stannar och hälsar. Gör honnör. Lyfter rullstolen upp för trappan. Håller upp dörrarna och låter oss passera utan en enda fråga om vem jag är. Jag kommer ju tillsammans med Ana Maria. Öppna dörrar för oss i alla fall!

Där inne är det järngaller utmed båda sidorna om mittgången. Kalt cementgolv och inga fönster. En naken glödlampa i taket. Fullt av män.

Och pojkar. Tonåringar som trängs bakom gallerväggarna. Inte plats för alla att lägga sig samtidigt. De sträcker ut händerna för att få var sitt bröd från Ana Marias kasse. Hon samtalar med den ene efter den andre.

Vet vad de heter. Skriver upp ett och annat telefonnummer i sin anteckningsbok och lovar att ringa någon släkting. ”Jag ska be honom komma och hämta dig. Jag ska berätta för henne att du är här och behöver mat”, säger hon.

Ute på gatan igen. Tysta och omskakade. Ana Maria berättar att polisen brukar släppa dem efter några dygn. Dagar och nätter av hemska abstinenskval. Och hunger – man får ingen mat i bolivianska fängelser.

Den måste man skaffa själv … Så hittar de ett nytt ställe, en ny park att hålla till i. Eller under broarna i den för det mesta torrlagda floden.

Det var en syn att se, den dagen då Ana Maria i sin rullstol lämnade polishäktet tätt följd av sjutton unga män. Hon hade lovat att ta sig an dessa som i sin tur lovat att hålla de regler hon och några medhjälpare satt upp. Lastbilen körde dem några kilometer utanför staden till ett jordområde med några ganska ruffiga byggnader.

Den dagen skapades ”El Reto” – det rehabiliteringshem som Ana Maria ansvarade för och arbetade med under några år. Många blev hjälpta ur drogmissbruk. Några av dem blev medhjälpare. Och Ana Maria fick en och annan societetsdam i staden att ställa upp med både pengar och utrustning. En liten enkel mekanisk verkstad fungerade och man odlade majs och grönsaker på tomten. Och Ana Marias arbete bland de mest behövande blev välkänt.

Senare har Ana Maria gått vidare med ännu större projekt. Inte undra på att hon fått resa för att ta emot priser: Till Hongkong för att motta Rotarys pris, till Wien för EUs pris och till Sverige när hon var nominerad till Childhoods pris 2005. Av alla nominerade det året var det de tre främsta som kom till Gripsholms slott. Priset gick det året till Nelson Mandelas projekt i Sydafrika. Men hon var där – en av de tre!

Det är med stolthet Ana Maria visar sina pokaler och diplom. Men sedan stoppar hon undan dem. Det är inte sådant som är viktigt. Utan de här. Så pekar hon på några ungdomar som bor i hennes hus. Som är rehabiliterade och nu går i skola och universitet. Som har livet framför sig. ”De är min belöning”, säger Ana Maria och tårarna rullar. Och det gör de lätt på både henne och den som är i hennes närhet.

106

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

UR DAGBOKEN - april 2013 “Sopa de mani” - jordnötssoppa hos Ana Maria. Ja, jag vet att det vattnas i munnen på mer än en, men det kan jag inte göra något åt. Kycklingen, majskolvarna (med korn stora som … hm … små körsbär), och annat tilltugg. Och gemenskap med alla övriga i hennes familj. Undra på att jag är glad!

Förmiddagens gudstjänst i den kyrka, som var vårt andliga hem i tolv år och där Börje en gång var pastor, var också härlig.

Jag valde att komma till andra “omgången” kl.

09:30. Första var redan kl. 07.00 och vi avlöstes av den som börjar kl.

11.30. German spelade på panflöjt, quena och charrango. Fick det att klinga Ana Maria i matlagningstagen. vackert tillsammans med all modern lovsångsmusik. Dans- och tamburingrupp. Mycket fint.

Och alla kramar sedan! Där var lilla hermana Marisol och en hel rad med vänner som kände igen mig trots att många år har gått sedan vi -85 flyttade från Cochabamba till andra fält.

Men ändå vill jag hellre berätta om ett möte jag hade i går.

När jag kom tillbaka hit på kvällen var det bara en person hemma – hermana Flory. Denna kvinna, snart femtio år, som i så många år jobbat här hos Ana Maria i hennes hushåll.

Flory är liten och späd, kvick och rörlig. Hennes två långa svarta flätor, snabba gång och visslande s-ljud vittnar om indianskt påbrå. Jag trodde hon hade ketchua som sitt modersmål, men nej – hon talar aymara.

Hon berättar att hon kommer från en by långt uppe i bergen dit ingen trafik når. Som sjuttonåring kom hon till staden och jobbade som “empleada” i ett par olika familjer. Fick slita ont.

Först vaken och sist i säng. Ungefär som “kungens lilla piga” i den kända barnvisan! Ingen fritid.

Men så kom hon till familjen Marañon. Här har hon jobbat länge nu. Visst! Hon är först uppe och sist i säng. Alltid med ett förkläde på sig. För hon vill det! Hon är en medlem i familjen, får uppskattning för det hon gör, känner sig värdefull!

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 107

Flory är Ana Marias allt-i-allo. Hon är hennes fötter och ben, hennes hjälp i hushållet, hennes nyckelperson (i ordets verkliga betydelse). Alltid hemma. Hon bakade gott bröd med grahamsmjöl den dag jag kom, för att “hermana Birguita” tycker om sådant bröd! Är alltid glad och lite pratsam. Härlig.

När vi satt där i matvrån bara vi två och pratade, så berättade hon hur mycket hon hade tyckt om “pastor Borye”. Det var han som döpte henne och det var han som gav henne goda råd och uppmuntrade henne. Så kunde vi tacka Gud för allt detta.

Och jag var så glad när jag gick till sängs den kvällen. Vilket fint möte!

Floriiiiii ropar någon. Men det var visst inte Ana Maria som behövde hjälp med rullstolen. Det var papegojan ute i pation!

Själv ska jag ta lite siesta nu. Men … … fortsättning följer!

”Vad ni har gjort …”

Det finns så många exempel på hur fadderhjälp och bistånd kan förändra livet för den enskilde. Jag har valt att berätta om ”los potosinos”, Manuel, Roni, Gabriel och kvinnofängelset. Och du vet en hel del om Soni och hans syskon och om Ana Marias gärning: Men det finns så många fler.

Alla går inte att berätta. Och några är liknande fall. Så jag nöjer mig med dessa berättelser. Och namnen är så klart fingerade. ”Una limosnita!” De mörka ögonen i det lilla mörka ansiktet ser bedjande på mig. Hon sticker fram en smutsig hand ur den svartbruna trasiga ponchon. Det är svårt att värja sig. Men de sitter precis överallt. På trottoarerna, utefter husmurarna, vid kyrkportarna och i gatukorsningarna. Mammorna skickar fram de små barnen att tigga. Och det finns tusentals av dem i Cochabamba. ”Los potosinos”.

Potosi är ett bergslandskap i södra Bolivia. Quinoa- och potatisodlingar dominerar landsbygden. Alla talar ketchua – det gamla inkaspråket. De flesta bor på 4000 meters höjd eller ännu högre, så lamadjurens varma ull kommer väl till pass och man är skicklig på att väva vackert mönstrade ullponchos.

Detta år har regnen uteblivit och man har inte fått någon skörd.

Många har också ätit upp nästa säsongs sättpotatis och utsäde. Man flyr landsbygden. Vandrar i dagar för att komma till någon landsväg. Åker med någon lastbil till storstaden som hägrar. Städerna har invaderats av tiggare som bor och lever på gatorna och vars barn far väldigt illa. Storstadsmänniskorna ser dessa flyktingar som inkräktare som ”förstör gatubilden” och man behandlar dem illa.

Vad gör vi? I kyrkan beslutar vi oss för att göra vad vi kan. Det gäller ju ”dessa våra minsta …”. Vi lägger om vår verksamhet och inriktar oss

108

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

Avelina och Graciela organiserar matutdelningen till ”los potosinos” år 1984.

nu på att hjälpa dessa utsatta människor så gott det går. Via radio har vi på ketchua inbjudit dem att komma till pingstkyrkan på Uruguaygatan, få mat och kläder och få hjälp med hälsoproblem.

Misstänksamheten mot evangeliska kyrkor är stor hos dessa potosinos. Man vågar inte lita på oss. Men vi vill försöka. Vi ska koka risgrynsvälling och dela ut. Avelina Zambrana, den kvinna som går i bräschen för det sociala arbetet i kyrkan, tar ansvar för detta. Många medlemmar vill hjälpa till. En jättegryta, jag tror att det är en halv tunna, full

Mammorna väntar utanför Pingstkyrkans port på sin tur att få mat och annan hjälp.

Hjälp med hygienen i kyrkans innergård.

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 109

med risvälling. Men det kommer bara åtta personer den där första dagen! Någon har spridit ut ett rykte att vi tänker förgifta flyktingarna! Den dagen blir det fest i kvinnofängelset som ligger i närheten! Det är dit vi kör med grytan full med välling …

Men de åtta som kom hade blivit mätta, fått ”nya” kläder och kunde berätta för sina vänner om besöket i kyrkan. Nästa morgon kommer det många fler och varje dag ökar skaran tills det så småningom är flera hundra som kommer dagligen till kyrkan! Vi inrättar lokalerna så gott det går. Den vanliga mötesverksamheten får ta paus.

Först får folket komma in på ”el patio”. Där finns stora tvätthoar där de kan bada och tvätta sig. Dags att komma in i ”lilla salen” där vi ställt upp bord och lagt kläder i högar. Vi ”Jag var hungrig, och ni gav mig något provar ut, mäter och ser till att att äta …” varje person får något rent och helt att ta på sig. Det är där jag håller hus tillsammans med några av medarbetarna i kyrkan. Oh, jag önskar så att vännerna i Sverige som arbetar med att sortera och packa kläder på Erikshjälpen hade kunnat vara med nu och se och uppleva glädjen och uppskattningen över att få denna hjälp!

Så är det dags att gå till matavdelningen, en rejäl portion välling och ett bröd, mata de små barnen. Ett par timmar senare, när familjerna går mot utgången mätta och belåtna, hela och rena, får de lyssna när någon av våra evangelister förklarar vem Jesus är och vad Bibeln berättar om. Så är man välkommen tillbaka nästa dag om man vill.

Många av dem som kommer behöver också medicinsk omvårdnad. I församlingen finns både läkare och sköterskor som ställer upp. Men det är svårt att få människorna att förstå hur de ska ge mediciner till sina barn. Så Avelina har sitt hem fullt av patienter – hela familjer som sover på filtar på golvet. Fyller hennes hem. Hon ser till att barnen får sin medicin när de ska. Hon är outtröttlig.

110

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

”… för någon av dessa minsta …”

Så händer följande: Bäst jag står där bland kläderna som ska delas ut får jag se ett litet bylte. Kläderna har efter en liten stund hamnat huller om buller. Folk drar och plockar bland plaggen och det är omöjligt att hålla ordning. Men detta bylte – ett smutsigt litet paket, som rör sig lite. Jag vecklar upp det och där ligger en liten nyfödd pojke. Alldeles naken.

Han är så smutsig, huden alldeles sårig och full med skabb. Vems är han?

Ingen vet.

Men snart förstår vi att han hör till den sjuke mannen som sitter i ett hörn omgiven av sina övriga barn. ”Ni får honom, jag kan inte ta hand om honom längre”, säger mannen.

Avelina tolkar och frågar honom vad som hänt. Han berättar att mamman dött i samband med babyns födelse. De har gett sig iväg och vandrat i dagar. Sedan har de åkt på ett lastbilsflak till Cochabamba. Den största flickan har burit den nyfödde på ryggen i sin grova poncho.

Babyn har bara fått vatten från bäckar och som ett under lever han än. Han är sjutton dagar gammal, Manuel. Skinnet är skadat, den hårda ylleponchon hade skavt honom sårig. Han är apatisk och mycket undernärd. Huden full av skabb och hela kroppen täckt med ett lager smuts. Vad gör man i en sådan situation? Många frågor korsar min hjärna i den stunden.

Ulrika, min brorsdotter från Ängelholm som nyss tagit studenten, har kommit för att hjälpa oss en tid i arbetet. Hon får nu sitt livs Lille Manuel (som i verkligheten heter utmaning – att hjälpa till att ta något annat) i famnen på Ulrika Strömhand om en nyfödd sjuk pojke, en berg. liten kämpe – Manuel.

Antonio Zambrana, vår duktige barnläkare, ger goda råd och skriver ut mediciner. Vi handlar mjölkersättning och salvor, nappflaska och blöjor, bomull och skabbmedel och allt annat som behövs för en nyfödd. Väl hemma tvättar vi honom försiktigt med olja. Lite åt gången. Ansiktet först. Hans stora ögon söker oss, annars rör han sig inte. Men han äter

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 111

Börje, baby Manuel i min famn, hans familj och Avelina Zambrana.

med god aptit, och vi kan konstatera efter ett par veckor att han klarat den värsta krisen.

Manuel överlever mot alla odds, växer och utvecklas. Frågan för oss blir vad vi ska ta oss till med honom. Avelina t.h. på fotot ovan har samtalat med pappan. Vi hoppas att han ska komma tillbaka och tala om hur han vill ha det. Men vi ser inte till honom. Han har återvänt till landsbygden med alla de andra barnen. Vi låter barnavårdsmyndigheterna få kännedom om fallet och vi får tillfällig vårdnad om pojken.

En söndag presenterar vi honom i kyrkan. Han är då tre månader gammal. Vi berättar hans historia. De flesta känner redan till den. Men nu har vi ett böneämne: att någon familj ska känna sig manad att ta hand om honom som ett eget barn i familjen.

Dagarna går och så en eftermiddag får jag besök. Det är ett par makar som vi känner så väl. De har stort förtroende i samhället och i församlingen. Och de har beslutat sig för att ta hand om Manuel! ”Vi får plats med en liten säng till i vårt sovrum”, säger frun. Jag blir så rörd, för jag vet att de inte har någon golvyta kvar nu. Det ena av deras båda rum har de gjort om till möteslokal. En liten trång bostad i stadens utkant, men gott om kärlek! Och det är det som Manuel behöver.

Idag är Manuel vuxen. Han har fått god omvårdnad, massor av kärlek och en gedigen utbildning precis som sina tre äldre syskon. Tack gode Gud för denna fina lösning. Tack gode Gud för Manuel och hans familj.

112

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

”… som är mina bröder …”

Idag har vi fått ett litet extrabarn igen. Han ligger och sover tryggt inne i Monicas rum. Lille Roni, sex år gammal, har varit med om mer än vad ett barn borde tåla. Man har ringt från fattigsjukhusets barnavdelning.

Man har en liten pojke där som gråter hela tiden och man söker någon som kan ta sig an honom en tid. Det finns ingen anhörig där hos honom.

Jag har fått barnavårdsmyndigheternas tillstånd att hämta honom från sjukhuset. Han är gipsad från midjan och neråt. Hans höft har gått ur led och det ena benet är av på tre ställen. Han har utsatts för grov misshandel av sin pappa, och i misshandeln dog lillebror, tre år gammal, medan storebror, tio år, klarade sig bättre.

Gipset har inte torkat när vi försiktigt lyfter in honom i vår bil. Vår sexåriga Monica får låna ut sin säng. Hon flyttar in till sin storasyster så länge. Vi bäddar åt Roni i våningssängens undervåning. På överslafen får Rose-Marie Swahn bo. Hon har nyss kommit för att hjälpa oss en tid och har på så sätt avlöst Ulrika. Nu får hon ta det praktiska ansvaret för Roni. Han behöver ständig passning och någon som kan hjälpa honom över den första svåra tiden. Monica sitter långa stunder bredvid honom och håller honom sysselsatt med sina leksaker. För första gången har han tillgång till sådant, och det dröjer inte många dagar förrän han ler glatt i leken.

Roni är svårt undernärd, så pass att håret har mist glansen och armar och ben är så smala. Han är också mycket liten till växten. Jämnåriga Monica, som är liten och nätt, är som framgår av kortet bra mycket längre än vad han är.

Lille Roni saknar förstås sin mamma, och han har mardrömmar på nätterna, skriker rakt ut, återupplever så klart de hemska händelserna i samband med misshandeln. Vi kan omöjligt hålla tårarna tillbaka när vi hör hans berättelse om hur det hela gick till när lillebror dödades. Resultat av alkoholmissbruk. Mamman sitter anhållen och polisen söker efter pappan och styvmodern. Avelina, som bor bara ett kvarter bort, har tagit hand om storebror.

Det dröjer inte så värst länge förrän lille Roni förstår att dra nytta av sin situation. Han har väl aldrig i hela sitt liv fått något annat än vattnig soppa till mat. Men hos oss äter han kött, potatis, grönsaker, bröd och allt som är normalt för oss. Men så kommer den dag i veckan när vi har soppa som huvudmål. Då protesterar Roni. Säger att han inte tycker om gräs (det är spenat i soppan). ”Jaha, då får du väl vänta tills i morgon med att äta”, säger mamma Green och ler lite. Och det gör susen. Roni äter soppan med god aptit och vill ha mera!

Det var väl andra dagen när vi skulle bädda om i hans säng, som vi hittade bröd instoppat under madrassen mellan sängribborna. Och i vat-

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 113

tenflaskan också. Roni är så van vid att det kommer dagar utan mat, så han hamstrar!

Så småningom kan Roni återförenas med storebror och sin mamma som nu är frigiven – hon hade ingen skuld i det inträffade. Hans ena ben är kortare än det andra och han kommer alltid att halta. Och han når jämnåriga Monica knappt till axeln.

Familjen återvänder efter en tid till Chapare och vi hör aldrig från dem mera. Känns sorgligt. Pappan har fått ett långt fängelsestraff. Och någon pusselbit har i alla fall hamnat rätt.

”… det har ni gjort …”

Cochabamba växer oerhört snabbt. För tio år sedan bodde det kanske 250 000 människor i staden. Nu 1985 räknar man Roni (som egentligen heter något annat) och med cirka 800 000. När en stad Monica Green är båda sex år gamla. växer på detta sätt, hänger inte utvecklingen med som den borde. Det märks inte minst på förhållandena i fängelserna. I Cochabamba finns det två fängelser, ett för män och ett för kvinnor. De är överbefolkade många gånger om. Följ med mig på ett besök i kvinnofängelset!

Från den lilla vackra parken bara några få kvarter från stadens centrum styr vi stegen mot en port omgiven av en hög mur. Genom en liten lucka i porten ser vi myllret och hör röster och oväsen där inifrån. Vakten låser upp det stora hänglåset och släpper in en klunga barn i sex till tioårsåldern. De kommer från skolan i sina skolrockar som gått i arv några gånger av utseendet att döma. Nu kommer de hem till det enda hem de känner till – fängelset. De är hungriga och trötta efter en intensiv skoldag i ett överfullt klassrum. Vi undrar hur resten av dagen ter sig för ett sådant barn. Har mamma kunnat få ihop pengar till lite mat idag?

Och har hon kunnat muta sig till tillgång till eldstad för att laga den på?

Efter kontroll av vår identitet och vårt ärende blir vi också insläppta.

Vi möts av myllret av människor på en liten steril gårdsplan. Vi känner matos. Småbarn leker på det fuktiga, smutsiga cementgolvet. Vi ser tvätthoar av cement i långa rader, kallvattenkranar, tvättlinor med rader

114

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

av tvätt. Vi kväljs av stanken från de gemensamma dassen. Kvinnor diskuterar, skrattar, grälar, skalar potatis i knäet, ammar den minste eller sitter apatiska och gör ingenting. Andra gnuggar tvätt i all oändlighet, tvätt som folk utanför murarna lämnat in och som hämtas följande dag ren, struken och fint hopvikt. Det gäller att vakta tvätten medan den hänger på tork, annars försvinner kanske ett eller annat plagg och den förväntade förtjänsten uteblir; man måste ju ersätta det stulna plagget!

Den kvinna vi ska besöka delar cell med två andra. Alla har de barnen med sig i fängelset, och utrymmet är avdelat med hjälp av skynken.

De har tagit med sig halmmadrasser, filt och kudde, för fängelset erbjuder ingen annan komfort än cementgolvet. Kokkärl, spritkök och några muggar ligger i hörnet.

Vår vän är i fängelse trots att hon för länge sedan avtjänat sitt straff.

Hon har inga ekonomiska möjligheter att ordna med de papper och tillstånd som behövs för att få lämna fängelset. Det fordras advokatskrivelser för detta, och hon kan inte få ihop tillräckligt med pengar för att betala en advokat!

Glädjande nog för henne har hon kommit i kontakt med människor i pingstkyrkan som ser som sin stora uppgift att besöka fängelset regelbundet och försöka hjälpa till med det de kan. Kvinnan får hjälp och vi får någon tid senare veta att hon lämnat fängelset.

Efter att ha samtalat med kvinnan frågar vi vakterna om vi får sjunga en stund tillsammans med barnen, och det får vi gärna. Det är lätt att samla barnen, och vi har snart en stor klunga runt oss. Och mammor.

Att barnen tycker det är roligt att sjunga och titta på bilderna vi har med oss, det går inte att ta miste på. Det är långt ifrån alla som går i skolan; de små tillbringar hela dagarna i denna så karga barnovänliga miljö. Så klart är bröden vi har med oss uppskattade gåvor. Och mjölkpulvret.

Trötta och omtumlade lämnar vi fängelset för den här gången. Vi undrar om det går att göra något extra för dessa barn, som lever i denna extrema tristess. Kan de glädjas över att det snart är jul? Kan mamma få en enda ledig dag då hon slipper gnugga denna oändliga tvätt?

Jo, det finns människor som engagerar sig. Grupper i kyrkan besöker regelbundet fängelserna. Och till jul gör eleverna på svenska skolan julfest för fängelsebarnen. En leksak och en godispåse till varje barn, en bulle och varm chokladmjölk. Ett matpaket till varje mamma. En stunds lek och sång. En någorlunda god jul – relativt sett.

”… för mig.” /Jesus Det är tillsammans med en av de engagerade ungdomarna i socialkommittén, Margarita, jag första gången träffar honom – Gabriel. Det lilla huset, eller rättare sagt skjulet, ligger fastklamrat utmed den branta grusbergväggen. Med hjälp av både händer och fötter kravlar vi oss upp och klappar i händerna som tecken på att vi ville besöka familjen. Frun öpp-

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA 115

nar dörren och säger något på ketchua. Margarita berättar för henne vilka vi är och att vi gärna vill hälsa på, att vi särskilt vill träffa Gabriel, hennes son. Hon nickar och med en gest bjuder hon oss att stiga in. Så pekar hon mot en järnsäng i ena hörnet i det mörka fönsterlösa rummet.

Längst in under sängen kurar en mager pojke, tydligt förskrämd. Vi har fått veta att Gabriel bör vara i femtonårsåldern, men den pojke vi ser kan väl på sin höjd vara tio?

Mamman går fram till sängen, drar omilt fram pojken som skyler ansiktet med ena armen, rädd för att bli slagen. Hans trygghet är kartongbiten på jordgolvet under sängen. Det är där han bor och sover! Så fort mamman lossar sitt grepp kryper han tillbaka dit.

Mamman pratar hela tiden gällt och förklarar att Gabriel är stum och döv – en ”opa” – och att han inte duger till något annat än att hämta vatten och ved. Och slänga sopor. Mycket stryk har han fått, mest av sin pappa som ofta är berusad. Vi ber att få återkomma. Kanske kan vi hjälpa Gabriel på något sätt om man inte misstycker? Nej då, det skulle vi gärna få.

Tre mil utanför staden finns en skola för döva barn och ungdomar.

Det är en amerikansk mission som byggt upp denna verksamhet, och man tar emot elever från hela landet i skolhemmet där. Vi far dit och berättade om Gabriel. Säger, att vi säkert skulle kunna ordna med fadderhjälp till honom om han kunde få komma dit. Visserligen är han redan alldeles för gammal för att börja första klass. Dessutom ligger han långt efter i sin utveckling över huvud taget eftersom han blivit så misshandlad och vanskött. Men han är välkommen!

Det var en spännande dag, när vi hämtade Gabriel. Vi hade lite nygamla kläder med till honom, och mamman hade sett till att han var nybadad. Hon följde med i Landrovern. Det var första gången Gabriel skulle åka bil, och han var så klart förskräckt. Han kunde inte förstå eller veta vad som var i görningen. Han höll hårt i sin mammas arm.

När vi kommer fram är det en leende man som möter oss. Man skriver in Gabriel med alla de personuppgifter mamman kan uppge. Det är längesedan hon eller någon annan tänkt på Gabriel som en riktig person, en som man skulle kunna räkna med!

Vi följer med mannen och Gabriel till rummet han ska dela med en annan kille. Hans få tillhörigheter plockas in i skåpet och han tittar förundrat på! En riktig säng. Ett eget skåp … När vi åker därifrån ser vi en rädd pojke stå där. Men vi ser också att någon håller honom om axlarna.

Efter några dagar är vi tillbaka. Mannen har gett Gabriel ett tecken som betyder hans namn. Gabriel upprepar det och pekar på sig själv.

Han vill visa oss sitt namn. Vi upprepar gesten och pekar på honom.

Han ler! Han har förstått att han är NÅGON. En månad har gått. Vi hälsar på igen. När vi kör fram på gårdsplanen är det någon som känner igen jeepen och kommer springande med ett

116

1982-1985

TILLBAKA I BOLIVIA

stort leende. Men va´ nu? Ena armen är gipsad! Gabriel pekar på en liten pojkcykel som står mot väggen. Sedan pekar han på sig själv och börjar veva med händerna. Vill berätta att han kan cykla! Vi nickar och han ser att vi förstår. Sedan gör han ett tecken med ena handen. Han slår på gipset och vill berätta att han brutit armen. Han har cyklat omkull!

Han är så hänförd, exalterad över sin förmåga att kommunicera, och vi förstår att världen håller på att öppna sig för honom!

UR DAGBOKEN - april 2013 Man får verkligen se upp när man står här vid trottoarkanten. Stora vattenpölar efter gårdagskvällens regn och en del bilar och bussar gör vad de kan för att vattnet ska stänka åt alla håll.

Annars är det inte så lätt att få vattnet att räcka till i duschen minsann. För detta är staden med den eviga vattenbristen.

Och de stackarna som bor nära slutet av vattenledningsnätet har det jobbigt om de inte har grävt en tank som fylls på under natten. Och det har man inte om man inte har ett bra hus.

Och det har man inte om man bor längst bort. Och det är det många som gör. Särskilt högt uppe på kullarna i Huayra K´hasa – vindarnas dal.

Rektorn för Buenas Nuevas F-6-skola – Ruth Zambrana – tar emot oss. Hon har jobbat allt sedan skolstarten 1978. Och hon har under alla år behållit den genuint kristna profilen på skolan. Och gör så fortfarande! Hon har fått tre års förordnande på nytt eftersom hon med glans klarade rektorsexamen i mars! Bara att tacka Gud! Kan inte låta bli att stava på Jesu ord om “frukt som består”.

Läs mera om detta i Joh.15 för … fortsättning följer!

PS Glömde att berätta att den fina avenyn mitt i dalgången mellan kullarna söder om stadens centrum heter – ja just det – “SUECIA”

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN 117

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN Huayra K’hasa – Vindarnas dal Vi går sida vid sida tysta. Ser oss noga för var vi sätter ner foten. Vi är på stadens stora soptipp och vinden tar tag i plastpåsar och pappersskräp så det virvlar upp runt omkring oss. Det luktar ruttet avfall. Kullarna har verkligen rätt namn: ”Huayra K´hasa” – vindarnas dal. Det är ketchua och det är det språket vi hör pratas runt oss. Någon har varnat oss och menat att vi inte borde åka hit, det är för farligt. Men nu går vi här Börje och jag. Kanske någon mer. Jag minns inte. Det är mitt på dagen och det känns ändå tryggt på något sätt.

Utmed kullarna klättrar stigarna och små fönsterlösa lerhus trycker sig utmed branterna. Inte ett grönt strå så långt ögat når. Magra hundar som konkurrerar med barnen om ätbart i skräpet. Här och där en plåttunna för vatten som man köper från tankbilen när den behagar komma.

Och man vaktar noga sitt vatten, för det finns de som inte haft råd att skaffa någon tunna. En enkel räkneoperation ger oss beskedet att man här disponerar ungefär två liter vatten om dagen per person – om man ens har råd att köpa vattnet!

Det är nu som Börje tar på sig sin beslutsammaste min och säger ”Här ska det byggas skola! De här barnen måste få samma chans som andra!”

Vi vet redan att det finns många barn i området, de flesta inflyttade från landsbygden. Det är härifrån en del av gatubarnen rekryteras. Kriminalitet, missbruk, vanvård av barn och misshandel hör till vardagen för så många här. Vi har känt maningen och den växer sig starkare under vår vandring. Vi måste göra något – det måste finnas möjligheter.

Så började det som kom att utvecklas till ett stort arbete i Bolivia, nämligen genomförandet av ett antal skolprojekt riktade mot fattiga, behövande barn i storstadens utkant.

Jag lyssnade för ganska länge sedan – tror det var i mitten på 90-talet – på radions P1. Man intervjuade Peter Örn, Röda korsets generalsekreterare. Det handlade om bistånd och långsiktighet. Han hade så klart goda kunskaper i ämnet. Han sa ungefär så här: ”Det är så behjärtansvärt och nödvändigt att hjälpa gatubarn. Det ska vi fortsätta med. Men den allra värdefullaste insats vi kan göra är att förebygga, så att barn inte behöver bli gatubarn. Att ge fattiga barn möjlighet till skolgång är ett bra sätt”.

En annan man sa ungefär tvåtusen år tidigare: ”Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta … … … ”

118

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN

Buenas Nuevas – Goda Nyheter Börje skriver brev hem till församlingen i Ängelholm. Man beslutar att göra en ansökan till PMU om ett skolprojekt. Cochabamba stad ställer mark till förfogande – soptippen mellan kullarna. Det röjs och förbereds och under året -77 byggs den första delen av skolan – ja, vad ska den heta egentligen? Vi resonerar om olika namn, men plötsligt därhemma vid matbordet så vet jag – BUENAS NUEVAS! Det betyder GODA NYHETER och kan tolkas på så många positiva sätt. En föräldraförening bildas och engagemanget i Huayra K´hasa är totalt. Staden lovar att dra el, vatten och avlopp. Här ska det saneras och utvecklas!

Men vänta lite – det började med en helt annan tanke. En kristen privatskola, ”Colegio Emanuel”, hade långt framskridna planer på att rusta upp den mycket nerslitna fastighet man hade. Och missionen skulle finansiera det hela var det tänkt. Men ganska snart förstod man att det fanns privata vinstintressen i detta. Missionen drog sig ur. Började om med projekteringen av den första skolan i Huayra K’hasa.

Så klart var detta inte smärtfritt. Hot per telefon. Dödshot. Beväpnade vakter på vår altan hela nätterna. Och extra vaksamhet. Börje var frontfigur för missionens skolfrågor, så det var vi som drabbades i första hand. Men det hela lugnade ner sig. Den skolan tog andra vägar och fungerar idag med annan ledning på ett fint och riktigt sätt som kristen privatskola.

Tillbaka till Buenas Nuevasprojektet. Det skrivs ett avtal med undervisningsdepartementet. Börje och Ivar Aas är motorer i detta arbete.

Missionen tar på sig uppgiften att bygga och underhålla skollokaler och bolivianska staten att betala lärarlöner. Skolan ska ges en kristen profil och erbjuda regelbunden lägerverksamhet. Missionen får i samarbete med församlingarna tillsätta lärare.

Så småningom utvecklas ett skolsystem som kommer att kallas ”avtalsskolor” (colegios de convenio). Inte kunde vi då ana att detta var det första steget mot ett stort skolarbete som 25 år senare skulle omfatta cirka 20 000 elever på olika håll i landet i ett 35-tal skolor!

1978 Blågula band, pompa och ståt I mars står de första skolbyggnaderna färdiga. Tidigare än beräknat. Och det bolivianska skolåret börjar i januari-februari. Vi kan inte låta skollokaler stå tomma ända tills nästa år! Vi måste starta upp skolan. Annars är risken stor att den ockuperas. Bland nybyggarna på kullarna finns också en hel del militanta grupper. Bäst att förekomma.

Skolan utgör en verklig lyx i denna miljö. Den har till och med toaletter, de enda i hela området! Det är dags att öppna portarna för inskrivning. Man är redo att ta emot föräldrar som vill skriva in sina barn.

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN 119

Villkoren för att få komma i fråga är att man bor inom fyra kvarter från skolan. Redan tidigare i veckan har kön börjat växa. Den ringlar sig runt kvarteren. Denna chans vill man verkligen inte missa! Man står, sitter, ligger inrullad i filten nattetid för att inte mista platsen i kön!

Men ögonblicket kommer då alla klasser är fulla.

Kön inför första inskrivningen till den första Porten stängs. Det finns grundskolan Buenas Nuevasskolan 1978 ringlade fortfarande gott om folk sig runt flera kvarter i flera dygn. utanför och stämningen börjar vara en aning hätsk.

Börje och en grupp nyanställda lärare och kolleger är instängda.

Man håller krismöte och beslutar att utnyttja biutrymmen, slöjdsal, matsal m.m. och på så vis kan man skriva in en parallellklass i varje årskurs. Skolan blir detta första år dubbelt så stor som beräknat. Ändå är behovet långt ifrån mättat!

Eleverna under en andaktsstund en måndagsmorgon på grundskolan Buenas Nuevas.

120

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN

Föräldraföreningen för gymnasieskolan Buenas Nuevas överlämnar ett pergament till Börje.

Någon månad senare äger den officiella invigningen rum. Då är det fest. Föräldrar i färggranna dräkter fyller skolgården. Bolivianska och svenska flaggorna vajar. Sveriges ambassadör har kommit från Lima och stadens borgmästare är på plats. Flaggorna hissas, det blågula bandet klipps och nationalsångerna sjungs. God mat åt alla närvarande, sång och dans. Det är FEST. Ivar, som ska ansvara för skolverksamheten, är i Norge. Så Börje tar tjänstledigt på halvtid från sitt pastorsuppdrag, och blir skolans huvudrektor den första tiden. Det är han som kämpar med att skaffa fram lärartjänsterna hos myndigheterna. Och att ge skolan rätt inriktning från början. I praktiken arbetar han med två uppdrag och båda på heltid.

Men snart kommer Ivar tillbaka och tar vid. Och Julia de Pol och andra som avlöser varandra i detta stora och viktiga uppdrag.

Några år senare - 1982 - står vi igen inför en riktigt stor högtid. Den 28 mars invigs den andra etappen av skolan Buenas Nuevas. Etapp ett, en numera fullt utbyggd grundskola med cirka 1200 elever, har redan varit igång i fyra år. Den del som nu står färdig att tas i bruk är en gymnasieskola med 800 elever. Den är först i landet med att ha yrkesförberedande program. När man tar studenten är man också utbildad undersköterska, keramiker, nutritionist, mekaniker, sömmerska eller något av de andra alternativen. Dr. Gastón Pol – en erfaren jurist och pedagog som just återvänt till Bolivia efter flera års exil – och Roger Samuelsen är ”arkitekterna” bakom detta stora pilotprojekt. Goda nyheter – Buenas Nuevas.

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN 121

UR DAGBOKEN - april 2012 Vi hämtades av Orlando Garvizú. Vi var hembjudna på lunch hos honom, hustrun Celia och deras lilla Alejandra.

“Sopa de mani” (jordnötssoppa) och “picante de pollo” (kycklinggryta med potatis och chuño, frystorkad potatis). Cochabambas egen meny. Jättegott.

Alejandra har fyllt 25 år. Hon föddes med Downs syndrom.

Hon och hennes föräldrar har betytt så mycket för att förändra synen på handikapp här. Den kärlek och den stolthet de alltid visat över sin lilla dotter var något nytt här då. Och många förstod. Förändrade sin attityd. Slutade att gömma undan …

Det var Orlando som ledde skolarbetet här i Cochabamba under många år. Var med både att utveckla pedagogiken och leda byggandet av de skolor som följde på den första Buenas Nuevasskolan. Men var också med att befästa de kristna grundvalar som skolorna byggdes på och som var unika för landet.

Härlig gemenskap, tacksägelse till Herren för år som varit och glädje över att det som såtts bär frukt.

Så visar Orlando tröjan han fick av Börje när denne skulle gå ombord på flyget mot Sverige för sista gången 2003. Jag har svårt att hålla tårarna borta … … fortsättning följer!

UR DAGBOKEN - april 2012 Ingen otursdag idag inte. En rundtursdag skulle man kunna kalla den. Och jag är så glad att det funkar fortfarande – mitt orienteringssinne vad gäller Cochabamba. Annars är det inte mycket bevänt med den varan!

Men i storstaden Cochabamba kan du släppa av mig från taxin nästan var som helst.

Och jag vet var jag befinner mig. På ett ungefär i alla fall!

Det stora Tunariberget i öster, nej norr, nej vä… Hm, spelar ingen roll. Åt andra hållet står Kristusstatyn (världens högsta) och breder ut sina armar över staden. Och då kan Kristusstatyn ”Cristo de la Concordia” i Cochabamba man inte ta fel! är världens största (och högsta).

122

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN

Idag har Hiberth och jag åkt till Venjanminskolan. Den blev den sista i raden av skolor som byggdes på 70- och 80-talen.

Där går det sammanlagt över 2000 elever. Men nu var det bara en handfull där som spelade basket. Strejken har lamslagit staden så inga skolor var i gång idag. (Känner igen situationen av någon anledning).

Sedan har jag tillbringat några timmar på f.d. svenska skolan.

Helmysigt. Nyrenoverat. Fullt av projektkontor och en grupp svenska ungdomar som bor där under några månader av missionsutbildning. “Testa mission” heter kursen.

Jag fick nyckeln till förrådet där missionens arkiv finns undanstuvat. Har bläddrat igenom drygt hälften av alla protokoll från 70- och 80-talen. Fotat allt som har med Buenas Nuevasskolorna att göra. Så jag får med mig hem alla viktiga data till den dokumentation jag har blivit ombedd att göra för skolorna här om deras framväxt. Mycket av det finns i form av minnen från samtal och idéer. Tror inte jag blir arbetslös …

Medan jag bläddrar i dessa gamla papper, blir jag påmind om en hel del. Namn som nästan glömts bort. Händelser som bleknat. Beslut som fattats. Projekt som inte blev av. Vänner och kolleger som sedan länge är hemma hos Herren. En fin dag när jag återupplever glädjor och våndor, förhoppningar och besvikelser. Och under och tecken! Tack min Gud för vad som varit …

Så påminner jag mig de ord som inledde detta året i Pingstkyrkan, Jönköping: Minns det goda Han gjort … lev i nuet … med blicken framåt och uppåt för … … fortsättning följer!

1983 Med tegelstenar i händerna och glädje i hjärtat En liten bit längre bort på gatan finns en annan skola – Ricardo Prudencio. Några vindskydd av soltorkat tegel och plåt – det är allt. Om man nu inte lägger märke till barnen alltså. För de är många.

Rektorn för Buenas Nuevasskolorna, Orlando Garvizú, har en tanke, en vision, som han vill förverkliga. Han är övertygad om att den är från Herren. Han talar med sina elever om skolan en bit bort. Och han utmanar dem. En tegelsten var – det är möjligt för alla att bidra med. Så en tid senare vandrar flera hundra barn och ungdomar med tegelsten i händerna till denna huslösa skola. Några bär flera stycken. Och så räcker det

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN 123

till de första riktiga väggarna i en ny skolbyggnad.

Det var så det började, skolprojektet Ricardo Prudencio.

Vi är i Ängelholm. Har missionsutställning. Och Linnéa Melander – en högstadielärare – engagerar skolorna. U-landsföreningen återuppstår, skolorna skramlar bössor och gör dagsverken, och pingstförsamlingen ansöker hos PMU om ännu ett skolprojekt. Det är så den stora skolan Ricardo Prudencio, vars gymnasiedel senare fick namnet Suecia, växer fram. 1800 elever går där ständigt.

Och studentkullen 2013 har svenska flaggor på sina jackor. Det har varenda kille på sin skolslips också för den delen.

Orlando Garvizú var i många år huvudrektor för Buenas Nuevasskolorna i Cochabamba.

Ricardo Prudencio blev på 80-talet den tredje i raden av skolor i ”Buenas Nuevasfamiljen”.

Några blivande studenter visar den svenska flagga som pryder deras sportjackor.

124

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN

90-talet Med Venjan som vän och namne Det var någon gång på 80-talets senare del som Venjanminprojektet startade. Ja, vad skolan hette då minns jag faktiskt inte. Det var den fjärde i raden av skolor som byggdes i Cochabambas slumområde. De andra tre hade byggts på det som förut varit stadens soptipp i Huayra K´hasa.

Men i takt med att slummen förvandlades till en beboelig del av staden med el, vatten, avlopp och asfalterade gator med planteringar i mittrefugen så flyttade slummen längre bort. Strömmen av arbetslösa f.d. arbetare från de stängda tenngruvorna högt uppe i Anderna fortsatte att välla in. Behovet av skolor var akut.

Monica och Billy Aronsson från Venjan var på besök. De blev tagna av vad de såg: skolbarn med studiemotivering men utan skolhus! De reste hem till Dalarna, berättade om masen Börje och hans arbete med skolor.

Hela byn engagerade sig och projektet Venjanmin var ett faktum – lillebror Benjamin och nummer fyra i Buenas Inget tak över huvudet på eleverna Nuevasfamiljen. ännu i skolan som senare kom att heta Det var en högtidsdag den där Venjanmin. söndagen när den lilla nybyggda skolan ”Venjanmin” stod invigningsklar. Det var nationalsånger, långa och många tal, elevuppvisningar och det allra bästa: bön om Guds välsignelse. Mycket har skett på skolan sedan 80-talet.

Tillbyggnader har gjorts, renoveringar har genomförts och skolan, som numera upptar ett helt kvarter, är stadsdelen Alalays stolthet.

Många år har gått sedan den första raden klassrum invigdes. Och även sedan den första studentkullen gick ur skolan. Stoltheten och glädjen hos mamman när hon leder fram sin son vid högtidligheterna går inte att ta miste på. ”Tänk att min son har tagit studenten!”

Byn Venjan har inte bara lånat sitt namn åt en stor skola. Den har varit en mycket viktig faktor i den utveckling och det lyft som den stora stadsdelen Alalay genomgår. Drygt 2000 elever får hela tiden sina drömmar uppfyllda – En aymaramamma som att få gå i en BRA SKOLA. själv aldrig fick gå i skola, leder stolt fram sin son Gott hopp om en god framtid för barnen. under studenthögtidligheGlada färger i det halvfärdiga pusslet. terna på skolan Venjanmin.

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN 125

En farmor med sitt barnbarn på ryggen i Venjanminskolans sporthall.

På läger Följ med på ett fantastiskt läger ute på landet. Det är hundra ungdomar i de lägre tonåren som står på tur att få åka iväg. De går allesammans i sista klass på högstadiet i Buenas Nuevas. Lägerdagarna är den absoluta höjdpunkten för eleverna. Vilken lycka att komma ut från storstadens asfaltdjungel, äta sig mätta, sporta och leka, umgås och trivas.

I torsdags bar det iväg. Alla ungdomarna och några av ledarna stuvades upp på ett lastbilsflak. När man vet att färden ska gå i en och en halv timme på slingrande smala bergsvägar, så ber man en extra bön att Herren ska hålla sin beskyddande hand över lastbilen. Men här är alla vana vid sådana färder. Vi har försökt hyra bussar för säkerhetens skull, men ingen vill köra för vägarna är för dåliga! Efter en hisnande färd på över 4000 meters höjd och genom en ravin så är vi framme. En härlig eukalyptusskog och en pinjedunge nästan döljer denna underbara lägerplats i Andernas berg – Candelaria!

Deltagarna delas upp i åtta grupper. Spisarna tänds. Stora, svarta, sotiga grytor plockas fram och skuras, och snart kokar ”api” – den röda majsdrycken som är så vanlig här. Säckar med potatis, otroliga mängder lök, bönor, morötter, tomater och alla möjliga sorters grönsaker stjälps upp på stengolvet och stuvas i hörnen och under stenbänkarna. Sedan går det inte en stund på hela lägertiden utan att ett antal barn, kvinnor och män skalar och rensar, hackar och skär, rör och vänder i grytorna med träåror. Äta gott och mycket, slösa med vatten i kranarna, hjälpas åt i det svarta, sotiga, enkla köket, ja jag skulle gärna vilja att ni finge vara med och se hur det går till här.

Mycken tid ägnas naturligtvis åt sport och lekar ute i det fria. På lördagseftermiddagarna vill alla barnen upp till fjälltoppen bakom lägergården. De når toppen efter en halvtimme medan jag flämtande klättrar på alla fyra för att omfamna närmaste eukalyptus! Minsann känns det att man är högt över havet!

126

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN

Det allra viktigaste är ändå att få undervisa i Guds Ord. De flesta ungdomarna kommer från icke troende hem, några från svåra missförhållanden och många lever i fattigdom. Men vilken rikedom att få studera Bibeln och få veta att Han inte överger någon, inte under några omständigheter. Där vi sitter i skuggan under träden känner vi hur Gud talar till oss alla i de små grupperna. Många gör livsavgörande beslut under dessa lägerdagar. Vill tillhöra Jesus. Och vi kan bara konstatera att de små husförsamlingarna runt skolan växer både i antal och storlek.

PS. Candelaria betyder ljusstake. Ett passande namn på en lägergård!

UR DAGBOKEN - april 2012 Det välvda plåttaket högt däruppe gör att ljudet studsar och ekar. Och förstärkarna är uppskruvade till bristningsgränsen.

Musiken är öronbedövande men texterna bra. Och andan. Och predikan. Och gemenskapen.

Jag har förstås varit på förmiddagsgudstjänst. Och inte var som helst heller. I gymnastikhallen på Buenas Nuevasskolan i Santa Cruz! Vi har promenerat dit Inocencia och jag. Leriga vägar efter en regnskur. Det som jag förundras över är att denna stadsdel – Plan 3000 – har vuxit till en stor stad i staden. När vi för första gången besökte denna plats – det var 1983 om jag inte minns fel – så var det ett blått fält av plasttält från Röda Korset. Inga hus. Inga gator. Inget vatten. Ingen hjälp i mässlingsepidemin. Bara alla de tusentals människor som överlevt en katastrof när floden sopade bort en hel stadsdel. Och en nyinrättad begravningsplats för mässlingens små offer.

Skolan som den 25 april 2012 fyller 25 år har förmedlat ”Buenas Nuevas” till tiotusentals barn och unga. En del av sådden föll i god jord. Och den gav frukt. Och den fortsätter att bära frukt! Många församlingar samlas till gudstjänst idag bara i denna stadsdel. En del med fyrasiffriga medlemstal! Frågar man så får man veta att ganska många av gudstjänstbesökarna har varit elever på skolan.

Bra att Inocencia är av den lite tystlåtna sorten. För jag har en klump i halsen – av glädje och tacksamhet. Hoppas ni läser detta – alla ni som dragit ert strå till stacken. När det nu blåser andra vindar i landet är det gott att tänka på att Guds Ord har en egen inneboende kraft så … … fortsättning följer!

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN 127

1983 Blåa plasttält och brist på det mesta En katastrof har drabbat storstaden Santa Cruz. Floden som passerar staden har brutit sig genom sina vallar och sopat med sig en hel stadsdel.

Alla har förlorat sina hem och varje familj har mist en eller flera medlemmar i vattenmassorna.

I oktober -83 besöker vi Plan 3000. Så heter det område dit de översvämningsdrabbade familjerna hänvisats. Det var meningen att 3000 människor skulle kunna bo där, men man räknar nu med att där bor 30 000 i blåa plasttält som Röda Korset slagit upp i räta rader.

I det ökenliknande området finns inget vatten. Folket köper från tankbilar. Klimatet är tropiskt hett i området och det är inte att undra på att det brutit ut epidemier. Bara på den korta stund vi går runt där ser vi flera följen som bär på små vita kistor på väg till begravningsplatsen.

Man berättar att det varje dag dör mellan fem och tio barn i mässlingen.

Den allra första brunnen på området har grävts tack vare den insamling som pingstförsamlingen i Ängelholm gjort. Och en liten klinik kan ganska snart byggas. Ängelholms församling har ansökt om detta hos PMU. Sedan har också andra församlingar trätt till. Den kommer att rädda många människoliv.

Vid sidan om kliniken reser sig väggarna till den nya kyrka som håller på att byggas. Det är den brasilianska pingströrelsens missionär, Ino-

Börje invigningstalar vid den första kliniken på Plan 3000 efter katastrofen i Santa Cruz.

128

1976 – – –

BUENAS NUEVAS – FAMILJEN

Buenas Nuevasskolan i Santa Cruz.

cilo da Cunha, som är pastor här. Vid översvämningarna hittade man sju tegelstenar efter den kyrka som man just invigt. Men nu gläds vännerna återigen över att kunna samlas till möten.

Men skolor då? Så klart måste vi göra något. Det skissas på en liten lågstadieskola. Församlingen i Ängelholm är åter kanal för ansökan hos PMU. Men snart förstår vi alla att det är en stor skola som behövs. Filadelfia, Stockholm tar över ansvaret. Gudrun och Bernt Josefsson kommer tillbaka till Bolivia för att ta hand om detta stora projekt. År 1987 står den allra största och vackraste skolan i Buenas Nuevasfamiljen färdig. En modellskola i landet som blir stilbildande – och är det ännu idag.

1985 - 1989

HEMMA I LEKERYD 129

1985 - 1989

HEMMA I LEKERYD Men var ska vi bo nu? Och vad ska vi göra? Att vi sålt vårt hus i Cochabamba känns så drastiskt. Definitivt. Vi upplever att vi ska stanna lite längre denna gång i Sverige. Det är dags för de båda äldsta barnen att studera på gymnasienivå. Månaderna går utan att vi ser nästa steg. Nästa pusselbit – vi letar efter den.

Men så händer det. Så där plötsligt som det ofta gör. Börje får inbjudan att bli pastor och föreståndare i Pingstkyrkan, Lekeryd. Ja, det känns rätt. Börje tackar ”ja” och på försommaren -86 flyttar vi in i pastorsvillan där. Församlingen tar emot oss med öppna armar. Stort mått av vänlighet och omtanke på alla sätt är utmärkande för vännerna här. Och denna generösa församling är helt införstådd med att vi kommer att ha en del missionsengagemang och ger oss fria händer att besöka andra församlingar och skolor.

Barnverksamheten blomstrar. Onsdagskvällarnas ”Arken” samlar många unga, och det är duktiga ledare som tar hand om dem. Sångarna är trogna. Jag får inbjudan att vara sångledare medan den ordinarie är på missionsuppdrag i Bangladesh, och det är en glädje för mig.

Efter bara någon månad får jag ett lärarvikariat och i slutet av terminen en fast tjänst i Järsnäs skola. Där kommer jag att jobba de följande två läsåren. Det är precis vad jag behöver. Uppdatera mig vad gäller svensk skola i Sverige. Go’a barn i 3-4:an och fina kolleger. Jag trivs så bra.

Det är nu det sker – de båda äldsta barnen ger sig iväg. Flyttar hemifrån. Prövar sina egna vingar. Vår bön och önskan är att det ska gå bra för dem, att de ska hitta rätt.

Det blir en tid av missionsutställningar och skolbesök. Bara i Ängelholm är det drygt 2000 skolelever som besöker utställningen. Den genomförs i pingstförsamlingens och kulturnämndens regi. Kommunens u-landsförening återuppstår och startar i och med detta en insamling till ett skolprojekt i Cochabamba via missionen. Initiativtagaren är Linnéa Melander, en lärare i Ängelholm. Detta engagemang resulterar så småningom i bygget av skolan Ricardo Prudencio i Cochabamba.

Utställningen vandrar runt till de flesta av våra underhållande församlingar.

Viktiga pusselbitar har hamnat rätt.

Nectar Andino Så heter den bolivianska folkmusikgruppen från Cochabamba som besöker Sverige. De är från Cochabamba där de varit banbrytande vad gäller

130

1985 - 1989

HEMMA I LEKERYD

Nectar Andino på turné i Norden. En boliviansk kristen folkmusikgrupp.

boliviansk folkmusik med kristet innehåll. De gör flera turnéer i Skandinavien. Börje arrangerar den första. Alberto Zambrana är ”pappan” i gänget. De andra heter German, Carlos och Oscar. Senare deltar också Justo, Omar och Miguel. De spelar de traditionella instrumenten: sampoña, charrango, chuluchulu, quena, gitarr och bombo. Det är andinsk folkmusik när den är som bäst.

Gruppen besöker över 100 skolor i hela landet. Överallt tas deras musik emot med stor entusiasm. Alberto är duktig på att möta och prata med eleverna och gensvaret är stort. I varje församling de besöker, tar man upp ett offer till förmån för byggandet av bibelskolan i Cochabamba. Mission i retur!

Det var kallaste vinter med mycket snö när de reste mot Börjes hemtrakter i Dalarna. Börje tar en genväg när han närmar sig Mora sydväst ifrån. Den lilla vägen över Kättbo är helt inbäddad i snö. Oplogad. Besökarna från Bolivia kan inte förstå hur Börje kan veta var vägen går. Allt är ju vitt – ett halvmeterhögt täcke av nysnö! Det är det vackraste och mest spännande de varit med om!

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN 131

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN UR DAGBOKEN - april 2012 Har nog sovit lite i alla fall. För jag vaknar av ljuvligt fågelkvitter. Blir påmind om att vi faktiskt är i ett av världens fågelartrikaste områden – Chaco, torrskogen i sydöstra hörnet av Bolivia. Papegojflockarna har redan passerat på väg till sina jobb. Fågel Blå smaskar på de lite övermogna cherimoyafrukterna som ingen skördat. Och lilla Fågel Rödluva pickar frön i gräsmattan.

Det stora algarroboträdet sträcker sina grenar över hela gårdsplanen på “La Misión”. Skugga överallt.

I grenverket växer mistel och andra snyltare. Otroligt vackert.

Måste ta kort. Blir aldrig trött på alla dessa vackra träd här.

Så klämtar man i “klockan”, ett nav från en för längesedan skrotad lastbil. Härlig klang. Trettio Det mäktiga algarroboträdet på missiominuter kvar till söndagsgudsnen i Villa Montes. tjänst i ´weenhayekkyrkan i Villa Montes.

Ljuvlig sång och musik. Vackra röster och stilla gitarrmusik.

Hymner på ’weenhayekspråket. Körer som anden gett dem.

Alla besökare ges tillfälle att säga något. God predikan av denne gudabenådade pastor Berio. Människor som vill ha förbön.

Så mäktigt. Andemättat. Stillsamt och – genuint.

På kvällen möte i en ’weenhayekby ganska nära. Passerade den nya bron över floden Pilcomayo. Tror inte mina ögon. Är vi i …? Bron är 502 meter lång. Belyst. Vacker. Och där till vänster långt nere den gamla järnvägsbron som vi så många gånger kört över, balanserat på de utlagda planken. Med hjulen på varsin sida om rälsen. Dunkelidunk. Hoppas inte det kommer något tåg! Men nu får de få tågen ha sin bro i fred.

Man har installerat byns högtaleri. Jo. Detta är sant. Varje by med självaktning har skaffat sådant. Och använder det till bristningsgränsen. För det har dragits elledningar till byn, och

132

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN

Järnvägsbron över floden Pilcomayo användes även till alla andra fordon.

man måste hänga med! Inte så lätt för gamle don Alberto att vänja sig vid moderna instrument och klanger.

Men detta till trots samma glöd och intensitet i sången och lovprisningen.

Kanske man inte förstod allt vad besökaren ”’ipuuhjwah Birgiita – ’Waatshaneja’ya’” ville förmedla, men det var något om sådden som föll i god jord och om att fortsätta bära frukt – sådan som består. Och om himmelen. Den himmel man så ofta sjunger om i sina sånger. Om hoppet och ljuset. Och att följa Jesus. ”’Oyikhiikyela Jweesus”. Underbart!

Lite cherimoya, lite papaya, lite mandarin från trädgården. Jo det smakar gott.

Jag mår så bra. Har redan upplevt så Gamle ’weenhayekbrodern Alberto möter nutida musikstilar. mycket. Men i morgon är en ny dag och … fortsättning följer!

Med motvilja men med en förnyad kallelse September 1991. Om någon sagt mig bara så sent som för en månad sedan, att jag skulle bo i Villa Montes, skulle jag skrattat och sagt, att då får Herren verkligen kalla mig två gånger, om inte tre som i fallet med Jona. Minnena från tidigt 70-tal när vi bodde här har hängt med, och gjort mig immun mot tanken på att någonsin kunna bo här igen. Den gången var det ohälsa som gjorde att hela familjen mådde dåligt.

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN 133

Men det måste ha skett ett under inom mig. Här är vi nu, Börje och jag med vårt pick och pack utan att vi riktigt vet hur det gick till egentligen. Sedan vi återvänt till Bolivia har det varit ett stående böneämne på missionärssamlingarna: det behövs missionärer i Villa Montes. Någon måste avlösa Miriam och Lennart när de reser hem -92, och skolarbetet där behöver stöd. Vem kan gå? Men så säger vi till varandra att ”kanske det är vi!” Undret sker i oss båda – samtidigt. Dags att dra på sig beredvillighetens skor.

Vi kom med flyttlasset mitt på natten den elfte september. Det regnade hela vägen från Santa Cruz och det var med stor möda vi kunde ta oss fram förbi lastbilar och bussar som fastnat i leran på flera ställen.

Edéns hade gått och lagt sig. De var övertygade om att vi hade blivit tvungna att stanna någonstans på vägen. Men vi hade kört på, rädda för att lämna den fullpackade pickupen utan tillsyn på natten. Alltför stöldbegärligt gods!

Nästa morgon är det dags för oss att skaffa mat och ”första hjälpen”, allt sådant som man numera kan hitta på Villa Montes marknad!

IKEA-kök och ’weenhayekmöbler Huset som kom att bli vårt hem under större delen av 90-talet fram till maj 2002 byggdes av Jan-Åke Alvarsson i början av 80-talet. Många har bott i detta hus sedan dess och alla har gjort förändringar. När vi kommer håller man som bäst på att sätta in det nya köket från IKEA! Fantastiskt med vit fräsch inredning. Tack Helena och Gunnar Sandgren för att ni beställde detta! Ni fick tyvärr inte själva glädje av det under era år i Villa Montes. Leveranser kan vara segdragna.

Ett nytt valv öppnar upp mellan rummen och väggarna i hela huset målas vita. Så småningom läggs det ljusgråa klinkers på golvet. Allt ger ett svalt intryck. Den vita färgen gör det också lättare att se och göra sig av med de pyttesmå spindlarna som trivs i takvinklarna.

Missionsflygaren Eugén transporterar ner de trevliga pinjemöblerna som vi köpt i Cochabamba året innan. De passar perfekt! Hela huset kan kylas ner med den apparat vi satt in. Vi kan få sval luft att cirkulera i hela huset tack vare att det är litet! Oh vad vi trivs i detta lilla hus som påminner om en svensk sommarstuga.

Hantverkaren Esteban har hunnit fylla 80 år. Han är en av de få i sin generation som vet hur gammal han är. Han är mästaren vad gäller att tillverka korgmöbler – det typiska ’weenhayekhantverket. Och nu har jag beställt en bokhylla, ett par fåtöljer och ett litet bord till vår lya. Vackrare möbler får man leta efter. Jag ska fernissa dem om ett par veckor, när träet har torkat. De brukar nämligen innehålla små svarta millimeterstora baggar som smular sönder träet inifrån.

Under den varmaste tiden kan vi hålla nere inomhustemperaturen till 28 grader dygnet runt. Och det går att leva med. Ute var det ju ofta en

134

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN

Vårt hem i Villa Montes under 90-talet fram till vår hemresa 2002.

bra bit över 40 (i djup skugga). Jag minns en julafton när termometern på altanen visade 48 grader. Den hade ”gått i taket”. Ingen vet hur varmt det egentligen var den där julen.

Jag har sett fram emot att vakna av fågelkvitter i detta fåglarnas paradis. Öppnar sovrumsfönstret på småtimmarna när det är lite svalare ute. Men vaknar av – motorbuller. På andra sidan muren håller ett stort oljeborrningsbolag hus. Stora lastbilar och maskiner. Som startas vid femtiden på morgonen och får gå på tomgång länge innan man ger sig iväg neråt skogarna i gryningen. Så jag får väl lyssna och se på fåglarna i skymningen i stället…

Jag älskar att sitta på altanen i kvällsmörkret och se blixtarna som lyser upp himlen bakom bergskammarna under regntiden. Att höra det avlägsna bullret närma sig, känna de första svala vindpustarna före regnet och sedan se och höra regnet tillta i styrka tills det är dags att gå in och stänga om sig innan allt är blött.

Hinken full av frukt Så kommer ovädret. Strömmen går förstås. Dagen efter är trädgården allt annat än trevlig. Skräp från gatan och grannens tomt (oljebolaget)

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN 135

Börje och Birgitta skördar och rensar bland bananplantorna.

har blåst in, och plastpåsar och papper ligger överallt. Så det blir att ta fram kvasten och krattan igen.

Trädgården är annars full av frukt. Så nu har jag fyllt en hink med mango som blåst ner i stormen. Det räcker till alla barnen i söndagsskolan.

Vi hjälps åt att ansa lite i trädgården. Börje har tagit ner alla vissna blad från bananplantorna. Bananstockarna är stora och mognar allt eftersom. När en stock är färdig tar man bort hela den stammen. Sedan kommer det en ny stam från den roten. Eller ska vi kalla det stjälk? Bananplantan är ju inte något träd!

Jag har beskurit granatäppelträdet och rosenbuskarna. Papayaträden ger riklig frukt just nu. Vi äter av dem varje dag. Cherimoyan mognar en i taget. Både papaya, cherimoya och banan har mycket fylligare och sötare smak än de frukter vi kan köpa i Sverige. Är detta paradiset?

UR DAGBOKEN - april 2012 Går varvet på “campamentet” –’weenhayekkvarteren i Villa Montes. En del nyare hus. En hög mur till vänster. Någon har sålt sin tomt till “hatay”, till folk utifrån. Men sedan de vanliga husen, och hyddorna, och eldarna, och de hemmatillverkade vackra naturfärgade korgstolarna – och nya färgglada fula plastfåtöljer! TV som står påslagen lite här och där. Amerikanska gamla såpoperor. Dubbade. Plastpåsar och annat skräp i högar. Chaqueñomusik med fiolspel – “Adeeentro”. Men också hus och hem som bevarat sin särart. Kvinnan som sitter på sin låga pall. Med korgarbetet i knät. Vackra arbeten som växer fram ur hennes händer. Barnbarnen runt omkring. Vänlighet.

Lågmäldhet.

Går in genom grindhålet till Nellys hus. Hon sitter med en skål mat i knät. Blind. Måste närma sig de nittio. Känner igen min röst. Kram. Klapp på kinden.

136

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN

Jag besöker den nu blinda syster Nelly – en trotjänarinna bland ’weenhayekfolket.

Nelly för många år sedan i färd med att göra en vacker korg.

”Birgiiiiita ¿Kyi ’iwóoye pah? Hur mår du? Du är dig lik! Som när dina barn var små”. ”’Is, wuujw tà ’is. Men det är en lite gråhårig och rund Birgitta som är här nu! Inte den smala taniga osäkra Birgitta som du lärde känna, Nelly!”

Nelly skrattar gott åt minnena. Jag också. Denna kvinna var som en andra mamma för mig den gången i februari -71 när vi kom hit från våra år i Amazonas regnskog. Och jag som inte mådde bra. Som hade struma. Som behövde åka till Argentina och få hjälp. Men Nelly blev min stora trygghet. Den mamma som jag kunde anförtro mina barn åt när så behövdes. Nu har vi mycket att tacka Gud för tillsammans där i skuggan utanför hennes hus.

Ikväll reser vi tillbaka till Santa Cruz med nattbuss. Bekväm “sovbuss”. Med oss har vi fina upplevelser, roliga minnen och starka intryck.

Fortsättning följer!

Folket ”Annorlunda” ‘Weenhayekfolket kallades förr “matacos”. Eftersom denna benämning är belastad med mycket fördomar och förakt, har folket valt att numera kalla sig “‘weenhayek” som betyder “annorlunda”.

Detta folk bor utmed den sydvästra stranden av Pilcomayofloden fjorton mil från staden Villa Montes och ner till den argentinska gränsen. De cirka 5000 indianerna var ursprungligen halvnomader, ett fiskaroch samlarfolk, som bor under yttre mycket enkla förhållanden men med en fantastiskt rik kultur.

Området där ’weenhayekfolket bor har blivit attraktivt för nybyggare, främst boskapsägare, vilket gjort att de skogar som varit tillgängliga för indianerna har krympt oroväckande i storlek.

Kvinnornas hantverk är allt annat än enkelt. De vackra mönstren i fiskeväskorna – llicas – berättar något viktigt. Materialet är fibrerna från en halvkaktus – caraguatá (släkt med ananas).

1991 – 2002

En ’weenhayekfamilj utanför sin bostad.

VILLA MONTES – IGEN 137

Sábalofisken halstras på traditionellt vis över öppen eld.

Fiskeväskorna ”llicas” med traditionsbundna vackra mönster görs av en halvkaktus – caraguatá.

Legenderna och berättelserna som traderats muntligt i generationer innehåller mycken kunskap och levnadsvisdom. De skvallrar också om en mycket annorlunda världsbild.

‘Weenhayekfolket har alltid trott på en högre makt, “Llaam tâ íhi puleeh’” (ung. “Han som är i skyn”). Men han var en inaktiv gud som inte brydde sig om människorna och inte heller ingrep i deras vardag.

Han kunde inte favorisera någon speciell människa och endast nås vid särskild fara via en shaman.

Med pionjärerna som förebilder Den första missionären som kom till ‘weenhayekfolket i Bolivia var Astrid Jansson, en kvinna från Gotland. Året var 1943. Hon förmedlade evangelium på det allra bästa sättet: genom att ge kärlek och visa omtanke till ett folk som då stod på randen till utplåning.

Många missionärer har sedan följt i Astrids fotspår. Man har på olika sätt gett stöd och hjälp till detta folk. Framför allt har man förmedlat budskapet om en kärleksfull och god Gud, som älskar alla lika mycket, som bryr sig om!

138

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN

När jag tittar på de väldiga stockarna som bär upp taket i kyrkan i Villa Montes, fylls jag av respekt. Takbjälkarna av det mycket hårda quebrachoträet är yxade för hand. Inga termiter, ingen fukt, ingenting har rått på dem. De är lika friska och bärande idag som den gången på 50-talet då Gustavo Flood byggde kyrkan! Och i skogen finns det faktiskt inga så raka höga stammar kvar av detta träd, queBjälkarna av quebrachoträ som höggs på 40-talet bär fortfarande kyrkans och den bracho. Namnet betyder ”klyver yxan”.

Säger något om detta virke! Sådant första klinikens tak. virke var det i det arbete som pionjärerna utförde.

Det bär ännu idag – evangeliet.

Man kan säga att ’weenhayek är pragmatiska i sin religionsutövning. Att söka sig till det goda och få hjälp av den gode Guden är så naturligt för en ‘weenhayek.

Att låta sig ledas och inspireras till sång och Pionjären hos ’weenPastorn för ’weenhayekkyrkorglädje av den helige Anhayekfolket, pastorn och na och ordförande i stiftelsen den är något som de sjukvårdaren Ignacio Fi´wen Berio Sanchez. ’Nolnején’ Perez flesta ‘weenhayek gör idag. Under många år var Ignacio ’Nolnején’ Perez pastor bland detta folk. Och även sjukvårdare. Han fick flytta hem till himlen 2014. Idag är det Berio Sanchez som står i ledningen för både församlingsarbetet och den stiftelse – Fi’wen – som övertagit missionens roll bland ’weenhayekfolket.

Försmak av himlen Dags för veckans besök i ’weenhayekbyarna utefter Pilcomayofloden. Vid järnvägsbron börjar äventyret. ”Bron stängs. Ni får vända. Flera tjocka plankor har lossnat”, säger brovakterna. ”Ni kör på egen risk”, säger de sedan och släpper förbi oss som sista bil. Vänstra hjulen innanför rälsen och de högra utanför.

Den första ’weenhayekbyn vi stannar till i är Ho’o’yo’ (brända hönan).

Tyvärr ingen fisk föregående natt, så vi får fortsätta resan hungriga, men välsignade. Vi kör söderut. Fastnar i leran. Fyrhjulsdriften fungerar inte.

Vi gräver loss bilen och fortsätter till nästa by.

1991 – 2002

Ibland blir vägarna en dypöl …

VILLA MONTES – IGEN 139

Många vill åka med när pickupen körs ner till byarna utmed Pilcomayofloden.

Crevaux ligger några timmars resa ner utefter Pilcomayofloden. Väl framme kommer barnen rusande. De vill så gärna hjälpa till med något – lasta av kartongerna med skolmat, hämta vatten från brunnen, bära in våra grejor i övernattningsrummet, hjälpa till att bära ut sängen och stolarna, sopa tak, väggar och golv, räkna skorpionerna, slänga skräpet och bära in grejorna igen. De står sedan och tittar på oss, pekar och fnissar.

Några gör konster, hjular eller hoppar över staketet. Och några sätter sig på flaket och låtsas köra. Lagom busiga ungar med andra ord. Glada.

Harmoniska.

Så kommer kvinnorna med sina fiskeväskor. De trängs runt Börje.

Han har bestämt sig för att ge dem minst dubbelt så mycket betalt som de annars får av uppköparen i byn som kanske ger ett kilo socker för en väska. Hemma i vårt förråd växer högen av dessa ”llicas”, men ibland kommer det någon förbi och vill köpa.

På kvällen är kyrkan som vanligt fylld till bristningsgränsen. Det är en sällsam upplevelse att vara där. En försmak av himlen – det är så Börje brukade beskriva gudstjänsterna i denna den största av ´weenhayekbyarna. Som alltid blir alla besökare ombedda att säga något. Mitt ordförråd på ’weenhayek är inte alltför stort, men alla blir väldigt glada när jag använder det.

Börje omges av alla de som vill sälja Som den gången när jag översatt lite fiskeväskor. fel i kören ”Jag blir så glad när jag ser dig”. Hade använt fel verbböjning för ”se”. Använde formen som betyder ”se någon avlägsna sig” …

Barnen som trängs runt gaslampan sjunger Guds lov. De är kanske ett trettiotal, kanske fler. Detta är den enda plats där jag upplevt att gudstjänsten verkligen bärs av barnen. Det är deras sång och högljudda bön efter predikan som öppnar för Guds Ande att verka. Sång, bön och

140

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN

predikan är numera nästan uteslutande på ’weenhayekspråket. Så alla, även de äldre kvinnorna som förut inte förstått så mycket, har nu full behållning av mötena. Många söker Gud. Barnen sjunger och ber.

Högt. Himmelskt!

Den här gången är det dop i byn La Mora nära Argentinagränsen. Det sker i den starkt strömmande och lerbruna floden. Det är gripande att se glädjen både hos dopkandidaterna och hos dem som döper. Efteråt – fortfarande med de våta dopkläderna på – böjer man knä, ber och tar emot dopet i Dop i Pilcomayofloden vid en ’weenhayekby. Den Helige Ande. Gåvan är ju utlovad och det fungerar!

Kolera och barfotasjukvårdare Januari 1992. Jag fyller år. Lennart och Miriam hälsar på den kvällen och vi äter tårta. Börje är i La Paz och uträttar administrativa ärenden. Telefonen ringer. Vem kan det vara som ringer så sent? Barnen har ju redan ringt och gratulerat både från Sverige och Cochabamba så det måste vara någon annan. ”¡Hola, es de La Mora, la gente está muriendo – ayúdanos rápido por favor!” En raspig radioförbindelse från gränsposteringen söder om byn La Mora. Det är Jacinto, hövdingen i den byn. Ett rop på hjälp. ”Folk dör här! Kom och hjälp oss fort!”. Lennart får luren och frågar om fler detaljer. Han lovar att det kommer undsättning så fort det bara är möjligt. Det är som sagt sent, och vi resonerar en stund om hur vi ska göra.

Vi packar jeepen omedelbart. Lennart, Nolnején och några fler ‘weenhayekvänner från Villa Montes ger sig iväg innan gryningen för att se vad som står på. Sjukvårdsmaterial ska med. Och radiosändaren.

Vi har den gångna veckan hört om koleraepidemin som fått fäste i Peru och som befaras kunna sprida sig till Bolivia. Ett fartyg från Japan har dumpat en last med otjänliga sardinkonserver utanför Perus kust och detta har förorsakat en galopperande epidemi. Och nu har den tydligen nått hit. Redan följande dag har vi bilden klar för oss. Koleran har slagit till i flera byar utefter floden! Hur har det gått till? Vad ska vi göra? Vem kan hjälpa folket i byarna och oss? Frågorna är många.

Vi besöker så klart hälsomyndigheterna. Ingen tror på oss. ”Det är bara matacos så det beror så klart på bristande hygien”, säger man. Vi ilsknar till. Det gör myndigheterna också. Från den lokala radiostationen kommer man och intervjuar oss. Vi berättar vad vi sett och upplevt. Man anklagar oss för att ljuga och hotar med rättsligt efterspel.

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN 141

Under tiden jobbar vi med katastrofen så gott det går. Börje ”dammsuger” apoteken i La Paz på vätskedropp. Han köper också allt som finns av läkemedel mot sjukdomen. Unge Patrik Arvidsson fyller den lilla cessnan med maxlast – 400 kilo, d.v.s. 400 liter dropp och flyger ner.

Man rensar landningsbanan i byn La Mora så att han kan landa där redan ett par dagar efter nödropet!

Tillsammans med Nolnején, den gamle pastorn, tillika sjukvårdaren (som nu har mycket dålig syn!) och några till sjukvårdskunniga ‘weenhayek, sätter man dropp på många, många sjuka människor den dagen och kvällen. I träd, i takbjälkar – överallt gör man provisoriska droppställningar och man räddar livet på flera hundra personer.

Det är inte enda gången vi tackat Gud för det lilla effektiva missionsflyget med STOL-utrustning. Inte ens militärens småplan i Villa Montes kan gå ner på de korta banorna i indianbyarna!

Börje fortsätter att skaffa fram hjälp i form av läkemedel och dropp i Cochabamba. Samtidigt ber han landets högsta hälsomyndigheter om snabba insatser. Det är trögt i portgången men det kommer att ge resultat!

Lennart kör som en jojo mellan Villa Montes och byarna. De svårast sjuka måste föras till sjukhuset i Villa Montes. Eugén flyger så mycket han kan och får med den lilla smidiga cessnan. Det är en hel dagstur från Cochabamba till Villa Montes och tillbaka. Och de dagliga turerna slukar flygbränsle. Men det är svårt att få tag i detta. Det blir min uppgift att krångla mig förbi alla byråkratiska hinder för att få alla sorters stämplar och tillstånd. Jag blir misstänkliggjord och närmast hånad hos det statliga oljebolaget eftersom jag framhärdar att det rör sig om kolera, men till slut kan jag köra hemåt med en tunna flygbränsle på flaket!

Det dröjer en vecka innan de offi- Eugén Arvidsson och en medhjälpare tankar missionsflyget i Villa Montes. ciella provsvaren kommer tillbaka till Villa Montes’ sjukhus från länshuvudstaden. De bekräftar vad vi redan vetat i en vecka: det rör sig om kolera! Äntligen släpper motståndet. Plötsligt sätts alla resurser in från myndigheternas sida. Man måste ju skydda nybyggarna …

I varje by finns vid denna tid en eller flera färdigutbildade sjukvårdare bland ‘weenhayekfolket. Nu får de instruktioner om hur de ska förebygga

142

1991 – 2002

VILLA MONTES – IGEN

koleran och vilka åtgärder som ska vidtas när någon insjuknar. Och så kommer det sig så att när en och annan ”vit” nybyggare drabbas av denna hemska, dramatiska sjukdom, så får man be ’weenhayeksjukvårdare om hjälp! En nyttig erfarenhet för alla inblandade och ett viktigt erkännande av ursprungsbefolkningen!

När alla uppgifter samlats in kunde vi konstatera att av Crevauxs cirka 600 invånare hade 25 % insjuknat. Av dem avled 29 personer de första dagarna. Vi kunde också konstatera att många hundra människoliv räddats i byarna tack vare snabba insatser, flyget och inte minst det okomplicerade samarbetet mellan ’weenhayek och missionärer. Tack gode Gud! Så småningom får vi veta hur koleran kommit till byarna. Uppe i gruvdistrikten nära Potosi hade man dumpat en större mängd sardinburkar i Pilcomayofloden. Innehållet var ruttet! Ingen kunde ana att detta förorenade hela floden, den värdefulla fisken och dricksvattnet för byarna med kolerabakterier för lång, lång tid framöver!

En raspig radioförbindelse Februari 1998. ”Kom och hjälp oss. Vi kan inte bära både barnen och de gamla! Vi måste lämna de gamla att dö i vattenmassorna!” Rösten via en raspig radioförbindelse – igen – från byn La Mora. Det är redan kväll.

Och jag är ensam hemma.

Floden har stigit och ätit sig genom ett litet högre parti, och därmed fyllt de lägre områdena innanför byarna La Mora och Sausal med sina 64 familjer. Byarna är kringrända med vatten när floden delat sig i två armar. Man vadar i halvannan meter vatten. Dessbättre finns det en radiosändare i den lilla kliniken i La Mora. En ‘weenhayeksjukvårdare befinner sig i byn. Det är han, Nicacio, som kallar på hjälp.

Jag sitter vid radion och telefonen hela dagen. Blir avsnäst av flera myndigheter, mest i Yacuiba.

Det är ju sista lördagen före karnevalen och man håller på med festförberedelserna! Har inte tid med några indianer …

Samtidigt upprepar man ropen på hjälp över radion från La Mora.

Jag fattar då ensam beslutet att Floden Pilcomayo svämmar över och har organisera en hjälpsändning mat, tagit med sig stora landområden. filtar, medicin, presenning och dricksvatten i tunnor. Hyr in en lastbil och köper in livsmedel och filtar. Personal från skolan reser med lastbilen. Man hinner fram …

1991 – 2002

TVÅSPRÅKSPROJEKTET 143

1991 – 2002

TVÅSPRÅKSPROJEKTET Bollen i våra händer Oktober 1991. Lennart Edén och jag kallas till det regionala skolkontoret. Där sitter två skolchefer och två fackföreningsledare. Man meddelar följande: Nationella Kongressen för Utbildning har i dagarna antagit interkulturell tvåspråksundervisning som ett rekommenderat system som bör igångsättas i Bolivia. För de tre stora språkgrupperna ketchua, aymara och guaraní utarbetas både läromedel och lärarutbildning med ekonomi från UNESCO. Skolchefen har hört om missionens arbete i det tysta med undervisning på modersmålet för ’weenhayekbarnen i förskolan. Han har planer att genomföra ett sådant arbete under sin mandattid på fyra år och ger uppdraget åt missionen. Ger oss så gott som fria händer. Men han vill att det ska gälla byskolorna ned efter floden, för det är dem han är chef för. Han säger ungefär så här: Ni utbildar personal och jag ser till att ni har öppna dörrar.

Lennart och jag tittar på varandra och vet knappt om vi vågar anta utmaningen. Vi nickar bifall, vi vet båda att om inte vi som mission går in i det här, så läggs bollen hos någon annan organisation. Ingen annan har så bred kunskap om ‘weenhayekfolket som missionen. Inte heller finns det erfarenhet av undervisning på deras språk hos någon annan.

Missionen har byggt skolor i flera av byarna. Vi har ’weenhayekfolkets förtroende. Det är utan tvivel vårt ansvar att anta denna utmaning. Men finansiering?

Eftersom ‘weenhayekfolket är så speciellt – namnet betyder ju ”annorlunda” – skulle det kunna skada folket oerhört om oerfarna organisationer går in och tar hand om undervisningen. Vi vet att det är ett folk som kulturellt sett står MYCKET långt från den övriga bolivianska kulturen, och krockarna på lokal nivå är stora och svåra. Folk över lag här har en mycket negativ inställning till ‘weenhayek. Rasismen frodas.

Gunvor Claesson har i några år förberett två unga flickor – Nohemí och Dominguina - för skolarbete på det egna språket. De går i högstadiet och Gunvor hjälper dem med läxorna. Och så hjälps de åt att förbereda lektioner och material till förskolan. Det är de båda flickorna som är fröknar där. Gunvor är deras handledare. Och myndigheterna ger sitt tillstånd. I smyg.

Det är så tvåspråksarbetet börjar hos ’weenhayek. Språkarbetet är nu långt framskridet och en läsebok för första klass är under utarbetande.

144

1991 – 2002

TVÅSPRÅKSPROJEKTET

Gunvor Claesson med hjälp av sin make Kenneth som är lingvist, Dominguina och flera andra ‘weenhayeklärare arbetar med detta.

Några pusselbitar till på plats …

Plötsligt förstår jag en större del av bilden i pusslet. Ser hur stora delar hänger ihop, hakar i varandra. Nu vet jag att vi kommer att behövas här en tid, och det känns bra. Jag är inte lågstadielärare, och är nog inte så bra på det där med läsinlärningspedagogik (jag trodde fortfarande att detta var det stora behovet här). Jag kan inte ‘weenhayekspråket, men Börje och jag har sedan vi bodde här i början på 70-talet med intresse följt utvecklingen och arbetet i Villa Montes. Vi har en hel del erfarenhet av det bolivianska skolsystemet efter våra skolår i Amazonas 1969-71, och inte minst från alla år med Buenas Nuevasskolorna i Cochabamba.

Det kanske är just sådana erfarenheter som behövs här och nu!

Den första oktober skriver vi ett förslag till ett utbildningsprojekt för blivande ‘weenhayeklärare. Dessa byskollärare bör få lön av staten och få status som ”riktiga” lärare. Vi informerar också om att missionen har byggt skola i ännu en by och påbörjat bygge i tre byar längre ner. Börje ligger på hos myndigheterna. Ger sig inte så lätt som vanligt.

I månadsskiftet oktober-november avslutas skolåret. När Lennart frågar mig hur långt jag kommit med att planlägga nästa läsår får jag fjärilar i magen. Vem ska vara rektor? Det kanske är meningen att jag ska vara det! Vilka ska undervisa? Ska Alberto och Witerman kunna samarbeta eller ska de fortsätta att klaga på varandra? Kommer tillståndet för skolan att dras in eftersom vi inte fått igenom något avtal med regeringen? Och hur går det i så fall med alla förväntningar vi byggt upp hos ’weenhayek? Frågorna är många och jag förstår att jag inte klarar detta ensam.

‘Weenhayekfolket är så helt annorlunda jämfört med alla andra människor jag lärt känna i Bolivia, och jag kan för lite om denna kultur. Men jag förstår att Herren har hjälp och visdom att ge. Jag känDominguina Ayala, pionjären bland ner också trygghet i vetskapen att Do’weenhayeklärarna. Nu är hon rek- minguina kommer att vara ankaret i detta tor för flera av skolorna. arbete. Hon får allting att verka enkelt, och hon är så lugn och fridsam till sitt väsen. Det stämmer så väl med hennes namn på det egna modersmålet ’Lààtyenlhi’ya’’ som betyder just ”Hon som stiftar fred och frid”. En med Kristi sinnelag med andra ord.

1991 – 2002

TVÅSPRÅKSPROJEKTET 145

Byskollärarna - ”los bilingües” Februari 1992. Nytt läsår. Kurserna för blivande byskollärare startar. Byborna med hövdingen i spetsen, har utsett sina kandidater. Det är viktigt att det blir någon som byn har förtroende för. Någon av deras egna. Vi har antagit sjutton ”bilingües” från de närmaste byarna. Varje månad hålls en kortkurs i Villa Montes. Dominguina, vi missionärer och några till undervisar.

Den ene av fackföreningsledarna vi mötte när vi antog utmaningen – Eduardo Flores Vargas – utses av skolchefen till pedagogisk handledare för projektet. Han kommer att bli till stor hjälp, inte minst som ”dörröppnare” i besvärliga situationer med myndigheter.

Men – han är inte ’weenhayek. Och det finns en ingrodd misstänksamhet hos folket mot ”hatay”. Och den får han och hans fru Gladys känna på …

I byarna organiserar man skola för barnen. Man hugger jakarandastockar och lägger palmtak. Ordnar enkla skolhus för att verkligen bevisa att man vill att barnen i byn ska få gå i sko- Man bygger byns första skolhus. Stolparna är av äkta jakaranda! la. Själva huvudtanken i projektet är att skolan ska vara byns angelägenhet och inte vår. Det visar sig att intresset är mycket stort. Ingen by vill gå miste om att ha skola för barnen.

En av deltagarna är Maria ’Suluj’ Sanchez från San Bernardo. Hövdingen har kommit för att presentera henne för mig. Man vill att hon ska bli byns lärare. Hon är så blyg att hon står med ryggen mot mig och skyler ansiktet med armen medan hövdingen pratar med mig. Jag undrar verkligen om hon kommer att klara av jobbet som byskollärare. Hon svarar på mina frågor med huvudrörelser, och jag känner så med henne för hon verkar nästan rädd. Jag får veta att hon tidigare varit elev och bott på missionens skolhem, så hon bör väl ändå förstå en del spanska.

Under kursen är Suluj mycket tystlåten. Dominguina tar hand om henne och hon får bo hos henne. Jag blir förvånad över hennes underbart vackra handstil. Hon antecknar klart och redigt vad som sägs, och ser ut att trivas på kursen.

En tid senare, när byskollärarna fått löfte om statlig lön, ringer telefonen. Det är från banken. Man upplyser mig om att en lärare som heter Maria Sanchez inte har hämtat ut sin lön på fyra månader. Oj, jag inser

146

1991 – 2002

TVÅSPRÅKSPROJEKTET

att Suluj inte förstått detta. Hon har väl aldrig handskats med pengar, än mindre förväntat sig lön i denna form. Dominguina följer med henne och förklarar hur hon ska göra. Blanketter ska fyllas i. Sedelbuntar kontrolleras. Och sedan?

Det är välfyllda bylten Suluj har med sig på bilflaket hem efter kursen. En säck ris, en säck mjöl, en dunk matolja, en säck socker, en kartong te, en låda tvål, en stor Maria ’Suluj’ Sanchez och två av påse karameller och så några kjolar. Den hennes studiekamrater på lärarutkvällen blev det fest i byn San Bernardo. bildningen.

Och så fick det bli framöver.

Lönen var inte bara till Suluj.

Den var till hela byn!

Intresset är oerhört stort.

Redan året därpå är det 43 ”bilingües” – byskollärare – och skola i alla byarna! Nästan alla ’weenhayekbarn går nu i skola.

Det har aldrig förut hänt. Vi tackar Gud för utvecklingen, och förstår mer och mer vilken Guds gåva Dominguina, Martin, Herminia, Alberto, Juan, Carlos och de andra erfarna Maria ’Suluj’ med sina första elever i hembyn Bella Esperanza. ’weenhayeklärarna är till detta arbete. Pusselbitar.

1994 – 1996

TILL JÖNKÖPING 147

1994 – 1996

TILL JÖNKÖPING Dags för ett par sverigeår. Livet är verkligen periodiskt! Tvära kast. Jag får jobb på komvux. Blir lärare i svenska som andra språk och engelska på högstadienivå för vuxna. Trivs jättebra! Lär mig mycket nytt som jag kommer att ha stor glädje av i framtiden. Samtidigt känner jag att mina erfarenheter från annat land kommer väl till pass.

Börje reser ut till Bolivia i början av året -95. På sommarlovet reser Monica och jag efter för att vara tillsammans med honom där ett par månader. När det är dags att återvända till Sverige, vill Monica inte följa med mig! Hon har kommit in på New Tribes Mission School ”Tambo” för missionärsbarn. Där ska hennes bästa vän Anna Arvidsson gå. Vi tror att det är positivt för Monica, eftersom hon inte funnit sig så väl tillrätta i Sverige.

Mitt ”sommarjobb” det året blir att sitta vid datorn för att göra klart det program som lärarutbildningen i Villa Montes ska följa. Sedan återvänder jag ensam till Sverige, lägenheten och jobbet. Det blir gott om tid att vara hos mamma och pappa. Varje dag efter skolan cyklar jag till dem och blir kvar där och umgås, hjälper till med ett och annat och finns i deras närhet. Pappas hälsa försämras och det blir aktuellt att söka anpassat boende för honom. Och så småningom detsamma för mamma. Så gott att vara i deras närhet!

April 1996. Det är måndag. Jag är på mitt jobb på komvux i Ängelholm när Ulrik, Carinas man, ringer från Lund. ”Vill du åka med till Jönköping när du slutar skolan för dagen? Vi ska titta på ett tvåfamiljshus där som är till salu. Börje följer med”.

Ulrik hade tidigare tackat ja till inbjudan att gå in som ansvarig för pingstförsamlingens bibelskola i Jönköping. Vi hade någon gång i förbifarten nämnt att det skulle vara bra att dela hus. Då skulle vi kunna hyra ut vår del möblerat när vi åker tillbaka till Bolivia och de kunde ta ansvar för hus och uthyrning. Men inte trodde vi väl att det skulle bli verklighet!

När vi åkte hemåt samma kväll hade vi köpt huset! Det var i dåligt skick, fordrade en hel del renovering men låg bra till och passade oss fint.

Vi blev alltså Jönköpingsbor sommaren -96. Men på sensommaren packade vi väskorna, hyrde ut vår lägenhet till bibelskoleelever och reste tillbaka till Bolivia och Villa Montes. Monica tänker gå färdigt high school på Tambo.

148

TILLBAKA I VILLA MONTES

TILLBAKA I VILLA MONTES 149

TILLBAKA I VILLA MONTES 1998 Högstadium och komvux Ett av de största behoven just nu är vuxenskola med distansläsning för våra byskollärare. Börje och jag har varit i länshuvudstaden Tarija för att få igenom detta projekt som vi arbetat med sedan september. Det ska helt baseras på statliga medel, och är en given rättighet för ’weenhayekfolket.

Vi har aldrig blivit så negativt bemötta som vi blev av denna länsskolchef. Hon skällde ut oss, anklagade oss för än det ena och än det andra – det mesta med rasistiska undertoner. Hon gav oss inget tillfälle att i lugn och ro lägga saker tillrätta. Vi körde tillbaka följande dag lite missmodiga. Vägen, som normalt är en dagsresa, var lång i dubbel bemärkelse. Vi stoppades vid ras. Många lastbilar hade fastnat, någon vält.

Väl hemma igen berättade vi för ‘weenhayeklärarna i Villa Montes hur det hade gått. ”Nu är det vi som ska protestera”, säger Martin Chavez. Han och fyra byskollärare åker till Tarija, uppvaktar damen ifråga under tre dagar, lovar att inte lämna henne ifred på sitt kontor, blir utskällda, utkörda, förödmjukade på allt sätt. Men på onsdag eftermiddag säger hon: ”OK, ni få väl starta då med tre lärartjänster”.

Dagen därpå får vi veta att hon lurat dem. Hon har skrivit ett fax till skolchefen i Villa Montes att han måste dra in tre andra tjänster bland byskollärarna om han ska starta vuxengymnasium – CEMA! Så nu är frågan den, vilka byar som ska bli utan skola för sina barn! Naturligtvis ingen alls! Så lätt ger sig inte Martin och de andra ’weenhayekledarna.

2001 Ett reservdäck och två punkteringar Det är examenstider. För första gången ska studenten firas i Crevaux.

Det är ”våra” byskollärare plus en ”hatay” (icke-’weenhayek) som ska få slutbetyg och diplom. Börje är i Cochabamba. Han får behandlingar för sin ryggvärk. Så det vilar på mig att se till att myndigheter och skolledare kan komma ner. Vi kör med två fordon: Berio först med pickupen. Han fyller flaket med byskollärarna. Jag kör lilla jeepen. Med mig åker skolchefen och tre rektorer.

Det är första gången jag kör hela vägen. Berio inser att jag kanske behöver hjälp. Han kör efter mig för att kunna hjälpa mig om något händer på vägen. Jag är så tacksam. Det skulle verkligen varit bättre för honom att köra först, eftersom dammolnet kommer att täcka hans passagerare på flaket med ”mjöl”.

150

TILLBAKA I VILLA MONTES

Det är en osedvanligt varm dag och luftkonditioneringen i jeepen strejkar! Men det går bra. Vi kommer fram och högtidligheterna blir bara så bra det går att åstadkomma i hettan och dammet. God mat hade man också lagat. Och skaffat fanta och coca-cola i mängd.

Våra studenter har verkligen satsat. Särskilt imponerad är jag över den kvinnliga studenten. Det är svårt att redogöra på några korta rader vilka hinder hon har måst ta sig över för att komma dit hon nu är. Men hon har fått många efterföljare! ’Weenhayekstudenterna har låtit sy upp fina högtidskläder i rött och vitt. Alla utom – ja just det – killen i kostym är inte ’weenhayek. Och det vill han verkligen markera! Rasismen på lokal nivå är hård. Och så vanlig att ingen egentligen reagerar!

Dags för hemresa. Så händer det som brukar hända i den taggiga torrskogen.

Bilen kränger lite och vi konstaterar att vänstra däcket bak är punkterat. En paus Första studentexamen någonsin i byn Crevaux. så skolchefer och rektorer får sträcka lite på benen och svettas i solgasset medan Berio och en av rektorerna skiftar däck. Sedan fortsätter vi.

Så händer det igen. Nu kränger det rejält. Punktering nummer två.

Denna gång är höger däck helt tomt. Det har exploderat i värmen. Så de sätter på det första som hade lite luft kvar för det pyser ”bara långsamt”!

Men nu kör jag med stor försiktighet. Ska man köra så fort man kan så att man hinner fram innan luften pyst ut, eller ska man köra sakta ifall däcket slirar? Det är cirka fem mil kvar. Vi kommer lyckligt och väl fram, men jag är ordentligt utpumpad den kvällen. Och däcket också!

Så nu tar jag en välbehövlig dusch och plockar fram risgrynsgröt ur kylen. Det är vår tradition att den som varit nere i skogarna och fått punktering och svettats och skakat fram och inte ätit ”normal” mat ska få en len och god tomtegröt när man kommer tillbaka! Men Börje saknas …

Med stolthet mot fördomar Januari månad har varit oerhört torr och het. Inget regn. Över 40 graders värme dag ut och dag in. Ibland närmare 50. Fruktträden fäller blad mitt i sommaren, gräsmattorna är bruna och mina tappra försök att odla lite prydnadsväxter i rabatten ser ut som, ja, jag vet inte vad. Bara min stolta agave ståtar med sin flera meter höga blomställning. Villa Montes lever i år upp till sitt rykte om att vara Sydamerikas hetaste plats!

Fyra unga män vill jag särskilt nämna om. De har i flera år varit knutna till studiecentret. Berio har varit deras handledare under lång tid.

TILLBAKA I VILLA MONTES 151

De tog studenten i fjol. Alla var bland de åtta bästa eleverna i det årets studentkullar!

Nu har dessa fyra gjort sin värnplikt och muckade i måndags. En av dem har haft äran att bära bolivianska fanan vid alla parader under året.

En stor hedersbetygelse! De har verkligen förändrat folks inställning till ’weenhayekfolket till det bättre, både på skolan där de gick och i det militära. En av dem – Gilberto – har också suttit med i gruppen som översatt Nya Testamentet. En ung begåvad man som kan Guds Ord! I mitten på februari reser de till Tarija, vår länshuvudstad, för att börja sina universitetsstudier. Och de har alla förutsättningar att lyckas med sina studier. Gilberto kommer att studera juridik.

Några år senare är de två som har juristutbildning – Berio och Gilberto.

Mycket att stå i En helt vanlig dag: • Pratat med en ’weenhayekmamma, en mormor och en byhövding.

Mamman är fjorton år och har gett bort sin månadsgamla baby till en kvinna i en annan indianby. Jag kan tyvärr inget göra.

• Köpt bensin till stadens sjukhusambulans så att den kan köra till Yuchan – en ’weenhayekby för att hämta en sjuk.

• Kontorsarbetat ett par timmar. Projektadministration är svårt men nödvändigt. (Hermana Tita sköter det mesta numera. Puh!) • Plockat mango, ätit för många, frusit in flera i småbitar så att jag har goda efterrätter framåt jul när vi får besök.

• Servat elektrikern med fika och han har servat vattenpumpen i brunnen som inte vill fungera.

• Köpt tjugo llicas (fiskeväskor) som en tapietesindian kommit långa vägar med. Vad göra annars. Han måste ju få avsättning för sina produkter!

• Hämtat 5,5 kg oxkött som jag beställt av slaktaren på hörnet. Det är två filéer och en ”skånk” ur vilken jag skär ut innanlåret och maler resten i min köttkvarn. Nu ligger allt i frysen.

• Handlat bröd i den andra hörnbutiken. De bakar varje dag! Jättegott!

• Varit på lönekontoret för en lärares räkning. Såg en ”fin” fru ge sin lilla tvååring flera slag med en käpp för att flickan ramlat omkull med sin trehjuling. Jag blev jättearg och min ilska förorsakade en mindre skandal där på kontoret. Är fortfarande stolt över att jag tog i!

• Kvällsmöte i ´weenhayekkyrkan. Vittnesbörd och sång. Akustisk gitarr. Innerlig sång. Ljuvlig atmosfär. Gudsmöten. Härligt.

152

TILLBAKA I VILLA MONTES

Börje är i höglandet. En del viktiga samtal med myndigheter. Det som är aktuellt just nu är att knyta ett universitet till verksamheten här.

Det kommer att bli distanskurser för de byskollärare som nu har tagit studenten eller som gör det under år 2002 med hjälp av gymnasiestudier på kvällstid och som har minst tre års lärartjänst bakom sig. På så vis ska ytterligare några få papper på sin lärarkompetens enligt landets skolförordningar.

Det är mycket strejker, protestmarscher, vägblockeringar och även sammanstötningar mellan kokaodlare och militär. Några döda och skadade den senaste veckan. Men det är långt härifrån. Och vi hoppas och ber att det lugnar ner sig och vägarna är öppna igen innan Börje ska resa tillbaka hem.

Med pompa och ståt 27 maj – Mors Dag i Bolivia. Skolans flagga är hissad, nationalsången sjungen. Nu står barnen i ganska raka led. Mammorna med sina minsta i höftskynket kommer smygande en efter en och sätter sig på stolarna framför barnen. Eleverna har gjort fina teckningar och verser både på modersmålet och på spanska. Varje klass presenterade sitt “nummer”, och alla mammor känner sig säkert både stolta och glada över hedersbetygelserna.

Så kommer överraskningen som ingen av oss, varken mammor, barn eller personal hade haft en aning om! En skvadron med flygare vackert formerade sveper över hustaken och skolgården. Exakt inprickat kommer de, drar förbi, men kommer tillbaka på lägre och lägre höjd. Formationerna varierar vid varje överflygning och de måste ha hört det enorma jubel det orsakar hos barnen. Minst tio överflygningar! Det är verkligen inte vanligt att barnen i ’weenhayekskolan blir uppmärksammade på detta sätt!

Du undrar kanske hur flyguppvisningen avslutades! På papegojors vis satte sig alla de tjattrande flygarna i trädtopparna runt skolgården och tog emot jublande ovationerna från alla oss åskådare!

Silààt tà ’is - Nyheter som är goda De första bibeldelarna på ‘weenhayek har kommit hit med Kenneth Claesson. Fantastiskt roligt att sätta i händerna på byskollärarna. Vi ska använda dem på våra morgonandakter med personalen, som läsebok i åk l – 5, som läromedel på lärarkurserna och givetvis på gudstjänsterna.

I maj är det högtidlig invigning av Markusevangeliet, första Johannesbrevet och första Timoteusbrevet på ‘weenhayek med bibelmaraton i kyrkan. En märklig upplevelse. Många turas om att läsa och flera timmar tar det. Man läser långsamt och med eftertanke. Barnen som kommer in, sätter sig ljudlöst. Man hör Gudsordet på det egna språket för första gången. En helig stund. Oförglömligt.

TILLBAKA I VILLA MONTES 153

Det dröjer några år till innan hela nya testamentet finns på ‘weenhayekspråket. Översättningsarbetet, som Kenneth och en grupp ‘weenhayek har arbetat med under många år, blir färdigt 1998. Totalt har Kenneth ägnat tjugo år till att lära sig språket, utforma ett skriftspråk och leda översättningsarbetet. Nya Testamentet heter på ‘weenhayekspråket ’Silààt tà ’is’ – Buenas Nuevas – Goda nyheter.

Nya testamentet på ’weenhayekspråket.

Barfota(k)ungar och leriga änglaben Så har den kommit, dagen då vi letar upp adventsstaken och tänder det första ljuset. De röda gardinkapporna hänger uppe och en kruka med cypresskvistar pryder rummet. Adventssångerna på kassett, kaffe och pepparkaka efter förmiddagsgudstjänsten. Ja, hade det inte varit för att det är svettigt varmt ute och att mango- och papayaträden just nu dignar av frukt, så är det nästan som hemma! Fast våra fina rödlysande julstjärneträd har tagit alldeles fel. De blommar i juli månad och inte i julmånaden!

Vi ser med lite oro fram emot årets julfirande i kyrkan. Det är en stor fest för alla barnen och man brukar gå man ur huse för att vara med.

Många kommer gående från grannbyarna. Man ska fira Jesu födelse. Det är vetebullar och chokladmjölk, godispåsar och småpresenter – allt tack vare söndagsskolor i Sverige som skickar bidrag. Men – det brukar vara så svårt att hålla ordning på allt. Året innan var det till kaos gränsande villervalla. Men – är vi ensamma om detta arbete? Kanske ska vi lämna över ansvaret?

Börje och jag blir detta år deltagare – inte arrangörer. En fantastisk upplevelse i många avseenden! På julaftonen upplever vi en annorlunda och historisk julfest i ‘weenhayekkyrkan. Barnledarna med Dominguina, Herminia, Berio och Martin i spetsen har arrangerat den. Det är en rosa ridå därframme i kyrkan, girlander och julgranspynt på fondväggen och en krubba av glitter. ”Maaliya”, en fnissande blyg flicka rider in på sin lilla åsna – fyra pojkben under en grå gammal filt, och en lagom tafatt barfotajosef kommer intraskande. En hel hop änglar i olika storlekar med ganska vita och lite skrynkliga kläder och glitter i håret studsar in. Vad gör det att glorian trillar av i ett eller att benen är leriga efter regnskuren! De dansar där framme och sjunger en god stund. Får applåder.

154

TILLBAKA I VILLA MONTES

Några rufsiga herdar mumlar sin hyllning till Jesusbarnet. På ‘weenhayek! Tre barfotakungar med guldpaket i händerna och med guldkronor som vill trilla ner för ögonen faller på knä och rabblar fnissande sin hyllning i mikrofonen. Applåder och mera berättande av Dominguina som förklarar att Jesus blev född till vår jord för att också ‘weenhayekbarnen skulle kunna lära känna honom! Äntligen tycks julens budskap beröra dem på djupet. Det tycks som om det som händer under korta trettio minuter i kyrkan är minst lika intressant som chokladmjölken, brödet och godispåsarna som delas ut på gräsmattan bredvid kyrkan efteråt. Barnen sitter stilla och väntar på sin tur. Inget av den villervalla som vi sett andra år!

Tänk vad det kan betyda att allt försiggår på modersmålet! Vi står förstummade längst bak i den överfulla kyrkan och tittar på det hela. Vi har inte bidragit med någonting till programmet! Ingen har bett om hjälp att söka upp tyger till dräkterna ens. Allt har de fixat på annat sätt.

Vi går hem till vårt eget lilla julfirande med glädje över att alla barnen här på campamentet fått uppleva en så trivsam, rolig, lugn, fin, god, innehållsrik och alldeles egen ‘weenhayekjulfest.

Det känns som om julevangeliet äntligen landat i ‘weenhayekbarnens egen värld. Som om ”Jweesus” har fötts först nu i deras inre!

ÄR DET SLUT NU? 155

ÄR DET SLUT NU? Det var på hösten 2001 som Börje fick mera ont i ryggen och i ena axeln.

Han hade diskbråck. Detta konstaterades med hjälp av magnetröntgen i Cochabamba. Vi bodde i Villa Montes, men Börje fick tillbringa ganska mycket tid i Cochabamba för att få fysioterapi. Vi trodde båda att hans problem var av övergående natur. Hans allt mera entoniga tal och benägenheten att sätta i halsen satte vi inte i samband med ryggproblemet.

Inte heller tröttheten som han kämpade mot. Tålamod var det som gällde. Under tiden var jag ensam kvar som missionär i Villa Montes. Ansvaret för det stora tvåspråksprojektet med skoladministration och lärarutbildning förutom alla små och stora ärenden kändes tungt.

När Börje kom hem jobbade han på som vanligt. Detta innebar resor till byarna utefter Pilcomayofloden i stort sett varje vecka. Skakiga vägar, tunga lyft av mjöl- och sockersäckar, skolmaterial och annat gods. Och så den spartanska maten. Börje satte en ära i att äta tillsammans med sina vänner i byarna. Allt som oftast var det fisk han åt. Gott och närande. Men det hände också att han inte åt annat än det bröd och vatten som han hade med sig. De skakiga, dammiga och svettiga resorna tog hårt på hans krafter. Men hans envishet hjälpte honom. Och hans fasta beslut att inte låta sig servas av andra, utan vara den som tog i mest och oftast.

Vi har ofta berättat om att gudstjänsterna i indiankyrkan i Crevaux är en försmak av himlen. Men nu behöver man sannerligen inte åka så långt! Det räcker att fara till närmsta by Capirendita. Där har det länge varit ”torrtid”. Men nu har regnen kommit! Barnen och ungdomarna sjunger, dansar och ber, ber, dansar och sjunger, och detta på ett sätt som vi bara har upplevt här i ’weenhayekvärlden! Det är underbart att få delta i en sådan atmosfär. När predikan är slut bjuds alla ”nààtses” fram för att delta. Och fram pilar unga, stora som små, och börjar sjunga. De äldre stämmer in med sina kraftfulla röster. A capella. Man sitter helt förstummad inför denna spontana sång. Tror ibland att man drömmer.

Tänk att få uppleva och delta i detta! Tacksamhet!

När vi första gången kom hit 1971 under vår första period hade en väldig väckelse svept fram över ”matacoland”. Det var för oss unga missionärer en tid som inte kan jämföras med något annat. Sången, glöden, barnens engagemang – vi hade aldrig upplevt något sådant! Nu, drygt trettio år senare, när vi står inför att avsluta vår insats här, får vi än en gång uppleva detsamma! Förundran!

Som jag nyss antydde avslutar vi i vår vårt engagemang här i Bolivia.

Planen var att vi skulle vara ett par månader i Sverige under sommaren, men vi kommer att stanna i Sverige för gott tror vi. Hälsoproblem. Det har inte varit lätt att fatta detta beslut, men vi ser ingen annan utväg.

Församlingen i Ängelholm har bjudit oss välkomna hem. Vi reste ut

156

ÄR DET SLUT NU?

medvetna om att det skulle bli en krävande period. Dock anade vi inte, att Börje skulle få så allvarliga problem med hälsan.

För vår del blir det en stor omställning. Vi avslutar vår insats som missionärer, kommer naturligtvis att följa med i vad som händer och stödja ”på distans”, kanske göra kortare besök någon gång. Framtiden får utvisa.

UR DAGBOKEN - april 2012 Villa Montes nästa. Dagbuss. Rakt söderut i nio timmar. Med stopp för mat i Camiri. Inocencia har aldrig varit i Villa Montes så hon ser fram emot denna resa med stor iver. Och jag med.

Vid första vägspärren köper vi nykokta majskolvar och färskost. Finns det något godare att smaska på i en buss när man är lite småhungrig vid tio-elvatiden? Saknar inte kaffet ens! Vid stoppet beställer vi varsin tallrik quinoasoppa. Detta är ju quinoans hemland. Denna proteinrika gröda som hjälpte inkaindianerna och deras föregångare att överleva även på de högsta höjderna.

Men nu är vi på låglandet. Till vår lycka drar det upp sydvindar, så det är lagom svalt. Som en svensk sommardag. Så många medpassagerare har vinterjacka, halsduk och mössa på sig!

Resan är smidig. Inte som förra gången för nästan exakt tio år sedan, då Börje och jag lämnade Villa Montes för sista gången tillsammans. Då var vägbyggandet inte färdigt. Så vi färdades stora delar av resan bredvid det som skulle bli asfalterad väg. På en provisorisk sidoväg vaggade bussen av och an. Ibland körde den fast. Vi fick gå av och skjuta på (!) och timmarna gick. Inga buskar i sikte. Och ingen toa ombord. Hur gör man då? Vill inte minnas! Bara att det hade gått trettio timmar när vi äntligen var framme. Och tog in på hotell. Leriga till knäna! Och trötta.

Fast detta var väl inget mot färderna som boliviafararna upplevde på 50-talet. Och vi på 70-talet. Då gällde det att ha rejäl matsäck med sig…

Skönt att göra färden under ordnade former denna gång. Kom fram vid femtiden. Gick de bekanta kvarteren till “La Misión” där vi blev välkomnade av Berios fru Inez och inkvarterade i “Edénhuset”. Kände mig genast som hemma. Visserligen inte det lilla trivsamma hus jag bott i (det är sålt för länge sedan), men ett rejält, fint och bra hus. Mina gardiner i köksfönstret, mina plastmattor på golvet och min handduk i skåpet! Så klart är jag hemma!

Fortsättning följer!

HEM FÖR GOTT, ELLER? 157

HEM FÖR GOTT, ELLER? Vi landade på Axamo flygplats bara tio minuters bilväg från vårt hem i Jönköping. Lille Elis hade nästan hunnit fylla ett år och det var så klart fantastiskt att se både honom och alla de andra.

Inom en vecka besökte vi distriktsläkaren på vårdcentralen. Han lyssnade på vår historia och sjukskrev oss: Börje för depression och mig för överansträngning. Vi skulle ta stämningshöjande medicin båda två, Börje i lite högre dos än jag.

Vi njöt av Sverige, besökte en del av församlingarna, men några måste vänta till hösten då jag inte behövde vara sjukskriven längre. I oktober började jag jobba i förberedelseklass. Ett otroligt intressant och lärorikt arbete. Fick så klart nytta av mina erfarenheter av andra kulturer, men möttes också av levnadsöden som var helt annorlunda. Ett tufft och krävande jobb.

Men så det där med Börjes ohälsa. Att Börje skulle vara deprimerad var svårt att förstå. Inte denne aktive, outtröttlige och initiativrike man.

Visserligen ganska fåordig, men full av kloka tankar och idéer inför framtiden. En motor.

Det tog ett helt år innan man kunde konstatera att han drabbats av den fruktade neurologiska sjukdomen ALS som ” alltid leder till döden” som det står i läkarboken vi har i hyllan. Det är en bok som inte har tagit med den där andra dimensionen. ”Leder alltid till Livet” stämmer bättre i Börjes fall!

2004 Fortsättning följer …

Om Börjes liv och gärning och om hans sjukdomstid har jag berättat i en annan bok ”Över högsta berg, Genom djupaste dal” och upprepar det inte här. Så min berättelse fortsätter från hösten 2004.

Jag är arbetslös. Det senaste året har jag varit heltidsanställd som personlig assistent åt Börje. Fram till en månad efter hans bortgång, alltså till den 26 september fortsätter tjänsten. Men sedan är den slut. Jo, jag har kvar mitt jobb i förberedelseklassen. Men det är en vikarie som uppehåller det, och min tjänstledighet varar till årets slut. Men jag orkar inte bry mig. ”Det ordnar sig väl på något sätt” – nej, jag tänker inte så.

Jag tänker inte alls!

Så ringer telefonen. Det är Helen, studierektor på Strandskolan, Jönköpings kristna skola. ”Vi undrar om du kan tänka dig att komma till oss och vikariera resten av denna termin. Vi har en lång sjukledighet. Det gäller en fyrfemma med väldigt lugna och trivsamma elever. Bara arton stycken.” ”Ja, det vill jag gärna, hör jag mig själv svara.”

158

HEM FÖR GOTT, ELLER?

”Kan du komma i morgon så vi kan pratas vid. Vi vill att du börjar redan på måndag. Om tre dagar.”

Rektor Marianne och alla kollegerna tar emot mig på ett varmt välkomnande sätt. Och eleverna – om de hade vetat vad de fick betyda för mig! Glädje och trivsel. Värme och mjukhet. Kändes som jag landat i en bale bomull.

Terminen som följde blev avgörande för min fortsättning på skolan. Ämnet spanska på högstadiet blev utan lärare. Passade mig som hand i handske. Och jag kände och förstod att Herren gick med mig genom den mörka dalen. Att Han aldrig övergivit mig, även om jag inte alltid upplevde Hans närvaro. Men Han hade omsorg om mig och de mina.

Intet fattades oss.

Någon Annan pusslar ihop bitarna åt mig – Han som vet hur den färdiga bilden kommer att se ut.

2008

ÅTER RESA – ÅTERRESA 159

2008

ÅTER RESA – ÅTERRESA Skulle vi kunna genomföra ett utbyte med Bolivia? Tanken bränner. Jag har jobbat några år nu på Strandskolan. Och med alla år av skolengagemang i Bolivia bär jag på en unik möjlighet att kunna handleda ett utbyte mellan pedagoger i Bolivia och Sverige. Jag nämner idén för Marianne. Behövs ingen längre betänketid. Vi sätter igång med förberedelser.

I Bolivia är det Hiberth Rojas som tagit upp Börjes mantel som samordnare för de skolor som svensk pingstmission byggt och arbetat med under många år. Hiberth är huvudrektor för den största av Buenas Nuevasskolorna, den i Santa Cruz vid den här tiden. Vår samarbetspartner och formell ansökare av utbytesprojektet är den stiftelse – FES (Fundación de Educación y Servicio) – som övertagit missionens roll i landet.

Så efter en hel del arbete med ansökningar, projektbeskrivningar och formaliteter så godkänner PMU att projekteringresor genomförs.

Men – stopp ett tag! Jag måste överväga detta. Kan jag verkligen resa? Orkar jag? Visst, jag har inga problem med hälsan, men vad kommer jag att möta? Det har gått fyra år sedan Börje flyttade hem och jag har hunnit vänja mig en hel del vid en tillvaro utan honom att luta mig mot. Sorgen och saknaden finns varje dag, men den har anpassat sig, är inte skyhöga vågor längre utan lagom höga dyningar – känslolägen, tillstånd jag inte vill vara utan.

Men hur blir det att möta vännerna i Bolivia? Vad kommer alla minnen och möten, alla tankar och berättelser att göra med mig? Och med dem jag möter? Jag beslutar mig för att våga. Hiberth är den bolivianske projektledaren för utbytet. Han kommer till Sverige för att planera. Och Marianne och jag åker till Bolivia. Marianne som projektledare och jag som handledare för alltsammans.

Och jag möter människorna. Får berätta om Börjes sista tid om och om igen. Vänjer mig vid att mina vänner ser mig, kramar om mig och … gråter. De saknar Börje och blir påminda om honom när jag kommer ensam. Så projekteringsresan blir för min del den tröskel jag måste ta mig över för att kunna återvända till mitt älskade Bolivia.

Det blev två utbyten under de följande åren. En sann glädje att handleda de tio kollegerna från Strandskolan och barnledarna från Pingstkyrkan i Ängelholm som tillsammans med några extra resenärer blev en grupp på hela arton personer. Så klart också viktigt för oss alla att se frukten av Ängelholmsförsamlingens mångåriga missionsarbete i Bolivia.

Men det hände mycket mer. Under Hiberths besök i Pingstkyrkan Ängelholm förmedlade han ett starkt budskap som gick till hjärtat. Och

160

2008

ÅTER RESA – ÅTERRESA

Lärargruppen från Jönköping gör studiebesök på Buenas Nuevasskolan i Santa Cruz.

Ledargruppen från Ängelholm gör studiebesök på Ricardo Prudencioskolan i Cochabamba.

Lena Karlsson t.h., projektledare för Ängelholms utbyte utanför Pingstkyrkan i Ängelholm tillsammans med några av deltagarna.

Hiberth Rojas, projektledare för utbytet i Santa Cruz.

när Inocencia Ortiz, som var projektledare för det andra utbytet, besökte samma församling, vann också hon allas hjärtan. Att församlingen beslöt understödja dem båda gör att de fortfarande kan tjäna Gud på det sätt de känt sig kallade och utrustade för: med arbetet i skolorna, bland barn och unga, personer med behov av socialt stöd och med bibelundervisning.

Hiberth arbetar oförtrutet vidare med skolarbetet. Han leder en grupp lärare som undervisar i bibelkunskap och som också fungerar som själavårdare för kolleger och elever. Och han är en flitigt använd evangelist. Hela familjen sjunger och spelar och de reser ofta och besöker små församlingar på landsbygden. Blir till stor uppmuntran och välsignelse.

Inocencia, som tillsamman med mannen Gregorio och de båda tonårsbarnen bor i en trång liten tvårumslägenhet i Santa Cruz, har öppnat sitt hem för flera hemlösa, behövande ungdomar. Hon är flera dagar i veckan på ett hem för utstötta tonåriga mödrar. Hon vägleder, tröstar,

2008

ÅTER RESA – ÅTERRESA 161

ber och bryr sig om. På bilden syns hon tillsammans med dottern Nelly och Sarita.

Inocencia jobbar också som själavårdare/kurator på ett sjukhus i staden.

Varje vecka har hon andakt för patienter och personal innan dagens arbete börjar. Samtidigt har Inocencia fullföljt sina akademiska studier och blivit licencierad socialarbetare. En prestation. Inocencia Ortiz, projektledare för andra Detta kan hon göra tack vare stödet utbytet i Santa Cruz tillsammans med Nelly och Sarita. från Ängelholm.

I Santa Cruz arbetar ett fantastiskt team med fadderbarnsarbete. ”Proyecto Jireh” med kontor i centrum leds av Miriam Bazán, en Guds tjänarinna med hög utbildning och framför allt en tydlig Guds kallelse att stå på de svagas sida. Många av barnen har faddrar i Ängelholm och en skola i slummen har en vänskola i Jönköping.

Inocencia håller i andaktsstunden på ett Missionsarbetet går vidare i nya forsjukhus i Santa Cruz. mer, engagemanget lever. Ängelholms fadderbarn med föräldrar skickar hälsningar till ”Änglarnas stad”. Till höger i bakre raden står Yamile. Hon var det första fadderbarnet i detta stora arbete. Börje ”hittade” henne på gatan när hon var åtta år. Han tog med henne till Buenas Nuevasskolan i närheten och såg till att hon fick börja studera. Barnen i Ängelholms pingstkyrka blev hennes faddrar. Nu var hon med i gruppen som gjorde utbytet med Ängelholm. Hon berättade i gudstjänsten där att hon vill hjälpa de fat-

Ängelholmarnas fadderbarn med föräldrar och projektansvariga i Santa Cruz.

Miriam Bazán, ledare för fadderarbetet i Santa Cruz, med sin familj.

162

2008

ÅTER RESA – ÅTERRESA

tiga barnen i slummen när hon blir färdig med sin läkarutbildning. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna …

En vacker pusselbit.

UR DAGBOKEN - mars 2012 26 mars Skulle hämtats halv nio. Men det dröjde nästan en timme till innan Miriam och Ino kom. Inte deras fel – bageriet där de skulle hämta frallorna hade visst sovmorgon! Men sen kom de med 160 bröd, 160 korvskivor, 160 småpåsar mjölk och vi for till Colegio Tiempos de Cosecha (skolan Tid för Skörd). 153 elever inskrivna på förmiddagen och ungefär lika många på eftermiddagen. Kan inte låta bli att tänka på berättelsen om Petrus och de andra som fick 153 fiskar i nätet ”och nätet gick inte sönder.” ( Joh. 21:11) En stunds glada sånger, lite hälsningar och sedan varsin ... ja, du vet ju vad. Många av barnen har inget att äta hemma. I helgen har det varit fyllefest och slagsmål i många hem. En del har ingen som tar hand om dem och många, många ... (fyll i själv vad du kan föreställa dig av vad som sker i hem med fylla, droger och styvpappor).

Elever på skolan ”Tiempo de Cosecha” (=Tid för skörd) i Santa Cruz’ slumområde.

Och ändå – denna sprittande glädje, dessa smittande skratt, dessa glittrande ögon. Man blir alldeles tagen. Och gudskvinnan Rossy som leder det hela. Det var hon och Ino som startade skolan i slumkvarteren där inga skolor fanns. I tro. Vilka hjältar. Hoppas bara på lite bättre skollokaler snart. För jag vet att … … fortsättning följer.

2008

ÅTER RESA – ÅTERRESA 163

30 mars En ensamstående mamma med sju barn. Den äldsta med svår epilepsi. Hemmet ett lånat skjul med stora springor mellan planken. Men trots detta ordning och reda! Hur fixar hon det?

Och hur kan det komma sig att alla barnen verkar så harmoniska och ingen bråkar? En sitter mitt i sängen och gör sina läxor prydligt och snyggt medan de andra kravlar och rotar runt omkring!

Några av gosedjuren som Alice skickat med byter ägare. Och sedan – kassar med mat och två filtar från någon som ville ge en present!

Ino och jag sitter på en haltande stol utanför rummet och samtalar med mamman. Men mina öron är riktade mot rummet. Detta småpratande och fnissande, prasslande och smaskande ska jag sent glömma. Skulle önska att ni alla fick uppleva detta. Välsignelse!

Hembesök hos en fadderfamilj. … fortsättning följer!

8 april - påskdagen ”CRISTO VIVE” - de orden har ekat hela natten. Man beräknar att ca 30 000 människor varit samlade i natt på stora fotbollsstadion här i miljonstaden Santa Cruz. Man har proklamerat med all tydlighet att JESUS LEVER! Stor fest och glädje hos Guds folk.

Förmiddagsgudstjänsten var härlig. Det var en av de fyra gudstjänsterna som hålls i denna kyrka varje söndag. Den första klockan åtta. Härlig lovsång. En otroligt duktig yngling vid pianot. Efteråt fick jag veta att han varit elev på Buenas Nuevasskolan! Jag njöt av den vackra musiken och den goda predikan om uppståndelsen. Och sen av den goda maten hemma hos Hiberth och hans familj.

Efter mötet samtalade jag en stund med pastorn David Morales som hunnit bli 75 år. Jag berättade om mina möten med pionjären Gustaf Flood som på 20-talet grundade denna församling. Han överlämnade den så småningom till den amerikanska pingstmissionen ”Assemblies of God”. Men den är sedan många år i nationell ledning.

164

2008

ÅTER RESA – ÅTERRESA

Nu (efter en kopp kaffe och en härlig portion solmogen papaya) är det siestadags. Gonsalo hämtar mig klockan nitton. Då åker vi till ”hans” nystartade församling på kvällsmöte. Jaså, du undrar också hur många församlingar det finns i denna stad!

Jag frågade någon som sa att det är en bra bit över tusen. Och att den största har cirka 8000 medlemmar (tror man).

Så de frön som såtts av Gustaf och Märta Flood, Astrid Jansson, boliviafararna på 50-talet och sedan en lång rad av såningsmän bär rik skörd. Och ... ... fortsättning följer!

2013

VILLA MONTES ÄN EN GÅNG 165

2013

VILLA MONTES ÄN EN GÅNG Kunde så klart inte vara i Bolivia utan att också besöka Villa Montes.

Underligt att den platsen har blivit en så stor del av mitt liv. Kanske för att det var här som Börje och jag fick så mycket tid att vara tillsammans.

Det lilla huset var sällsynt trivsamt. Och vi hjälptes åt med det lilla hushållet. Delade på allt. Både arbete och ansvar, känslor och tankar. Gick i takt. Ända tills ohälsan drabbade oss …

Fast jovisst längtade vi. Monica var långt borta. I Cochabamba. Hon gick i högstadiet och kom bara hem på de långa loven. Alltid samma spänning och glädje att åka till ”pistan” och möta Eugen eller Patrik som kom med henne och Anna-Karin Edén i den enmotoriga cessnan.

Men nu är det lilla ”Greenhuset” sålt och den höga muren gör det omöjligt att kika in i trädgården. Bara de stora mangoträden och det ståtliga avokadoträdet som sträcker sig högt över muren vittnar om trädgårdens alla rikedomar.

Tiden har kommit för ett nytt uppdrag. Det senaste året har jag arbetat med översättning av ett par av Jan-Åkes vetenskapliga verk om ´weenhayekfolket. Jag har fördjupat mig i deras hantverk med fiskeväskor och garn. Fått inblick i sagor och legender – gamla kunskaper och vanor. Och förstått bättre deras fina förhållningssätt till barn och lärande. Under tiden har jag lärt mig en hel del nya ord och begrepp både på engelska som spanska. Och en inte ringa mängd ny kunskap om Jan-Åke Alvarsson under invigningen av kultur’weenhayekfolket och deras så annorlunda kultur centret 2013. och världsbild.

Nu är det dags för högtidligheter bland ’weenhayekfolket. De startar på skolgården. Jan-Åke är hedersgäst. Han ger en intressant sammanfattning av ’weenhayekfolkets historia och överlämnar de elva bokverk som nu finns på spanska. Fina tal av digniteter från stadens myndigheter och militären, representanter från byarna, pastor Berio, och … mig. På första raden sitter Jan-Åke Alvarsson, José Lopez, Interiör från det nya ’weenhayekMartin Sanchez m.fl. På andra raden Limuseet. dulfo Ortega, Celia de Lopez m.fl.

166

2013

VILLA MONTES ÄN EN GÅNG

Det nyrenoverade kulturcentret invigs (samma hus som byggdes på 50-talet som den allra första kliniken) och allt är solsken – ända tills en tromb sopar hela gårdsplanen. Men vi hade hunnit svälja våra piroger och tittat in i det fina nyinredda museet, betraktat och beundrat de fina föremålen och bilderna från förr. Detta unika museum är nu tillgängligt för alla: skolklasser, forskare, turister och ”vanligt folk”. Och så klart för det egna folket, så att de inte glömmer sin historia, sin rika kultur.

Astrid Janssons lilla klinikhus har fått liv igen!

Höjdpunkten för dagarna i Villa Montes är trots allt torsdagskvällens dophögtid i Pilcomayofloden. Solen står lågt och ger ett fantastiskt glitter i vattnet. Sjutton ungdomar har beslutat att följa Jesus i dopet denna dag. Barfota står de i leran. Berio leder oss genom en kort andakt och så går de ut i vattnet en efter en. Efteråt sker det som alltid brukar ske här. Man böjer knä, fortfarande med den blöta dopdräkten på. Och man prisar Gud. Högljutt och med tårar. Stor gripenhet. Guds Ande sköljer över dem och oss alla.

Solen har sjunkit bakom bergskammen. Barnen plaskar i det svalkande vattnet. Dagen har varit het – och innehållsrik.

Jag grips än en gång av förundran.

Hur pusselbitarna passar in i varandra.

Hur erfarenheter som tagit år att samla och förstå kan komma till nytta i ett helt annat skede av livet. Så tydligt att det är någon annan med annat perDop i Pilcomayofloden, Villa Montes. spektiv som lägger pusslet!

Och tänk om Astrid varit med denna dag! Det var exakt 70 år tidigare som hon kom dit för första gången. Jag påminns än en gång om orden från Johannes femtonde kapitel om ”frukten som består”.

18 DAGAR I AMAZONAS 167

18 DAGAR I AMAZONAS I mars 2012 är jag på besök hos Markus och hans familj. De arbetar som missionärer i Trinidad - en stad i det bolivianska amazonasområdet.

Dags att skriva dagbok igen.

Måndag 5 mars Delar rum med barnbarnet Joseph. Han ska snart stiga upp, göra sig i ordning och bli skjutsad till skolan ”Palmeras”. Frukost på altanen som fungerar som vardagsrum. I dag ska träramarna levereras för att kunna hägna in altanen med myggnät, stänga ute långfingrade tjuvar, skabbiga gathundar, nyfikna hästar, blodtörstiga myggor, galna tuppar, obenta kräldjur och annat ovälkommet.

I mangoträdet närmast sitter Fågel Blå och undrar om vi inte snart är färdiga. Han vill hoppa upp på elledningen alldeles utanför altanen och duscha i vattnet som droppar från taket.

Inte regnvatten utan lite spill från det köpta vattnet som fyller tanken. Fågel Rödluva och Fågel Rostbröst spatserar mellan träden.

Under pomeloträden går ett par hästar som brukar promenera fritt på vägen utanför. De tar en lov in i trädgården och frukosterar. Tupparna – den ene vit och den andre flerfärgad – gal. De väckte mig i morse och har inte tröttnat än!

Lilla Hanna som just vaknat i hängmattan vill leka en stund med farmor.

Fortsättning följer ...

Tisdag 6 mars Tänk att havregrynsgröt kokt på svenskt vis och en macka med svensk prickekorv kan vara den stora lyckan för dagen för en 10-åring! Joseph skiner som en sol vid frukostbordet.

Igår eftermiddag kom ett häftigt regn som förvandlade lervägen till brun välling omöjlig att forcera för all trafik – även gångdito. Orkestern av glada grodor och pösiga paddor var öronbedövande.

Men i förrgår – söndag kväll – var det torrt på vägen. De blåa och lila plaststolarna ställdes fram under plåttaket, trumsetet armerades och keyboarden kom på plats. Joseph och hans kompis Emanuel hjälptes åt med detta.

Det kom riktigt mycket folk till gudstjänsten. Sången gick i flera tonarter – samtidigt. ”La madre del pastor” (pastorns mor

168

18 DAGAR I AMAZONAS

– en hederstitel här) fick spela lite till sången. Och så beställdes det ett musikstycke. Markus ställde in apparaten på ”piporgel” och högsta volym. Sedan tonade ”Oh Store Gud” ut i den tropiska mörka kvällen med en klang man aldrig hört maken till!

Allt annat blev tyst – till och med cikadorna och småbarnen och papegojan!

Dags att avsluta dagens skrivande. Laptopen måste in i det luftkonditionerade rummet – familjens sovrum. Kan ta skada av den höga luftfuktigheten här och mina fingrar börjar bli klibbiga av svett!

Så till morgondagens semmel- och kanelbullebak. Bäst att börja i gryningen, annars jäser det väl alldeles för mycket. Förresten – ugnen är trasig här – hög explosionsrisk med gasen, så vi ska gå till en granne och grädda bullarna.

Fortsättning följer ...

Onsdag 7 mars Nej, snickaren som skulle installera träramarna runt altanen kom inte igår. Han har lovat att komma ”mañana”! Ska bli skönt när altanen/vardagsrummet blir ”in-nätat” (inget inglasat här, fönsterrutor tillhör en annan del av världen).

Myggen är besvärliga och både lilla Hanna och hennes farmor är rödprickiga. Farmorn vinner!

Jodå, semlorna och kanelsnurrorna blev näst intill perfekta. Så klart lite för ljusa ovanpå – det är bara undervärme i gasugnen och ugnsluckan går inte att stänga riktigt. Men med en trasa kan man klämma fast den – ugnsluckan alltså. Det befarade ”poooffet” uteblev och vi gräddade här hemma.

Men visst är det något extra för fadderbarnet Emanuel som bor i grannskapet när han flera gånger i veckan sitter med vid matbordet här hos Joseph. Han är ofta utelåst och behandlas ibland illa av sin pappa, men här har han en oas. Och lillebror Rafael.

Idag hjälper Emanuel till med att tvätta plaststolarna som behöver en omgång i veckan. Fladdermössen som sover i taket i förrådet har nämligen en tendens att lämna spår på allt det som förvaras där. Men stolarna är fina och fräscha till kvinnomötet i morgon kväll! Ser fram emot det. Och att besöka några av fadderbarnen i deras hem. Det finns mycket att rapportera om och ta kort på.

Fortsättning följer ...

18 DAGAR I AMAZONAS 169

Torsdag 8 mars Lilla Marta är fyra år. Gömmer sig bakom lillebror när barnen radar upp sig. Armar och ben alldeles för spinkiga och ögonen stora, nyfikna, svarta, vackra. Detsamma gäller storasyster, storebror och lillebror. Och mamman som inte kan vara mycket mer än 20 år. 23 får jag just veta. Får också veta att hon varit sjuk länge. Lika mager hon. Pappan arbetslös.

Men just nu hjälper han byggaren att näta in altanen här utanför. Det blir en slant att handla mat för idag. Och kanske lite till medicin till mamman. Åtminstone för idag.

Bara den största flickan existerar enligt reglamentet. Ingen av de andra har födelseattest eller id-handling. Så storebror som går i förskola kanske inte får fortsätta i skolan! Men det kostar både tid, ork, tålamod och pengar att ordna dokumenMarta – ett barn i behov av ten. faddrar.

Gud, var är du? Jo visst vet jag att Du finns här, men fattigdomen och nöden har stirrat mot mig idag! Gud, jag behöver en fadder till lilla fyraåriga Marta.

Fortsättning följer ...

Lördag 10 mars Idag är en solig dag! Varmt och vindstilla. Fläktarna går varma de också. Men mitt i allt detta så är det gott med kaffe!

Kan man förstå det?

Cirka 25 minuter väg till en annan pingstkyrka. Markus ska skjutsa kursledaren dit. Han har hyrt en projektor för kursledaren har förberett så snygga powerpointpresentationer. Tre lektioner ska hinnas med på förmiddagen innan det blir för varmt. Med paus för coca-cola och cuñapé. (Den som vill veta mer om vad det senare är kan fråga någon av mina boliviafödda döttrar: Carina Josefsson eller Monica Eckerström i Jönköping).

Vägen är som du vet gropig. Och Markus motorcykelsadel hög!

Men fram kommer vi. Ingen har kommit och installerat apparaterna, så Markus ger sig iväg och hämtar dem. Men kanonen gillar visst inte mitt powerpointprogram. Går inte att se vad det ska föreställa. Men det går bra på det gamla bepröva-

170

18 DAGAR I AMAZONAS

de sättet också. Lite bilder att visa upp, penna och anteckningsbok. Varför ska man alltid konstra till det enkla och funktionella?

Så vi pratade om att vara goda herdar, tålmodiga föräldrar och bra förebilder. Och att barnen är det bästa vi har! Det visste alla redan, men vi behöver påminna varandra om och om igen!

Fortsättning följer ...

Måndag 12 mars Han kom dragandes med den – en stor ny ugn som stadens smed har smitt. Fungerar på gas. Är klädd med tegelsten invändigt. Tung och rejäl – lagom arbetshöjd. Den kan ta flera plåtar samtidigt. Så nu kan systrarna i ”Círculo de oración” (böneringen) baka bröd och sälja, laga kyckling och sälja, baka ostrullader och sälja, baka cuñapé och sälja. Så det blir slantar till nya plaststolar och kanske något mer som kyrkan behöver.

Det mesta fattas ännu.

Han kom alltså dragandes med den på en gammal kärra. En fin ljusgrå häst som lugnt mumsade i sig lite av gräset på vägens mitt medan han väntade. Jag frågade om han hade ett namn och det hade han. Minns det tyvärr inte.

Så nu står ugnen på altanen i väntan på ett eget tak utanför familjens kök. Det räcker med den värme som redan finns inomhus!

Fortsättning följer ...

Tisdag 13 mars Vatten, vatten, bara vanligt vatten ... Tänk vad vi tar mycket för givet! Här i den värld jag besöker är vatten ett huvudbry, hjärtefråga och hälsoangelägenhet.

Här hemma hos Markus i den halvfärdiga pastorsbostaden handlar en hel del om vatten. Inga rör är påkopplade ännu finns inget att koppla på dem på. Men det går bra med vattentank, hink och rep, skopa och plasttunna i kök, toa och dusch, starka armar och villiga händer och fötter.

Så länge regnen sköljde taken kunde man samla regnvattnet.

Det var fortfarande så när jag kom för nio dagar sedan. Men molnen har stängt sina kranar, grannfrun tvättade sin tvätt här igår (hon har inga plastdunkar eller pengar till vatten), duschen har använts flitigt av alla så i går kväll var vattnet SLUT!

18 DAGAR I AMAZONAS 171

Inga problem. Ett par killar som gör ren den stora reservoaren (sex kubikmeter) och så kunde tankbilen komma och fylla på.

Men det stora problemet är vart det använda vattnet ska ta vägen? Septiktanken sväljer snart inte mer. För marken är våt lera och redan övermätt! Planen är att bygga en tank till bortom. Står högt på priolistan.

Grannarna har löst det hela genom att inte lösa det alls! Så dikena på båda sidor av vägen är fulla av ... hm. Inte bara här. Öppna kanaler vid trottoarerna i hela staden! Undra på att folk blir sjuka i än det ena och än det andra! Inte ”bara” denguefeber …

Och inte blir det bättre av att det med några års mellanrum blir svåra översvämningar över hela det låglänta Amazonía.

Som i år till exempel. Så … … fortsättning lär följa.

Torsdag 15 mars Vaknat tidigt. Fortfarande mörkt ute, men tupparna väcker varandra. Man hör hur de flaxar och gal från hus till hus. Som ett sms som studsar runt: vakna ... eller ”cucurucú” som tupparna säger här.

Varför vaknade jag så tidigt? Jag vet det nu. För i stillheten med bara naturens egna ljud har Gud haft en chans att tala till mig. Många tankar har korsat min hjärna och mitt hjärta den senaste timmen! En del av det Han sagt vill jag skriva om nu.

Igår eftermiddag kom det hittills häftigaste regnet. Vattnet hällde snett ovanifrån så halva altanen och hela ”kyrkan” blev blött. Tvätten fick en extra sköljning. Och gatan blev omöjlig att använda.

Jag bar ut stolen, satte mig en stund under kyrktaket och funderade. På samma stol som jag sett Markus sitta och meditera.

Jag vet vilka drömmar han drömmer för denna plats. Jag tror mig förstå vilka tankar Herren har för denna plats. Ett Guds hus värt namnet. En plats där fattigdom och elände, ovänskap och kiv, partipolitik och gnabb, korruption och maktmissbruk kan hållas utanför. En oas där människor kan känna sig värdefulla och älskade i Guds ögon. En församling som växer ...

Det som gjorts hittills är helt fantastiskt. En enkel bra bostad med förråd och kök. En fantastisk tomt. Vattenförråd och en septiktank. Toalett och duschutrymme. Och två bostadsrum.

Ett provisoriskt plåttak som skyddar gudstjänstbesökarna en regnperiod till (kanske).

172

18 DAGAR I AMAZONAS

Det borde inte vara så att platsen under taket blir en lervälling vid varje ösregn. Det är inte värdigt vännerna att måsta halka runt i geggan. Det är inte rätt att de måste avstå från att böja knä som de så gärna vill ...

Hur mycket skulle cementen kosta för att göra en grundplatta?

Troligen räcker det med fem-sex tusen kronor – till HELA kyrkans golvgrund! Skulle vara en bra fortsättning i nuläget till ett värdigare gudstjänstliv. Jag har med all önskvärd tydlighet förstått att medlemmarna lever i yttersta fattigdom.

Den som har lite mer har också bidragit med lite mer redan.

Och när golvet och taket väl är på plats kan vännerna resa väggarna med tegelsten varv efter varv i den takt de förmår.

Men nu gäller det ett grovt cementgolv till Guds Hus, en grund att stadigt bygga vidare på, för … … fortsättning följer.

PS. Ett år senare när jag besöker Trinidad, är cementgolvet gjutet. Ett stort steg i rätt riktning. En viktig pusselbit.

Lördag 17 mars Fläkten surrar i taket i rummet där jag sover. Markus kallar den för insektsgiljotinen. Bra tänkt. Lampan i taket – en naken spirallampa – sitter nämligen ovanför fläkten. Så när insekterna närmar sig ljuskällan kan det gå riktigt illa. Resterna av olyckorna kan vi sopa upp varje morgon. Så när man vill förklara att vi ska hålla oss så nära ljuset som möjligt, så gäller detta inte de stora flygfäna, baggarna som är närmare en hel än en halv decimeter stora!

Värmen är besvärande och idag är vi strömlösa. Ingen fläkt fungerar så baggarna kan ta det lugnt. Men lugnt är det inte för dem som bor här. Hela dagen kommer det folk. Det är pojkarna som vill öva på trummorna. Det är småbarnsmamman som får ett leende, lite jobb och en tallrik mat både till sig själv och till var och en av sina små. Det är männen från någon by utefter floden där det uppstått tvist om ett jordområde. Det är snickaren och hans hantlangare som för tredje gången kommer med dörren till altanen för att se om måtten stämmer denna gång så dörren kan hängas upp i gångjärnen. Det är kvinnan vars man vill ta hela familjen och flytta till en by utan att tänka på att barnen då blir utan skolgång, kyrka och framtid.

Tack Herre för att Du gett mig förmånen som är få förunnad: att få vara här och uppleva, höra, se vad Du gör på denna avlägsna men inte gudsförgätna plats!

Fortsättning följer ...

18 DAGAR I AMAZONAS 173

Tisdag 20 mars Jag var halvvägs inne på den trettonde. Den lilla gula guayaban, stor som ett plommon och övermäktigt god. Helst som den är. Fruktköttet rosa och fullt med pyttesmå kärnor som slinker med ner. Den är mogen just nu och trädet växer tre meter från kyrkväggen. Alltså inga problem med tillgången. Och dessutom är den full av C-vitamin.

Det är då någon säger det. Att man ska titta efter så det inte krälar små rosa ~~~ i den. Så jag tittar. Och ser dem. Cirka två millimeter långa som gottar sig bland fröna! I flertal.

Undrar hur alla de andra mår i mitt inre? Själv mår jag sådär …

I kväll blir det ”empanadas de carne” (köttpiroger) som Miriam har hållit på att förbereda hela dagen. Varje ingrediens bearbetas från grunden: koka ur och skala chilipepparn, koka och finfördela köttet, koka sellerin och potatisen och äggen.

Göra den stora degen i en balja– och inga genvägar duger! Ska bli gott. Hoppas jag får smaka! Men det tycks som om det är många som ska äta för grytor, baljor, fat och skålar är fyllda med det som ska bli fyllning i dessa piroger!

Annars har dagen inneburit hembesök hos pastorsfamiljen där frun är så svårt sjuk. Hon kommer att få hjälp på det vis som är möjligt. Från faddrar. Sedan har det varit rapportskrivning om de fadderbarn som finns här. Med åtgärdsprogram och annat som ska till. Alla fall är komplicerade och fadderhjälp är ett svårt arbete. Tar mycket tid, men framför allt är det fyllt med avväganden och ibland besvikelser. Det gäller att ha en rejäl portion tålamod, ett stort mått av visdom, en hel del kunskap, mod att begränsa detta arbete och framför allt – vara ledd av Gud! Men det var väl ingen som tvekade om detta? Alla som jobbat med liknande arbete vet hur komplicerat det är. Och … ... fortsättning följer.

Torsdag 22 mars Igår kväll satt de på altanen – fyra killar i 11-12- årsåldern.

Pratade allvar tillsammans med Markus. Om att hålla tiderna för sina lektioner i musikskolan, om att öva så ofta de kan här i kyrkan, om att sköta skolarbetet. Diego sitter i nu i förrådsrummet och övar på sin pianoläxa på keyboarden. Han och Emanuel som valt basen som sitt instrument kommer mest varje dag och ber att få öva.

174

18 DAGAR I AMAZONAS

Att tiden går fort ibland visste jag ju innan. Men ibland vill man att den ska stanna av en stund. Dagarna här har varit så innehållsrika: lära känna ett nytt barnbarn, prata stora frågor och spela rävspel med en tioåring, prata fadderupplägg och gamla minnen med en son, prata småbarnsproblematik och bullrecept med en sonhustru, delta i gudstjänster och göra hembesök, åka motorcykel och pusta ut i familjens luftkonditionerade sovrum, äta stekta bananer och yuca, uppmuntra och ge ett och annat råd, ta emot välsignelse och så mycket mera!

Ett problem av det simplare slaget är att mina kläder som tvättades i förrgår ännu inte torkat trots starkt solsken. Luftfuktigheten är på bristningsgränsen – hela tiden. Får väl ta med den i en plastpåse.

För i eftermiddag reser jag med ett militärflyg via Cochabamba till Santa Cruz. Men jag kan lova att ... ... fortsättning följer!

En god och näringsrik måltid efter söndagsskolan i Trinidad.

PENSIONÄRSLIV 175

PENSIONÄRSLIV Fadderbarnen i Bolivia kräver en del insatser. Och speciellt värdefullt har det varit att under de senaste sex åren kunna bistå Markus och hans familj i deras mångskiftande och intressanta arbete i Trinidad i norra Bolivias Amazonasområde. En pionjärinsats med församlingsbyggande, livaktigt barn- och ungdomsarbete och ett krävande socialt engagemang. Bilderna talar sitt eget språk.

Barnbarnet Oliver skriver i första klass: ”När jag blir stor ska jag bli polis eller pensionär.”

En sjuårings framtidsdrömmar.

Och visst är det bra att vara pensionär. Polisyrket har jag inte provat. Bara praktiserat som språkpolis nu och då.

Tiden vill inte räcka till för Gudstjänst i staden Trinidads utkant. allt jag tycker om att göra. Det har blivit en bok om Börje och fyra barnböcker under de senaste åren. Tack vare skrivandeprocessen har många upplevelser och händelser återupplevts.

Jag har upptäckt att det finns så mycket kvar som är oberättat.

Och jag fylls gång på gång med en sällsam glädje. Över att få ha varit med. Att få berätta ett och annat. Se bitarna passa ihop.

Kunna fortsätta framåt.

Uppgifter och utmaningar Trinidad översvämmas med jämna mellanrum. saknas inte. I Pingstkyrkan Jön- Det drabbar alltid de allra fattigaste hårdast. köping, som jag tillhör sedan tolv år tillbaka, finns det att göra både bland äldre och unga, nykomna och hemmastadda. Att få vara en del i allt detta, hjälpa till efter bästa förmåga och uppleva en varm gemenskap är en förmån och glädje.

Jag känner också en stark samhörighet med min ”hemmaförsamling” i Ängelholm. Trogen under alla åren i uppgiften som utsändande församling till sin missionärsfamilj i Bolivia. Släkt och vänner som visade oss omtanke och gav oss trygghet när vi behövde det. Lönen för all möda och offervillighet väntar …

176 PENSIONÄRSLIV

Mina tre barn med familjer 2013: 1. Markus, Lorena, Joseph och Hanna 2. Carina, Ulrik, Amos, Isak och Elis 3. Monica, Erik, Oliver och Alice.

HIMLABITARNA KVAR 177

HIMLABITARNA KVAR Det är roligt med pussel. Jag har svårt att sluta när jag kommit igång.

Bara en bit till innan jag tar paus. Och en till. Och en …

Ganska mycket av mitt livs pussel är lagt. Snart 70 år av liv. Det centrala mönstret har vuxit fram bit för bit. Färgrikt, händelserikt, ibland lite obegripligt.

Men en del finns kvar. Himlabitarna så klart. Svåra att förstå, inga tydliga konturer att följa. Men så vackra. En del träd och frukter. Och de gröna ängarna där man finner ro.

Mot slutet har det gått fort för man ser så tydligt vad bilden föreställer. Smeker handen över den glatta sköna ytan. Så vackert det blir. Inte kunde jag ana det när jag satt häromdagen med första biten i handen.

När jag svarade ”ja”. När jag tyckte allt var en enda röra. Obegripligt.

En vacker dag är pusslet färdiglagt. Livet färdiglevt. Himlen en verklighet.

Att se tillbaka på det liv som blev det egna, göra återresan i tid och rum, betrakta mönstret på det nästan färdiga pusslet fyller mig med tacksamhet, förundran och glädje över att ha fått vara med, passa in, fylla en plats, en uppgift, vara en del av det stora mönstret.

Tack älskade Börje att du ville vara min make, bäste vän, arbetsledare, kamrat och stora stöd i livet. Vi fick 38 år tillsammans. 40 om man räknar från första ögonkastet. Du var och är för alltid min stora kärlek. De senaste tio åren har du varit med mig i mina tankar. Jag saknar dig så.

Våra tre barn fick en annorlunda och ibland något strapatsrik uppväxt. Min tacksamhet till Gud är oändligt stor, när jag ser och förstår att ni går Hans väg. Att ni vill tjäna Honom. Tack Markus, Carina, Monica och era härliga familjer för att ni gjort och gör livet så rikt att leva. Ni är de viktigaste bitarna i mitt livs pussel idag.

Tack släkt och vänner. Det går inte att räkna upp er alla. Men ni finns lite varstans – både i Sverige, Bolivia och i andra delar av världen.

Tillsammans har vi delat livet under längre eller kortare tid. Och vi har behövt varandra. Varit delar av samma vackra pusselmotiv.

Tack Gud för det liv Du gav mig, det som pågår här och nu och som … … fortsätter lite till.