sommaren 1995, året efter utgivningen av min roman ”Andrej”, fick jag helt oväntat ett brev från sonsonen till romanens förebild, den för mig obekante Alexander Iljitj Tolstoj i Moskva. Av en besynnerlig slump fann jag det blekgula kuvertet med sina förtryckta linjer och sin förtryckta ryska text, Kuda, Komu och Indeks predprijatija svjazi i adres otpravitelja (det vill säga noggranna anvisningar om vart brevet skulle sändas, till vem, och från vilken avsändare) i den svarta brevlådan nere vid vägen inte bara vår förs ta dag på landet, den trettonde juni, utan också samma dag som ett av de värsta åskvädren någonsin skulle komma att dra fram över trakten. Än så länge var det emellertid en underbar morgon, varm och lätt disig. Humlorna surrade, från ängens hav av hundlokor och blå lupiner steg en mild, söt doft, fåglarna sjöng, och där jag stod och vände och vred på det ovanliga kuvertet – till vänster om linjerna och den kyrilliska skriften fanns förutom två svagt grå, korsade fjädrar som antagligen skulle föreställa gåspennor, en förtryckt bild av det tolstojska familjegodset Jasnaja Poljanas vita huvudbyggnad mot en dekorativ bakgrund av mörkröda höstlöv – kände jag trots den vaga oro som brevet ingav mig en våg av förväntan, lika mycket över denna oväntade, tysta hälsning som över det ovedersägliga faktum att sommaren nu äntligen tagit sin början, och då jag kort därpå, just som solen bröt igenom det tunna molntäcket, lämnade brevlådorna, korsade grusvägen och började gå den gräsbevuxna stigen upp mot vårt hus slog det mig
Hansson_Medettnamn_CS2.indd 9
09-06-09 08.30.09