9789100122508

Anderson_Denvitava ggen.indd 8

09-08-06 17.05.23

9

Inledande anmärkning

V

id ungefär den tidpunkt när jag redigerat färdigt det manuskript Anton Karlgren sänt mig och som till slut blev romanen Om en ensamstående herre fick jag ett e-mail från en okänd avsändare som uppmanade mig att söka bakom Bonniers Lexikon i skolbiblioteket där jag arbetar. Och där, hur det nu kommit dit eftersom Karlgren sedan mer än ett år varit försvunnen, låg ytterligare ett manuskript av ungefär samma längd som det tidigare. Det var ingen tvekan om att det var Karlgren eller AK, som vi kallade honom, som var upphovsmannen. Det var betitlat Den vita väggen och dess första mening löd: »Han är förläst.« Jag anade att det handlade om Hermann Reiter som AK tidigare skrivit om i några tidningsartiklar. Jag satte mig redan samma kväll och började långsamt och noggrant att läsa igenom manuskriptet.

Hade AK någon på skolan som gick hans ärenden? Eller hade han själv på något hemlighetsfullt sätt gjort ett återbesök? De frågorna kunde ha utgjort början till en längre betraktelse men nyfikenheten på manuskriptet trängde ut dem i periferin.

Jag har under stigande häpnad läst, arbetat och gjort manuskriptet publiceringsfärdigt under ett antal månader. I texterna återkommer flera av personerna ur romanen Breven som jag gav ut för ett antal år sedan. Ja, här namnges till och med sammanställaren av den romanen vilket jag av olika anledningar hemlighöll. Jag skulle för-

Anderson_Denvitava ggen.indd 9

09-08-06 17.05.23

10

stås ha kunnat skriva åtskilliga kommentarer till AK:s manuskript och har, måste jag erkänna, varit starkt frestad att göra så, men det skulle säkert förändra det intill oigenkännlighet. Har man läst Breven och för all del även Om en ensamstående herre ser man förstås kopplingarna och drar de slutsatser man vill. Har man inte gjort det är kommentarerna förmodligen bara i vägen.

Jag vill slutligen tillägga att jag ändrat på följden mellan några av texterna för att uppnå en i mitt tycke större läsbarhet. Vad gäller Anton Karlgren är han fortfarande försvunnen och jag förmodar att han så kommer att förbli.

Anderson_Denvitava ggen.indd 10

09-08-06 17.05.23

11

H

an är förläst. Ett inte ovanligt yttrande från min barndom. Man hörde det oftast från äldre människor men också från skolkamrater som inte lyckades så väl med sina studier. Min morfar använde det förvånande ofta trots att han från sin fattiga barndomsmiljö gjort en lång resa in i böckernas värld. Numera tycks det som så mycket annat försvunnet. Jag undrar om det är inställningen till studier och läsning som har förändrats eller om det helt enkelt fallit i glömska. Förmodligen är det som vanligt en kombination av orsaker. De som sade så förr menade nog oftast något negativt. Det var som om det lästa, när man passerat en viss mängd böcker, vändes inåt och blev en främmande organism som på något sätt tog över och förändrade den förläste i en icke önskvärd riktning. Det fanns något nästan demoniskt i en alltför stor lärdom. I värsta fall kunde förståndet fara sin kos. Den där föreställningen var förstås vanligare i det gamla jordbruks- och industrisamhället än nu i vår sena tid med demokratiserad undervisning. Men trots allt lever det kvar och kanske fanns det korn av sanning och insikt i det. Nu känns det som om jag själv är där. Jag vet inte om jag är förläst i den gamla betydelsen av ordet men jag tror nog att man kan påstå att jag förläst mig och det har medfört vissa konsekvenser. Jag sitter och skriver det här vid stranden av en liten grekisk ö. Inte bortglömd men tillräckligt oansenlig för att ligga vid sidan om de stora

Anderson_Denvitava ggen.indd 11

09-08-06 17.05.24

12

färdvägarna här nere. För att precisera ytterligare: det är i början av nittiotalet, det är varm och skön medelhavssommar och jag sitter i skuggan av en tamarisk just utanför hamnbyn. Vågorna rullar in – the sea is high again today – och bryter mot de fint slipade stenar som glänser i prismats alla färger, till och med smaragdgrönt, till och med, för det fanns en tid när jag trodde att stenar inte kunde vara gröna. I tamariskerna härskar cikadorna. De här träden som så ofta är planterade längs stränderna på de grekiska öarna, ibland med stammarna vitmålade upp till en meters höjd, säkerligen för att harmoniera med de vita husen. Det är i alla fall vad jag alltid inbillat mig. De bryter med sina täta kronor vinden på ett effektivt sätt och skänker behaglig skugga under den varma årstiden.

Tamarisken är ett träd med en enastående förmåga att rota sig. I Chora Sfakion på Kreta finns några gamla exemplar framför hotell Stavris med rötter som lär nå åttio meters djup. Visst kan man känna vördnad inför sådant.

Men det här skall inte handla om tamarisker även om det vore ett gott ämne att ägna sig åt om så bara för att slippa ta itu med det andra, det egentliga ärendet, som jag just nu gärna skjuter framför mig. Saken är den att jag har kört fast, fullständigt och utan återvändo. Jag har kommit till en punkt där jag måste göra ett vägval. Det är något jag inte ser fram emot eftersom tillvaron på den här ön förefaller mig vara allt jag kan önska. Men jag måste, jag ser ingen annan möjlighet. Jag skrev att jag hade förläst mig och det är exakt det som har lett mig till den punkt där jag nu befinner mig. Jag vet helt enkelt inte hur jag skall gå vidare, vilket jag förstås måste. Livet har en pockande förmåga att få oss att göra det, även om vidaregåendet inte sällan är som att gå i osynliga cirklar i vilseskogen, något som brukar klarna först när man kommit ut ur den. Både

Anderson_Denvitava ggen.indd 12

09-08-06 17.05.24

direkta och indirekta orsaker till att jag sitter här har att göra med att jag för ett drygt år sedan fick Hermann Reiters bok Der Betrachter i min hand. Från det ögonblicket eller snarare från det ögonblick då jag läst ut boken går en i princip obruten linje till den punkt där jag nu är. Om det verkligen är en linje är naturligtvis diskutabelt. Det är sådant författare gärna skriver, men jag föredrar ändå att kalla den så. Det mesta är ju ändå en fråga om ordval.

Dessutom är det redan här bäst att tillägga att det sannerligen inte är fråga om en rät linje. Jag skall försöka återge huvuddragen i de händelser som ligger längs den, mellan läsandet av boken då och skrivandet av det här nu och se om det inte finns något jag missat. En avtagsväg jag kanske borde tagit eller någon jag borde låtit bli. Det torde bli en labyrintisk färd men jag föreställer mig att det är så livet är, betydligt mer än vi i allmänhet tror.

13

Mitt namn är Anton Karlgren. Jag nämner det här men finner ingen anledning att vidare upplysa om det. Jag hade många år tidigare kommit till Gotland. Där får berättelsen börja. Det som är innan, min barndom och ungdom, min militärtjänst och mina studier finns där och utgör den fond mot vilken jag lutar mig, men inget av det har relevans för det jag skall berätta, eftersom det i första hand inte handlar om mig själv. Jag hade i åtskilliga år arbetat på en högstadieskola ute på den gotländska landsbygden, där jag undervisade i svenska och so-ämnen. Dessutom undervisade jag några timmar i veckan i filosofi vid gymnasieskolan i Visby. Filosofi var mitt intresse mer än något annat. I ungdomen stötte jag på Schopenhauer och blev bosatt i den filosofiska delen av världen. Jag hyrde en lägenhet i Visby innerstad, en bit upp i Hästgatans sluttning, med utsikt över alla branta tak och havet nedanför

Anderson_Denvitava ggen.indd 13

09-08-06 17.05.24

14

dem. Det var en miljö som översteg alla mina förväntningar. Jag kunde inte önska något mer och blev ofta stående där i fönstret i timmar. Jag trivdes dessutom med mitt arbete. Det var en lugn och fin stämning på skolan i det lilla samhället några mil söder om Visby. Men att sitta vid skrivbordet framför fönstret i min lägenhet med solnedgången över havet utanför var stunder av oöverträffad lycka och tycktes mig vara allt man kunde begära. Jag har fortfarande samma arbete och bostad kvar och fortfarande betraktar jag mitt liv som ett lyckligt sådant. Det har emellertid funnits några år som på alla sätt brutit sig ur det enkla, lite enahanda livet på Gotland. För så stabilt som jag inbillat mig var det inte. I själva verket visade det sig att den tillvaro jag byggt upp hängde på en skör tråd och att det inte behövdes mycket för att det mesta skulle ställas på huvudet. I början av april 1990 fick jag i min hand den bok som skulle komma att förändra mitt liv.

Jag hade vid den tidpunkten ställt in mig på att det ena året skulle avlösa det andra. Undervisning och läsning, skriva en del essäer, uppsatser och recensioner, en och annan paddel- eller segeltur, några få vänner att umgås med, en och annan kvinna som passerade – men på det hela taget ett lugnt och stillsamt liv. Dess vildare varianter låg definitivt bakom mig. Trodde jag i alla fall. Men så var det den där boken. Redan 1983 kom den ut så det var med några års fördröjning jag kunde ta del av den. Visst hade jag läst om den men inte i några svenska tidningar.

Där var det märkligt nog ingen som uppmärksammat den innan jag skrev min första artikel. Ibland var det långt till Sverige från kontinenten. I tyska tidningar stod det däremot en hel del. Jag hade en studentkamrat som sedan några år befann sig i Västtyskland. Han sände mig ett par tidningsartiklar och så småningom även boken. Jag har

Anderson_Denvitava ggen.indd 14

09-08-06 17.05.24

kommit att kalla den vattendelaren i mitt liv. Aldrig hade jag trott att tvåhundra sidor text kunde ha en sådan kraft eller tala så direkt till en. Till och med uppenbarelsen av Schopenhauer i de sena tonåren bleknade. Det var nästan skrämmande för det var som om Reiters text vuxit fram ur mina egna tankar men så överlägset formulerad och intellektuellt skärpt att jag aldrig skulle kunna ha åstadkommit något liknande. Den var skapad i en oefterhärmlig vidunderlighet som det aldrig skulle gå att komma ur om man en gång inträtt i den, eftersom man skulle vara dömd att gå vilse i någon av dess labyrinter och förbli där.

Det var något alldeles nytt i den filosofiska världen, dessa vandringar genom ständigt växlande scenerier i olika medelhavslandskap och det var inte bara jag som tyckte det. Så här börjar den.

15

Kant var det första upplysta rummet i den filosofins boning som öppnades för mig när väl det stora kriget till min gränslösa förvåning var över. Schopenhauer var det andra, ehuru något mindre rummet, men där fanns å andra sidan drivkraften, viljan, motorn till resan genom livet. Vaihinger fanns i det tredje, som just inte besöktes av någon annan, som om det ännu muttrades om den »vite juden«. Men till inget av de båda sistnämnda kunde man komma utan att passera det första. Det fanns till och med en period i början av mina studier när jag inbillade mig att det kantska rummet var både det första och sista tills jag förstod att det måste finnas något innanför det. Där gick jag sedan ut och in i de tre rummen eller kanske skulle jag kalla dem salarna, för det var på något sätt så högtidligt att efter de tidigare årens totala kaos få vistas i något sådant, och där försökte jag förstå och tolka de tavlor och bilder som fanns i de permanenta utställningarna. Men

Anderson_Denvitava ggen.indd 15

09-08-06 17.05.24

16

där var trångt, inte minst i det första rummet samlades många filosofer, i alla fall ville de kalla sig så, och trängdes framför tavlorna. Men om Kant var filosof så tror jag inte att alla i folksamlingen också var det. Det skulle vara som att upphöja en grupp konstkritiker till Rembrandts jämlike. Det fanns till slut ingen riktig horisont att se i något av rummen, varken på bilderna eller genom de fönster som fanns där, allting var skymt av det prat, surr och pladder som tornade upp sig och tog bort all utsikt. Där fanns syntetiska och analytiska satser, apriorier, föreställningar och fiktioner men märkligt ont om fria utsikter.

Jag hade – och det är allt jag vill säga om mitt tidigare liv – lärt mig att utan horisont har livet inget större värde.

Jag fann dock till sist en obskyr avsidesdörr som jag lyckades öppna, sådana går alltid med en viss ansträngning att hitta, och genom den hamnade jag till slut på en ö med fri tillgång till horisonten, i en miljö som också var ett filosofiskt rum fast bara så oändligt mycket större och där ingen skulle komma på tanken att rama in idéerna och hänga dem i små, instängda rum, utan en plats där man lät dem färdas med den uppgående solen varje ny dag och lät dem slipas i det eviga vågsvallet och kanske rentav lät dem speglas i ett glas med skimrande iskallt retsinavin.

Här kunde man inte gå vilse som i den täta tyska skogen av fotnoter, man kunde inte ens finna några att dölja sig bakom, det man kom fram till måste man stå för: i denna geologiskt lättrörliga del av världen blev inga sanningar länge levande eftersom alla påståenden granskades av ett obarmhärtigt avslöjande ljus.

Jag talar alltså om Der Betrachter, Hermann Reiters återkomst som filosof och författare efter sitt mysteriösa försvinnande 1961. Återkomst förresten. Det var väl bara

Anderson_Denvitava ggen.indd 16

09-08-06 17.05.24

delvis sant. Det fanns en bok men någon Reiter syntes inte till. Inte som världen i övrigt kände till i alla fall. Han var fortfarande försvunnen. Jag antar att hans förläggare hade kunskap om hans liv och leverne, men det stannade i så fall där. Fast hans bok, den första på över tjugo år år, fanns. Och vilken bok. Jag hade aldrig läst något liknande. Det är svårt att efteråt peka på vad det var. Jag har läst så mycket i den och i hans nästa bok Der Nomade att de blivit en del av mig. Det var som om de här böckerna drog fram i ljuset sådant som hos mig legat precis under den medvetna ytan. Sådant man i glimtar sett och anat men aldrig i ord kunnat formulera. Och så fanns där ett tonfall av självsäkerhet, trots och egensinne som tilltalade mig särskilt. Jag har utvecklat en vana att nästan bedöma böcker efter deras tonfall. Jag vågar påstå att de här böckerna förändrade mitt liv. Och det skedde under de närmast följande åren. Men redan halvvägs genom den första boken visste jag att jag måste söka upp Reiter. Visste att jag måste träffa den människa som skrivit det här. Jag kan faktiskt inte förklara varför jag kände så vilket kan låta underligt, men det är å andra sidan inte något jag längre funderar över. Kanske fanns i mitt bakhuvud tankar om att han var min tvillingsjäl. Det låter förstås förmätet att skriva men så var det nog. Naturligtvis begrep jag att det var ett svårt, kanske omöjligt företag. Reiter hade uppenbarligen dragit sig undan världen. Han hade säkert sina skäl och skulle förmodligen inte uppskatta en snokande läsare. Fast det var förstås inte så jag såg mig. Jag ansåg mig ha betydligt legitimare ärenden. Vilka de egentligen var kan jag kanske återkomma till.

17

Det här är skissartat bakgrunden till berättelsen om mitt sökande efter Reiter. Det är första gången det blir känt.

Anderson_Denvitava ggen.indd 17

09-08-06 17.05.24

18

Av olika anledningar har jag inte med ett ord yppat något om dessa år. Mina vänner och kolleger vet att jag var ute och reste men hur, var och varför vet de inte. Den historia jag serverade såg betydligt annorlunda ut. Nu har jag alltså kommit hit till denna vackra strand. Det har varit en lång resa, mycket letande, mycket frågande, inte minst många besvikelser, det vill jag inte sticka under stol med.

Efter vad jag vill kalla en lyckosam start har det blivit en betydligt besvärligare fortsättning. Det har blivit tyngre och tyngre. Så mycket var det alltså bevänt med mitt beslut att slå mig till ro. Läsning av en enda bok och jag gav mig ut på en färd som för de flesta måste ha tett sig som ett huvudlöst ivägstörtande. Jag antar att det också var just det, men det fanns ingenting som kunde hålla mig tillbaka. Sanningen att säga var det kanske inte i första hand Reiters tankar och idéer som inspirerade mig även om de var lockande nog. Det var säkert lika mycket själva livsexemplet Reiter – en man som lämnat allt och försvunnit, Gud vet vart. Jag kan inte förneka att det här var en dröm jag också närt. Att få vara utom räckhåll i en värld som krävde en allt intensivare närvaro. Det fanns långt inne i den person som trott han slagit sig till ro med de vackra solnedgångarna i Visby uppenbarligen en nomad, en person som kände en svårdefinierbar längtan när han läste böcker av sådana som Bruce Chatwin eller John Hillaby, en person som hela tiden ville se nya horisonter och kanske inte för horisonternas skull, utan för att det djupt i honom fanns en universell rastlöshet, till vilken orsakerna ligger i sådant som inte avhandlas här. Nu har jag i alla fall beslutat mig för att ställa allt på sin spets. Jag har utan tvekan kommit långt in i en återvändsgränd. Kanske till vägs ände. De spår jag följt och som jag vill redogöra för senare har inte fört mig till målet. Jag tänker snart gå bort

Anderson_Denvitava ggen.indd 18

09-08-06 17.05.24

till det lilla kaféet vid hamnen, den där platsen som finns på alla grekiska öar och från vilken man har full kontroll över det viktigaste. Vilka som kommer eller lämnar ön, vilka som möter vid färjan eller vilka som eventuellt inte gör det. På en liten ö som den här kan man inte komma undan. Man är utan att man ens vet om det genast infångad i ett finmaskigt nät, stämplad, vägd och döpt av dem som tagit till sin uppgift att göra det. De män, inte sällan i en aktningsvärd ålder, som oftast sitter där i bekväm närhet till hamn och landstigningsplats verkar i all sin passiva förnöjdhet veta och ha kontroll över det viktigaste som sker i den här världen. Just på det kaféet var det jag vid ett av de små borden över en kopp kaffe och en ouzo skulle fatta ett definitivt beslut om att antingen fortsätta ett tag till eller omedelbart åka tillbaka till Gotland och försöka återuppta det liv jag lämnat över ett år tidigare.

Men innan jag redogör för det beslutet vill jag berätta om vägen hit. Hur den gestaltat sig, vad jag funnit och vad jag inte funnit. Utan tvekan har jag upplevt mycket och lärt mig mycket även om jag ännu tycks stå lika långt från det mål jag förelagt mig: att finna Hermann Reiter. Men ibland är ett misslyckande mer givande än vad dess motsats skulle vara, bara man kan motivera sig att ta vara på lärdomarna. Fast att påstå det kan ju också vara ett sätt att i någon mån vaddera sig inför ett hårt fall.

19

Tillbaka till den där vårdagen för drygt ett år sedan när jag läst ut Reiters bok. Det är en dag som etsat sig djupt ned i minnesplåten. Det var en tisdag i april, mitt i påsklovet, en dag med högt genomskinligt blekblått aprilljus över den gamla hansestaden. Jag minns att jag tittade på den runda klockan på väggen i vardagsrummet i samma stund jag slog igen boken. Den visade tio över elva och det

Anderson_Denvitava ggen.indd 19

09-08-06 17.05.24

20

var som om jag var beredd att gå fram och stanna pendeln för att inte glömma det här ögonblicket. Men i stället, som om jag kommenderades av en främmande vilja, tog jag på mig jackan, gick S:t Hansgatan bort till sy­ stembolaget vid Stora torget och köpte mig en liten flaska whisky, något jag nog inte gjort under de senaste femton åren. Egentligen tyckte jag inte om whisky med det fanns en viss högtidlighet förknippad med den skotska drycken.

Jag antar att jag också förläst mig på litteratur där män av värld vanligen befäster viktiga beslut med hjälp av denna ädla, bärnstensfärgade dryck – och jag kände att det nu fanns anledning för mig att göra samma sak. När jag gick tillbaka till min lägenhet högt över Hästgatsbacken hörde jag hela vägen från Stora torget hur koltrastarna sjöng som besatta och jag minns att jag samtidigt som jag såg S:t Hans kyrkoruin undrade om det i samma ögonblick, någonstans i världen, fanns några koltrastar som sjöng för Hermann Reiter. Jag har alltid tyckt att koltrastsångens svala toner mellan de tätt liggande stenhusen i Visby innerstad äger en oöverträffad styrka och skönhet.

Två timmar senare hade jag ringt till mina rektorer och förklarat att jag inte kunde återkomma efter påsklovet, att något personligt som jag helst inte ville berätta om hade inträffat och att jag ville ha tjänstledigt under resten av terminen. Jag möttes av oväntad stor förståelse och var plötsligt frikopplad från alla obligatoriska åtaganden. Det kändes nästan ofattbart eftersom det gått så snabbt. Jag hade ett sparat arv som räckte till att hålla mig flytande några år. Det var som om jag trätt in i en helt ny värld, som om livet öppnat sig åt ett alldeles oväntat håll. Men det är väl så det är. Ett antal snabba beslut får oöver­skådliga konsekvenser och bara några timmar tidigare har man ingen aning om vad som skall inträffa.

Anderson_Denvitava ggen.indd 20

09-08-06 17.05.25