9789100123925

chimamanda ngozi adichie

det där som nästan kväver dig noveller Översättning av Ragnar Strömberg

albert bonniers förlag

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 3

10-12-07 13.18.16

Av Chimamanda Ngozi Adichie har tidigare utgivits: En halv gul sol 2007 Lila hibiskus 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012392-5 Originalets titel: The Thing Around Your Neck Copyright © Chimamanda Ngozi Adichie 2009 All rights reserved ScandBookAB, Falun 2011

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 4

10-12-07 13.18.16

Till Ivara

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 5

10-12-07 13.18.16

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 6

10-12-07 13.18.16

innehåll

Cell Ett 9 Imitationer 28 En privat angelägenhet 49 Spöken 63 Måndag i förra veckan 81 Jumping Monkey Hill 103 Det där som nästan kväver dig 123 Den amerikanska ambassaden 136 Skälvningen 151 Äktenskapsarrangörerna 176 Imorgon är för långt borta 196 Den hårdnackade historikern 207

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 7

10-12-07 13.18.16

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 8

10-12-07 13.18.16

cell ett

Första gången det var inbrott hos oss var det grannen, Osita, som klättrade in genom matsalsfönstret och stal teven, videon och Purple Rain- och Thriller-videorna pappa haft med sig från Amerika. Andra gången var det min bror Nnamabia som fejkade ett inbrott och stal mammas smycken. Det var en söndag det hände. Mamma och pappa hade åkt till vår hemstad Mbaise för att hälsa på farfar och farmor, så Nnamabia och jag åkte till mässan själva. Han körde mammas gröna Peugeot 504. Vi satt bredvid varandra i kyrkan, som vi alltid gjorde, men utan att puffa på varandra och fnissa åt någons fula hatt eller trådslitna kaftan, för Nnamabia försvann utan ett ord efter omkring tio minuter. Han kom tillbaka precis innan prästen sa: ”Mässan är slut. Gå i frid.” Jag blev lite sur. Jag trodde att han hade stuckit för att röka och träffa någon tjej, eftersom han för en gångs skull hade bilen för sig själv, men han kunde ju åtminstone ha talat om vart han skulle. Vi åkte hem under tystnad och när han parkerat på den långa uppfarten hemma stannade jag till för att plocka några ixorablommor medan Nnamabia låste upp 9

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 9

10-12-07 13.18.16

cell ett

ytterdörren. När jag kom in såg jag honom stå blickstilla mitt i vardagsrummet. ”Vi har haft inbrott!” sa han på engelska.

Det tog en stund för mig att förstå, att ta in det uppochnervända rummet. Redan då tyckte jag det var något teatraliskt över hur lådorna vräkts ut, som om den som gjort det ville göra intryck på dem som upptäckte det. Eller kanske var det bara att jag kände min bror så väl. Senare, när mina föräldrar kom hem och grannarna började strömma in för att säga ndo och knäppa med fingrarna och rycka uppgivet på axlarna, satt jag ensam på mitt rum och insåg vad den där kväljande känslan i maggropen betydde: det var Nnamabia som gjort det, jag visste det. Pappa visste det också. Han påpekade att fönsterjalusierna öppnats från insidan och inte från utsidan (Nnamabia var egentligen mycket smartare än så, kanske hade han haft bråttom att komma tillbaka till kyrkan innan mässan var över), och att tjuven visste precis var mammas smycken fanns – i vänstra hörnet av hennes stora metallkoffert. Nnamabia stirrade på pappa med dramatisk, sårad blick och sa: ”Jag vet att jag vållat er fruktansvärd smärta genom åren, men jag skulle aldrig kränka ert förtroende på det här sättet.” Han sa det på engelska och använde onödiga ord som ”fruktansvärd smärta” och ”kränka”, som han alltid gjorde när han försvarade sig. Så gick han ut genom bakdörren och kom inte hem den natten. Eller natten efter. Inte natten efter heller. Han kom hem två veckor senare, utmärglad och stank av öl, grät och bad om förlåtelse och sa att han hade pantsatt smyckena hos hausaköpmännen i Enugu och gjort slut på alla pengarna. ”Hur mycket gav de dig för mitt guld?” frågade mamma. Och när han talade om det för henne tog hon sig om huvudet med bägge händerna och skrek: ”Åh! Åh! Chi m egbuo m! Min Gud 10

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 10

10-12-07 13.18.16

cell ett

har dödat mig!” Det var som om hon tyckte att han åtminstone kunde ha sett till att få ett bra pris. Jag ville smälla till henne.

Pappa bad Nnamabia att skriva en redogörelse: hur han hade sålt smyckena, vad han använt pengarna till och tillsammans med vem han gjort slut på dem. Jag trodde inte att Nnamabia skulle berätta sanningen och det trodde nog inte pappa heller, men han tyckte om redogörelser, min pappa universitetslektorn, han tyckte om att få saker och ting skriftligt och prydligt dokumenterade. Dessutom var Nnamabia sjutton, med ett välansat skägg. Han befann sig i det där glappet mellan gymnasiet och universitetet och var för gammal för att få ett kok stryk. Vad annat kunde pappa ha gjort? När Nnamabia skrivit redogörelsen arkiverade pappa den i stålskåpet i arbetsrummet där han förvarade våra skoluppsatser och betyg. ”Att han kunde såra sin mor på det här sättet”, muttrade pappa, det var det sista han sa.

Men Nnamabia var egentligen inte ute efter att såra henne.

Han gjorde det för att mammas smycken var det enda av värde som fanns i huset; de var i massivt guld, samlade genom ett helt liv. Han gjorde det också för att söner till andra universitetslärare gjorde det. På den tiden var det högsäsong för stölder på vårt fridfulla campus i Nsukka. Pojkar som vuxit upp med att se på Sesame Street, läsa Enid Blyton, äta cornflakes till frukost och gå på de universitetsanställdas skola i stiligt blankputsade bruna sandaler, klippte nu upp myggnäten på grannarnas fönster, bröt upp jalusierna och klättrade in för att stjäla teveapparater och videobandspelare. Vi kände tjuvarna. Nsukkas campus var ett så litet ställe – husen låg sida vid sida utmed gator kantade av träd, bara åtskilda av låga häckar – att vi inte kunde undgå att veta vilka det var som stal. Men när deras föräldrar träffade varandra i kyrkan eller personalföreningen eller på fakultetsmöten 11

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 11

10-12-07 13.18.16

cell ett

fortsatte de likafullt att jämra sig över slödder från stan som kom till deras heliga campus för att stjäla.

Pojkarna som stal var de populäraste. Om kvällarna körde de omkring i sina föräldrars bilar, sköt tillbaka sätena och sträckte fram armarna för att nå ratten. Osita, grannen som stal vår teve bara några veckor före incidenten med Nnamabia, var smidig och snygg på ett lite svårmodigt sätt och rörde sig med kattlik grace. Hans skjortor var alltid nystrukna; jag brukade kika över häcken och se honom och blunda och föreställa mig att han kom gående mot mig, att han kom för att kräva mig som sin.

Han la aldrig märke till mig. När han stal från oss, gick inte mina föräldrar hem till professor Ebube och bad honom säga till sonen att han skulle återlämna våra saker. De sa offentligt att det var slödder från stan. Men de visste att det var Osita. Osita var två år äldre än Nnamabia; de flesta av pojkarna som gjorde inbrott var lite äldre än Nnamabia och det kanske var därför som Nnamabia inte gjorde inbrott i någon annans hus. Kanske kände han sig inte gammal nog, duktig nog, för något större än mammas smycken.

Nnamabia såg precis ut som mamma, samma honungsfärgade hud, stora ögon och en generös, perfekt formad mun. När mamma tog med oss till marknaden, ropade försäljarna ”Hallå!

Varför har frun slösat all sin ljusa hud på pojken och låtit flickan vara så mörk? Vad ska en pojke till med all den skönheten?”

Och mamma skrattade som om hon okynnigt och förtjust tog på sig ansvaret för Nnamabias vackra drag. När han var elva och krossade ett fönster i sitt klassrum med en sten, gav mamma honom pengar för att ersätta det och sa inget till pappa. När han gick i sjuan och tappade bort några biblioteksböcker, sa mamma till klassföreståndarinnan att det var vår boy som stulit dem. När han, i åttan, gick hemifrån tidigt varje morgon för att 12

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 12

10-12-07 13.18.16

cell ett

hinna till katekestimmen och det visade sig att han aldrig varit där och därför inte kunde ta emot nattvarden, sa hon till de andra föräldrarna att han haft malaria på förhörsdagen. När han tog pappas bilnyckel och tryckte ner den i en tvål som pappa hittade innan Nnamabia hann ta med den till en låssmed, sa hon något svävande om att han bara experimenterade och att det inte betydde någonting alls. När han stal tentamensfrågor i arbetsrummet och sålde dem till pappas studenter, skällde hon på honom men sa sen till pappa att Nnamabia trots allt var sexton och borde få lite mer fickpengar.

Jag vet inte om Nnamabia kände samvetskval över att ha stulit hennes smycken. Jag kunde inte alltid se på min brors behagfulla, leende ansikte vad han verkligen kände. Och vi talade aldrig om det. Trots att mammas systrar skickade sina guldörhängen till henne, trots att hon köpte en guldlänk med berlocker på avbetalning av mrs Mozie, den tjusiga damen som importerade guld från Italien, och började köra hem till mrs Mozie en gång i månaden med amorteringarna, talade vi aldrig om det sen den dagen, om att Nnamabia stulit hennes smycken. Det var som om vi genom att inte låtsas om att Nnamabia gjort det han hade gjort, gav honom chansen att börja om på nytt. Kanske hade stölden aldrig mer nämnts med ett ord om Nnamabia inte blivit gripen tre år senare, under sitt tredje år på universitetet, och satts i häkte på polisstationen.

På den tiden härjade gängen på vårt fridfulla campus i Nsukka. Överallt på universitetet fanns stora plakat där det stod SÄG NEJ TILL GÄNGEN. Black Axe, Buccaneers och Pirates var de mest kända. De kan en gång i tiden ha varit harmlösa brödraskap men de hade utvecklats till vad som nu kallades ”gäng”; artonåringar som till fulländning behärskade den svassande gångstilen i amerikanska rapvideor, som genomgick hemliga 13

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 13

10-12-07 13.18.16

cell ett

och mystiska invigningsriter som ibland slutade med att en eller ett par av dem låg döda kvar på Odim Hill. Trohetseder under tortyr, skjutvapen och yxor hade blivit vardagsmat.

Krig mellan gängen var vardagsmat: en kille kollade in en tjej som visade sig vara flickvän till ledaren för Black Axe, deras Capone, och lite senare fick samma kille, på väg till kiosken för att köpa cigaretter, en kniv i låret och visade sig då vara en Buccaneer, varpå några av hans gängbröder gick in på ett ölhak och sköt närmaste Black Axe-medlem i axeln. Dagen efter blev en Buccaneer skjuten i matsalen, den livlösa kroppen föll över soppskålarna av aluminium och samma kväll höggs en annan Black Axe-kille ihjäl på sitt rum i Boys’ Quarters, i en lektors tjänarbostad; CD-spelaren helt översköljd med blod. Det var meningslöst. Det var så abnormt att det snabbt blev normalt.

Flickor höll sig inne på sina rum efter föreläsningar och lärarna började skälva bara en fluga surrade för högt, folk var rädda.

Så man kallade in polisen. De jagade fram över campus i sina skrangliga blå Peugeot 505:or, med rostiga gevär som stack ut genom bilfönstren, och blängde hotfullt mot studenterna.

Nnamabia kom skrattande hem från föreläsningarna. Han tyckte att polisen måste skärpa sig; alla visste att gängen hade modernare skjutvapen.

Mina föräldrar betraktade Nnamabias leende ansikte med tyst oro och jag visste att de också undrade om han var med i ett gäng. Ibland trodde jag att han var det. Gängmedlemmar var populära och Nnamabia var väldigt populär – pojkarna ropade hans smeknamn – ”The Funk!” – efter honom och skakade hand med honom varje gång han gick förbi, och flickorna, särskilt de populära Big Chicks, kramade honom lite väl länge när de hejade på honom. Han gick på alla fester, både de mesiga på campus och de vilda i stan, och han var den sortens casanova 14

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 14

10-12-07 13.18.16

cell ett

som också var grabb bland grabbar, typen som röker ett paket Rothmans om dagen och ryktas kunna göra slut på en hel kartong Star-öl på raken. Andra gånger trodde jag att han inte var med i något gäng, just för att han var så populär; det var mer hans stil att vara vän med alla i de olika gängen och inte vara ovän med någon. Dessutom var jag inte säker på att min bror hade vad som nu krävdes – mod eller osäkerhet – för att upptas i ett gäng. Enda gången jag frågade honom om han var med i ett gäng, såg han förvånat på mig under sina långa, täta ögonfransar, som om jag borde veta bättre än att fråga, och sa: ”Naturligtvis inte.” Jag trodde honom. Pappa trodde också på honom. Men det gjorde ingen större skillnad att vi trodde honom, för han var redan arresterad och anklagad för att vara med i ett gäng. Han sa det – ”Naturligtvis inte” – första gången vi besökte honom i häktet på polisstationen.

Detta var vad som hänt. Det var en kvalmig måndag, vid universitetsporten låg fyra gängmedlemmar i bakhåll för en lärare som körde en röd Mercedes. De tryckte en pistol mot hennes huvud, drog ut henne ur bilen och körde den till Tekniska fakulteten, där de sköt tre pojkar som kom ut från en föreläsning. Klockan var tolv. Jag var på en föreläsning precis intill och när vi hörde de skarpa smällarna var vår föreläsare den förste att rusa ut. Vi hörde höga skrik och plötsligt myllrade trapporna av studenter som inte visste åt vilket håll de skulle springa. På gräsmattan utanför låg tre döda kroppar. Den röda Mercedesen hade kört iväg med tjutande däck. Många studenter packade sina väskor i flygande fläng och okada-chaufförerna krävde dubbel taxa för att köra dem till bussterminalen.

Rektorn lät kungöra att alla kvällslektioner var inställda och att alla måste vara inomhus efter klockan nio på kvällen. Jag 15

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 15

10-12-07 13.18.16

cell ett

förstod inte vitsen med det eftersom dödsskjutningen ägt rum mitt på ljusan dag, och kanske förstod Nnamabia inte heller det, för han var inte hemma klockan nio och kom sen inte hem den natten. Jag antog att han hade sovit över hos någon kompis; han sov ju ändå inte alltid hemma. Nästa morgon kom en säkerhetsvakt hem till oss och berättade för mina föräldrar att Nnamabia hade gripits på en bar tillsammans med några gängmedlemmar och förts bort i en polispiket. Mamma skrek: ”Ekwuzikwana! Säg inte detta!” Pappa tackade lugnt mannen.

Han körde oss till polisstationen inne i stan. En konstapel som satt och tuggade på en smutsig pennhatt sa: ”Menar ni de där gängtyperna som greps igår kväll? De har förts till Enugu!

Mycket allvarligt fall! Vi måste sätta stopp för det här gäng­ eländet en gång för alla!”

Vi satte oss i bilen igen och ny fruktan slog klorna i oss alla.

Nsukka – vårt sömniga, inskränkta campus och den ännu sömnigare, ännu mer inskränkta staden – var hanterligt; pappa kände säkert polischefen. Men Enugu var okänt territorium, delstatens huvudstad. Här fanns nigerianska arméns motoriserade division och polishögkvarteret och trafikvakter i tungt trafikerade gatukorsningar. Det var här polisen kunde göra det de var beryktade för när de var pressade att leverera resultat: döda folk.

Polisstationen i Enugu låg i ett stort inhägnat område fullt av byggnader; vid infarten fanns ett berg med dammiga bilvrak, alldeles intill en skylt där det stod POLISMÄSTARENS KONTOR. Pappa körde mot den rektangulära bungalowen i andra ändan av gårdsplanen. Mamma mutade de båda polismännen bakom skrivbordet med pengar, jollofris och kött, allt nerstoppat i en svart plastpåse och de lät Nnamabia komma ut från cellen och sitta tillsammans med oss på en bänk under ett 16

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 16

10-12-07 13.18.16

cell ett

stort paraplyträd. Ingen frågade varför han inte kommit hem den natten, fast han visste att utegångsförbud införts. Ingen sa att det var orimligt av poliserna att klampa in på en bar och arrestera alla pojkar som var där och tog sig ett glas, och bartendern också. I stället lyssnade vi på Nnamabia som satt grensle på en träbänk och pratade med en mattermos med ris och kyckling framför sig. Hans ögon lyste av förväntan: en entertainer som just ska börja uppträda. ”Om vi styrde Nigeria som den här cellen”, sa han, ”skulle vi inte ha några problem i det här landet. Allt är så välorganiserat.

I vår cell är det en chef som kallas General Abacha och hans närmaste man som bestämmer. När man kommer in måste man ge dem pengar. Om inte, ligger man illa till.” ”Och hade du några pengar, då?” frågade mamma.

Nnamabia log, hans ansikte var ännu vackrare med det nya insektsbettet i pannan som såg ut som en tonårsfinne, och sa på igbo att han stoppat upp pengar i ändan precis efter han hade arresterats på baren. Han visste att poliserna skulle ta pengarna om han inte gömde dem och han visste att han skulle behöva dem för att köpa sig ro i cellen. Han satte tänderna i en kycklingklubba och slog över till engelska. ”General Abacha blev imponerad av hur jag gömt pengarna. Jag är medgörlig mot honom. Jag lovprisar honom hela tiden. När de beordrade alla oss nykomlingar att hålla för öronen och hoppa groda medan de sjöng, lät han mig slippa efter tio minuter. De andra var tvungna att hålla på nästan en halvtimma.”

Mamma slog armarna om sig själv, som om hon frös. Pappa sa ingenting, bara iakttog Nnamabia uppmärksamt. Och jag såg honom framför mig, min medgörlige bror, som rullar hundranairasedlar till cigarettunna rör och sen smyger ner handen i byxorna för att plågsamt peta in dem i sig själv.

17

Adichie_Det där som nästan kväver dig.indd 17

10-12-07 13.18.16