Henrik, 2003 – Det är okej Lena, jag fattar att det hände som vi har haft det. Lena spände blicken i honom. Hennes kinder var blossande röda med svarta strilar av tårar och mascara. – Nej! Det är inte alls okej! Fattar du inte? Jag har träffat någon annan! Jag kände mig så ensam, jag behövde någon som kunde vara närvarande för mig. Henrik såg på henne. Det var svårt att känna någon riktig sorg, eller att vara så upprörd som han kanske borde i praktiken, det hade varit slut länge mellan dem och han trodde nog att Lena visste det också. Han fick en klump i magen och kände sig kall och okänslig. Men han visste också att den sista tiden hade varit omöjlig, de hade inte haft det bra tillsammans. Egentligen skulle de aldrig ha blivit tillsammans från början, de var för… ja, olika. Att motsatser skulle dras till varandra kanske stämde, men inte att de skulle kunna fungera ihop. – Henrik, vad ska vi göra? Hon lät mjukare igen. Henrik kände att det var just det 5
Rudberg_Malin&HenrikKORREKT.indd 5
2009-11-27 08:01:43