september 1938 Det kan börja med en saga. Det var en gång. Kan börja med att Karin skruvat upp den fladdrande lågan i fotogenlampan. Nu ska du få höra, säger hon, och det är så fullt av skratt i rösten att Sofia blir alldeles fnissbubblig hon också fastän hon är så trött. Det var en gång, säger Karin. En liten, liten pojke… måhända en prins… som hette… Milton! Och nu exploderar fnisset i Sofia. Men det är sant! säger Karin med spelad oskuld. Han hette verkligen Milton. Men han var alls inte en sådan prins som de andra i kungariket trodde, han var bara en rädd och ynklig liten gosse. Och riktig prins skulle han minsann aldrig bli förrän han bevisade sitt mod… genom att… Karin funderar och ser listig ut… Genom att förklara sin kärlek till… snöprinsessan… Sofia! Sofia håller handen för munnen så fnisset måste tränga sig igenom fingrarna och ut på sidorna. Hon är så rädd att mamman ska vakna. Mammans sömn är tunn som silke, eller som mycket skört glas. Hon hyssjar åt Karin men inte särskilt strängt och Karin bänder bort Sofias fingrar från munnen. Å, vill ni gifta er med mig, kära söta fröken Steen? Sluta! skrattar Sofia. Sluta? säger Karin/Milton oförstående. Inte kan jag sluta när jag älskar er så mycket. Karin gör låtsaskyssar i luften. Sofia vänder bort huvudet, det blir lättare om hon inte tittar på sin syster. Prinsessan Sofia, fortsätter Karin, hon var allt en alldeles riktig prinsessa hon. Och stackars Milton… nä, han skulle minsann aldrig kunna bli en riktig man han, om inte – Du får inte säga så där om Milton, vädjar Sofia.
BergetsdottrarCS2_korr2.indd 7
09-06-12 15.16.03