Lila_hibiskus_inlaga.indd 6
10-04-13 08.46.27
GUDARNA KROSSAS
Palmsรถndagen
Lila_hibiskus_inlaga.indd 7
10-04-13 08.46.27
Lila_hibiskus_inlaga.indd 8
10-04-13 08.46.27
Allt började gå i bitar hemma hos oss när min bror Jaja inte gick till nattvarden och Papa kastade sin tunga mässbok tvärsöver rummet och slog sönder figurinerna i étagèren. Vi hade precis kommit tillbaka från kyrkan. Mama la de färska palmbladen som var fuktiga av vigvatten på matbordet och gick sedan upp på övervåningen för att byta om. Sedan skulle hon knyta ihop palmbladen till slappt hängande kors och sätta upp dem på väggen intill familjefotot i guldramen. Där fick de vara kvar till nästa askonsdag då vi tog med dem till kyrkan och brände dem till aska. Varje år hjälpte Papa, som då var klädd i en fotsid grå skrud likt de andra lekmännen, till med att dela ut askan. Hans kö var den som rörde sig långsammast för han tryckte hårt på varje panna med tummen, som doppats i aska, för att göra ett fulländat kors, och långsamt och betydelsefullt uttalade han varje ord i »till jord skall du åter varda«. Papa satt alltid på första bänk, längst ut vid mittgången, med Mama, Jaja och mig bredvid sig. Han tog emot nattvarden först av alla. De flesta knäböjde inte för att ta emot nattvarden vid marmoraltaret, med den blonda jungfru Maria i naturlig storlek på en sockel strax intill, men det gjorde Papa. Han knep ihop ögonen så hårt att hela ansiktet drogs ihop i en grimas och sedan stack han ut tungan så långt det bara gick. Efteråt lutade han sig tillbaka i kyrkbänken och såg resten av församlingen tåga fram mot altaret med handflatorna sammanpressade framför sig 9
Lila_hibiskus_inlaga.indd 9
10-04-13 08.46.28
som tefat på högkant, precis som fader Benedict lärt dem. Trots att fader Benedict varit sju år i St. Agnes, kallade folk honom fortfarande för »den nye prästen«. Det kanske de inte skulle ha gjort om han inte hade varit vit. Han såg fortfarande ny ut. Färgerna i hans ansikte, som kondenserad mjölk och insidan av en taggannona, hade inte mörknat det minsta av sju nigerianska harmattans skoningslösa hetta. Och hans brittiska näsa var fortfarande lika smal och spetsig som den alltid hade varit, precis samma näsa som hade gjort mig orolig att han inte fick tillräckligt med luft första gången han kom till Enugu. Fader Benedict hade ändrat på en del saker i församlingen, som till exempel att Credo och Kyrie bara skulle läsas på latin; igbo gick inte an. Dessutom skulle det klappas så lite som möjligt i händerna, på det att mässans högtidlighet icke äventyrades. Men offertoriehymner fick sjungas på igbo; han kallade dem infödda sånger, och när han sa »infödda« vreds de snörräta läpparna nedåt så att de formade ett upp och nedvänt U. I sina predikningar brukade fader Benedict hänvisa till påven, Papa och Jesus – i den ordningen. Papa använde han till att illustrera evangelierna. »När vi låter vårt ljus lysa över människorna, är vi en avbild av Kristi intåg«, sa han just den palmsöndagen. »Se på broder Eugene. Han kunde ha valt att göra som andra Stora Män i det här landet efter kuppen och sitta hemma och inte lyfta ett finger, för att vara säker på att regeringen inte skulle hota hans affärer. Men nej, han använde The Standard för att säga sanningen även om det betydde att tidningen förlorade annonsörer. Broder Eugene talade för frihetens sak. Hur många av oss har ställt upp för sanningen? Hur många av oss har varit en avbild av Kristi intåg?« Församlingen sa »ja« eller »Gud välsigne honom« eller »amen«, men inte för högt, så att de inte skulle låta som pingstförsamlingarna som sköt upp som svampar ur jorden; sedan lyssnade de oavlåtligt, tyst. Till och med spädbarnen slutade 10
Lila_hibiskus_inlaga.indd 10
10-04-13 08.46.28
gråta, som om de också lyssnade. Vissa söndagar lyssnade församlingen uppmärksamt även när fader Benedict talade om saker alla redan kände till, som att Papa gav mest av alla i kollekt till Peterspenningen och St. Vincent de Paul. Eller att Papa betalade för lådorna med nattvardsvin, för de nya ugnarna på nunneklostret där de ärevördiga systrarna bakade hostian, för den nya flygeln på St. Agnes Hospital där fader Benedict gav den sista smörjelsen. Och jag satt bredvid Jaja med knäna tätt sammanpressade och försökte se helt oberörd ut, för att inte visa hur stolt jag var, för Papa sa att det var väldigt viktigt att vara blygsam. Papa var också helt uttryckslös i ansiktet när jag tittade på honom, precis som på fotot i den stora artikeln om honom när han hade fått ett pris av Amnesty World för sina insatser för de mänskliga rättigheterna. Det var enda gången han gick med på att bli omskriven i tidningen. Chefredaktören, Ade Coker, hade insisterat på det och sagt att Papa förtjänade det och var på tok för blygsam. Det var Mama som berättade det för Jaja och mig; Papa berättade aldrig sådant för oss. Han behöll sin uttryckslösa uppsyn ända tills fader Benedict avslutade sin predikan, ända tills det var dags att ta nattvarden. När Papa tagit emot nattvarden lutade han sig tillbaka och såg på medan församlingen gick fram till altaret, och efter mässan upplyste han med bekymrad min fader Benedict om någon som uteblivit från nattvarden två söndagar i rad. Så när Papa inte såg Jaja gå fram till altaret den där palmsöndagen när allt förändrades, smällde han den skinninbundna mässboken, med de röda och gröna banden som stack ut, i matbordet när vi kom hem. Bordet var av glas, tjockt glas. Det darrade, liksom palmbladen som låg på det. »Jaja, du gick inte till nattvarden«, sa Papa lågmält, nästan frågande. Jaja stirrade på mässboken på bordet som om det var den han 11
Lila_hibiskus_inlaga.indd 11
10-04-13 08.46.28
vände sig till. »Jag får dålig andedräkt av oblaten.« Jag stirrade på Jaja. Hade någonting gått sönder i huvudet på honom? Papa insisterade jämt på att vi skulle kalla det »hostian« för att »hostia« kommer närmast att fånga essensen, heligheten, i Kristi lekamen. »Oblat« var för världsligt, oblat var som kexen som en av Papas fabriker gjorde – chokladkex, banankex, som folk köpte till sina barn för att bjuda dem på något bättre än skorpor. »Och prästen rör vid min mun varje gång och det gör mig illamående«, sa Jaja. Han visste att jag tittade på honom, att min chockade blick bad honom att tiga still, men han såg inte åt mitt håll. »Det är Vår Herres lekamen.« Papas röst var låg, mycket låg. Hans ansikte såg svullet ut redan innan, helt täckt av varfyllda utslag, men nu verkade det ännu svullnare. »Du får inte sluta ta emot Herrens lekamen. Det är döden, det vet du.« »Då ska jag dö.« Fruktan fick Jajas ögon att bli svarta som tjära, men nu såg han Papa i ögonen. »Då ska jag dö, Papa«. Papa svepte snabbt med blicken över rummet, som om han sökte efter bevis på att något hade rasat ned från det höga taket, något han aldrig hade trott skulle rasa ned. Han plockade upp mässboken och slungade den tvärsöver rummet, mot Jaja. Den missade Jaja fullständigt, men träffade glasétagèren som Mama putsade ideligen. Den krossade översta hyllan och de beigefärgade, fingerstora keramikfigurinerna som föreställde balettdansöser i diverse förvridna ställningar sveptes ned på det hårda golvet, innan den själv landade bland dem. Eller rättare sagt, landade på skärvorna efter dem. Där låg den, en tung mässbok i skinnband som innehöll bibelläsningarna för kyrkoårets alla tre cykler. Jaja rörde sig inte. Papa gungade i sidled. Jag stod vid dörren och såg på dem. Takfläkten snurrade runt, runt, och glödlamporna som var fästade vid den klirrade mot varandra. Då kom 12
Lila_hibiskus_inlaga.indd 12
10-04-13 08.46.28
Mama in, i gummisandaler som lät klafs-klafs mot marmorgolvet. Hon hade bytt om från den paljetterade söndagskjolen och blusen med puffärmar, till en enkel batikrock löst knuten kring midjan, och den vita t-shirten hon bar var och varannan dag. Den var en souvenir från ett retreat hon och Papa varit på; orden GUD ÄR KÄRLEK kravlade fram över de slappa brösten. Hon stirrade på keramikskärvorna på golvet och satte sig på knä och började plocka upp dem med bara händerna. Det enda som bröt tystnaden var surret från takfläkten som skar igenom den stillastående luften. Trots att matsalen var stor och öppnade sig mot ett ännu större vardagsrum, kändes det som om jag skulle kvävas. De vitmenade väggarna med de inramade fotografierna av morfar drogs ihop och började krypa mot mig. Till och med glasbordet rörde sig mot mig. »Nne, ngwa. Gå och byt om«, sa Mama till mig på igbo. Jag spratt till, trots att hon talade lågt och lugnande. I samma andetag, utan att göra någon paus, sa hon till Papa: »Ditt te kallnar«, och till Jaja: »Kom, hjälp mig, biko.« Papa satte sig vid bordet och hällde upp te ur porslinskannan med skära blommor längs kanterna. Jag väntade på att han skulle be Jaja och mig ta en klunk, som han alltid gjorde. En kärleksklunk, kallade han det, för att man delade de små tingen man älskade med de människor man älskade. Ta en kärleksklunk, brukade han säga, och Jaja kom fram först. Sedan höll jag koppen med bägge händerna och förde den mot läpparna. En klunk. Teet var alltid för varmt, brände alltid tungan på mig, och om det hade varit något med mycket peppar i till lunch sved min flådda tunga som eld. Men det spelade ingen roll för när teet brände tungan brände det också in Papas kärlek i mig. Men Papa sa inte: »Ta en kärleksklunk«; han sa ingenting medan jag såg honom lyfta koppen mot munnen. Jaja satte sig på knä bredvid Mama och slätade ut kyrkobladet han höll i handen till en sopskyffel och la en taggig keramikskärva 13
Lila_hibiskus_inlaga.indd 13
10-04-13 08.46.29
på den. »Var försiktig Mama, så du inte skär dig«, sa han. Jag nöp i en av flätorna under min svarta kyrkosjal, för att försäkra mig om att jag inte drömde. Varför uppträdde de så vanligt, Jaja och Mama, som om de inte visste vad som just hade hänt? Och varför drack Papa sitt te så lugnt och stilla, som om Jaja inte nyss hade svarat honom? Långsamt vände jag mig om och gick upp på övervåningen för att ta av mig min röda söndagsklänning. När jag klätt om satte jag mig vid fönstret i mitt rum; cashewträdet var så nära att jag kunde ha sträckt mig ut och plockat ett blad, om det inte hade varit för det silverfärgade moskitnätet. De klockformade, gula frukterna som hängde så lättjefullt drog till sig surrande bin, som dunsade mot nätet. Jag hörde Papa komma upp på övervåningen för sin eftermiddagssiesta. Jag blundade, satt blickstilla och väntade på att höra honom ropa på Jaja, väntade på att höra Jaja gå in till honom. Men efter några långa, tysta minuter öppnade jag ögonen och tryckte pannan mot jalusierna för att titta ut. Gården var så stor att hundra människor kunnat dansa atilogu där, så rymlig att varje dansare kunnat slå sina kullerbyttor och landa på nästa dansares axlar. Gårdsmuren, med strömförande ledningar på krönet, var så hög att jag inte kunde se bilarna som körde förbi på gatan. Det var i början av regntiden och frangipaniträden som planterats utmed muren blommade redan och fyllde gården med sin kväljande söta doft. De knotiga träden skiljdes från infarten av en rad violetta bougainvilleor, klippta lika jämnt och slätt som ett buffébord. Närmare huset sträckte frodiga hibiskusbuskar ut grenarna och rörde vid varandra, som om de bytte kronblad. De lila växterna hade börjat få sömniga knoppar, men det var fortfarande de vanliga röda som hade de flesta blommorna. De verkade blomma så fort, de där röda hibiskusarna, med tanke på hur ofta Mama klippte av dem för att smycka altaret i kyrkan, och alla besökare som plockade dem på väg till sina parkerade bilar. 14
Lila_hibiskus_inlaga.indd 14
10-04-13 08.46.29
För det mesta var det Mamas bönegrupp som plockade blommor; en dam stack in en blomma bakom örat en gång – jag såg det tydligt från fönstret. Men till och med säkerhetspolisen, två män i svarta kavajer som kom för ett tag sedan, ryckte av hibiskusar när de gav sig av. De kom i en pickup med den federala regeringens skyltar och parkerade alldeles intill hibiskusbuskarna. De stannade inte länge. Senare sa Jaja att de kommit för att muta Papa. Han hade hört dem säga att bilen var full av dollar. Jag var inte säker på om Jaja hade hört rätt. Men till och med nu tänkte jag på det ibland. Jag såg framför mig hur bilen var full av buntar med utländska pengar och undrade om de lagt pengarna i en massa kartonger eller i en enda stor kartong, lika stor som den kylskåpet kommit i. Jag satt fortfarande vid fönstret när Mama kom in till mig. Varje söndag före lunch, när hon bett Sisi ta lite mer palmolja i soppan och lite mindre curry i kokosriset, medan Papa tog sin siesta, flätade hon mitt hår. Hon satt i en fåtölj vid köksdörren och jag satt på golvet och vilade huvudet mellan hennes lår. Fast köket var luftigt, eftersom fönstren alltid stod öppna, lyckades mitt hår alltid suga till sig kryddofterna och efteråt, när jag höll upp en fläta mot näsan, luktade den egusisoppa, utazi, curry. Men idag kom inte Mama in med kassen full av kammar och håroljor och bad mig följa med ned. I stället sa hon: »Maten är klar, nne.« Jag hade tänkt säga att jag är ledsen att Papa slog sönder dina figuriner, men orden som kom ur munnen på mig var: »Jag är ledsen att dina figuriner gick sönder, Mama.« Hon nickade kort, så skakade hon på huvudet för att visa att figurinerna inte betydde något. Men det gjorde de. För många år sedan, innan jag förstod, undrade jag alltid varför hon polerade dem varje gång jag hörde ljuden från deras rum, det lät som något dunkades mot dörren. Hennes gummisandaler gav aldrig ett ljud ifrån sig i trappan, men jag visste att hon gick 15
Lila_hibiskus_inlaga.indd 15
10-04-13 08.46.29
ned till bottenvåningen när jag hörde att dörren till matsalen öppnades. Då gick jag ned och såg henne stå vid étagèren med en kökshandduk doppad i tvållöddrigt vatten. Hon ägnade minst en kvart åt varje balettdansande figurin. Hon hade aldrig tårar på kinderna. Senaste gången, för bara två veckor sedan, när hennes igenmurade öga fortfarande var blåsvart som en övermogen avokado, hade hon precis satt dem på plats efter att ha polerat dem. »Jag ska fläta ditt hår efter maten«, sa hon och vände sig om för att gå. »Ja, Mama.« Jag följde henne nedför trapporna. Hon haltade lätt, som om det ena benet var kortare än det andra, och det fick henne att verka ännu mindre än hon var. Trappan svängde sig elegant i ett S och jag var halvvägs nere när jag såg Jaja stå i hallen. Vanligtvis gick han upp på sitt rum för att läsa före lunch, men idag hade han inte kommit upp; han hade varit med Mama och Sisi i köket hela tiden. »Ke kwanu?« frågade jag, fast jag behövde inte fråga hur han mådde, det räckte att se på honom. Hans sjuttonåriga ansikte hade fått fåror; de löpte i sicksack över pannan och i varje fåra hade en mörk anspänning krupit in. Jag tog hans hand och kramade den precis när vi skulle gå in i matsalen. Papa och Mama satt redan till bords, Papa tvättade händerna i vattenfatet Sisi höll fram åt honom. Han väntade tills Jaja och jag hade satt oss mittemot honom och började be bordsbön. I tjugo minuter bad han Gud välsigna maten. Efteråt mässade han jungfru Maria-litanian med flera olika benämningar, medan vi svarade: »Be för oss.« Hans älsklingsbenämning var: »Vår fru, det nigerianska folkets sköld.« Han hade själv hittat på den. Om folk bara använde den varje dag, sa han till oss, skulle Nigeria inte stappla fram som en fullvuxen karl på ett litet barns spinkiga ben. Det var fufu och onugbusoppa till lunch. Fufun var slät och 16
Lila_hibiskus_inlaga.indd 16
10-04-13 08.46.30
fluffig. Sisi var bra på att laga den; hon stötte jamsen energiskt, medan hon droppade vatten i morteln och sög in kinderna i takt med mortelstötens bomp-bomp-bomp. Soppan var tjock, full med bitar av kokt nötkött och torkad fisk och mörkgröna onugbublad. Vi åt under tystnad. Jag rullade fufun i små kulor med fingrarna och doppade dem i soppan, såg till att skopa upp fiskbitar och så stoppade jag dem i munnen. Soppan var säkert god, men jag kände ingen smak, jag kunde inte känna smaken. Tungan kändes som papper. »Kan någon skicka saltet«, sa Papa. Vi sträckte oss efter saltet allihop på en gång. Jaja och jag tog i saltkaret av kristall, mina fingrar nuddade lätt vid hans, så släppte han taget. Jag räckte det till Papa. Tystnaden blev nu ännu längre. »De kom med cashewjuicen i eftermiddags. Den smakar gott. Den kommer säkert att sälja bra«, sa Mama till slut. »Be flickan ta in den«, sa Papa. Mama tryckte på ringklockan som hängde över bordet i en genomskinlig ledning fäst i taket och Sisi kom in. »Ja, frun?« »Hämta två av flaskorna de kom med från fabriken.« »Ja, frun.« Jag önskade att Sisi hade sagt »Vilka flaskor då, frun?« eller »Var står de, frun?« Vad som helst för att hon och Mama skulle fortsätta prata och skyla över Jajas nervösa rörelser när han rullade kulor av sin fufu. Sisi kom strax tillbaka och ställde ned flaskorna bredvid Papa. De hade samma urblekta etiketter som allt annat Papas fabriker tillverkade – kexen och vaniljbullarna och läskflaskorna och bananchipsen. Papa hällde upp den gula juicen till alla. Jag sträckte mig snabbt efter glaset och tog en klunk. Det smakade vattnigt. Men jag ville verka ivrig; om jag pratade om hur gott den smakade skulle Papa kanske glömma att han inte hade bestraffat Jaja ännu. 17
Lila_hibiskus_inlaga.indd 17
10-04-13 08.46.30
»Den är jättegod, Papa«, sa jag. Papa spolade den runt i munnen med uppblåsta kinder. »Jo, jo.« »Den smakar som färska cashewfrukter«, sa Mama. Säg något, snälla, hade jag lust att säga till Jaja. Han borde säga något, för att bidra, för att lyckönska Papa till hans nya produkt. Det gjorde vi varje gång en anställd vid någon av fabrikerna kom med ett smakprov till oss. »Precis som vitt vin«, tillade Mama. Hon var nervös, det såg jag på henne – inte bara för att färska cashewfrukter inte smakade ett dugg som vitt vin, utan också för att hon talade med mycket lägre röst än vanligt. »Vitt vin«, sa Mama igen och blundade för att känna smaken bättre. »Fruktigt vitt vin.« »Ja«, sa jag. En fufukula gled mellan fingrarna på mig och ned i soppan. Papa satt och stirrade stint på Jaja. »Jaja, har du inte druckit med oss, gbo? Har du inte mål i mun?« frågade han på igbo. Ett dåligt tecken. Han talade nästan aldrig igbo och även om Jaja och jag talade igbo med Mama här hemma, tyckte han inte om att vi gjorde det ute bland folk. Ute bland folk måste vi låta civiliserade, sa han; vi måste tala engelska. Papas syster, faster Ifeoma, sa en gång att Papa var för mycket kolonialprodukt. Hon sa det med ett milt, förlåtande tonfall, som om det inte var Papas fel, som om man pratade om någon svårt malariasjuk som yrade. »Har du ingenting att säga, gbo, Jaja?« frågade Papa en gång till. »Mba, det har jag inte«, svarade Jaja. »Va?« Nu grumlade en mörk skugga Papas ögon, en skugga som hade funnits i Jajas ögon innan. Rädsla. Den hade lämnat Jajas ögon och trängt in i Papas. »Jag har ingenting att säga«, sa Jaja. »Saften är så god ... «, började Mama säga. 18
Lila_hibiskus_inlaga.indd 18
10-04-13 08.46.30
Jaja sköt tillbaka stolen. »Tack för maten, Herre. Tack för maten, Papa. Tack, Mama.« Jag vände mig om och stirrade på honom. Han tackade åtminstone riktigt för maten, som vi alltid gjorde efter en måltid. Men han gjorde också något vi aldrig gjorde: han gick från bordet innan Papa läst bönen efter måltiden. »Jaja!« sa Papa. Skuggan växte, slukade Papas ögonvitor. Jaja var på väg ut med tallriken. Papa gjorde en ansats att resa sig men sjönk tillbaka i stolen. Hans kinder hängde ned som på en bulldogg. Jag tog mitt glas och glodde på saften, vattnigt gul som urin. Jag hällde i mig alltihop, i en enda klunk. Jag visste inte vad jag annars skulle göra. Det hade aldrig hänt förut i hela mitt liv, aldrig. Gårdsmuren skulle störta samman, det var jag säker på, och mosa frangipaniträden. Himlen skulle falla ned. De persiska mattorna på det blanka, skinande marmorgolvet skulle krympa. Något skulle hända. Men det enda som hände var att jag satte juicen i halsen. Jag hostade så att hela kroppen skakade. Papa och Mama störtade fram. Papa dunkade mig i ryggen medan Mama masserade mina axlar och sa: »O zugo. Sluta hosta.« Jag låg till sängs hela den kvällen och åt inte middag med familjen. Jag fick hosta och mina kinder brann mot handryggen. I huvudet kastade tusentals monster lyra, men inte med en boll, utan med en brun mässbok i skinnband. Papa kom in i mitt rum; madrassen gav efter när han satte sig och strök mig över kinderna och frågade om det var något annat jag ville ha. Mama höll redan på att laga ofe nsala till mig. Jag sa nej och vi satt tysta och höll varandra i handen en lång stund. Papa andades alltid bullrigt men nu flåsade han som om han tappat andan och jag undrade vad han tänkte, om han kanske sprang inne i huvudet, flydde från något. Jag tittade inte på honom, för jag ville inte se utslagen som bredde ut sig över hela ansiktet på honom, så tätt 19
Lila_hibiskus_inlaga.indd 19
10-04-13 08.46.30
och jämnt utspridda att huden såg uppsvälld ut. En liten stund senare kom Mama upp med ofe nsala till mig, men soppan som doftade så gott gjorde mig bara illamående. Efter att jag hade kräkts på toaletten, frågade jag Mama var Jaja höll hus. Han hade inte varit inne hos mig sedan efter lunch. »På sitt rum. Han kom inte ned till middag.« Hon satt och strök mig över flätorna; hon tyckte om att göra det, följa hur hårstråna löpte varandra till mötes från varsin ände av hårbottnen och höll varandra på plats. Hon skulle vänta till nästa vecka med att fläta mig. Jag hade för tjockt hår, det drog alltid ihop sig i en tät knut direkt efter att hon dragit en kam igenom det. Att försöka kamma det nu skulle göra monstren som redan fanns i huvudet rasande. »Ska du skaffa nya figuriner?« frågade jag. Jag kände lukten av talkdeodoranten från hennes armhålor. Hennes bruna ansikte, fulländat bortsett från det nya taggiga ärret i pannan, var uttryckslöst. »Kpa«, sa hon, »jag kommer inte att skaffa nya.« Kanske hade Mama insett att hon inte skulle behöva figurinerna längre; att när Papa kastade mässboken mot Jaja, var det inte bara figurinerna som rasat samman, utan allt. Jag insåg det inte förrän nu, tillät mig först nu att tänka det. Efter att Mama gått låg jag kvar i sängen och lät tankarna rota igenom det förflutna, alla år när Jaja och Mama och jag talade mer med våra andar än med ord. Ända tills Nsukka. Nsukka satte igång allt; faster Ifeomas lilla trädgård framför verandan till hennes lägenhet i Nsukka hade börjat häva tystnaden. För mig blev Jajas trots nu som faster Ifeomas experimentella, lila hibiskus; sällsynt, med en doft av frihet, ett annat slags frihet än den folkmassorna på Government Square ropade ut efter kuppen medan de viftade med gröna blad. En frihet att vara, att göra. Men mina minnen började inte i Nsukka. De började tidigare, när trädgårdens alla hibiskusar var knallröda. 20
Lila_hibiskus_inlaga.indd 20
10-04-13 08.46.31