Du säjer: ”Jag vill resa till ett annat land och till ett annat hav. Jag ska hitta en stad, som är bättre än den här. Här är alla mina ansträngningar förgäves, och mitt hjärta begravt, som om det tillhörde en död. Hur länge ska min själ tvingas förtvina här? Vart jag ser, vilket ställe min blick än upptäcker så ser jag bara mitt liv som sotiga ruiner där jag tillbringade så många år, förstörde och slösade bort dem.” Du kommer inte att hitta några nya länder eller andra hav. Staden kommer att följa dej. Du kommer att irra längs samma gator och åldras i samma kvarter, ditt hår kommer att bli grått i samma hus. Du kommer alltid att komma till den här staden. Hoppas därför inte på att komma någon annanstans, det finns inga båtar eller vägar åt dej. Så som du slösade bort ditt liv på den här platsen, ödelade du det över hela jorden. Staden, 1910 Konstantin Kavafis
Kvinnans röst drog till sig så mycket människor att jag flydde från min lärares hus och ned till Amazonas strand. En indiankvinna, en av tapuiaindianerna i staden, pratade och pekade mot floden. Jag minns inte hur hennes ansiktsmål ning såg ut; men färgerna minns jag: rött, som av urucum saft. En regnbåge i den fuktiga eftermiddagen påminde om en orm som omfamnade himlen och vattnet. Florita följde med mej och började översätta det som kvinnan sa på indianspråk; hon översatte några meningar, sen blev hon tyst och misstänksam. Hon blev osäker på or den som hon översatte. Eller på rösten. Kvinnan berättade att hon lämnat sin man eftersom han alltid var ute och ja gade och lämnade henne ensam i Indianbyn. Tills dagen då hon attraherades av en förtrollad varelse. Nu skulle hon leva med älskaren, nere på flodbottnen. Hon ville leva i en bättre värld, utan lidande och olycka och hon pratade [ 9 ]
utan att titta på bärarna på kajen till Marknaden, fiskarna eller flickorna från Karmelskolan. Jag minns att flickorna grät och sprang sin väg men det var först långt senare som jag förstod varför. Plötsligt slutade tapuiaindianskan prata och klev ned i vattnet. De nyfikna stannade upp, som förtrollade, och såg hur lugnt hon simmade, bort mot Zigenarfåglarnas ö. Kroppen försvann i den upplysta floden när någon skrek: Tokan håller på att drunkna! Färjkarlarna tog sej över till ön men kunde inte hitta henne. Hon försvann. Och kom aldrig tillbaka. Florita översatte historierna som jag hörde när jag lekte med barnen från Indianbyn i utkanten av stan. Märkliga legender. Som till exempel den om mannen med den långa kuken, så lång att den nådde över Amazonasfloden, ända över till ön Espírito Santo där den trängde in i en flicka i Espelho da Lua. Efteråt drog kuken ihop sej runt halsen på mannen. Han stod där och vred på sej, på väg att kvävas, när flickan skrattande frågade: Och var har du din långa kuk nu, då? Jag minns också historien om kvinnan som förfördes av en tapirhanne. Hennes make slog ihjäl tapiren, högg av kuken på den och hängde den över ingången till indian hyddan. Då smorde kvinnan in den med lera tills den blev hård och torr; sen pratade hon kärleksfullt till den och [ 10 ]
skämtade med den. Då gnuggade mannen in en massa peppar i lerkuken, sen gömde han sej för att titta på när kvinnan tog den i sin mun för att sen rida den. Det säjs att hon hoppade och skrek av smärta och att tungan och kroppen brände värre än av eld. Det enda hon kunde göra var att hoppa i floden och förvandla sej till en groda. Då slog sej maken ner vid flodkanten. Sorgsen och ångerfull satt han där och längtade efter att hon skulle komma till baka. Legender som jag och Florita hörde från indianbar nens farföräldrar. De talade sitt indianspråk och efteråt, under min barndoms nätter, återberättade Florita histo rierna för mej. En av historierna skrämde mej. Det var den om det av huggna huvudet och den delade kvinnan, vars kropp letar efter mat i andra byar medan huvudet flyger iväg och lan dar på makens axel. Mannen och huvudet är tillsammans hela dagen. På natten, när fåglarna börjar sjunga och den första stjärnan uppenbarar sej på himlen, återvänder kvin nans kropp och tar tillbaka huvudet. Så en natt stjäl en annan man kvinnans kropp. Men hennes man vill inte bara leva med kvinnans huvud, han vill ju ha hela henne och ägnar därför sitt liv åt att leta efter hennes kropp, han sover och vaknar med kvinnans huvud på sin axel, ett tyst men levande huvud som kunde känna och uppleva värl [ 11 ]
den med sina ögon, ögon som inte torkade ut, som uppfat tade allt. Ett huvud med hjärta. Jag var nio, tio år och glömmer det aldrig. Finns det nån som fortfarande kan höra de där rösterna? Jag började fundera. Det finns ögonblick när historierna blir en del av ens liv. Ett av huvudena förstörde mej helt. Det andra så rade mitt hjärta och min själ och lämnade mej ensam och lidande på flodbädden, i väntan på ett under. Två kvinnor. Men historien om en kvinna är väl också historien om en man? Vem hade inte hört talas om Arminto Cordo vil innan första världskriget? Många människor kände till mitt namn och alla hade hört talas om min far Amandos rikedom och berömmelse, han som var son till Edílio. Ser du pojken som kommer cyklande på en trehjuling? Han säljer glass. Han visslar, den skojaren, och närmar sej försiktigt jatobáträdets skugga. Tidigare hade jag kunnat köpa hela glasslådan, ja till och med hans cykel. Nu vet han att jag inte längre kan köpa någonting och på pin kiv ser han på mej med sin uggleblick. Han skrattar åt mej, jag cyklar därifrån och när jag är i närheten av Karmelkyr kan skriker han: Arminto Cordovil är knäpp. Bara för att jag tillbringar eftermiddagarna nere vid floden. När jag tittar på Amazonas lever minnet upp, jag hör en röst i min mun och tänker inte sluta prata förrän den stora fågeln börjar sjunga, Macucauáfågeln. Den dyker upp när det [ 12 ]
börjar skymma, himmelsfärgad och med gråa fjädrar och sjunger sitt farväl till dagen och klarheten. Då tystnar jag och släpper in natten. Livet tröttnar aldrig på att spela oss sina spratt. Jag bod de inte i det här fula rucklet då. Familjen Cordovils vita palats var vad jag kallar för ett riktigt hus. När jag beslöt mej för att flytta till palatset tillsammans med min älskade, försvann hon från den här världen. De sa att hon bodde i en förtrollad stad men det trodde jag inte på. Bortsett från det hade jag stora besvär, jag var pank och utan ett öre på fickan. Utan kärlek och utan pengar, alltså. Dessutom riskerade jag att förlora det vita palatset. Jag hade inte min fars envishet. Inte heller hans slughet och fiffighet. Aman do Cordovil skulle ha varit kapabel att sluka hela världen. Han var helt oförskräckt: en man som skrattade åt döden. Så här är det: man får en förmögenhet i sina händer, så kommer det en storm och sen är allt borta. Jag spelade bort förmögenheten med en glupskhet som var som ett slags blind lust. Jag ville utplåna det förflutna, min farfars berömmelse, den Cordovil som jag aldrig lärde känna. Om honom sas det att han inte visste vad vare sej trötthet eller lättja var och att han arbetade som en häst i den fuk tiga värmen på sina marker. 1840, mot slutet av Cabanos kriget, började han plantera kakao på gården Boa Vida, godset som ligger på högra sidan av Uaicurapáfloden, bara [ 13 ]
några timmars båtfärd härifrån. Men han dog innan han hann förverkliga en gammal dröm: byggandet av den här stadens vita palats. Istället var det Amando som fick inviga huset när han gifte sej med min mor. Amando drömde om stora rutter för sina lastfartyg. En dag ska jag konkur rera med Booth Line och Lloyd Brasileiro, sa han. Jag ska transportera gummi och paranötter till Le Havre, Liver pool och New York. Ytterligare en brasilianare, alltså, som dog av storhetsvansinne. Mot slutet fick jag reda på andra saker men det tjänar ingenting till att gå händelserna i förväg. Jag berättar det jag minns, med tålamod. Jag måste ha varit kring tjugo när Amando tog med mej till Manaus. Han satt tyst under hela resan; det var först när vi gick av båten som han sa två saker: Du ska bo på pensionat Saturno. Och du vet varför. Det var ett litet och gammalt flervåningshus på Insta lação da Provínciagatan. Jag bodde i ett av rummen på bottenvåningen och använde toaletten bredvid trappan till källaren, där några killar sov som hade rymt från Yrkes skolan. De gjorde lite småjobb, arbetade på bagerier och på tyska bryggeriet; en av dem, en viss Juvêncio, utan vare sig jobb eller skola att gå till, var tillsammans med en fisk handlerska och honom skojade man inte med. När min far var på kontoret smet Florita iväg till pensionatet för att prata med mej och tvätta mina kläder. Hon tyckte inte [ 14 ]
om Juvêncio och var rädd för att bli knivskuren av honom. Hon avskydde mitt rum på Saturno och sa: Med det lilla fängelsefönstret kommer du att kvävas till döds. Florita var van vid bekvämligheten i det stora huset i Manaus och i vita palatset i Vila Bela. Jag frågade om Amando men hon berättade inte allt för mej. Hon sa ingenting om företagets nya lastfartyg. I tidningen läste jag att båten redan låg i Manaus Harbour. En hjulångare tillverkad vid det tyska varvet Holtz. Ett riktigt lastfartyg, de andra två var bara pråmar. Jag blev stolt och visade tidningen för Florita. Jag höll på med middagen, sa hon. Men din far ville inte ha nån. Han är bekymrad över betalningen för båten. Eller över nåt annat. Florita ville att jag skulle bo med henne och Amando. Vi tre i villan i Manaus. Det ville jag också och det visste hon. I Vila Bela berättade man för Florita att min far hade varit lycklig vid min mors sida. När hon dog, visste han inte vad han skulle ta sej till med mej och än idag minns jag orden som tillintetgjorde mej: Din mor födde dej, sen dog hon. Florita hörde orden, kramade om mej och tog med mej till mitt rum. En tapuiaindianska ammade mej. Indianmjölk, eller mjölkaktig saft från amapástammen. Jag minns inte ansik tet på amman, inte någons. En dunkel tid, utan minnen. Tills en dag då Amando kom in i mitt rum med en flicka [ 15 ]
och sa: Hon ska ta hand om dej. Efter det lämnade Florita mej aldrig ensam och det var därför jag saknade henne så när jag bodde på Saturno. I Manaus gjorde jag ingenting, läste lite i matsalen bara, efteråt dåsade jag i eftermiddagsvärmen, vaknade svettig och tänkte på min far. Jag hoppades på något utan att veta på vad. Min största ovisshet under den här tiden var att jag inte visste ifall den fientliga tystnad som skiljde oss åt be rodde på mej eller honom. Jag var fortfarande ung och an såg att straffet för att jag legat med Florita var välförtjänt; därför stod jag också ut med den tunga skuldkänslan. Jag gick till Engelska kvarteret och kretsade kring det stora huset med förhoppningen att få prata med min far eller att han skulle se mej. Jag tittade på vardagsrumsfönstren och fantiserade om Amando stående framför min mors porträtt med passionerad blick. Jag vågade inte knacka på utan fortsatte längs den trädklädda trottoaren med blicken mot bungalowerna och villorna med sina enorma trädgår dar. En gång, på natten, såg jag en man som var mycket lik Amando på Boulevard Amazonas. Samma sätt att gå, samma längd, armarna hängande i sidorna, händerna knutna. Han promenerade tillsammans med en kvinna och de stannade mitt emot Castelhanas vattentank. Jag blev osäker på om det var min far när jag såg hur mannen smekte kvinnan över håret. När jag drar mej till minnes [ 16 ]
detta tänker jag på legenden med det avhuggna huvudet. Mannen var borta på ett ögonblick, han sprang in på en mörk gata samtidigt som han drog kvinnan med sej. Da gen efter gick jag till villan. Jag ville veta om det var ho nom jag sett med en kvinna på Castelhanatrottoaren men han släppte varken in mej eller lät mej prata. I porten sa han: Det du gjorde med Florita var ett djurs verk. Så stängde han porten långsamt, som om han ville för svinna en bit i taget och för alltid. Den mesta tiden tillbringade han i Manaus. Han åkte spårvagn till kontoret och arbetade tills han somnade, som han själv brukade säja. Men han kom ofta hit. Min far tyckte om Vila Bela, han hade en sjuklig dragning till platsen där han föddes. Innan jag kom till Saturno, hade jag varit två eller tre gånger i Manaus på loven. Jag ville inte återvända till Vila Bela. Det var en resa i tiden, ett sekel bakåt. Manaus hade allt: elektriskt ljus, telefon, tidningar, biografer, teatrar, opera men Amando gav mej bara pengar till spårvagnen. Florita tog med mej till den flytande hamnen och till fågelhuset på Matriztorget, ef teråt promenerade vi i staden, vi tittade på affischerna till filmerna på Alcazar och Polytheama och mot slutet av ef termiddagen gick vi hem till huset. Jag satt på pianostolen och väntade på Amando. Jag ville att han skulle krama [ 17 ]
om mej eller prata med mej. Eller åtminstone titta på mej men istället fick jag alltid höra samma fråga: Har ni varit ute och promenerat? Sen gick han fram till väggen och kysste fotografiet på min mor. När jag redan betraktade mej som för alltid dömd och skyldig till min mors död, dök advokaten Estiliano upp på Instalaçãogatan för att prata med oss. Han påminde om att jag inte kunde framsläpa mina dagar på ett pensionat för fattiga. Han visste att det var Amando som hade bestämt det – straffet åt sonen och väl lustingen. Varför läste jag inte för att försöka komma in vid juridiska fakulteten på universitetet? Då skulle min far bli en annan. Estiliano var Amandos ende vän. ”Min käre Stelios”, kallade min far honom. Deras vänskap var av gammalt da tum och hade börjat på platser som de återkallade i min net med hög röst, som om båda fortfarande vore unga: Uaicurapás och Varre Ventos stränder, Macuricanãsjön, där de fiskat tillsammans för sista gången innan Estiliano återvände till Recife för att bli advokat och Amando gifte sej med min mor. Att de var ifrån varandra i fem år fick inte vänskapen att svalna. De träffades alltid i Manaus el ler Vila Bela och de såg beundrande på varandra, som om de stod framför en spegel. Tillsammans gav de intryck av att de litade mer på den andre än på sig själva. [ 18 ]