9789100122386

K채rleksroman_inlaga.indd 6

2009-06-10 10:13:47

Innehåll

I. Björns prolog, 30 november 2007 13 Frida, 11 januari 2008 17 Louise, 1 februari 2008 29 Gurli, 15 februari 2008 37 II. Björn, 29 februari 2008 49 Frida, 14 mars 2008 55 Louise, 28 mars 2008 65 Gurli, 11 april 2008 73 III. Björn, 25 april 2008 85 Frida, 16 maj 2008 93 Louise, 30 maj 2008 113 Gurli, 13 juni 2008 127 IV. Björn, 18 juni 2008 Frida, 8 augusti 2008 Louise, 16 augusti 2008 Gurli, 22 augusti 2008

Kärleksroman_inlaga.indd 7

141 151 169 177

2009-06-10 10:13:47

Kärleksroman_inlaga.indd 8

V. Björn, 29 augusti 2008 Frida, 5 september 2008 Louise, 19 september 2008 Gurli, 26 september 2008

191 201 213 227

VI. Björn, 3 oktober 2008 Frida, 17 oktober 2008 Louise, 24 oktober 2008 Gurli, 7 november 2008

241 255 273 289

VII. Björn, 14 november 2008 Frida, 21 november 2008 Gurli, 28 november 2008 Björn, 19 december 2008 Louise, 14 november 2008

305 315 337 355 373

Epilog

379

Anmärkning Musik

393 395

2009-06-10 10:13:47

I.

Heder åt den som fördröjer sig milvis från fädernestaden ensam i en grotta på en ö!

Heder åt envar som hissar segel och från hamnen styr ut på ett hav!

(Hjalmar Gullberg, ”Enslingen på Salamis”)

Kärleksroman_inlaga.indd 9

2009-06-10 10:13:47

K채rleksroman_inlaga.indd 10

2009-06-10 10:13:47

Östersjöns rotaryklubb Veckobrev 19 30 november 2007

Antal medlemmar 55 Närvarande 37 Gäster 9

President Björn Ulfsson välkomnade den oväntat stora skaran och förmodade att det spännande föredraget lockat. Han gratulerade sedan klubbens medlemmar till nya framgångar […] och visade (med hjälp av en elegant powerpointpresentation) förteckningen över de nya medlemmarna. Alla är kvinnor, påfallande unga samt invandrade från fastlandet: Frida Morell, arkeolog, 33 år gammal Louise Noreen, allmänläkare, 36 år gammal Gurli Holm, konstnär, 48 år gammal Sedan de församlade medlemmarna med glada hurrarop hälsat detta nya blod välkommet i klubben vidtog föredraget om DNAanalys i kriminalfall. […]

11

Kärleksroman_inlaga.indd 11

2009-06-10 10:13:47

K채rleksroman_inlaga.indd 12

2009-06-10 10:13:47

Björns prolog

Kanske tror ni att en rotarypresident lever för sitt ämbete, liksom man som barn förmodade att lärarna levde och sov på skolan. Så är det givetvis inte. Vi har alla andra uppgifter. Själv är jag rektor vid stadens gymnasium, tidigare lärare under många år i svenska och historia.

Jag låter lika trist som du tror jag är. Grå, i grå kostym, med välputsade svarta skor och lätt oborstat utseende av det slag som får välmenande kvinnor att förmoda att jag är frånskild. Så är inte fallet. Jag har aldrig varit gift. Det blev aldrig av. Ändå deltog jag i min ungdom i så många vilda demonstrationer och sit-ins att det närmast är ett under att jag inte blev fast. En gång hade jag långt hår och skägg och stoltserade med att jag påminde om John Lennon. Jag led aldrig någon brist på kvinnor, men ingen blev kvar. Inget blev kvar, egentligen. När jag gräver bland gamla fotografier, som jag aldrig brytt mig om att sortera, händer det att jag undrar vilket av dessa ansikten som mest är jag själv. Lustigt nog fastnar jag inte för den unge revolutionären, som talade timvis om marxismens historiesyn medan ljusen brann ner i chiantiflaskorna.

Mest lik mig är gubben, den gråe, som på bilden skakar hand med någon dignitär. Det var säkert ett ögonblick att minnas, men jag har fullkomligt glömt det.

En ensamstående, bildad herre. En excentriker, innerst inne, lika svåranpassad då som nu. Inte alls en tråkig lärare som andra, utan en sprudlande konversatör, en charmerande människa med tusen strängar på sin lyra. Jag är en skicklig seglare, jag målar gärna 13

Kärleksroman_inlaga.indd 13

2009-06-10 10:13:47

akvarell, jag kan citera både Gullberg och Wivallius, och innan allt förändrades fuskade jag till och med som studentsångare. Skenet bedrar, mina vänner. Hos oss alla.

14

Kärleksroman_inlaga.indd 14

2009-06-10 10:13:47

Östersjöns rotaryklubb Veckobrev 23 11 januari 2008

Antal medlemmar 58 Närvarande 23 Gäster 3

President Björn Ulfsson förklarade mötet öppnat och erinrade om insamlingen till Rotarys läkarbank. Klubbmästaren påminde om konsertbesöket nästa tisdag. Alla som skrivit upp sig måste hämta biljetterna senast måndag.

Istället för föredrag gladdes vi idag av en presentation av Rotary samt av de tre nya medlemmarnas framträdande. Frida Morell berättade om sin bana som arkeolog, sin anställning som antikvarie vid Riksantikvarieämbetet och sin passion för Montessoripedagogiken. Louise Noreen informerade om arbetet som allmänläkare.

Gurli Holm meddelade en rad anekdoter från sin verksamhet som keramiker. Efteråt lämnades fältet fritt för frågor, varpå presidenten förklarade mötet avslutat.

15

Kärleksroman_inlaga.indd 15

2009-06-10 10:13:48

K채rleksroman_inlaga.indd 16

2009-06-10 10:13:48

Frida

Allt förändras. Bara deckarna är beständiga. Snart står jag vid mitten av min levnads bana, men känner mig mer förvirrad än vid tjugo. Utbildning har jag, familj också. Med lite överdrift kan jag till och med påstå mig ha ett vackert hem, även om det numera kräver tillägget ”utanför murarna”. Det har sin betydelse här i staden. I Rom spelade det ingen roll. Redan Linné såg likheter mellan Visby och Rom, och under de första dagarna här hände det att jag stannade upp vid en ruin, blinkade till mot den mörkgråa stenen, lät bli att tänka ordet ”mossbelupen” – och drömde att jag stod i Rom, i det varma höstsolskenet, och inte plötsligt hade förflyttats till en ö ute i världshavet.

Det är en sällsam ö, det måste jag erkänna. Ljuset är annorlunda.

Man kan få små impulser att bli konstnär, skaffa akvarellblock och rita av stenar. Första helgen här åkte vi runt och såg oss omkring. Vi mötte Gotland. Där låg kyrka vid kyrka, stupande kalkstensklippor, stränder och gråvädershav. På en novemberisig badstrand plockade barnen fossiler, fascinerade av att liv kunde fastna i stenen.

De första dagarna ropade Helga högt varje gång vi cyklade genom Söderport på väg till dagis. Det ekade så skönt i valvet. Sedan blev också ekot vardag. Barnen ser inte staden längre. För mig är Visby fortfarande lika märkligt, med sina små vita hus, sina rosor och ruiner. Allt är tyst och tillbommat. Sommaraffärerna verkar övergivna i hast, som om fastlandsborna sprungit för ett pimpstensmoln. Visby är ett Pompeji, lavaregnet har bara inte nått oss än. Jag vet inte om jag kan trivas här.

Vi hade inget val. In i det sista hoppades vi att beslutet skulle rivas 17

Kärleksroman_inlaga.indd 17

2009-06-10 10:13:48

upp, Christian och jag. Vi kunde fått stanna i stan – i det som en miljon människor betecknar som ”stan” och som resten av landets befolkning kallar Stockholm. Trots allt kunde det ha varit värre, sa Christian. Vi kunde ha blivit förflyttade till norra Norrlands inland eller någon avfolkningshåla i Blekinge. Visby har ändå sina fördelar, sa Christian – och det är klart jag höll med. Några somrar under studietiden flydde vi från Uppsala till Gotland och jobbade på utgrävningar. Sakta gick de heta sommardagarna över i ljusa, ljumma nätter, medan vi drack vitt vin nere vid hamnen. Det fanns ingenting i hela världen man behövde ta ansvar för.

Det var före barnen. Vi började sent, men de kom i rask följd: Helga, Hanna och Laszlo. Strax upphörde vi att vara studenter. På sommaren grävde vi i mjuk sand, som vi visade barnen hur man skulle sikta, fast vi aldrig hittade nånting mer exalterande än små snäckor och insekter. Sedan svaldes vi av Riksantikvarieämbetet.

Vi längtade båda efter en anställning – en riktig en, lämplig för vuxna familjeförsörjare – och ingenting kan annektera folk så som ett statligt verk. Liksom när amöban sluter sig kring sitt offer tog Ämbetet över oss, och vi insåg med ens att vi hade två fasta jobb, radhus i Nacka, amorteringar och dagisplats.

Redan det var en förändring. Nyss hade vi varit studenter, och domkyrkan såg ned på oss som en trygg faster, om vi dristade oss över på fel sida bron. Varje grävning var ett äventyr, en deckarresa in i det främmande land som man kallar det förflutna. Jag kunde stå där, som lord Peter Wimsey, visa på hallonkärnor i skelettets mage och säga: ”Elementärt, mina kära grävkolleger! Offret dog på sommaren.” Jag är mycket svag för Dorothy L. Sayers deckare.

Lord Peter är min tröst i tillvaron, mitt mansideal vid sidan av Christian och Sture Linnér (som ändå är över nittio).

Små barn tycker mycket om smuts. Grävledare tycker mindre om små barn, som anser att skelettdelar är till för att flyttas på och att sållet egentligen ska användas som gunga. Vi började gå vakt om vakt, med grävning och barn. Mormor och farmor ställde upp ibland – till och med Christians mormor, som är bortåt åttio och som han älskar – så vi behövde inte alltid turas om. ”Man kan förstå att det är ungt folk som får barn och inte gammalt”, suckade min mamma när hon lämnade över barnen 18

Kärleksroman_inlaga.indd 18

2009-06-10 10:13:48

en gång. Då är hon ändå yngst av gamlingarna.

De är intensiva, våra tre: Helga (5), Hanna (3) och Laszlo (1). Vi namngav dem plikttroget efter våra mormödrar, och i ett anfall av anarki uppkallade vi sonen efter makens ungerske morfar hellre än min ursvenske. Kanske bidrog en viss aversion mot namnet Edgar.

Alla tre är runda och mörka, och bara Laszlo har mina blå ögon.

Givetvis hade vi ett val. Inte bara i namngivningen, utan också ifråga om flytten. Många sa verkligen upp sig. Åtskilliga pappersvändare knyckte på nacken och uppmanade Ämbetet att ta sina fattighjon var fan de ville. En hel del fruar (av båda könen) vägrade helt sonika följa med. Medföljandeproblematiken var tydlig. Hur hittar man plötsligt kvalificerade arbeten i en stad med 22.500 invånare? På hela Gotland bor sådär 57.000 människor, alltså ungefär lika många som i Solna. Ni ser, jag har läst på. Vi höll på i dagar och försökte övertala varandra, i en ständig diskussion för och emot.

Ingen av oss var nämligen riktigt övertygad, vare sig om att flytta eller stanna. Jag kan inte påstå att Nacka fyllde mig med värme.

Ibland tyckte vi det var idiotiskt att vi alls flyttat till Stockholm.

Vi kunde faktiskt ha pendlat – bättre miljö för barnen, lättare med dagis, tid för läsning på pendeln. Någon gång hade vi till och med diskuterat om vi skulle försöka få jobb i några småkommuner som ligger nära varandra, i Uppland, Sörmland eller Skåne. ”Är ni två?” frågade en byråkrat när jag ringde och frågade om arbetsmöjligheter. Det lät som om vi levde i gruppäktenskap och hade orgier med tibetanska danserskor på nätterna.

Vi är två. Det är jag och Christian. Det har det alltid varit. Vi var som två unga träd, som slingrade sig kring varandra och sakta växte ihop. Vår kärlek var så självklar. Vi var lika – lika gamla, lika mörka – men inte identiska. Han hade nordisk arkeologi, jag hade klassisk. Inför grävsäsongen grät vi en skvätt, skildes åt – och så penslade jag marmorfragment i Rom, medan han lyfte upp träflisor på sörmländska landsbygden. Så plötsligt fick jag inte grävningar längre, och Christian ordnade in mig på Birka. Det kunde vara bra med klassisk bakgrund, hävdade vi båda bestämt. Samma höst gick jag grundkursen i nordisk arkeologi och lärde mig allt om stenyxor och mosslik. Vi var en apart församling – några nybakade studenter, en kosmetolog, en äldre herre som visst var tandläkare, 19

Kärleksroman_inlaga.indd 19

2009-06-10 10:13:48

en virrig författare – men redan från början beskrev lärarna oss som ”arkeologer”. Så hade man aldrig sagt inom antikämnet.

Jag sa adjö till marmorn och började med träflisorna. Också de hade sin glädje, och snart visste jag allt om både järnåldern och Rom, om såväl vikingar som Bysans. Vi hankade oss genom barnledigheter, fick våra anställningar som tack för gott uppförande – och insåg med ens att valet stod mellan Gotland och arbetslöshet.

Platsbanken innehåller mycket få arkeologjobb.

Som sagt – allt förändras. Inte undra på att jag måste läsa ännu fler deckare än tidigare. Jag fäster ner mina tankar på papper – nej, på skärmen – som för att ge dem mera vikt, för att själv begripa förändringarna. Flyttkärran gick i oktober – vår avdelning hamnade förstås bland förtrupperna – och sedan vi etablerat oss i Ämbetets lokaler fortsatte vi likadant som i Stockholm. Vår arbetsplats är inrymd i ett nyuppfört, gammalbrutalistiskt schabrak, som mest påminner om ett parkeringshus utifrån. När jag såg det skakade jag uppgivet på huvudet. Inuti är det nästintill vackert, med stora glasytor, ljus furu och öppna innergårdar. Dessutom har vi ett magnifikt bibliotek. När vi flyttade in var inte inredningen klar, så vi – Ämbetets pionjärer – fick jobba i vilrummen. Kring oss drog byggjobbarna omkring med kärror och samtalade på en gotländska som ingen av oss begrep. Men huset ligger nära Korsbetningen, där de döda från slaget vid ringmuren begravdes, tätt tätt inpå varandra. För en arkeolog är det stället viktigt. Fortfarande var det glest, men jobbet är sig förunderligt likt. Jag utreder fortfarande fornlämningar och annat som bör bevaras, flyttar på papper och skickar tusen mejl – däribland till Christian om vad vi ska ha till middag.

Allt annat är sig olikt. En gymnasist ringde mig och berättade att hon gjorde projektarbete om Gotlands förbindelser med Ryssland under tidig medeltid. Arkeologisk kunskap var av nöden. Kunde jag hålla ett öga på henne? Svaret var givet. Vi träffades på fik och brann för arkeologin tillsammans. Det var vid samma tid som jag blev entusiastisk över vår nya Montessoriförskola. Tänk, att låta lusten och nyfikenheten styra livet och lärandet! Det är som det fria forskandet, som att få vara ung student igen… och som ni hör är jag lastgammal.

20

Kärleksroman_inlaga.indd 20

2009-06-10 10:13:48

En måndagsmorgon var badrumsbelysningen ovanligt hänsynslös. Kroppen hade valkar jag aldrig ens anat, och i svepljuset syntes lårens offergropar och hällristningar. En god stund övervägde jag heltäckande skynken. Sedan bestämde jag mig. Trots allt är jag bara trettiotre. ”Jag ska börja på gym”, förklarade jag vid frukosten.

Christian skrattade. Stor och tung satt han vid köksbordet och gjorde spe av mig. Han är gullig när han retas, min man. Stort, runt huvud har han, med dreadlocks som spretar åt alla håll. När det glittrar i ögonen påminner han om en mörk sol, alltid lika varm och välkomnande.

Den här gången var jag envis. Redan samma eftermiddag köpte jag gymkort och lärde mig behärska maskinerna. Tortyr! Jag kunde knappt gå dagen därpå. Men det gjorde skillnad – skinnet blev fastare och magen mindre. Efter ett tag vågade jag till och med väga mig. Död var jag ännu inte. Tvärtom. Mitt i livet. Trettiotre, som Jesus på korset. Tänk, så mycket bråte jag dragit på mig!

Vi hade skaffat etagevåning i funkishus – visserligen utanför murarna, men den kostade en spottstyver och låg ett stenkast från Ämbetet. Länna heter området. Flickorna kom in på dagis, Laszlo fick en bra dagmamma. Vi palavrerade länge om inköp av en andrabil, men skaffade oss istället nya cyklar. Egentligen går det fortare att promenera till Ämbetet än att låsa upp cykeln, men vi måste kunna hämta och lämna barnen. Visby är byggt i en backe, vilket inte är så bra för cyklandet, men det gäller bara innanför murarna.

Så mycket för den finheten! Dit in kommer jag ändå bara för att hämta på dagis – och så för Rotary, då.

Jag hade aldrig trott jag skulle bli medlem i Rotary. Faktiskt hade jag knappt tänkt på att sådant fanns, ungefär som landsortsbon inte reflekterar över gaybarer. Ingen i min släkt är med. Vi är inte en sån släkt, ingen har de där ”framträdande positionerna” som påstås utmärka en rotarian. Min uppfattning var alltså minst sagt diffus, när Ronny – min överordnade – stoppade mig i korridoren och sa: ”Du Frida, ska inte du komma med i min rotaryklubb? Jag tror det skulle passa dig.”

Jag gapade som en guppy. Varför Ronny frågade mig och inte 21

Kärleksroman_inlaga.indd 21

2009-06-10 10:13:48

Christian kan jag fortfarande inte begripa, om det inte var för att jag är kvinna och borde kvoteras in – men Christian är å andra sidan nästintill invandrare. Åtminstone officiellt sett. ”Vi sammanträder vid lunch varje fredag”, fortsatte Ronny. ”Men inte får väl kvinnor…” började jag.

Då skrattade Ronny – ett sånt där stort, dammigt skratt, som kommer från pappersvändare av det mer demokratiska slaget. ”Kvinnor släpptes in i Rotary åttiosju. Fast det är klart det finns kvar en hel del gubbar.” ”Jag tycker om gubbar”, sa jag – och då begrep jag att jag redan svarat. I Visby träffar jag bara Montessoriföräldrar och arkeologer, och bortsett från mötena med gymnasisten pratar jag mest om utredningar och blöjor. Så mycket visste jag åtminstone att Rotary var en blandning av människor. Jag hade bara varit i Visby ett par veckor, men plötsligt längtade jag efter kloka, sympatiska män, med gråa kostymer och luftigt vitt hår. De skulle veta mycket och respektera mig, och vi skulle diskutera rättsväsendet och de aktuella händelserna – inte politik eller rockmusik, så mycket begrep jag – tills min värld räckte längre än ett gammalt artilleriregemente utanför en vacker, medeltida och fullkomligt död mur. Jag längtade efter samtal. Jag längtade efter vänner.

Så blev jag medlem i Östersjöns rotaryklubb. Givetvis gjorde jag mig genast lustig över namnet – det låter som om vi sammanträder på en oljeplattform – och inför Christian omtalade jag från första stund sällskapet som ”Råttan”. På Ämbetet sa jag inte mycket om det. Inom våra kretsar är inte medlemskapet precis någon merit, och jag vågade inte komma ut som rotarian. Offentligt bär jag så att säga rotarynålen under kavajslaget – bildligt, för jag använder sällan kavaj. När jag fick mitt första nummer av Rotary Norden kände jag mig faktiskt allvarligt frestad att stiga av, fast jag inte ens stigit på än. Från omslaget log den amerikanske övermogulen med sin lojala hustru, och tidningen lyckades med bedriften att vara tråkigare än Universitetsläraren. Enda förtjänsten var några avsnitt på isländska, som man kunde roa sig med att dechiffrera på dass.

Tidningen var långt från Östersjöns rotaryklubb, som faktiskt är trevlig. Så här privat törs jag faktiskt etikettera mig som rotarian, liksom jag numera vid mötena kan knäppa på mig min gyllene 22

Kärleksroman_inlaga.indd 22

2009-06-10 10:13:48

namnbricka med rotaryhjulet och ”Östersjöns rotaryklubb. Frida Morell” i svarta versaler.

Fast det började inte på klubben. Först av allt hade vi ett informationsmöte, ett litet ”get-together” (som presidenten sa). Han heter Björn och är inte helt lätt att förstå sig på. Till det yttre tycks han inte som någon jag vill umgås med – en stel, grånad man, inte lång men ganska bredaxlad, med något av gammal kommunalarbetare över sin kroppshållning. Samtidigt talar han ytterst välvårdat, på ett slags rikssvenska som knappt existerar längre, och verkar både lättsam och humoristisk. Han var min första kontakt med Råttan, och nästan en symbol för min kluvna inställning: stel, gubbig och grå – rar, rolig och pratglad.

Och så var det vi tre nya: Louise, Gurli och jag. Att vi alla var kvinnor gav mig vatten på min kvarn. Säkert var vi allihop inkvoterade. Vilka grupper vi skulle representera vet jag inte, även om vi genast klassificerades efter respektive yrkesgrupp. Själv kallas jag museiman, vilket ju är en sanning med modifikation.

Vi sågs på Visby hotell en onsdagskväll i december. Jag hade tvekat länge om jag skulle äta falukorv med familjen eller ta något på hotellet. ”Men ät där, för sjutton!” suckade Christian till sist. Jag tog in krämig svampsoppa med karljohanssvamp och tryffelolja (det var så den beskrevs på barmenyn) och accepterade det glas rödvin som presidenten räckte mig. Helst hade jag velat ha Ronny där, eller ännu hellre Christian, som en trygghet. Sa jag inte att jag är barnslig? Blyg också, åtminstone ibland. Fylld av komplex. Hur skulle du själv känna det om du fötts våren 1974 och döpts efter en i ABBA? Med ett vettigare förnamn, som Anna eller Emma, hade jag tyckts som någon spotsk flicka hos H.-K. Rönblom eller Maria Lang. ”Anna Morell” hade varit fullt acceptabelt. Det enda jag kan glädja mig åt är att jag inte är ett par år yngre och heter Chiquitita.

Louise skulle aldrig ha uppkallats efter en popstjärna. Hela hon andades klass. Hon är smal, lång, naturligt blond (jag sneglade i hårbotten) och bär dräkt samt små smakfulla pärlörhängen. När hon talar viftar hon inte med händerna, och hennes röst är så välmodulerad att jag får panik. Skulle man leta efter min motsats 23

Kärleksroman_inlaga.indd 23

2009-06-10 10:13:48

vore det väl hon. Jag är mindre – inte kort, förstås, men absolut inte lång – har svart hår, lägger gärna på hullet och klär mig helst i jeans. När jag pratar viftar jag okontrollerat med händerna och gör gärna grimaser. Många tycker det är charmigt, och det gör jag också i de allra flesta fall. Fast ibland känner jag mest äckel. Jag menar, jag är trettiotre.

Nu var det faktiskt fler på hotellet som hade Levi’s än Max Mara (jag såg etiketten när hon hängde av sig kavajen), och den där korta, snäva kjolen verkade rätt besvärlig när man satt på en hög, rak stol. Jag vill inte att ni ska tro att jag tyckte illa om Louise, för det gjorde jag inte. Snarast blev jag avundsjuk. Jag svalde ner känslan att såna som hon alltid förtryckt såna som jag, tänkte på att hon säkert också var nervös och log mot henne. Louise log tillbaka.

Hon är allmänläkare. Hon måste kunna uppföra sig.

Gurli älskade jag genast. Hon kom som ett yrväder, störtande in sju minuter för sent med ett höganäskrus i handen. Vid närmare beskådande var det inte ett krus, utan en lermodell till en ovanligt knubbig järnåldersgris. ”Jag hörde att du var arkeolog!” ropade Gurli, vänd till Louise. ”Kan du säga om det här är ett riktigt svin?”

Björn riktade in henne mot mig, serverade henne vinet, skötte beställningen, ledde konversationen. Han betraktade Gurli med nästan beundrande blick. Tydligen är hon en ganska känd konstnär – antagligen världsberömd på hela Gotland.

Grisen var fullkomligt bedårande. Inte nog med att den såg ut precis som de små nassar vi haft kring fötterna på Eketorp, den hade dessutom charm. Jag sa det, och Gurli log. Tro inte jag överdriver, men leendet gick verkligen från öra till öra. Hon påminde om min gymnasistprotegé. ”Jag tyckte han kändes rätt!” ropade hon.

Sedan förklarade Björn vad Rotary gick ut på, att vi hade närvaro­ plikt och att det inte bara var en lunchklubb utan också inriktat på välgörenhet.

Louise blev lyrisk över välgörenheten. Jag hade inte trott det om Max Maran (sådana märken är knappast rättvisemärkta), men hon visade sig vara en glödande idealist. Det uppskattade jag. Solidaritet är viktig, oss människor emellan.

24

Kärleksroman_inlaga.indd 24

2009-06-10 10:13:48

”Hur fungerar egentligen Rotarys läkarbank?” frågade hon.

Björn visste förstås allt. Vi nickade och höll med om att man faktiskt borde ge pengar, man borde ha ett fadderbarn och helst hjälpa till med julfirandet för stadens hemlösa (jag hade svårt att tänka mig att problemet var stort i Visby). Själv har jag länge haft för vana att stödja utrotningshotade arter och skänker följaktligen pengar (om jag har några) till Världsnaturfonden, Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska Klassikerförbundet.

Så mycket mer hände inte den där kvällen. Jag åt upp min soppa, kände mig redlöst berusad av vinet och började klättra upp mot Söderport. ”Var bor du?” frågade Louise. ”Strax utanför Söderport”, sa jag, för det har blivit min vanliga beskrivning. Den är nästan sann. Hon bodde ”ovanför domkyrkan”, och Gurli hade hus och ateljé nära torget. Jag märkte hur hon tvekade och funderade på om hon skulle bjuda hem oss, men hon lät bli. Rotary är kanske inte till för att man ska få nya bästisar. Ändå är jag inte ovillig att bli vän med Gurli, fast hon är nästan lika gammal som min mamma. Vi gjorde sällskap ett kvarter uppför Hästgatan, medan Louise försvann åt ett annat håll och mumlade något om familjen. Också hon har man och tre barn.

Nästa gång vi sågs var vi riktiga rotarianer allesammans, och jag hade rotat fram en presentabel kjol och kombinerat den med blus och cardigan. Jag tycker om fickor, det är väl därför jag inte har kjol så ofta. Förmodligen tycker formgivarna att fickor stör linjen.

Och nu var det fredagslunch. ”Östersjöns rotaryklubb sammanträder!”

Det var inte så det började. Först klingade presidenten i sin klocka och släppte fram oss till maten. Det var en sorts blandning mellan skolmatsal och affärslunch. Man hämtade mat själv, men istället för att slåss i kön passade man på att konversera. Vi hade alla våra sympatier inför det amerikanska presidentvalet – alla förstås för demokraterna, men lagom ljumt. Själv lutade jag åt Clinton, men utan att egentligen bry mig. Obama var säkert helt OK. En rad herrar – det var verkligen tjockt med karlar, och många av det slag som kan kallas herrar – slängde sig fram, skakade hand med mig och konstaterade att jag måste vara en av de nya medlem25

Kärleksroman_inlaga.indd 25

2009-06-10 10:13:48

marna. Vissa medlemmar kramades och pussades på kinden. Jag antar att huvudstadens vanor spritt sig, inte att de brukade ligga med varandra. Sedan klingades det igen och vi sammanträdde. Jag kände mig tafatt. Gästerna hälsades välkomna, och så applåderade vi dem. Det var så löjligt att jag knappt kunde hålla mig för skratt, men jag tror inte något syntes.

Idag var det inget föredrag, utan vi tre skickades fram, visades upp för alla och presenterade oss kortfattat. En trist typ berättade allt om Rotary, men jag är rädd att min hörförståelse inte var så bra just då. Längre fram ska vi ha egoföredrag (jag känner mig hemma så fort man slänger till mig lite latin) och berätta mera utförligt om våra liv. Jag pratade mest om grävningar och Ämbetet, men nämnde också barnen – och Maria Montessori. Det där med pedagogiken har blivit något av en fix idé hos mig. ”Var var det du hade barnen?” frågade Louise när vi försökte hitta rätt fack för våra nålar. Eftersom också hon är trebarnsmor antog jag att hon inte undrade om jag var på rymmen från spisen, så jag svarade: ”Flickorna är på Montessoriförskola och lillgrabben hos dagmamma.” ”Hurdant är det med Montessori?” frågade hon, och då gick jag igång. Bättre blev det ju inte av att också Gurli haft sina döttrar på Montessori och hojtade kommentarer hela tiden. Den kvinnan är en naturkraft. Hon kallar sig ”keramiker” för att konstnär låter ”så fjantigt”.

Louise blev överväldigad. Deras båda yngsta är kvar hos dagmamma, trots att de är jämngamla med Helga och Hanna. Fast Louise inte verkar nöjd tycks hon inte alls ha tänkt på att man kan byta. ”Jag tror det finns platser på Montessori”, sa jag. ”Föreståndaren klagade härom dagen på att en familj plötsligt flyttat till Gävle.”

Louise tog upp sin almanacka och skrev upp alla kontaktdetaljer jag kunde komma på. Det är ju bra att man kan vara till nytta.

Konstigt bara att hon inte tänkt på det förr.

26

Kärleksroman_inlaga.indd 26

2009-06-10 10:13:48

Östersjöns rotaryklubb Veckobrev 26 1 februari 2008

Antal medlemmar 58 Närvarande 29 Gäster 5

President Björn Ulfsson inledde med att hälsa alla välkomna. […]

Dagens föredragshållare var vår nya medlem Louise Noreen, som underhållande berättade om sitt liv. Hon är född och uppväxt på Djursholm – vilket hon för säkerhets skull förklarade låg i Stockholm – tillsammans med storebror Fiffe. Efter Djursholms gymnasium studerade hon medicin i Linköping och gav oss nu en god översikt av läkarutbildningens uppbyggnad. På ett studentutbyte lärde hon känna sin man, Peter, som för övrigt är äkta gute och bördig från Lärbro. Hon gjorde AT-tjänstgöring i Motala och skrev sedan en medicine doktorsavhandling om förkylningar hos marsvin, med särskild diskussion av allergiska barn. Louise är gift och har tre barn: Simon (8), Alexis (5) och Alva (3). På fritiden tränar hon gärna, både kondition och styrketräning, och uppskattar friluftsliv, inte minst på familjens sommarställe i Lärbro. Hon är också engagerad i Amnesty och Röda Korset och hoppas när barnen blir större kunna åka ut med Läkare utan gränser. Under den avslutande frågestunden ägnades särskild uppmärksamhet åt förkylningar – ett vanligt bekymmer i denna månad – och i sin summering uppmanade vår president föredragshållaren att istället för det farliga Läkare utan gränser gynna Rotarys läkarbank, som är en avsevärt mindre riskfylld organisation.

27

Kärleksroman_inlaga.indd 27

2009-06-10 10:13:48