9789100119065

Peter_RaĚˆtz_inlaga.indd 12

09-05-11 10.49.10

Första mötet Sommaren 2007 har vi via underliga resvägar, så att ingen i förväg ska kunna förutse vår slutdestination, landat i Ukraina. På vägen från flygplatsen i Odessa i en skraltig svarttaxi, till det välbevakade hotellet, får jag syn på något och ropar till: – Men det är ju … Just det, vi är ju i Odessa. Det där är Potemkintrappan.

– Ja, det måste det vara, säger TV4:s fotograf Staffan Ahlström.

– Vadå? frågar Olle Liljegren.

– Pansarkryssaren Potemkin. Den ryska stumfilmen som var totalförbjuden långt in på 1950-talet i Sverige för att den ansågs för uppviglande, mässar jag ivrigt. Det här är trappan där den klassiska scenen med barnvagnen spelades in.

Under en period i livet var jag producent för Filmkrönikan med Nils-Petter Sundgren som programledare. En ung begåvad medarbetare som, mer eller mindre, kommit direkt från skolbänken, hette Hans Wiklund.

– Pansarkryssaren Potemkin, tänker jag. Klassisk mark alltså.

För ett ögonblick glömmer jag det spännande möte jag kommer att ha med Sveriges mest avancerade infiltratör genom tiderna. Det enda jag vet är att vi inte kommer att träffa honom den här första dagen.

– Han dyker upp när vi är där, har Olle Liljegren sagt. Och försvinner lika plötsligt efter några dagar.

Och så blir det. En eftermiddag i hotellets bar stegar en man fram till bordet och säger: 13

Peter_Rätz_inlaga.indd 13

09-05-11 10.49.10

Peter Rätz – Hej, det är jag som är Peter.

– Jag hade aldrig känt igen dig, säger jag med stor förvåning.

– Bra, svarar Peter och tittar på bordet. Vad är det för pissöl ni dricker, säger han och går bort till bardisken.

De närmaste dagarna ska jag lära mig att han är oerhört petig med vad han äter och dricker. Och han har alltid synpunkter på hur maten vi beställer egentligen skulle ha lagats till eller kryddats, eller på att en annan sås hade varit bättre.

Under tre dagar spelar vi sedan in ett antal intervjuer med honom. I mitt hotellrum på dagarna, och i den närmaste omgivningen på nätterna. Det blir ett omfattande material som är tänkt att ligga till grund för de dokumentärfilmer vi ska producera för TV4. Vilket sedan spricker – när jag avslöjar att en av deras mest profilerade reportrar och tillika juristen Trond Sefastsson inte alls agerar som någon seriös journalist – än mindre som en lagmedveten jurist. Mitt avslöjande leder till att han efter diverse turer döms för mutbrott i Stockholms tingsrätt. När jag skriver det här står Svea hovrätt på tur, då domen har överklagats.

För mig innebar avslöjandet att ett samarbete med TV4 som började redan under projekteringen av kanalen, och som sedan pågått genom åren, bröts. Kanske var det naivt att tro något annat. Tro att det skulle uppskattas att jag visade att en central medarbetare med stort förtroende inte alls förtjänade detta förtroende, utan snabbt borde förpassas utanför TV4-husets väggar. Hade jag hållit tyst, hade jag vid det här laget hunnit producera de två dokumentärfilmerna om polisens informatörs- och infiltratörsverksamhet för TV4, så som planerat och igångsatt. Och Trond Sefastsson hade sannolikt fortfarande med hög svansföring varit knuten till TV4 som reporter – och som betrodd jurist. Många hade uppenbarligen föredragit den ordningen.

Under tre dagar i Odessa tillsammans med Peter Rätz får jag en förs­ta uppfattning om honom som person. Även om vi inledningsvis mest känner på varandra, som två boxare under de inledande ronderna, är han förvånansvärt öppen.

14

Peter_Rätz_inlaga.indd 14

09-05-11 10.49.10

Första mötet Eller är det mest en attityd? En mask av öppenhet? tänker jag.

Resan genomförs när jag precis har börjat arbeta med boken Hanteraren, som ska komma att personifieras av Peters hanterare, Olle Liljegren. Syftet med resan är att jag ska få en första uppfattning om vem Peter Rätz är, försöka förstå lite mer av hur han kunde fungera som infiltratör – landets genom tiderna mest avancerade infiltratör.

Men framförallt var syftet att Peter skulle få träffa mig – och ut­ ifrån det mötet ta ställning till om han var beredd att berätta sin hi­storia för mig. Och med tiden göra det för en bok – och, som det alltså var tänkt, även för några dokumentärfilmer om hans och Liljegrens arbete under de nio år de kamperade ihop.

Så vi kände på varandra. Spelade in intervjuer. Gick på krogen och åt gott. Tog några öl i hotellbaren på kvällen. Och gjorde nya intervjuer. Pratade enskilt när varken fotografen eller Olle Liljegren var närvarande, om livet, om kvinnor, om våra barn och om våld. Det ständigt närvarande våld vi båda växt upp med i skolan och under tonåren. Den stora skillnaden var att Peter hade fått stryk hemma. I min familj riktades aldrig våldet mot oss barn. Annars hade det inte varit så stor skillnad mellan hans uppväxt i Dalarna och min i det sociala problemområdet Rågsved, i Stockholms södra förorter – eller Drogsved som det skulle komma att kallas.

Relationen mellan Peter och Olle Liljegren, som hade sammanfört oss, var speciell. På ett sätt var den som ett gammalt äktenskap.

De käftade godmodigt, men samtidigt fanns starka band mellan dem. Men där fanns även en dissonans. Liljegren tyckte uppenbart att Peter var för kaxig och uppkäftig. Och Peter tycktes inte ha något hundraprocentigt förtroende för Olle Liljegren. Som alltid hade Liljegren massor av idéer om vad som skulle göras, men nio av tio gånger ifrågasattes dessa idéer av Peter.

Senare kom jag att förstå, utifrån samtal med såväl Olle Liljegren som Peter, att precis så utvecklades förhållandet också allt mer under de sista åren då Peter arbetade som infiltratör. Peter höll igen när Liljegren försökte köra på, ännu snabbare och hårdare.

– Det var ju inte Olle som riskerade livet varje dag, sa Peter när vi långt senare lärt känna varandra närmare.

15

Peter_Rätz_inlaga.indd 15

09-05-11 10.49.10

Peter Rätz Några repliker bet sig fast under de här första dagarnas intervjuer och samtal under luncher, middagar och kvällar.

– På slutet var jag mer rädd för polisen än för dom där gängen, sa Peter.

– Men… – Olle hade ju skrivit in mig i spaningsregistret som en extrem och alltid beväpnad våldspsykopat, för att sälja in mig i kriminella kretsar.

– Och ni utgick från att spaningsregistret läckte?

– Ja, det gör det ju, sa Peter. Det finns alltid snutar som tjänar ext­ ra genom att läcka till kriminella, eller till journalister. Så det där om våldspsykopat blev något bra, lite av en gardering bland dom kriminella. Jag var alltså en kille som dom inte skulle ge sig på hur som helst, men det blev tvärtom något negativt bland poliser.

– För att det bara var ytterst få poliser som visste att det som stod där var en bluff. Det var en medveten desinformation, eller?

– Just det. Det var ju bara tre poliser som visste vem jag egentligen var. Olle Liljegren och Tage Åström som hade värvat mig, och Olles biträdande hanterare. För alla andra poliser var jag en farlig jävel, som skulle behandlas därefter.

– Vad innebar det?

– Det kunde handla om att jag blev stoppad i en rutinkontroll. Då blev jag ju sittande där efter att dom fått veta vad som fanns på mig i spaningsregistret. Ibland kunde dom komma tillbaka från polisbilen med dragna pistoler, men för det mesta släppte dom iväg mig. Och då resulterade det ibland i att jag blev stoppad längre fram av piketens killar, iklädda skottsäkra västar och med k-pistar i händerna.

– Och det skrämde dig?

– Ja, unga poliser med dragna skjutvapen kan vara väldigt farliga.

Inte minst när dom är lite rädda och har hunnit hetsa upp varand­ ra.

En annan replik som fastnade och gnagde var: – Dom enda bilar vår son Isak åkte i under sina första år var polisbilar, berättade Peter. Så han ville bara leka med polisbilar.

– Nu förstår jag inte.

16

Peter_Rätz_inlaga.indd 16

09-05-11 10.49.10

Första mötet – Det var ju då, när jag blev avslöjad, och det var allt jävla strul med hur vi skulle skyddas.

– Vet Isak ditt och din sambo Kajsas riktiga namn idag? Alltså för- och efternamn?

– Nej. – Vet han att ni är svenskar?

– Nej, för fan. Det skulle vara farligt.

– Hur ska ni få ihop det här med dagis och så småningom skola för honom?

– Det vet vi inte.

– Men… – Det är ett stort problem, sa Peter. Och jag kan inte berätta i detalj varför. Men det handlar om att svensk polis inte har något program för ett fungerande skydd när någon som jag avslöjas.

– Men det är väl just ett sånt program som du och familjen in­ går i?

– Nej. – Visst gör ni väl det?

– Vi ingår inte i något vittnesskyddsprogram längre, sa Peter. Dom har köpt ut oss. Nu är resten upp till oss. Vi får se vad som händer framöver.

De första dagarna cirklade jag lite runt de centrala frågorna. Eller snarare vad jag då trodde var de centrala frågorna. Ville inte konfrontera honom för hårt. Tänkte att vi förhoppningsvis skulle komma att ses många gånger, så att jag inte behövde köra så hårt denna första gång. Men när Peter efter två dagar inte blivit irriterad eller ens det minsta besvärad över någon fråga, tog jag det lite mer rakt på sak den tredje dagen: – Hur mycket får den som lyckas mörda dig?

– Lite drygt en miljon, svarar Peter, som om vi pratade om något vardagligt.

– Det tycks inte besvära dig.

– Nja, det är väl klart att det gör, men om det är en eller två miljoner har ju ingen större betydelse för mig.

– Om jag förstått det rätt så har du i princip alla efter dig som man 17

Peter_Rätz_inlaga.indd 17

09-05-11 10.49.11

Peter Rätz inte ska ha något otalt med. Det är inte bara Hells Angels, Bandidos och därtill Brödraskapet, utan även kosovoalbansk knarkmaffia och öststatsmaffia från baltländerna och Ryssland.

– Ja, och några till.

– Vilka är farligast av dom här för dig idag?

– Ja, det beror ju på hur dom ser på det. Ingen av dom jagar mig väl aktivt. Det skulle ta för mycket kraft och kosta för mycket. Men om någon skulle se mig och känna igen mig någonstans, så skulle det gäng som får reda på det gå igång och försöka ta mig, sa Peter.

– Ta dig, i meningen döda dig?

– Ja, men först skulle dom väl försöka få mig att berätta om vilka andra informatörer och infiltratörer jag känner till.

– Låter som det skulle kunna bli en långsam död.

– Det få man nog räkna med.

– Och vilka är det då som du tror skulle bli dom som fick veta?

– Ja, Hells Angels har ju en stor internationell organisation, så …

– Men är inte dom där öststatsgängen mer avancerade? Där ingår ju ofta före detta elitsoldater och liknande.

– Ja, säger Peter. Men dom är mer kallt inriktade på business. Varför jaga mig, om de med lika stor insats kan göra 20-30 miljoner på något annat under samma tid? Sedan exponerar man sig ju alltid när man mördar någon. Och dom här gängen är för proffsiga för att exponera sig i onödan.

– Bandidos och Brödraskapet (BSK) då?

– Bandidos är för odisciplinerade. Och BSK … det var farligare att vara inne bland dom än att ha dom efter sig, säger Peter med ett skratt.

– Hurdå?

– När jag var med där kunde vad som helst hända. Dom var ju nya då, och helt vilda. Om det är likadant idag vet jag inte. Men dom har ju ingen internationell verksamhet, så jag oroar mig inte för dom.

– Vadå vilda? Mer vilda än dom andra gängen?

– Ja. Vid ett tillfälle fick jag hålla på i en timme i klubbhuset för att övertyga en medlem om att inte bryta av båda armarna på en som kommit dit och var skyldig honom pengar för någon knarkaffär.

18

Peter_Rätz_inlaga.indd 18

09-05-11 10.49.11

Första mötet – Lyckades du?

– Ja, en arm hade han redan brutit av, och jag förklarade att killen behövde den andra för att kunna köra därifrån.

– Och det tog en timme?

– Ja, till och med drygt en timme, säger Peter och skakar på huvudet.

– Hells Angels då?

– Jag vet inte. Jag har ju faktiskt tagit en kula i benet, eller i varje fall ett splitter, för deras president Thomas Möller när jag var livvakt åt honom. Så man kan säga att jag har ljutit mitt blod för honom, säger Peter leende.

– Det låter ju inte så farligt, med andra ord. Antingen är dom för odisciplinerade, eller så kanske dom inte bryr sig.

– Om det vore så väl. Får någon av dom reda på var jag finns, så försöker dom döda mig. Om inte annat så för att göra en markering för andra.

– Men det är dig dom är ute efter. Inte din familj i övrigt, väl?

– Ja, så är det. Men dom låter nog inte bli att spränga en kåk som jag är i, för att det kan finnas andra där. Och dom låter inte bli att skjuta för att Kajsa och Isak står bredvid mig.

– Men om dom lyckas döda dig ensam på något sätt någonstans så blir livet lugnt för resten av familjen efteråt?

– Ja, dom här håller inte på med något slags blodsfejd, sa Peter.

Det skulle dröja innan Peter och jag sågs igen. Mer än ett år. Under det dryga året tillbringade jag uppemot tusen timmar hemma hos Olle Liljegren. Med en bandspelares röda inspelningslampa lysande mellan oss. Läste massor av hemligstämplade handlingar som jag på olika vägar kom över. Och intervjuade ytterligare drygt 60 personer som var direkt eller indirekt berörda av och införstådda med polisens så kallade informatörsverksamhet. Det mesta av det jobbet resulterade i boken Hanteraren.

När Hanteraren kom ut, kom också en bok om Max Åström, som var omväxlande informatör och infiltratör åt länskriminalen i Stockholm. Han hade värvats en tid efter Peter. Max Åström var en kri19

Peter_Rätz_inlaga.indd 19

09-05-11 10.49.11

Peter Rätz minellt aktiv missbrukare av kokain och anabola steroider när han värvades. Och det fortsatte han att vara under sin tid som informatör åt polisen. Till slut åkte han dit och dömdes till några års fängelse för ett antal grova vapenbrott och narkotikabrott. Därefter berättade han sin historia i en bok.

Problemet var att han i såväl boken som polisförhören försökte skylla all sin brottslighet på Olle Liljegren, som också var Åströms hanterare. Men allt han påstod i polisförhören rörande Olle Liljegren föll med tiden, bit för bit. En del brydde sig polisen inte ens om att ta upp när Liljegren åtalades, då det inte alls höll vid närmare granskning. Annat utgjorde en alltför tunn soppa och avspisades av tingsrätten när de dömde Liljegren. Och resten av vad Max Åström hade att anföra bedömde Svea hovrätt som svammel av en psykopat, även om de inte skrev det i domskrivningen lika klart och tydligt som jag uttrycker det här.

När Liljegrens ärende till slut avhandlades i Högsta domstolen tog riksåklagaren inte upp en enda omständighet som hade Max Åström som källa. Liljegren fälldes på två mindre åtalspunkter och dömdes till dagsböter för brott han själv berättat om i polisförhören. Med det som grund kunde påläggskalven Liljegren – som gjort en rekordkarriär och blivit en av svensk polishistorias yngsta kriminalkommissarier och en av dess absolut mest framgångsrika hanterare – avskedas från polisen.

Därmed trodde och hoppades nog många inom rättsapparaten att den skandalösa historien om Olle Liljegren och hans informatörer och infiltratörer, och de brott som satts i system i deras arbete och sanktionerats av hans chefer, skulle vara begravda en gång för alla.

Men resultatet blev det motsatta – det grävdes istället upp allt mer.

Grävdes djupare och djupare. Och skandalen växte. Advokater började skicka in resningsansökningar till Högsta domstolen, som riksåklagaren måste yttra sig över. JO och JK blev inblandade. Rikspolischefen och andra inom Rikspolisstyrelsen tvingades ut i ljuset och försökte så gott de kunde hävda att det hela var gammalt och begravt.

Och därtill något som bara handlade om Liljegren. Till slut tvingades även länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, att försvara 20

Peter_Rätz_inlaga.indd 20

09-05-11 10.49.11

Första mötet sig i Svenska Dagbladet – vilket blev ett ordentligt magplask.

Någon eller några hade också intresse av att sprida ut i medierna att Liljegren och jag var gamla vänner, och att det alltså var någon form av vänskapsbok jag skrivit. Den lögnen tog alltför många till sig. Att vi aldrig träffats, eller ens talats vid i telefon, innan arbetet med boken startade, och att vi bråkade som fan under de 14 månader det tog att få den färdig, att Liljegren aldrig varit hemma hos mig och att jag idag inte vet var han bor, gjorde den kritiken lite underhållande – eller kanske snarare tragikomisk. Ska det vara så förbannat svårt att kontrollera det kontrollerbara? Framförallt när kontrollerandet av källan bara hade behövt innebära ett telefonsamtal eller två? Det är trots allt just det som är journalistik.

Det var alltså ett år som hade kostat på. Hade skitat ner mig som aldrig förr och fått mig utestängd från en av mina äldsta stadiga uppdragsgivare, TV4. Och därtill skrämt bort en del andra rädd­hågsna uppdragsgivare. Planerade avtal blev inte ingångna och kontrakt blev liggande utan underskrifter.

För första gången i livet fick jag problem med magen. Jag som alltid haft en järnmage. Som aldrig låtit mig stressas i onödan. Nu blev det noggrann diet och tråkigt mycket yoghurt.

Några händelser under hösten 2007 innebar att polisen kom fram till att jag behövde ha skyddade personuppgifter och snarast måste flytta till ett mindre utsatt boende. När det var som mest spänt fick jag inte ens åka och hämta posten utan att ha två kriminalare med.

Jag har aldrig haft hemliga telefonnummer eller liknande, så det blev en ny och lite underlig situation att anpassa sig till. Övervägde att sätta mig ute i huset på Djurö och vänta på dem. Vilka det nu var?

Jag trodde att det hade med böckerna om Olle Liljegren och Peter Rätz att göra, men en del på länskrim lutade mer åt att det var kopplat till mitt avslöjande av Trond Sefastsson.

Nyårshelgen 2007/08 tillbringade jag på Södersjukhuset för en misstänkt hjärtinfarkt. Och min läkare fördubblade mitt dagliga intag av Atacand Plus, en stark blodtryckssänkande medicin.

21

Peter_Rätz_inlaga.indd 21

09-05-11 10.49.11

Peter Rätz Var det värt allt det här? Och var det värt att gå vidare? Värt att ge sig in på ännu en konfrontation med både landets högsta polischefer i form av Rikspolisstyrelsen och att påstå att landets populäraste och mest kända polischef, länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad, inte följt lagen. Götblad – hon som omges av så mäktiga nätverk.

Därtill är hon kvinna. En kvinna i ledande position som fått utmärkelser som årets chef och årets hetero, på Pridefestivalen.

Min äldsta dotter, som forskar i ekonomisk historia, uttryckte den uppfattning som hon fått via medierna: – Men pappa, Götblad tillhör väl dom goda?

Ja, det är nog värt det, tänkte jag.

Framförallt, tänkte jag, är det fullkomligt omöjligt att låta bli. För det som kommit fram under det här året om informatörs- och infiltratörsverksamheten via Olle Liljegren och Max Åström, var bara en liten del. En pusselbit – eller möjligen två. Det Peter Rätz kan ha att berätta måste vara så ofantligt mycket mer. Nio år som infiltratör är även i ett internationellt perspektiv en väldigt lång tid. Han om någon skulle kunna fylla de stora luckor som fortfarande fanns. Räta ut de sista frågetecknen – och, inte minst, förklara hur man överlever nio år som infiltratör bland landets tyngsta brottslingar. Överlever genom att inte bli avslöjad samtidigt som man levererar den ena efter den andra av dem till långa fängelsestraff.

Jag hade nu, efter 30 år som rättsjournalist, sprungit på det största jag någonsin kommit i kontakt med.

Naturligtvis kunde jag inte avbryta alltihop nu, när jag skulle få möjlighet att tillfoga den sista länken i kedjan. Om det skulle kosta ännu mer så fick det väl göra det. Jag skulle ändå aldrig bli accepterad i de finare journalistiska salongerna – eller i några andra salonger heller, för den delen.

Det var under det här året jag insåg att om Peter Rätz och hans familj skulle bli mördade, så skulle jag troligen inte få reda på det. Och det skulle inte hans föräldrar och syskon heller. Vi skulle nog bara utgå ifrån att det kanske var så om vi inte fick tag på honom. ­Peter, Kajsa och deras son skulle bara vara några som blev dödade i något land 22

Peter_Rätz_inlaga.indd 22

09-05-11 10.49.11

Första mötet någonstans. Deras identitetshandlingar skulle inte visa att de var svenska medborgare. Några utlänningar skulle alltså ha blivit mördade någonstans i världen. Sånt rapporteras det inte om i svenska medier.

23

Peter_Rätz_inlaga.indd 23

09-05-11 10.49.11