62
MIN FÖRSTA PERIOD PÅ LEMERA 1975‒1977
Min första period på Lemera 1975‒1977 Ankomsten När flygplanet hade lyft från Norrköpings flygplats lördagen den 4 januari 1975 var det en underbar känsla att veta att jag var på väg dit Gud hade kallat mig. Med flyg skulle jag ta mig till Kamembe som ligger i Rwanda, nära gränsen till Zairë. I Kamembe skulle jag mötas av SvenErik Grön. Sedan var det bara en bilfärd på något mer än en mil till Bukavu där jag stannade på missionsstationen några dagar. Flygplanet landade i Bryssel vid femtiden på eftermiddagen. Det flygplan som skulle föra mig till Afrika hade avgångstid först klockan 21.50. Det blev försenat och lyfte inte förrän 23.30. Destinationen var Burundis huvudstad Bujumbura. Dit kom vi halv nio på morgonen. Vi gjorde ett uppehåll på en och en halv timme och fortsatte sedan i nordnordostlig riktning till Rwandas huvudstad Kigali som ligger nästan mitt i landet. Flygtiden var ungefär en halv timme. Här fick jag byta till ett mindre plan som hade plats för sju passagerare. Vi fick vänta i tre timmar innan vi kom iväg till Kamembe. Dit kom vi kvart över två. Där fanns ingen Sven-Erik Grön som mötte. Han hade varit där från tiotiden, fick jag veta senare, men givit upp och åkt hem. En norsk missionärsfamilj som var med på flygplanet blev hämtad av norska missionärer för transport till Bukavu. Jag fick åka med dem. När vi gick av vid tullen mellan Rwanda och Zaïre kom en bil och i den satt Ruth Jansson (Edith och Harry Janssons dotter). Hon skulle också till Bukavu och jag fick åka med henne till missionsstationen. Jag hade åkt från ett vintrigt Sverige till ett somrigt Zaïre. Ett par dagar efter mig kom Karin Alander till Bukavu. Fredagen den 10 januari blev vi hämtade av Jan Atterklint i en Land Rover som klarade den dåliga vägen upp till Lemera utan problem. Med i bilen var pastor Gunnar Olovsson från Uppsala som under några veckor skulle besöka en del platser där pingstmissionen hade verksamhet. Det var regntid, och så gott som varje eftermiddag de kommande dagarna regnade det ordentligt, men just den här dagen var det uppehåll. Karin och jag blev väl mottagna och fick bo i det hus där Jarl och Birgitta Stenman bodde, men som för tillfället var ledigt. De var i Sverige och jag hade haft lite kontakt med dem per telefon innan jag reste ut. Under den första tiden fick vi äta hos de andra missionärerna ‒ enligt det schema som gällde för »snurren« (se sidan 49). Nu fick jag börja vänja mig vid fotogen-
