9789100123871

OĚˆsterlund_Ordet och FaĚˆrgerna.indd 8

10-02-22 16.21.05

Blev

OĚˆsterlund_Ordet och FaĚˆrgerna.indd 9

10-02-22 16.21.05

OĚˆsterlund_Ordet och FaĚˆrgerna.indd 10

10-02-22 16.21.05

Det började med snö Det var snö Jag var inte snö Jag var i snö

Snön var vit Kall Och fuktig Snön var tyst Snön var vit Kall Och fuktig Snön var tyst Det var jag Och det var snön Jag var inte vit Jag var inte kall Jag var inte fuktig Det var jag Och det var snön 11

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 11

10-02-22 16.21.05

Snön var tyst Och jag var tyst Jag vände mig om Det var snö Snön var vit Snön var utsträckt Jag tittade upp Det var himmel Himlen var blå Himlen var utsträckt Det var jag Och jag stod i snön Snön var vit Kall Och fuktig Det var jag Och det var snön Jag var inte vit Jag var inte kall Jag var inte fuktig Det var jag Och det var snön Snön var tyst Och jag var tyst Snön var ljus Himlen var ljus 12

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 12

10-02-22 16.21.05

Och ljuset var utsträckt Och jag var inte rädd Snön var vit Kall Och fuktig Snön var vit Jag var inte vit Jag var skär Det var tyst Tystnaden var inte vit Tystnaden var inte kall Tystnaden var inte fuktig Tystnaden var tyst Tystnaden var alldeles tyst Snön var tyst Snön var alldeles tyst Jag var tyst Jag var alldeles tyst Det var jag Och det var snön Snön var vit Kall Och fuktig Jag var inte snö Mina händer var inte snö De var inte vita De var inte kalla De var inte fuktiga 13

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 13

10-02-22 16.21.05

Jag var tyst Jag hade ordet Jag öppnade munnen Jag sa ordet Jag var inte tyst Jag sa ordet Snö Det var ordet jag sa Snö Det var ordet jag sa Och det blev ordet Jag sa ordet Jag var inte tyst Jag sa ordet Snö Det blev inte snö Det var redan snö Det blev ordet snö Och jag trodde på det

Jag sa ordet Snö Jag sa ordet Jag hade rösten Den var inte tyst Den var inte vit Den var inte kall Den var inte fuktig Rösten var röst Jag blev inte rösten Jag hade rösten 14

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 14

10-02-22 16.21.05

Och jag trodde på det Snön var fortfarande tyst Jag var inte tyst Jag sa ordet Det blev motsatsen till tyst Det blev ljud Ljudet blev ljud Och ljuset var fortfarande ljust Jag ville ord Jag öppnade munnen Jag sa ord Jag var inte tyst Jag sa ord Det blev ord Det blev inte snö Det blev inte himmel Det blev ord Snön var fortfarande vit Snön var inte ord Snön var snö Snön var vit Kall Och fuktig Snön var tyst Jag var inte tyst Orden var inte tysta Orden blev motsatsen till tyst Orden blev ljud 15

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 15

10-02-22 16.21.06

Ljuden blev ljud Och snön var fortfarande tyst Och ljuset var fortfarande ljust Jag vände mig om Det såg likadant ut som tidigare Det var snö Det var utsträckt snö Snön var vit Kall Och fuktig Jag stod i snö Jag var inte tyst Snön var fortfarande tyst Snön var alldeles tyst Snön var vit Snön var ljus Men ljuset var inte längre lika ljust Ljuset var matt Jag visste inte om det var ljus Jag visste inte Jag trodde inte ens att jag visste Jag visste att snön var vit Jag visste att snön var kall Jag visste att snön var fuktig Det var ljus Men det var ett annat ljus Ljuset var matt Kanske var det mörker Jag ville inte mörker Jag ville ljus 16

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 16

10-02-22 16.21.06

Jag vände mig om Det såg likadant ut som tidigare Det var snö Det var utsträckt snö Snön var vit Kall Och fuktig Snön var ljus Men det var ett annat ljus Ljuset var matt Jag stod i snö Jag var inte kall Jag var inte matt Jag visste inte längre om det var ljus Jag sa snö Jag menade snö Det var snö Snön var fortfarande vit Men det vita var matt Jag vände mig om Det såg likadant ut som tidigare Men det vita var matt Det såg likadant ut som tidigare Men det vita var matt Jag vände mig om Det vita var matt Men jag var inte matt Jag vände mig om Jag var inte matt Jag vände mig om Det såg likadant ut som tidigare

17

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 17

10-02-22 16.21.06

Jag vände mig om Det såg antagligen likadant ut som tidigare Jag vände mig om Jag tror att det vita var matt Jag vände mig om Jag var inte matt Jag vände mig om Jag stod i snö Jag vände mig inte om Jag stod i snö Jag vände mig inte om Jag var inte matt Jag var inte vit Jag var inte kall Jag stod i snö Ljuset var inte längre lika ljust Ljuset var matt Snön var fortfarande tyst Men det var inte samma tystnad Snön var fortfarande vit Men det var inte samma vita Snön var fortfarande ljus Men det var inte samma ljus Och jag var lite fuktig Ljuset var inte längre lika ljust Ljuset var matt Ljuset var inte längre lika ljust Ljuset blev mörker Jag såg att ljuset blev mörker Jag kunde fortfarande se mina händer 18

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 18

10-02-22 16.21.06

Jag kunde fortfarande se att mina händer var skära Jag kunde fortfarande se snön Jag kunde fortfarande se att snön var vit Jag kunde fortfarande se att snön var snö Jag såg för att jag fortfarande kunde se Jag såg att jag inte var snö Jag var inte vit Jag var skär Jag var inte kall Jag var het Het och lite fuktig Jag var inte snö Jag var inte ordet snö Men jag kunde säga snö Jag kunde öppna munnen Jag kunde säga snö Och det blev ordet snö Och jag trodde på det Ljuset var inte längre lika ljust Ljuset blev mörker Jag såg att ljuset inte längre var ljus Ljuset blev mörker Snön var inte längre vit Snön var inte längre ljus Snön blev mörker Ljuset var inte längre ljus Ljuset blev mörker Och mörkret blev mörkt Och mörkret blev så mörkt att det blev svart Jag kunde inte längre se om snön var vit Jag kunde inte längre se om snön var snö 19

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 19

10-02-22 16.21.06

Jag kunde inte längre se om mina händer var händer Jag kunde inte längre se om mina händer var skära Jag vände mig om Det var inte längre ljus Det var svart Stod jag i snö Eller stod jag i svärta Jag vände mig om Det var inte längre ljus Det var svart Det var tyst Jag var inte tyst Jag sa ljus Och jag menade ljus Jag sa ljus Jag ville ljus Det blev inte ljus Ordet blev inte ljus Ordet blev ord Jag vände mig om Det var inte längre ljus Det var svart Det var alldeles svart Jag kunde inte längre se mina händer Jag kunde inte längre se om mina händer var skära Jag kunde inte längre se om mina händer var händer Det var svart Jag stod i svärta Kanske var det snö Kanske var det svärta 20

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 20

10-02-22 16.21.06

Kanske var det svärta och inget annat än svärta Det var tyst Det var alldeles tyst Jag stod i svärta Det var tyst Det var alldeles tyst Tystnaden var mörk Tystnaden var svart Jag stod i svärta Tystnaden var mörk Tystnaden var svart Och jag stod i svärta Jag sa ljus Och jag menade ljus Ordet blev ord Men det blev inte ljus Ordet blev inte ljus Ordet blev ord Jag blev rädd Jag var rädd Det var inte ordet rädsla Det var rädsla Jag var rädd Jag var alldeles rädd Rädslan var tyst Den var inte vit Den var inte kall Men den var fuktig Den var mörk Den var inte svart Den var mörk 21

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 21

10-02-22 16.21.06

Det var svart Och det var ögon Det var svart Och det var många ögon Det var svart Och det var många ögon Det var många ögon i det svarta Det var inte ord Det var ögon Jag såg dem Det var ögon De var inte vita De var gula Kanske var de kalla Kanske var de fuktiga Ögonen såg Och jag såg Ögonen såg mig Och jag såg ögonen Det var svart Och det var gula ögon i det svarta Det var svart Och det var jag Det var svart Och det var gula ögon i det svarta Det var svart Och det var tyst Det var alldeles tyst Tystnaden var mörk Tystnaden var svart Och jag var tyst

22

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 22

10-02-22 16.21.06

Jag ville säga ljus Jag ville ljus Jag ville ord Jag ville ljud Det blev inte ljud Det blev inte ord Det blev tystnad Det var tystnad Jag visste inte vart jag skulle titta Vart jag än såg var det svart Svart och gula ögon Det var svart Och det var gula ögon i det svarta Det var svart Och det var tyst Det var alldeles tyst Det svarta var tyst Jag var tyst Och de gula ögonen var tysta Det var svart Och jag kunde inte längre se mina händer Jag kunde inte längre se om mina händer var händer Det var svart Och det var gula ögon i det svarta Ögonen såg mig De var gula De var inte ord De var ögon Jag kunde inte längre se mina händer Men jag kunde se de gula ögonen 23

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 23

10-02-22 16.21.06

Och de gula ögonen var gula Och de gula ögonen var i det svarta Tystnaden var mörk Tystnaden var svart Och jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag kunde inte längre säga ordet Tystnaden var mörk Tystnaden var svart Och jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag kunde inte längre säga ordet Det var svart Och det var gula ögon i det svarta Jag visste inget annat än det Jag visste inget annat än det Det var svart Och det var gula ögon i det svarta Det var gula ögon i det svarta Och jag stod i svärta Jag stod i svärta Jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag kunde inte längre säga ordet Jag stod i svärta Och jag kunde inte längre säga ordet Det var svart Jag kunde inte längre se mina händer Det var svart Och det var gula ögon i det svarta Jag visste inget annat än det 24

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 24

10-02-22 16.21.06

Svärta Svärta och gula ögonen i det svarta De gula ögonen öppnade sina käftar Det sken av kött Jag såg Jag såg skenet av kött Jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag var tyst Och käftarna var tysta De var alldeles tysta Det sken av kött vart jag än såg Det sken av kött Deras öppnade käftar sken av kött Jag såg skenet av kött Skenet var inte ord Skenet blev inte ord Skenet var sken Skenet var kött Köttet blev ljus i det svarta Jag var inte ljus Jag var tyst Jag var alldeles tyst Och käftarna var tysta Jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag kunde inte ett enda ord Jag var tyst Jag var alldeles tyst Och käftarna var tysta 25

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 25

10-02-22 16.21.06

De var alldeles tysta De var alldeles nära Var jag förlorad Var jag Jag var fortfarande tyst Var jag förlorad Var jag Jag var fortfarande tyst Och käftarna var tysta Var jag förlorad Var jag Jag var fortfarande tyst Var jag förlorad Var jag Jag var fortfarande tyst Och käftarna var tysta De var alldeles tysta De var alldeles nära Jag ville ordet Det blev inte ordet Hade jag kunnat säga ljus Hade jag kunnat säga snö Hade jag kunnat säga att snön var vit Hade jag kunnat säga att snön var kall Hade jag kunnat säga att snön var fuktig Hade jag kunnat säga att snön var tyst Jag var tyst Och käftarna var tysta De var alldeles tysta Var jag förlorad Var jag 26

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 26

10-02-22 16.21.06

Jag var fortfarande tyst Jag var alldeles tyst Och käftarna var tysta Var jag förlorad Var jag Jag var fortfarande tyst Käftarna var tysta De var alldeles tysta Jag ville ord Det blev inte ord Var jag förlorad Var jag Var jag verkligen det Jag var fortfarande tyst Var jag fortfarande skär Jag var tyst Och käftarna var tysta De var alldeles tysta De var alldeles nära Jag var tyst Rädslan var tyst Den var inte vit Den var inte kall Men den var fuktig Den var mörk Den var inte svart Den var mörk Jag var tyst Jag var alldeles tyst Var jag förlorad Var jag 27

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 27

10-02-22 16.21.06

Var jag verkligen det Käftarna var tysta Och jag var tyst Jag var alldeles tyst Käftarna var tysta Käftarna var alldeles tysta Tänderna sken av ljus Jag såg in i ögonen Och tänderna sken av ljus Jag såg in i ögonen Och tänderna sken av ljus Tänderna sken av ljus Och jag tog emot Jag tog emot Jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag tog emot Hel och hållen tog jag emot Och jag trodde på det Tänderna var vassa Och tungorna var fuktiga Tänderna var i min nacke Tänderna var i min nacke Tänderna var i min nacke Och tungorna var fuktiga Tänderna var vassa Och smärtan var inte vit Smärtan var inte kall Smärtan var fuktig Jag tog emot 28

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 28

10-02-22 16.21.06

Smärtan var fuktig Jag tog emot Jag såg svart Och gula ögon Jag tog emot Hel och hållen tog jag emot Smärtan var inte vit Smärtan var inte kall Smärtan var fuktig Jag var het Het och lite fuktig Jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag tog emot Var jag förlorad Var jag Var jag verkligen det Jag tog emot Hel och hållen tog jag emot Och jag trodde på det Jag tog emot Hel och hållen tog jag emot Jag var tyst Jag var alldeles tyst Tänderna var vassa Smärtan var het Tänderna var vassa Och smärtan var het Jag såg svart Och gula ögon Jag såg svart 29

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 29

10-02-22 16.21.06

Och gula ögon Jag tog emot Hel och hållen tog jag emot Och jag trodde på det Jag var tyst Jag var alldeles tyst Jag såg svart Och gula ögon Jag såg svart Och gula ögon Jag såg svart Och gula ögon Jag var tyst Jag var alldeles tyst Var jag förlorad Var jag Var jag Var jag verkligen det Jag tog emot Tänderna var vassa Tungorna var fuktiga Jag tog emot Tänderna var vassa Och smärtan var het Jag tog emot Hel och hållen tog jag emot Och jag trodde på det Jag trodde på det Och tänderna släppte 30

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 30

10-02-22 16.21.06

Det var svart Det var inget annat än svart Det var tyst Det var alldeles tyst Jag var tyst Jag var alldeles tyst Det var svart Det var alldeles svart Jag såg svärta Inget annat än svärta såg jag Var jag förlorad Var jag Var jag verkligen det Det var tyst Det var alldeles tyst Jag var tyst Jag var alldeles tyst Var det över Var det Var det verkligen det Det var tyst Det var alldeles tyst 31

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 31

10-02-22 16.21.06

Jag var tyst Jag var alldeles tyst Men jag hade ordet Och jag stod i svärta Det var svart Det var alldeles svart Kanske var det snö Kanske var det himmel Jag var inte kall Jag var utsträckt Kanske var jag förlorad Kanske var jag fullkomlig Det var tyst Det var alldeles tyst Jag var tyst Jag var alldeles tyst Kanske var jag fullkomlig Kanske var jag fullkomlig Jag såg svärta Inget annat än svärta såg jag Sådan var natten

32

Österlund_Ordet och Färgerna.indd 32

10-02-22 16.21.06