Prolog Vissa nätter när jag sover ensam drömmer jag ännu om Whitethorn House. Det är alltid vår i drömmen och ljuset är alltid svalt och eftermiddagsdisigt. Jag går uppför de nötta stentrapporna och knackar på – den stora mässingsklappen, svart av ålder och med en tyngd som alltid kommer som en överraskning. En gammal gumma med förkläde och ett kvickt, obevekligt ansikte släpper in mig. Sedan häktar hon fast den stora, rostiga nyckeln i skärpet igen och går sin väg längs grusgången under de blommande körsbärsträden och jag stänger efter henne. Huset är alltid tomt. Sovrummen är kala och ljusa. Mina steg ekar mot golvet och stiger virvlande upp genom solskenet och dammolnen till det höga taket. Lukten av vilda hyacinter som svävar in genom fönstret och lukten av bonvax. Vita färgflagor från fönsterbågarna och rankor av murgröna som svänger över fönsterbrädet. Sömniga skogsduvor utanför någonstans. I vardagsrummet står pianot öppet, träet glänser av kastanj, bländande nästan så att man inte kan se på det i solstråken, vinddraget bläddrar som ett finger i de gulnande notbladen. Bordet är dukat för oss, med fem kuvert – tallrikar av benporslin och vinglas med hög fot, nyplockad kaprifol slingrande ur en kristallskål – men matsilvret är glanslöst och fläckigt och de tjocka damastmönstrade servetterna är kråsiga av damm. Daniels cigarettetui ligger på hans plats vid huvudänden av bordet, öppet och tomt så när som på den ensamma brända stickan. Någonstans i huset, svaga som en knappt hörbart knäppande nagel: hasningar, viskningar. Mitt hjärta stannar nästan. Så de är alltså inte borta, jag har fått allt om bakfoten. De gömmer sig bara, de är kvar, för tid och evighet. Jag följer de svaga ljuden genom huset, ett rum i sänder, stannar upp efter varje steg och lyssnar, men jag är aldrig snabb nog: de slinker bort likt hägringar, alltid just där på andra sidan dörren eller där längst upp 7
French.indd 7
09-11-24 13.03.34