9789100123949

Innehållsförteckning

Författarens tack 13 En anmärkning om språkbruk 15 Inledning 17

1. Från Buczacz till Warszawa 35 2. Borochovs lärjunge 47 3. Historia för folket 73 4. Att organisera samhället 123 5. En grupp kamrater 187 6. De polska judarnas olika röster 263 7. Spår av liv och död 281 8. Jobspost 349 9. En historikers sista uppdrag 405

Bilaga A. Riktlinjer för en studie av förhållandet

mellan polacker och judar 471 Bilaga B. Riktlinjer för en studie av Warszawagettot 475 Bilaga C. Riktlinjer för en studie av judiska shtetlekh 479

Noter 483 Bibliografi i urval 571 Ordförklaringar och begrepp 585 Personregister 589

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 9

09-11-27 10.18.05

Det judiska bostadsområdet enligt det tyska dekretet från 7.8.1940 Gettots gränser 16.11.1940 (dagen då gettot upprättades) Gränsändringar mellan februari och april 1941 Gettots gränser 22.7.1942 (början av massdeportationen) Gettots område 19.4.1943 (på upprorets första dag) Gettots portar Överfart Viktiga offentliga institutioner Platser där strider ägde rum under upproret i januari 1943 De judiska krigarnas ställningar och bunkrar under upproret i april och maj 1943 Kyrka Järnväg

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 10

09-11-27 10.18.06

Warszawagettot 1940–1943 meter

Viktiga offentliga institutioner

Judiska rådet (Judenrat) Ordningstjänsten (den judiska polisen) Det judiska fängelset (Gęsiowka) Pawiakfängelset Domstolar Arbetskraftsavdelningen Postkontoret Provianteringsavdelningen Kontoret för att bekämpa ocker och svartabörsaffärer Berson- och Baumansjukhuset Czystesjukhuset Stora synagogan Nozyksynagogan Moriahsynagogan ŻTOS CENTOS TOZ ORT TOPOROL Centret för yrkesutbildning Barnhem (direktör: Janusz Korczak) Oyneg Shabes-arkivet Deportationscenter Umschlagplatz

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 11

09-11-27 10.18.07

Kassow_Vem ska skriva vaĚŠr historia_TRYCKFARDIG.indd 12

09-11-27 10.18.07

Författarens tack

Många personer hjälpte mig med detta skrämmande och svåra projekt.

David Roskies uppmuntrade mig att börja på denna bok och jag lärde mig mycket av de samtal vi hade och av kommentarer till tidigare versioner av manuskriptet. Havi Ben Sasson tog sig vänligt tid och delade med sig av sina gedigna kunskaper om ämnet, och läste en äldre version av manuskriptet. Jag är djupt tacksam mot Josephine Woll, Robert Shapiro, Justin Cammy, Berel Lang, Greta Slobin, Mark Slobin, Lisa Kassow, Lisa Grant, May Pleskow, Susan Pennybacker, Natalia Aleksiun, Ronald Spencer och Kathleen Kete för deras noggranna genomläsning av detta verk och för deras viktiga förslag, och mot Raya Cohen, Joanna Michlic, Ben Nathans, Michael Steinlauf, Nancy Sherman, Aaron Lansky och Ronald Kiener för deras kommentarer till mina artiklar och utkast. Jag uppskattar de givande samtal som jag hade med Gunnar Stephen Paulsson om brevväxlingen mellan Ringelblum och Berman, och fruktbara diskussioner med Israel Gutman, Dani Blatman och Alvin Rosenfeld.

Jag vill tacka dekanerna Miller Brown och Steve Peterson för det finansiella stöd som jag fick av Trinity College, och Gigi St. Peter, historiska institutionens administratör vid Trinity, och Mary Curry, bibliotekarien som ansvarar för fjärrlån, för deras hängivna arbete. Ewa Wolynska vid Central Connecticut State University hjälpte mig att tyda många polska handskrivna dokument. Jag är mycket tacksam mot Michlean Amir, arkivarie vid United States Holocaust Memorial Museum, mot hela personalen på Yad Vashem-arkivet i Jerusalem, och mot de anställda på Gettokämparnas museum i Beit Lohamei Ha-getaot. Jag står i tacksamhetsskuld till Eleonora Bergman vid Judiska historiska institutet i Warszawa som hjälpte mig med min forskning där, och som läste mitt verk och gav mig ovärderliga förslag.

Jag tackar också Jan Jagielski vid Judiska historiska institutet och Elana Weiser vid Yad Vashem för deras hjälp med att tillgängliggöra fotografiska reproduktioner från deras samlingar. Medan jag arbetade i Polen visade dr Författarens tack 13

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 13

09-11-27 10.18.07

Feliks Tych, Judiska historiska institutets direktör, vänlighet mot mig, och även professor Monika Garbowska vid Marie Curie-universitetet i Lublin var tillmötesgående. Alan Schiffman donerade pengar till en forskningsfond vid Trinity College, vilket i hög grad underlättade min forskning. Jag är också tacksam mot personalen vid yivo-arkiven och -biblioteket, bland annat Fruma Mohrer, Marek Webb, Leo Greenbaum, Aviva Astrinsky och Yeihaya Metal.

Jag uttrycker min erkänsla för det finansiella stöd som jag fick av International Research and Exchanges Board (irex).

Jag uppskattar och vill uttrycka min erkänsla för Ruta Sakowskas auktoritativa arbete; jag har lärt mig mycket om Ringelblum av hennes verk.

Jag står i tacksamhetsskuld till min redaktör Janet Rabinowitch på Indiana University Press för hennes tålamod och uppmuntran, och till Miki Bird, Jen Maceyko och Rita Bernhard.

Till sist, ett varmt tack till min älskade hustru Lisa och till mina underbara döttrar Miri och Serena, som alltid påminner mig om vad som är viktigast i livet.

14 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 14

09-11-27 10.18.07

En anmärkning om språkbruk

Det är inte lätt att bestämma hur man ska stava namnen på städer som Warszawa, Lodz, Lwów, Vilna eller Kraków. I de mångetniska trakterna i östra Europa, där den politiska överhögheten förändrades titt som tätt fram till slutet av andra världskriget, var städerna ofta kända under olika namn. Den en gång polska staden Lwów var den österrikisk-tyska Lemberg och den ukrainska L’viv. Judarna, som utgjorde en stor andel av stadens invånare, använde vanligtvis namnet på jiddisch, Lemberik eller Lemberg, särskilt när staden tillhörde Österrike-Ungern. Vilna erbjuder ännu större svårigheter. Vilna, som både polackerna (Wilno), litauerna (Vilnius) och vitryssarna (Vil’na) gjorde anspråk på, bytte härskare sju gånger bara mellan åren 1915 och 1922! Judarna i Vilna som anspråkslöst trodde att de bodde i Yerushalyim d’Lite, Litauens Jerusalem, kallade Vilna vid dess namn på jiddisch, Vilne.

På polska stavas Lodz Łódź. Poznan, Posen på tyska, stavas Poznań.

Krakow stavas Kraków.

På svenska kommer följande namn att användas: Warszawa, Lodz, Kraków, Lwów och Vilna. Vi kommer att använda diakritiska tecken i namn på mindre städer.

En anmärkning om språkbruk 15

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 15

09-11-27 10.18.07

Kassow_Vem ska skriva vaĚŠr historia_TRYCKFARDIG.indd 16

09-11-27 10.18.07

Inledning

Den 18 september 1946. Efter flera veckor av förberedelser och planering hade man äntligen börjat gräva under spillrorna av huset på Nowolipki­ gatan 68 i ruinerna av det tidigare Warszawagettot. Man letade efter det nergrävda Oyneg Shabes-arkivet. Det var ingen lätt uppgift. I Warszawa­ gettot hade Oyneg Shabes – under ledning av historikern Emanuel Ringelblum – bestått av dussintals män och kvinnor som dokumenterade och återgav judarnas liv under den nazistiska ockupationen.1 Men detta hemliga ”heliga sällskap”, som Ringelblum kallade Oyneg Shabes, gick samma öde till mötes som Warszawajudarna.

Endast några få av Ringelblums medarbetare i Oyneg Shabes överlevde kriget. Journalisten och författaren Rachel Auerbach var en av dem. En annan var Hersh Wasser, som hade varit sällskapets sekreterare, och hans fru Bluma. Wasser själv hade klarat sig med snäv marginal. År 1943 hoppade han ut från ett tåg som var på väg till Treblinka. År 1944 upptäckte tyskarna hans gömställe i norra Warszawa och dödade tre av hans vänner i en kort, intensiv eldstrid. Men ännu en gång kom Wasser och hans hustru undan med livet i behåll. Om Wasser inte hade lett sökandet är det osannolikt att arkivet skulle ha hittats.

Grävarna förflyttade sig försiktigt. Det var ett långsamt och farligt arbete.

Området där Warszawagettot en gång hade funnits var nu helt ödelagt.

Auerbach jämförde de noggranna ansträngningarna att lokalisera gatan och byggnaden med en ”arkeologisk expedition”.2 Judar och polacker arbetade sida vid sida. De grävde djupa tunnlar under bråten, byggde lufttrummor och stack in långa metallsonder mellan stenarna och teglen. Och sedan stötte en sond mot något fast: en blecklåda som var täckt av lera och hårt ombunden med snören – och därefter nio till.

Den där septemberdagen var Rachel Auerbach i Lodz. I många veckor hade hon oroat sig för arkivets öde. Under ett av hennes sista möten med Emanuel Ringelblum i Warszawagettot berättade historikern med lugn Inledning 17

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 17

09-11-27 10.18.07

tillförsikt för henne att hans kamrater hade gömt ”legenden”, som han kallade den,3 och att den var säker ”för eld och vatten”. Oberoende av vad som hände med dem skulle eftervärlden delges det sista kapitlet om de polska judarna och tyskarnas brott.

Men det som Ringelblum var mest rädd för var att ingen skulle överleva och berätta historien, och att omvärlden aldrig skulle få reda på något om arkivet. Bara sex dagar innan tyskarna upptäckte hans gömställe skickade Ringelblum ett brev till sin nära vän, Adolf Berman, och bad honom att meddela YIVO – Jewish Scientific Institute (Jiddischvetenskapliga institutet) – i New York var arkivet fanns.4 ”Om ingen av oss överlever, låt åtminstone det finnas kvar.”5 Nu undrade Auerbach om allt hade varit förgäves. Fanns arkivet verkligen där? Kanske hade det brunnit upp under gettoupproret. Plundrare, som letade efter pengar eller guld, hade kanske stött på de värdefulla dokumenten och förstört dem.

Plötsligt fick hon dock en känsla av att idag skulle vara den stora dagen.

Hon steg på ett tåg till Warszawa och när hon kom fram sprang hon från järnvägsstationen till Judiska historiska institutet på Siennagatan. Väl framme fick hon syn på institutets entusiastiska medarbetare – de hade hittat arkivet!

Euforin i början, erinrade sig Auerbach, avlöstes emellertid snart av ängslan och missmod. Man såg att det fanns vatten i lådorna, som täcktes av ett tjockt lager grönaktigt mögel. Skulle något vara läsbart? Experter från polska bibliotek och museer ingrep för att visa Judiska historiska institutets personal hur man skulle packa upp materialet och torka papperet. Till slut öppnade man den första lådan. Auerbach och Wasser tittade på varandra.

Lådan innehöll de karakteristiska anteckningsböcker som Eliyahu Gutkowski, en av Oyneg Shabes sekreterare, hade delat ut i Warszawagettot för att man skulle nedteckna berättelser och rapporter i dem.6 En annan låda innehöll ett gripande budskap – testamenten som hade skrivits av dem som grävt ner det värdefulla hemliga lagret av dokument i källaren på Nowolipkigatan 68. Före kriget hade byggnaden fungerat som en Ber Borochov-skola, en sekulär jiddischspråkig grundskola som var uppkallad efter hjälten från Linke* Poalei Zion (LPZ), Ringelblums politiska parti. Efter det att massdeportationerna till Treblinka inleddes, den 22 juli * Vänster. [Ö.a.]

18 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 18

09-11-27 10.18.07

1942, bad Ringelblum och Wasser rektorn för skolan, Israel Lichtenstein, att gräva ner arkivet.7 Lichtenstein hade haft ansvaret för Oyneg Shabes ”tekniska avdelning”.

Sedan organisationen grundades var det bara han som visste var uppsatserna och dokumenten fanns. Ringelblum hade varit noga med att se till att om han eller andra ledare för arkivet råkade i händerna på tyskarna, skulle hemligheten bevaras.

Lichtenstein rekryterade två unga medlemmar av rörelsen, David Graber och Nahum Grzywacz, som skulle hjälpa honom. Medan de arbetade och kämpade mot tiden – vem visste när mördarna skulle dyka upp? – skrev de ner sina sista budskap till kommande generationer. Detta är vad Graber, som var nitton år gammal, ville att världen skulle minnas: Det som vi inte kunde ropa och skrika inför världen grävde vi ner i marken … Jag vill uppleva ögonblicket när den stora skatten grävs upp och skriker sanningen till världen. Så att världen kan få reda på allt. Så att de som inte genomlevde det kan vara glada, och vi kan känna oss som veteraner med medaljer på bröstet. Vi skulle bli framtidens fäder, lärare och pedagoger …

Men nej, vi får säkert inte uppleva det, och därför skriver jag mitt testamente. Må skatten falla i goda händer, må den bevaras till bättre tider, må den varsko och underrätta världen om vad som hände … på 1900-talet …

Vi kan dö i frid nu. Vi har fullgjort vårt uppdrag. Må historien bekräfta vårt vittnesbörd.8

Nästa dag, den 3 augusti 1942, skrev Graber ett postskriptum i all hast: Granngatan belägrad. Vi arbetar alla febrilt. Stämningen spänd, vi förbereder oss på det värsta. Vi skyndar oss. Troligtvis kommer vi att gräva ner det sista snart. Kamrat Lichtenstein ängslig. Grzywacz lite rädd. Jag själv likgiltig. I mitt undermedvetna en känsla av att jag ska komma undan alla svårigheter. Bra dag. Vi måste bara lyckas gräva ner [lådorna]. Ja, inte ens nu glömmer vi det. Arbetar in i det sista.

Måndagen den 3 augusti, kl. 16.

Israel Lichtensteins testamente vittnade om hans stolthet över ett väl utfört arbete. Han var säker på att han hade gömt arkivet väl; bara Wasser skulle Inledning 19

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 19

09-11-27 10.18.08

veta var man kunde hitta det. ”Jag ber inte om något tack, om något minnesmärke, om något beröm”, skrev Lichtenstein. ”Jag vill bara bli ihågkommen.” Och sedan kom Lichtenstein att tänka på sin hustru, den begåvade konstnären Gele Sekstein,9 och sin tjugo månader gamla dotter, Margalit.

Jag önskar att min hustru, Gele Sekstein, blir ihågkommen. Under krigsåren har hon arbetat med barn, som pedagog och lärare, har gjort scenbilder, kostymer för barnens teater … Vi förbereder oss båda för att möta och ta emot döden.

Jag önskar att min lilla dotter blir ihågkommen. Margalit är tjugo månader gammal idag. Hon har lärt sig jiddisch och talar det perfekt. Vid nio månaders ålder började hon tala jiddisch tydligt. När det gäller intelligens kan hon mäta sig med barn som är tre eller fyra år gamla. Jag skryter inte.

De som har vittnat om det och talat om det för mig är personalen som undervisar i skolan på Nowolipkigatan 68 – dr Pola Folman, fru Blit Herzlich, fru Zagan och andra. Jag sörjer inte över mitt eget eller min hustrus liv. Jag tycker bara synd om den här lilla rara och talangfulla flickan. Hon förtjänar också att bli ihågkommen.

Alla dessa vittnesbörd innehöll även korta självbiografiska skisser. När de var en hårsmån från döden och grävde ner blecklådorna den där varma sommarnatten, efterlämnade Israel Lichtenstein, hans hustru, Gele Sekstein, och de två unga männen som hjälpte dem sina individuella markörer, gripande påminnelser om deras personliga liv och intressen. Gele Sekstein skrev: ”Min far var skomakare. De barn han fick med sin första hustru är inte respektabla, de hör hemma i den undre världen. Min mor, däremot, kom från en ansedd släkt – familjen Landau. På grund av en deformitet – hennes ena hand var förlamad – var hon tvungen att gifta sig med min far. Hon hade inget gott liv och dog ung.” Den artonårige Nahum Grzywacz ville påminna dem som hittade arkivet om att han inte kunde avsluta sin utbildning eftersom hans familj var fattig. Medan han skrev sitt testamente fick han plötsligt reda på att tyskarna hade spärrat av hans föräldrars hus. ”Jag ska springa till mina föräldrar och se efter om de mår bra. Jag vet inte vad som kommer att hända med mig. Kom ihåg, jag heter Nahum Grzywacz”10 (understruket i originalet).

20 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 20

09-11-27 10.18.08

Dessa testamenten som skrevs i sista minuten – med deras gripande kombination av personliga och gemensamma angelägenheter – ger viktiga inblickar i hela Oyneg Shabes-projektet. Tydligen fann Lichtenstein, Grzywacz och Graber tröst och mening i övertygelsen om att de fullföljde ett ytterst viktigt nationellt uppdrag. Men en del av detta uppdrag var att påminna kommande generationer om att de var enskilda individer. Förståelse och minne måste vara inriktade inte bara på den kollektiva katastrofen utan också på de individer vars liv tyskarna snart skulle utsläcka. Dessutom hade dessa människor, i likhet med många andra polska judar, en stark känsla av politiskt och intellektuellt engagemang. Grzywacz, Graber och Lichtenstein hade varit medlemmar i samma vänsterorienterade politiska parti, och Gele Sekstein hade använt sina konstnärliga anlag i kampen för en sekulär utbildning på jiddisch och ett bättre liv för fattiga judiska barn. Om man vill förstå och uppskatta Oyneg Shabes-arkivet får man inte glömma att det växte fram ur denna kultur av engagemang och delaktighet.

Gele Sekstein, Israel Lichtenstein och deras lilla dotter dog inte den där veckan. Tack vare ett välkonstruerat gömställe i samma hus där Lichtenstein gömde arkivet fick de nio månaders frist. Ett brev som fanns kvar i arkivet visar hur Sekstein envist kämpade för att hålla sig vid liv. Den 22 september 1942 skickade hon ett brev till ”Hershel”, en av de judiska direktörerna för Bernhard Hallmans tyska träförädlingsföretag i gettot. Sekstein bad om ett värdefullt ”nummer”, ett papper som bevisade att hon arbetade i en verkstad. Kanske skulle det kunna rädda henne och hennes älskade barn undan nästa razzia. Sekstein påminde Hershel om att hon före kriget hade varit en välkänd konstnär som till och med hade fått ekonomiskt stöd av det polska utbildningsministeriet för sin verksamhet. Och bara ett år tidigare hade hennes arbete med barnen i gettot blivit erkänt av Adam Czerniakow, ordförande för Judiska rådet (Judenrat), den administrativa församling som tyskarna krävde att judarna skulle bilda i varje getto.

Jag tror att jag nu är den sista överlevande judiska målaren … och kanske en av de mycket få judiska skapande konstnärer [författare, målare] som finns kvar.

I framtiden borde det judiska folket inte enbart utgöras av skräddare, snickare och skomakare, tycker jag. Det bör också finnas skapande konstnärer och kulturpersonligheter. Därför är det viktigt att rädda den judiske Inledning 21

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 21

09-11-27 10.18.08

konstnären så att han (efter kriget) kan hjälpa till att återuppbygga det judiska folket med hjälp av pennan och penseln … Jag begär inte mycket.

Ge mig en chans att leva så att jag kan hålla judisk konst vid liv.

Längst ner i brevet noterade Sekstein att hennes begäran inte ledde till något resultat.11 Ändå lyckades Sekstein och hennes man hålla ut på något sätt. Hösten 1942 gav nyheterna om de tyska motgångarna vid El Alamein och Stalingrad dem till och med en strimma av hopp. De fick uppleva den första vågen av väpnat motstånd mot tyskarna i januari 1943.12 Sedan, i april 1943, rann tiden ut. Natten innan gettoupproret utbröt den 19 april, en måndag, träffade Emanuel Ringelblum Lichtenstein i Brauers verkstad på Nalewkigatan. När striderna började försökte Lichtenstein och hans vän, Natan Smolar, en annan välkänd figur i LPZ, ta sig tillbaka till sitt gömställe på Nowolipki­gatan 68. De syntes aldrig till mera.13 Gele Sekstein och Margalit dog troligtvis vid samma tillfälle.

Någon gång i februari 1943 grävde Lichtenstein ner den andra delen av arkivet i två stora mjölkkannor av aluminium.14 Han gömde dem under samma byggnad, på Nowolipkigatan 68. Polska byggnadsarbetare hittade dem i december 1950. Det fanns också en tredje del av arkivet, med värdefullt material om det judiska motståndet, som grävdes ner under Świętojerskagatan 34 den 4 april 1943.15 Trots intensivt sökande under huset hittade man inget mer än några förkolnade sidor ur Shmuel Winters dagbok. Winter var en rik affärsman som hade hjälpt till att samla in pengar för Oyneg Shabes i gettot.16 Allt annat hade försvunnit.

en sten under historiens hjul

Mjölkkannorna som upptäcktes 1950 innehöll en essä skriven på polska som försökte förklara det skrivna ordets plats i Warszawagettot. Gustawa Jarecka, som hade skrivit essän, hade före kriget varit en vänsterorienterad författare som visade ringa intresse för judiska angelägenheter. När hon blev inspärrad i gettot med sina två små barn hittade Jarecka ett jobb hos Judiska rådet. Sedan värvades hon av Oyneg Shabes för att kopiera dokument från Judiska rådet för det hemliga arkivet.17 22 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 22

09-11-27 10.18.08

Precis som de flesta andra dokument i andra delen av arkivet skrevs detta, med titeln ”Det sista stadiet av omflyttning är döden”, någon gång efter september 1942, när det blev ett uppehåll i deportationerna. Nu fanns det inga illusioner om tyskarnas planer för judarna; judarna som var kvar i Warszawagettot visste att de levde på lånad tid.

Ringelblum fortsatte dock Oyneg Shabes arbete. Medan de omtumlade överlevande frågade sig hur länge uppskovet skulle bestå, gav sig Ringelblum, Gutkowski och Wasser ut i det krympande gettot i jakt på nya uppsatser och dokument. De bad Jarecka att skriva ner vad hon hade upplevt. Hon började med att försöka skildra vad det betydde för henne att skriva när hon stod inför döden. I själva verket hade hon bara några månader kvar att leva.

I januari 1943 deporterades hon och hennes två barn till Treblinka. ”Vi har snaror om halsen”, skrev Jarecka. ”När trycket minskar för ett ögonblick utstöter vi ett skrik. Man får inte underskatta dess betydelse.

Många gånger i historien genljöd sådana skrik; länge genljöd de förgäves, och det var först långt senare som de gav eko. Dokument och ett skrik av smärta, objektivitet och lidelse passar inte ihop.” Och själva det skrivna ordet väckte blandade känslor: Önskan att skriva är lika stark som avskyn för ord. Vi hatar ord eftersom de alltför ofta har tjänat som täckmantel för innehållslöshet eller elakhet. Vi ringaktar dem eftersom de förbleknar i jämförelse med känslan som plågar oss. Och likväl var orden i det förflutna förenade med mänsklig värdighet och därtill det bästa människan ägde – ett medel för kommunikation mellan människor.

Kanske skulle det skrivna ordet också bidra till att mördarna ställdes inför rätta: Dessa dokument och anteckningar är en kvarleva som liknar en ledtråd i en detektivroman. Jag minns från min barndom en sådan roman av Conan Doyle i vilken det döende offret med svag hand skriver ett ord på väggen som bevisar gärningsmannens skuld. Det där ordet, som den döende mannen krafsade ner, påverkade min fantasi i det förflutna … Vi nedtecknar bevisen för brottet.

Inledning 23

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 23

09-11-27 10.18.08

”[D]etta kommer inte att hjälpa oss”, medgav Jarecka. Men trots det fann hon lite tröst medan hon skrev. Kommande generationer skulle kanske läsa hennes essä, och kanske skulle historikerna lära sig något: Vittnesbördet måste slungas som en sten under historiens hjul för att få stopp på det … Man kan förlora allt hopp utom detta – att lidandet och ödeläggelsen i detta krig kommer att vara begripliga när man ser på dem ur ett långt, historiskt perspektiv. Av lidanden, utan motstycke i historien, av blodiga tårar och blodig svett, sammanställs en krönika över dagar i helvetet som ska bidra till att förklara de historiska skälen till att människor kom att tänka som de gjorde och till att regimer uppstod som [orsakade sådant lidande].18

Jarecka hade således många viktiga skäl att skriva. Genom det skrivna ordet kunde man se det fruktansvärda nuet i vitögat med det förflutnas värdighet, och återuppväcka grundtankarna i och symbolerna för förkrigskulturen. När man stod ansikte mot ansikte med fasor kunde språket frustrera och trösta en i detsamma. Genom att skriva kunde man hävda sin dyrbara individualitet till och med när man var en hårsmån från döden.

Genom att skriva gjorde man motstånd, om inte för annat så bara för att ställa mördarna inför rätta. Att skriva var att slutgiltigt besegra mördarna genom att se till att kommande historiker skulle använda offrens skrik för att förändra världen.

Under förintelsen skrev flera hundra personer dagbok, klagosånger om barn som hade mördats, essäer, dikter, romaner och noveller. I en dödscell i ett fängelse i Kraków skrev Gusta Davidson Draenger dagbok på toalettpapper.19 I Krematorium III i Auschwitz skrev Zalman Gradowski, som var medlem i Sonderkommando**, om sina samtal med offer i förrummet till gaskammaren, lade sina anteckningar i en glasflaska och grävde ner den.20 I Estland, bara några timmar innan han avrättades i koncentrationslägret Klooga i september 1944, skrev Herman Kruk de sista anteckningarna i sin dagbok och grävde ner dem på ort och ställe.21 Vissa bestämde sig för att skriva helt på eget initiativ. Andra nedtecknade sina upplevelser för att de uppmuntrades att göra det – av ett politiskt parti, ** Bestod av judar som bland annat tvingades ta hand om offrens kläder och skor och flytta och begrava liken. [Ö.a.]

24 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 24

09-11-27 10.18.08

en ungdomsrörelse eller ett underjordiskt gettoarkiv. Det fanns underjordiska arkiv i flera getton, men det allra största var Oyneg Shabes, som Emanuel Ringelblum organiserade i Warszawagettot. Mer än någon annan var det Emanuel Ringelblum som sporrade enskilda individer att skriva, som tänkte ut och inrättade arkivet, och som förvandlade det till ett starkt centrum för civilt motstånd.22 Ringelblum var en historiker som, för att låna Jareckas metafor, försökte kasta en sten under historiens hjul. Han var produkten av en vänsterorienterad sekulär kultur som valde studiet av judisk historia och jiddischlitteratur som byggstenarna i en ny judisk identitet. Man bejakade nationell stolthet samtidigt som man nådde ut till den vida världen. Ringelblum var fullständigt övertygad om att historien om judarnas lidande, hur fruktansvärd den än var, var universell, inte bara judisk. Och ondska, oberoende av hur stor den var, kunde inte placeras utanför historien.23 Arkivet återgav inte bara brott, utan var också en del av kampen för en ljusare framtid.

Kort efter att man grävde upp första delen av Oyneg Shabes-arkivet betonade den polsk-judiske historikern Nachman Blumenthal – som var en av de första att studera materialet – vad han ansåg var Ringelblums enastående förmåga att sätta sig över politiska lidelser och bevara sin objektivitet.24 Blumenthal framhöll också att Ringelblum – till skillnad från andra som fastnade i det nazistiska helvetet – hade motstått frestelsen att ägna sig åt metahistorisk spekulation eller att anamma mystiska, religiösa eller politiska tankar. Ringelblum efterfrågade endast fakta. Han var, skrev Blumenthal, en förebild när det gällde historisk objektivitet: ”Han klär av sig sitt eget jag [er tut zikh oys aleyn fun zikh]” för att berätta den nakna sanningen.

Blumenthal har dock bara delvis rätt. Trots att Ringelblum föredrog fakta och ”objektivitet”, kunde han inte helt bortse från vem han var och glömma de politiska åsikter och den ideologi som hade format honom. Ända till slutet förblev han en engagerad medlem i LPZ. Man kan se inverkan av detta politiska arv i hans jiddischism, i hans kärlek till de judiska massorna, i hans tolkning av polsk nutidshistoria och i hans komplicerade inställning till Sovjetunionen. Hans politiska arv gjorde det mycket svårt för honom att rättvist bedöma personer som Adam Czerniakow, ledare för Judiska rådet i Warszawa. Och man behöver inte läsa mellan raderna för att lägga märke till Ringelblums allt annat än positiva attityd till Bund.25 Nej, Ringelblum övergav inte helt sina politiska åsikter.

Inledning 25

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 25

09-11-27 10.18.08

På samma sätt som religiösa judar trodde att Messias skulle komma, hoppades Ringelblum att en bättre samhällsordning skulle uppstå efter kriget på spillrorna av den europeiska kapitalismen. Men det skulle inte hända automatiskt. Kunskaper i historia och historisk medvetenhet skulle vara ammunitionen i kampen för en bättre värld. Och därför finner man en viss kreativ spänning mellan hans politiska åsikter och hans fasta föresats att Oyneg Shabes skulle vara objektiv och rättvis.26 Långt före kriget kunde man lägga märke till en liknande spänning mellan Ringelblums engagemang för objektiv forskning och hans övertygelse om att judiska historiker hade ett nationellt uppdrag – en övertygelse som utmärkte en hel generation unga judiska historiker i Polen. För Ringelblum och hans likar ledde deras kärlek till historien inte till en traditionell akademisk karriär; de hade tur som hittade jobb som gymnasielärare. Men som denna studie kommer att visa var de övertygade om att de judiska historikerna måste axla mycket viktiga nationella och politiska uppgifter.

Historikerna skulle inspirera de polska judarna att kämpa för lika rättigheter. De kunde ha ett stort inflytande på förhållandet mellan polacker och judar: polackerna skulle inse att ”judarna” inte var en homogen massa som bestod av ”andra”, utan en brokig och komplex folkgrupp som var djupt rotad i Polen.

Som denna bok kommer att visa följde Ringelblum i två framstående historikers, Simon Dubnows och Isaac Schipers, fotspår.27 Dubnow var först med att studera östeuropeisk judisk historia i nutiden, och Schiper ledde studiet av judisk historia i mellankrigstidens Polen (tillsammans med Meyer Balaban) och de båda fungerade som mentorer och lärare för yngre historiker. Precis som Dubnow ansåg Ringelblum att historisk medvetenhet kunde utgöra ett kulturellt bålverk för sekulariserade judar som förkastade både religion och assimilering. Som Dubnow medgav i sin självbiografi kunde han, även om han inte kunde förmå sig att tro på religionen, åtminstone finna tröst i vittnesbördet om det judiska folket, om hur de övervann motgångar och bevarade sin nationella identitet. Men för att sammanställa detta vittnesbörd måste judarna samla ihop och skydda den judiska historiens råmaterial – dokument och krönikor.28 Långt innan Ringelblum organiserade Oyneg Shabes hörsammade han Dubnows uppmaning. Eftersom de levde i diasporan under andras överhöghet, hävdade Ringelblum, skulle judarna aldrig äga sitt förflutna 26 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 26

09-11-27 10.18.08

om de inte själva gjorde anspråk på det och bevarade det. I sina tidigaste publicerade skrifter, från mitten av 1920-talet, klagade han över att ickejudiska historiker hade visat ringa intresse för judisk historia, och att assimilationistiska judiska historiker hade förvanskat historien för att bevisa att judarna var en religiös gemenskap, inte ett folk. Under tiden försvann det judiska samhällets urkunder, dokument och folklore, och den nationella sammanhållningen försvagades. Till skillnad från de tyska judarna hade den hårt ansatta polsk-judiska folkgruppen inte gjort mycket för att grunda historiska sällskap, samla ihop dokument eller ge judiska historiker finansiellt stöd. Det var hög tid, vädjade Ringelblum, att förändra judarnas inställning till sin historia och att utveckla en rik samhällshistoria som omfattade de judiska massornas materiella kultur, ekonomiska struktur och folkseder.29 Genom att betona samhällshistoria försökte Ringelblum avhjälpa vad han uppfattade som en långvarig obalans i judisk historieskrivning, som var inriktad på vad rabbiner skrev, vad de rika sysslade med, ursäktande inlagor om varför judar förtjänade att godkännas av icke-judar. För att ställa saker och ting till rätta måste historikern organisera stora skaror samlare (zamlers) för att få tag på råmaterialet.30 Han måste uppmuntra judar på landsbygden att börja skriva traktens historia. Ett mycket viktigt mål för den historiska avdelningen vid Jiddischvetenskapliga institutet, som grundades 1925, var att organisera ”skapandet av historien”: att sporra zamlers att samla ihop material, ungdomar att skriva sina självbiografier och vanliga judar att tro att deras liv var värda att studeras. Judiska historiker kunde inte enbart agera forskare, utan måste också få samhället i stort att engagera sig i en gemensam satsning.31 Redan som ung historiestudent vid Warszawas universitet på 1920-talet gick Ringelblum ihop med andra för att samla in dokument och konstprodukter från den judiska historien i avsikt att förstärka judarnas särfolkliga medvetenhet och försvara deras anspråk på en särskild nationell identitet.

Tillsammans skulle historiker och amatörer skapa en ny kanon, en ny uppsättning texter som både skulle legitimera försöket att forma en sekulär nationell identitet och undergräva tidigare, idealiserade föreställningar om ”ett judiskt folk” (Klal Yisroel) som förenades av religion och lidande. Tydliga modeller för ett sådant projekt hade uppstått under första världskriget.

Vilna zamlbikher (almanackor) och ”Krigskrönikan från Vilna”, som kom Inledning 27

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 27

09-11-27 10.18.08

ut mellan 1915 och 1923, var nyckelexempel.32 Dessa almanackor och krönikor – som omfattade många hundra sidor – dokumenterade nästan alla aspekter av judarnas liv i Vilna under en period av omvälvningar och krig.

Artiklar och reportage kopplade ihop det förflutna och nuet: studier av traditionell synagogearkitektur vid sidan om reportage om nya skolor och soppkök, artiklar om judisk samhällspsykologi intill sammanställningar av skämt och folklore, studier av nya sekulära skolor och beskrivningar av judarnas handel med böcker och deras förlagsverksamhet. Man publicerade även dagböcker och kopior av officiella tillkännagivanden och proklamationer under åren när Vilna var ockuperad av polacker, tyskar, ryssar och litauer.

Denna kollektiva satsning sammanförde religiösa och sekulariserade judar, förespråkare för hebreiska och jiddischister, sionister och bundister.

Genom att dokumentera kreativiteten och återhämtningsförmågan hos judarna i Vilna i en tid av kris framhävde dessa texter uppkomsten av en ny judisk gemenskap, och nya ledare som ersatte äldre eliter som antingen hade flytt från Vilna eller misslyckats med att möta de utmaningar som ledande personer i krigstid ställs inför. Övertygelsen om att judiskt nationellt liv hade spräckt de traditionella ramarna fanns underförstått i dessa texter. Judarna i östra Europa var för olika, energiska och spontana för att passa in i den traditionella religionens prokrustesbädd eller en inskränkt ideologis struktur. Dessa texters huvudbudskap var att judarna var ett folk, inte bara en religionsgemenskap. Den första Vilna zamlbukh gavs ut 1916, vid en tidpunkt när Vilna var under tysk ockupation och judarna kämpade för att bli erkända som en nationalitet. Det var mycket som stod på spel: erkännande för judiska skolor, tillstånd att driva ett separat judiskt nätverk av hjälporganisationer, jämlik behandling med polackerna.

Zamlbikher (samlingsböcker), som vid första påseende inte verkade vara stort mer än en samling blandade skrifter, blev i själva verket ett livsviktigt vapen i nationellt självförsvar.

Zamlbikher återspeglade tron på att den judiska nationen i östra Europa höll på att utvecklas och var slutsumman av det som judarna som folk uträttade. Kanske kan man gå ännu längre och hävda att de tusentals dokumenten var små komponenter som både återgav och underlättade uppbyggandet av en ny folkmedvetenhet. Uppenbarligen var det som senare skulle bli känt som ”alltagsgeschichte”, ”vardagslivets historia”, redan en vik28 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 28

09-11-27 10.18.08

tig beståndsdel i denna dokumenteringsprocess som spårade utvecklingen av en judisk nation utan ett eget område i östra Europa. Detta intresse för vardags­livets detaljer och materiell historia skulle föras vidare till Oyneg Shabes verksamhet.

I sin provocerande studie Zakhor betonade Yosef Khaim Yerushalmi spänningen som han ansåg fanns mellan den framväxande känslan för historien och ett judiskt kollektivt minne som använde uppseendeväckande arketypiska händelser för att belysa förbundets tid, sudda ut skillnaden mellan det förflutna och nuet, och understryka Guds speciella relation till det judiska folket. Den moderna historikern dukade upp något som skilde sig mycket från detta kollektiva minne. Judiska historiker arbetade med fakta och strävade efter objektivitet. Gud hamnade i skymundan, och i historikerns medvetande blev judarna ett folk som skulle studeras som alla andra.

Historikern träder inte enbart in för att komplettera minnesluckorna. Han ifrågasätter ideligen till och med de minnen som har överlevt intakta. Dessutom försöker han i likhet med historiker på alla forskningsområden att i sista hand rädda ett totalt förflutet – i det här fallet hela det judiska förflutna – även om han inriktar sig på en avgränsad del. Inget ämne är potentiellt ovärdigt hans intresse, det finns inget dokument, ingen konstprodukt som inte förtjänar hans uppmärksamhet.33

Trots att Yerushalmis teori har kritiserats är hans beskrivning av historikerns uppgift – att rädda ett totalt förflutet och alla möjliga dokument och konstprodukter – påfallande lik Ringelblums skildring av Oyneg Shabes.

Oyneg Shabes-arkivet innehåller ett dokument skrivet av en anonym ortodox jude som undrade om Ringelblums intresse för att samla ihop historiskt material var värt ansträngningen: Historien lär oss ingenting. Vi judar är ett ohistoriskt folk. Historien har sju ansikten. Det är svårt att upptäcka dess sanna ansikte. Judarna har ingen historia, det hela är bara en myt. Vi är kanske oroliga för att samla in material för historien? Glöm det. Bekämpa hunger. Endast en myt kommer att finnas kvar från nutiden. Blir det myten om Sodom eller myten om Abrahams medmänsklighet?34 Inledning 29

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 29

09-11-27 10.18.08

Det som betydde något för denna författare, för att formulera frågan med Yerushalmis ord, var kollektivt minne, från förbundets tid, inte historien.

Ringelblum skulle dock inte ha hållit med honom. Judarna behövde inte en myt men däremot historien, ansåg han. Oyneg Shabes var inte ute efter att skriva en elegi om ett dött folk. Under det första skedet av ockupationen, innan någon misstänkte möjligheten av massmord, försökte Ringelblum skapa ett ”användbart förflutet” för ett ännu levande folk.

Först såg Ringelblum chanser för den socialt engagerade historikern: att vända förkrigsårens försvagande språkliga assimilering; att misskreditera den judiska bourgeoisien och avslöja eliten vars ledarskap misslyckats i krigstid; att dokumentera de judiska massornas återhämtningsförmåga; att visa att i ett prövande ögonblick hade judarna ännu en gång bevisat sin lojalitet mot Polen; att använda historia och sociologi för att skapa en meningsfull grund för judisk sekulär kultur och att fullfölja ett pågående arbete – en ny ikonografi av judarnas erfarenheter i städerna – som skulle ta plats vid sidan om shtetlns ikonografi. Oyneg Shabes ansåg också att de gjorde aktivt motstånd: de spred sanningen om tyskarnas illdåd.

Likväl fanns det en spänning mellan denna tro på historien och den ohyggliga verkligheten – katastrofen som utvecklades. Hur återger en historiker, som föresätter sig att dokumentera en levande folkgrupp, dess tillintetgörelse? Om det verkade vettigt att fånga ett ”totalt förflutet” medan det fortfarande fanns hopp om att de polska judarna skulle överleva, vad var då meningen med arkivet efter att ”den slutgiltiga lösningens” grymma effektivitet blivit alltför uppenbar? Det är sant att det gav lite tröst att skriva och samla material, på samma sätt som för Jarecka. Visserligen kunde Oyneg Shabes bidra till att fördöma mördarna efter kriget, även om man inte kunde göra mycket för att rädda offren. Men Ringelblum fortsatte arbetet med arkivet till och med när allt verkade vara förlorat, av ännu ett skäl: hans medfödda tro på att ingenting var ”oviktigt”. Den slutliga kapitulationen, uttrycket för den yttersta förtvivlan vore att inte anteckna vad man upplevde. När allt rasade samman omkring dem klamrade sig många judar i gettona ännu hårdare fast vid sina förkrigsideal och förhoppningar – om ingenting annat utgjorde dessa ett ankare och en ledstjärna.

Radikalen Ringelblum avsvor sig inte sin tro på en världsrevolution som skulle sopa bort det kapitalistiska systemet. Historikern Ringelblum gav 30 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 30

09-11-27 10.18.08

inte upp hoppet om att historikerna fortfarande hade något att berätta för världen efter kriget, och kunde lära ut något som skulle förhindra ett nytt folkmord.

Ringelblum var någon som förvandlade sina svagheter till en styrka. Före kriget uppfattade vissa Ringelblums historiska arbete som alltför beskrivande. Jämfört med Isaac Schiper eller Ringelblums nära vän, Rafael Mahler, ansågs Ringelblum vara en kompetent arbetsträl, men inte som teoretiker eller vägröjare. En person som hade ett nära samarbete med honom före kriget betraktade honom, ganska orättvist, som en katalysator snarare än en originell tänkare.35 Jag undersöker dessa påståenden mer detaljerat på andra ställen i boken. Men man kan fråga huruvida Ringelblums egen känsla för historikerns yrke, och kanske hans egen insikt om sina starka och svaga sidor, gjorde arkivet – ett kollektivt företag – möjligt. I en mycket verklig bemärkelse återspeglade Oyneg Shabes ett slags ödmjukhet från Ringelblums sida. Tydligen hade han fördomar och sin egen dagordning, men han visste att förutom upprättandet av ett livsviktigt historiskt vittnesbörd så ”underlättade” han kommande historikers arbete. ”Samla in så mycket som möjligt”, uppmanade han Wasser. ”Man kan sortera det efter kriget.”36 Redan från början förstod Ringelblum behovet att uppmuntra skrivande ”inne i händelsen”, skrivande som inte skulle förvrängas av det tillbakablickande och selektiva minnets förvanskande lins. Att samla material, att fånga intryck och att genast skriva ner dem – det var Oyneg Shabes motto. Minnet var bedrägligt, hävdade Ringelblum, speciellt i gettot.

Under trycket av aldrig hittills skådade händelser förändrades det judiska samhället blixtsnabbt. I krigstid förvandlades månader till dagar och år till månader. I december 1939 framstod de svåra dagarna före kriget som en dans på rosor. Ett år senare, efter det att judarna föstes in i ett getto, tänkte man tillbaka på tiden före gettot under den tyska ockupationen med något slags nostalgi. Sedan deportationerna till Treblinka börjat i juli 1942 verkade till och med helvetet i gettot 1941–1942 vara ”den gamla goda tiden”. Ringelblum insåg redan innan han var medveten om förintelsen hur snabbt traumat skulle utplåna minnena av allt som hade föregått det, att det ”vardagliga” skulle framstå som oviktigt när man betraktade det genom prismat av större lidande. Därför var det ännu viktigare att fånga det ”vardagliga” i det judiska samhället under tysk ockupation, att smälta samman tusentals individuella vittnesmål till en kollektiv skildring.

Inledning 31

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 31

09-11-27 10.18.08

I en av Cecylia Słapakowas intervjuer med kvinnor som bodde i gettot, som ingick i ett Oyneg Shabes-forskningsprojekt, läser vi: ”[I] det tragiska destruktiva kaoset av vårt nuvarande liv kan vi icke desto mindre iaktta utbrott av kreativ verksamhet, den långsamma utvecklingen och uppkomsten av krafter som bygger en grund för framtiden”.37 Detta skrevs våren 1942. Om hon hade överlevt, skulle hon ha skrivit detta även efter kriget? En del av det mest livfulla materialet i Oyneg Shabes-arkivet var reportage som skrevs av Peretz Opoczynski om inslag i gettolivet som till exempel posten och obligatoriska desinficeringsbad, som förödmjukade gettots invånare och förstörde deras tillhörigheter. Men om Opoczynski hade väntat till hösten 1942 med att skriva om dessa händelser, skulle de ha verkat så viktiga? Jämfört med Treblinka, hur skulle man kunna klaga över en verklig desinficeringskammare? Men det var just dessa mikrokosmos av livet i gettot – postkontoret, huskommittéer, bad, gatuhumor – som skulle hjälpa seriösa historiker att rekonstruera och tolka det förflutna och förstå det judiska samhället under den nazistiska ockupationen.

Med tiden insåg Ringelblum mer och mer tydligt att de överlevandes identitet skulle överskugga förkrigstiden. Det som fanns ”innan” skulle raderas ut av det som kom ”efter”. När han ställdes inför katastrofen kämpade han ännu hårdare för att bevara ”nuet” och det som fanns ”innan”, för att a posteriori-etiketten ”offer” inte skulle sudda ut vilka judarna var före kriget. I en mycket verklig bemärkelse såg han historien som ett motgift mot minnet av de stora olyckorna som, även om man hade goda avsikter, skulle sammanfatta det förgångna med det som hade ödelagts.

I en artikel från 1981 påpekade Yehuda Bauer att forskning om judarna under förintelsen var inriktad på frågorna om samarbete och motstånd, samtidigt som den nonchalerade de ”mellanliggande organisationerna” i gettona, dem som upptog utrymmet mellan de judiska råden och motståndsrörelserna.38 Men det var just dessa mellanliggande organisationer som hade den närmaste dagliga kontakten med vanliga judar i vissa getton.

Oyneg Shabes var inbäddad i och växte fram ur den viktigaste av dessa ”mellanliggande organisationer”, Aleynhilf (bokstavligen, ”Självhjälp”), som Ringelblum hjälpte till att organisera i Warszawagettot. Till skillnad från de judiska råden, som man ofta misstrodde, eller stridsgrupperna, som nödvändigtvis bestod av en handplockad elit som huvudsakligen hämtades från ungdomsrörelserna, hade mellanliggande organisationer som Aleyn32 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 32

09-11-27 10.18.08

hilf en bredare bas i samhället. Redogörelsen för deras verksamhet ger en inblick i flera väsentliga frågor. Hur uppfattade olika grupper i den judiska befolkningen sin situation under olika skeden av den tyska ockupationen?

Hur såg samspelet mellan bistånd och social mobilisering på gräsrotsnivå ut? Hur steg nya ledare fram? Vilken roll spelade judarnas ledare före kriget i gettona? Hur definierar och diskuterar man ”civilt motstånd”? Vi bör också komma ihåg de verkliga skillnaderna mellan getton och koncentrations­ läger. I de förra fanns fortfarande ett sken av ”social sfär” som möjliggjorde flera alternativ. En viktig målsättning för Oyneg Shabes var att studera dessa mellanliggande organisationer.

Syftet med denna bok är att undersöka vem Emanuel Ringelblum var – i den mån som källorna gör det möjligt – och att förklara hur hans personlighet och övertygelser påverkade utvecklingen av Oyneg Shabes.

Men arkivets historia handlar lika mycket om de polska judarna som den handlar om en enda individ. Om han hade överlevt skulle Ringelblum ha varit den förste att understryka att historieskrivningen om förintelsen bör ta hänsyn till inte bara förövarna och åskådarna utan också offrens tystade röster. Att lyssna på dessa röster kräver en förståelse av vilka offren var före kriget, liksom den kulturella miljö och de politiska stridigheter som formade Ringelblum och Oyneg Shabes värderingar.

Ringelblum tillbringade sina utvecklingsår i Galizien, där oproportionerligt många polsk-judiska historiker föddes. I vad mån påverkade de galiziska judarnas speciella levnadsförhållanden hans utveckling? Han var medlem i det radikala marxistiska politiska partiet, Linke Poalei Zion, under hela sitt liv. Hur förenade Ringelblum denna radikala marxism med sitt engagemang för objektiv historisk forskning? Han spelade en allt större roll i Joint Distribution Committees (Gemensamma fördelningskommitténs) socialvårdsverksamhet och blev heltidsanställd i slutet av 1930-talet. Kan man hitta en rak linje från den organisering på gräsrotsnivå som Ringelblum bedrev för Joint, till hans roll som samhällsorganisatör i Warszawagettot? Han blev också en alltmer framstående medlem av Jiddischvetenskapliga institutet.

Hur påverkade institutets forskningsmetoder Oyneg Shabes-arkivet? Och, till sist, Ringelblum var en engagerad historiker. Hur förändrades hans syn på sitt uppdrag som historiker allteftersom kriget fortsatte?

Tyvärr är det omöjligt att skriva en uttömmande personlig biografi över Emanuel Ringelblum med hjälp av de tillgängliga källorna. De som kände Inledning 33

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 33

09-11-27 10.18.08

honom bäst är nu döda. Några av hans vänner skrev om honom, men förskönande skildringar är ingen biografi.39 En del gamla överlevande minns Ringelblum, men de kan inte ha tillhört hans närmaste krets eftersom de var för unga på den tiden. Det finns mycket lite material om Ringelblums barndom. Man kan inte hitta mer än några meningar om hans hustru Yehudis (Judyta på jiddisch), eller hans son Uri. Han undvek tydligen att skriva om sig själv i sin omfångsrika gettodagbok. Nachman Blumenthal klagade, kanske med rätta, över att Ringelblum gick för långt i sitt försök att inte nämna sig själv i sina berättelser om gettot, men denna förtegenhet berodde lika mycket på den kulturella miljö som formade honom och de värderingar som han hyllade, som på personlig anspråkslöshet.

Som ”offentlig intellektuell” blir Ringelblum ihågkommen idag tack vare Oyneg Shabes-arkivet. Men han hade också uträttat en hel del före kriget, även om han knappast var en framstående forskare. Han arbetade i tre viktiga miljöer: YIVO, Gemensamma fördelningskommittén och Linke Poalei Zion, hans politiska parti.

Trettiotalet var en svår tid för de polska judarna, men Ringelblum höll fast vid sin inrotade optimism. Och han trodde att det han gjorde betydde något. Han var övertygad om att YIVO hade ett viktigt uppdrag, och han trodde att Gemensamma fördelningskommittén kunde åstadkomma något i den ekonomiska strid som de polska judarna utkämpade. Trots att LPZ förlorade mycket av sitt masstöd under 1930-talet bevarade Ringelblum sin orubbliga tro på dess ideal. Melekh Ravitch, en välkänd jiddischspråkig poet och sekreterare i De jiddischtalande författarnas och journalisternas förbund, gjorde sig redo att lämna Polen för gott 1934. Han stötte på Ringelblum på gatan och sade till honom att han också borde lämna landet så fort som möjligt. Ringelblum skrattade och sade till Ravitch att han skulle stanna. De polska judarna hade en framtid.40 Denna optimism kanske verkade dumdristig 1934, men i Warszawagettot hade Ringelblum stor nytta av den.

De personer som Ringelblum respekterade eller beundrade mest gav sig av eller dödades allteftersom kriget fortsatte. Han förstod att nu fanns det ingen annan att vända sig till. Det var dags att fullgöra en enorm nationell och mänsklig skyldighet. Med Oyneg Shabes blev Ringelblum historisk.

34 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 34

09-11-27 10.18.08

k apitel 1

Från Buczacz till Warszawa

galizien

Var det bara ett sammanträffande att fler judiska historiker kom från Galizien, en del av det habsburgska riket, än från någon annan plats i östra Europa? Lwów frambringade Meyer Balaban, Philip Friedman och Natan Gelber. Tarnów var Isaac Schipers och Salo Barons hemstad. Rafael Mahler, som var Ringelblums livskamrat, och Artur Eisenbach, hans blivande svåger, växte upp i den lilla staden Nowy Sącz. De kom alla från ett område som skilde sig i många viktiga avseenden från det judiska Litauen och Kongress-Polen, som låg på andra sidan den ryska gränsen. De var produkterna av en kulturell miljö som förenade utmärkt polsk utbildning med stark judisk nationalism. Habsburgstyret var mildare, och möjligheterna inom utbildningsväsendet större. Under Ringelblums utvecklingsår genomgick de galiziska judarna en avgörande process av omdefiniering och självrannsakan.

Emanuel Ringelblum föddes i Buczacz i östra Galizien den 21 november 1900. Provinsen, som en gång tillhörde Polen, hamnade under habsburgskt styre 1772, innan den blev en del av den nya polska republiken 1918–1919.

Buczaczområdet var också känt som Podolien.

Buczacz, där Ringelblum växte upp, var en vackert belägen stad. Den var omgiven av skogklädda berg och låg inbäddad i en krök av floden Strypa.

Högt uppe över staden höjde sig ett gammalt, tomt slott, ”der puster shlos”, i vilket den sägenomspunne polske kungen Sobieski enligt traditionen hade iscensatt ett djärvt bakhåll mot tatariska inkräktare. På söndageftermiddagar brukade unga par utforska de oräkneliga tunnlarna under slottet.1 Den store hebreiske författaren Shmuel Yosef Agnon – Ringelblums kusin – växte upp i Buczacz och lämnade efter sig en vacker beskrivning av sin Från Buczacz till Warszawa 35

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 35

09-11-27 10.18.09

födelseort i novellen ”B’tokh iri” (I min stad).2 Buczacz dominerades av det praktfulla Ratusz, eller rådhuset, en ståtlig byggnad i barock stil som furst Nikolai (Mikołaj) Potocki lät uppföra på 1700-talet. Buczacz hade länge tillhört Potockis, en av de mest framstående polska godsägarfamiljerna. I likhet med andra polska magnater gjorde sig familjen Potocki – som var angelägen om att främja sina ekonomiska intressen – extra besvär för att dra till sig judar.3 Ända från början var Buczacz en till övervägande delen judisk stad. År 1870 var 68 procent av befolkningen judar (6 077 av 8 959 invånare). År 1900, samma år som Ringelblum föddes, var 6 730 av de 11 755 invånarna judar – eller 57,3 procent av befolkningen. De flesta som bodde i den omgivande trakten var ukrainare.

Buczacz var en fattig stad, precis som de flesta städerna i Galizien, och hade knappt någon industri. Judar dominerade handeln, och köpte och sålde framförallt spannmål och andra jordbruksprodukter, men bondebefolkningens låga köpkraft begränsade köpmännens ekonomiska möjligheter starkt. Med tiden skulle framväxten av både ukrainska och polska kooperativa rörelser vara ännu ett hårt slag för judarnas ekonomiska ställning. Dystra ekonomiska utsikter fungerade som en sporre till utvandring.

Många judar, bland annat Jacob Freud, Sigmund Freuds far, reste till Wien.

Shmuel Yosef Agnon, den blivande nobelpristagaren, lämnade också staden vid unga år.

Emanuel Ringelblums far, Fayvish, som var spannmålsgrossist, var respekterad om än inte särskilt framstående i det judiska samhället, och betraktade sig som maskil, en anhängare av den judiska upplysningen. En person som träffade honom under första världskriget erinrade sig att ”han såg ut som en vanlig jude [folksmentsh], en ’judisk jude’ [yidishlekher yid].

Han var klädd till hälften judiskt, till hälften europeiskt, utan hårlockar vid öronen men med ett kort rött skägg.”4 Ringelblums mor Munie, född Heler, dog när han var tolv år gammal. Senare skulle han använda hennes namn som pseudonym.

Fayvish var fast besluten att hans barn – två söner och två döttrar – skulle få en gedigen utbildning i både judiska och sekulära ämnen.5 Som barn studerade Ringelblum i en modern judisk grundskola – en så kallad kheder metukan6 – och gick på stadens polska gymnasium i ett år innan familjen flydde undan den ryska invasionen 1914. Han var också med i en sionis36 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 36

09-11-27 10.18.09

tisk ungdomsorganisation som leddes av den dynamiske Zvi Heller, som senare utvandrade till Israel. Natan Eck, som arbetade med Ringelblum i Warszawagettot, erinrade sig att Ringelblum älskade att berätta historier om sin barndom i Buczacz.7 Trots att han aldrig återvände för att bo i sin hemstad, nämnde han ofta att han hade växt upp där. I vissa avseenden liknade Buczacz andra judiska småstäder i östra Europa, och den unge Emanuel växte upp i en atmosfär som var rik på judisk folkkultur. Men i andra avseenden var Buczacz annorlunda. Medan östra Galizien och Podolien var chassidiska fästen – det var, när allt kommer omkring, Ba’al Shem Tovs hemtrakter – stod Buczacz ut som en högborg för Haskala.* Chassidiska judar var i minoritet,8 och det faktum att de var förhållandevis svaga gjorde det lättare för starka sionistiska organisationer att växa i Buczacz före första världskriget. En tredjedel av eleverna i stadens polska gymnasium var judar, och de fick gedigna grundkunskaper i klassiska språk och möjlighet att stifta bekantskap med polsk och europeisk högkultur. Många av gymnasiets populäraste lärare var judar.9 Staden kunde skryta med en stor Baron de Hirsch-grundskola, som hade grundats för att ge judiska elever både en allmän- och en yrkesutbildning. En del av skolans avgångselever fortsatte sina studier på gymnasiet, medan andra började arbeta. I början av århundradet hade flera alumner som stannat kvar i Buczacz redan bildat en judisk arbetarrörelse i vardande.10 Trots att unga judar fick en polsk utbildning blev de inte unga polacker.

Den galiziska judiska intelligentian, hur kulturellt assimilerad den än var, var omgiven av en stark och levande jiddisch-folkkultur, som på många platser närdes av djupt rotade chassidiska traditioner.

Judarna i Buczacz – precis som andra galiziska judar – tyckte att de hade tur som inte bodde på andra sidan gränsen, i Ryssland. De behövde inte oroa sig för stränga kvoter som utestängde dem från gymnasier och universitet. Den polska politiska eliten hade byggt upp ett nätverk av polska gymnasieskolor som antog judiska elever utan begränsning, vilket gjorde att polska blev det språk som bildade galiziska judar föredrog. Det galiziska ”gymnasiet” ingav disciplin och regelbundna arbetsvanor. Samtidigt åkte tusentals desperata judiska ungdomar, som bodde på andra sidan den ryska * Haskala betyder ”upplysning” och var en rörelse på 1800-talet vars anhängare förespråkade moderna idéer och världslig lärdom. [Ö.a.]

Från Buczacz till Warszawa 37

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 37

09-11-27 10.18.09

gränsen, utomlands för att studera eller slösade bort otaliga år på att försöka klara inträdesprovet till universitetet. Många som var förbittrade och alienerade skulle ansluta sig till den revolutionära rörelsen. I Galizien var det bara deras ekonomiska ställning – inte lagliga kvoter – som stod mellan judiska ungdomar och kejsarrikets bästa universitet. De kunde välja mellan en tysk utbildning i Wien eller ett polskt universitet i Kraków eller Lwów. Åtskilliga av dem studerade vid båda. En universitetsexamen garanterade inte välstånd; det var ont om jobb för dem som hade en akademisk examen.

(Mindre lyckligt lottade judar på andra sidan den ryska gränsen tyckte om att berätta spydiga skämt för varandra om de allestädes närvarande – och ofta obemedlade – ”doktorer” som översvämmade den minsta galiziska shtetln.) Dock gav denna universitetsutbildade galizisk-judiska intelligentia, med dess fernissa av europeisk kultur, de galiziska judarna otvivelaktigt en speciell karaktär. Under den polska republikens första år skulle många galiziska judar, bland andra Emanuel Ringelblum, strömma till Warszawa. Där, i den nygrundade statens nya huvudstad, utnyttjade de sin utmärkta polska och sina överlägsna meriter som lärare på statliga skolor för judiska barn, judiska gymnasieskolor och administratörer på olika judiska institutioner.

Till skillnad från sina bröder från Litauen, Ryssland och Kongress-Polen hade de galiziska judarna också haft nytta av det behagligare politiska klimatet i det habsburgska kejsarriket. På 1860-talet hade de uppnått laglig emancipation. Långt före de första valen till duman i Ryssland 1906 deltog judarna i det habsburgska riket i den politiska processen. När Ringelblum växte upp i Buczacz hade staden en judisk borgmästare, Berish Shtern, och en judisk polischef.11 Judarna i Galizien kände sig tryggare än de ryska judarna, och hade en jämförelsevis fri press, ett rikt föreningsliv, och flera rättsliga garantier på plats. Pogromer förekom mer sällan, och genklangen av revolutionära politiska idéer var mycket svagare i Galizien. Ringelblum skulle senare erinra sig hur rörd han blev när han som ung man i Warszawa 1920 för första gången kom i kontakt med unga judar från Kongress-Polen som hade deltagit i strider mot tsaren och som hade en revolutionär tradition.12 Icke desto mindre upplevde även de galiziska judarna en politisk kamp och konfrontation, särskilt under årtiondet före första världskriget.

Trots att judarna åtnjöt Habsburgstyrets politiska och utbildningsmässiga fördelar tornade moln upp sig vid horisonten, och Ringelblums barndomsår präglades av genomgående förändringar som kom att förvandla de 38 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 38

09-11-27 10.18.09

galiziska judarna. Samma reformer som medförde emancipation för judarna på 1860-talet gav också den polska adeln den politiska makten i Galizien.

De flesta medelklassjudar bytte sida och var nu lojala med polsk kultur istället för den tyska. Många judiska ledare predikade assimilering: judar borde bli ”polacker av mosaisk tro”. Men vid den tidpunkt då Ringelblum föddes hade stödet för assimilationisterna i stor utsträckning kollapsat i det galiziska judiska samhället. Samtidigt som de talade polska hemma och skickade sina barn till polska skolor, var många bildade galiziska judar mycket harmsna över växande polsk antisemitism och vägran att återgälda judarnas kulturella lojalitet med fullständigt erkännande. Enligt vissa memoarer hade den sociala klyftan mellan judar och polacker vidgats, speciellt i östra Galizien, och var mycket stor strax före första världskriget.

Polska och judiska gymnasieelever studerade tillsammans men gick åt var sitt håll efter skolan.13 Fram mot sekelskiftet orienterade sig större delen av den icke-chassidiska galiziska judiska medelklassen mot sionismen. Sionismen i Galizien hade mindre att göra med omedelbar utvandring till Palestina än med nya definitioner av judiskhet. Den galiziska sionismen, vars företrädare i stor utsträckning skötte sin verksamhet på förfinad polska, symboliserade judisk nationalism, en judisk självmedvetenhet som kunde samexistera med anammandet av icke-judisk kultur. Galizien skulle föregripa en karakteristisk utveckling av judiskt liv under mellankrigstiden i Polen: växande kulturell anpassning som samtidigt förkastade assimilering. När spänningen mellan ukrainare och polacker steg, framförallt i östra Galizien, blev judisk nationalism också ett lämpligt sätt att förklara sig vara neutral och undvika en korseld som kunde vara farlig. Eftersom ukrainarna var medvetna om att de inte kunde hoppas på att locka judar till ukrainsk kultur, föredrog de sionism och judisk nationalism framför öppen judisk identifiering med polsk kultur och polska mål. Polska adelsmän i sin tur föredrog judiska assimilationister eller fogliga chassidiska rabbiner som förnekade att judarna hade en särskild nationell status, och lydde de polska ledarnas påbud. (I Buczacz hade de länge haft en nära relation till Berish Shtern, den judiske borgmästaren.)

Under årtiondet före första världskriget var det två viktiga händelser som utlöste en konfrontation mellan judar och polacker och som gynnade en intensiv process av nationell omdefiniering: den nya vallagen 1907 Från Buczacz till Warszawa 39

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 39

09-11-27 10.18.09

och folkräkningen 1910. 1907 års lag, som utvidgade rösträtten, ändrade reglerna för det politiska spelet. Sionisterna såg nu sin chans att gå starkt framåt, och den polska eliten hade anledning att frukta att man skulle förlora kontrollen över de judiska väljarna, som ofta var tungan på vågen mellan polacker och ukrainare. I Buczacz och på andra platser ledde valen 1907 till hätska anklagelser om skrämsel och röstfusk från polackernas sida. Folkräkningen 1910 innebar ett hårt tryck på judarna att förklara polska som sitt modersmål och på så sätt stödja polackernas anspråk på dominans i området. Myndigheterna som skötte folkräkningen vägrade att erkänna jiddisch som alternativ. I ett prejudicerande rättsfall i modern judisk politik trotsade många galiziska judar, till och med de som faktiskt var polsktalande, folkräkningskommissionen öppet och uppgav att jiddisch var deras modersmål. I en ironisk vändning uppmanade vissa jiddisch­ talande chassidiska rabbiner, som avskydde modern judisk nationalism, sina anhängare att förklara sig vara polsktalande. Över hela Galizien, inklusive Buczacz, blev kampen under folkräkningen symbolen för judisk självständighet från polskt förmyndarskap.14 När Ringelblum började på gymnasiet i Buczacz hade förhållandet mellan polska och judiska elever blivit ganska spänt.15 En sidoeffekt av 1910 års folkräkning var ett förnyat intresse för modern jiddischkultur bland en liten men växande minoritet av den judiska intelligentian. De kunde räkna med att få stöd av en framväxande judisk arbetarrörelse. Den judiska arbetarrörelsen var inte lika stark i Galizien som i Ryssland; Galizien hade knappt industrialiserats. Men ekon av de revolutionära striderna på andra sidan gränsen i Ryssland höjde utan tvivel Bunds och Poalei Zions prestige. Poalei Zion var partiet som hade grundats av Ber Borochov 1906. Strax före första världskriget hade båda dessa partier väletablerade organisationer i området.16 För arbetare och studenter som ville kombinera radikal marxism, sionism och jiddischism var det framväxande Poalei Zion ett idealiskt medium.

Flera studenter hade redan brutit med en större sionistisk ungdomsorganisation, Tseirei Zion, och gått med i Borochovs parti. Bland de nya ledarna för det galiziska Poalei Zion fanns två universitetsstudenter som senare skulle ha ett viktigt inflytande på Ringelblums liv: Natan Buchsbaum och Isaac Schiper. När Buchsbaum anslöt sig till partiet kunde han inte jiddisch. Han lärde sig språket mödosamt och började hålla tal på möten med skräddare 40 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 40

09-11-27 10.18.09

och affärsbiträden, vilka partiet försökte organisera. År 1914 genomförde partiet sina möten på jiddisch.

Schiper blev en framstående polsk-judisk historiker och en av ledarna för det galiziska Poalei Zion före första världskriget. Schiper, som föddes i Tarnów 1884, talade redan jidddisch bra och hade aktivt börjat intressera sig för jiddischspråkig kultur när han läste Ber Borochovs inflytelserika artikel, ”Jiddischfilologins uppgifter”, som publicerades 1913. I december samma år skrev Schiper en artikel i partitidningen från Lemberg, Der Yidisher Arbeter, som utvecklade och förklarade Borochovs argument för jiddisch.

Strax före första världskriget hade de galiziska judarna således tydligt definierat sig politiskt. Assimilering som ideologi hade brutit samman; politiska förändringar i det habsburgska riket påskyndade moderniseringen av judisk politik. För första gången blev judiska arbetarpartier en faktor att räkna med. En ganska stor judisk intelligentia hade växt fram, som hade fått en grundlig utbildning på polska och tyska, men identifierade sig med judisk nationalism. Även om de galiziska judarna saknade de ryska judarnas revolutionära traditioner, så hade de många välutbildade kadrer som skulle spela en viktig roll i judisk politisk och kulturell verksamhet i den polska republiken under mellankrigstiden. Det var i den här miljön som Ringelblum tillbringade sina utvecklingsår.

sanz

När första världskriget bröt ut sommaren 1914 hade Emanuel Ringelblum avslutat ett års studier på det polska klassiska gymnasiet i Buczacz. En våldsam rysk offensiv i september 1914 bröt igenom de österrikiska linjerna och soldaterna var på väg till Podolien. När de nåddes av rykten om hur ryssarna misshandlade judar, flydde tusentals människor västerut. Familjen Ringelblum anslöt sig till strömmen av flyktingar. Efter en kort vistelse i det närbelägna Kolomeja slog sig familjen Ringelblum ner i Nowy Sącz (Nay Sanz eller Sanz på jiddisch), en stad vid floden Dunajec i västra Galizien.

Ringelblum, som rycktes upp med rötterna från sitt hem vid fjorton års ålder, måste smärtsamt anpassa sig till ett nytt liv. Familjen levde i djup misär. Fayvish, som hade gift om sig, lyckades nödtorftigt dra sig fram på stadens marknadsplats. Familjen, som bestod av sex personer, fick tränga Från Buczacz till Warszawa 41

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 41

09-11-27 10.18.09

ihop sig i ett litet hus. En av Ringelblums nya vänner, den då femtonårige Mendl Naygroshl, hälsade på Ringelblum många gånger och kom ihåg ett ”fattigt, deprimerande ställe: ett litet kök, ett litet rum och allt utrymme upptogs av sängar … Man kunde känna en stilla dysterhet i huset, fattigdomen som hade kopplat greppet om dem och ensamheten bland människor som har ryckts upp.”17 Enligt Naygroshl verkade Ringelblums nya styvmor särskilt nedstämd, och också hans äldre syster.18 Trots familjens fattigdom fortsatte Emanuel sina gymnasiestudier och försörjde sig genom att ge yngre elever privatlektioner.

De som blev vänner med Ringelblum i Sanz lämnade efter sig helt olika minnen. Naygroshl mindes den unge Ringelblum – hans vänner kallade honom Edek eller Edzia – som ledsen och allvarlig, någon som sällan skrattade.19 Men den blivande historikern Rafael Mahler, som skulle bli Ringelblums vän för livet, målade upp en mer positiv bild. ”Edzia”, skrev Mahler, ”blev favoriten bland judiska arbetarklassungdomar och elever i Sanz. Den stilige, blonde eleven i sin skolrock drog till sig allas uppmärksamhet. Hans lätta, hjärtliga skratt, hans judiska folksånger och socialistiska sånger brukade eka i stadsparken där han tillbringade sommarkvällarna omgiven av unga män och kvinnor.”20 Kanske både Naygroshl och Mahler har rätt. Det är möjligt att Naygroshl erinrade sig Ringelblums anpassning till en främmande stad, medan Mahler beskrev honom efter det att han hade blivit politiskt aktiv och fått flera vänner.

Först hade Ringelblum svårt att anpassa sig till de kulturella skillnaderna mellan Sanz och Buczacz.21 Till skillnad från Buczacz var Sanz en i hög grad chassidisk stad. I själva verket var den ett centrum för den framstående Halbershtamdynastin. I likhet med många chassidiska centra var avståndet mellan den judiska intelligentian och de judiska massorna stort. Ett annat problem för Ringelblum var språket. Trots att han hade utbildats på polska älskade Ringelblum jiddisch och verkade förvånad över sina nya klasskompisars kulturella assimilering. Naygroshl erinrade sig att de judiska gymnasieeleverna ”talade om sionism på polska, de talade om judiskt nationellt självstyre på polska, och de angrep till och med judisk assimilering – allt på polska”.22 Enligt hans vän, Jacob Kener, inledde Ringelblum genast en kampanj för att övertala sina nya klasskamrater att tala mer jiddisch.

Denna kärlek till jiddisch var säkert en viktig orsak till Ringelblums växande intresse för Poalei Zion. En elev som också delade detta intresse 42 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 42

09-11-27 10.18.09

för jiddischkultur var Saul Amsterdam, som rekryterade Ringelblum till partiet.23 Några år senare skulle Ringelblum och Amsterdam gå åt var sitt håll. Ringelblum skulle stanna kvar i Poalei Zion, och Amsterdam skulle byta namn till Gustaw Henrykowski och bli en framträdande ledare för det Polska kommunistpartiet (KPP) – det vill säga, tills Stalin lät avrätta honom 1938. Men när Ringelblum träffade honom i Sanz hittade han en vän som hade grundliga kunskaper om både politisk litteratur och sekulär jiddischkultur. Amsterdam, som själv hade värvats till Poalei Zion av Schiper, var inte bara bekant med klassiska jiddischspråkiga författare utan kunde också samtala obehindrat om Dovid Bergelson, en briljant stilist som representerade en ny generation jiddischspråkiga skribenter. Han var en utmärkt talare och en genialisk debattör. Rafael Mahler skrev att Amsterdam var den första personen i Sanz som talade ”litterär jiddisch”.

I stadens lokalavdelning av Poalei Zion skaffade sig Ringelblum vänner som skulle förändra hans levnadslopp. När man tänker på att alla dessa vänner var tonåringar i en avsides belägen galizisk stad, kan man notera att deras prestationer var extraordinära. Mendl Naygroshl blev en ansedd jiddischspråkig poet och advokat i Wien. Saul Amsterdam kom att leda KPP under mellankrigstiden. Rafael Mahler, en av Ringelblums närmaste vänner, och Artur Eisenbach blev namnkunniga som två av århundradets ledande östeuropeiska judiska historiker. (Eisenbach skulle också gifta sig med Ringelblums yngre syster, Gisa.)

Medan det habsburgska riket rasade samman under krigets chockverkan letade Ringelblum och hans vänner i Sanz efter en politisk vägkarta som skulle hjälpa dem att förstå omvälvningarna som för alltid förändrade deras värld. Ryssarnas illdåd mot den judiska befolkningen i östra Galizien fun­gerade som en brutal påminnelse om judarnas utsatthet i ett instabilt Europa. I en tid av förtvivlan och umbäranden gick de östeuropeiska judarna en osäker framtid till mötes och sökte ivrigt efter något hoppingivande tecken. Skulle slutet på kriget medföra socialismens seger? Skulle judarna vinna medborgerlig jämlikhet och kulturellt självstyre? Under första veckan i november 1917 kom nyheter om två viktiga händelser – Balfourdeklarationen och den bolsjevikiska revolutionen. Den förra ingav förhoppningar om ett judiskt nationellt hem i Palestina, och den senare lovade att eliminera antisemitismen i en ny proletär stat. Båda gjorde ett djupt intryck på unga judar. Många strömmade till he-Haluts, en sionisFrån Buczacz till Warszawa 43

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 43

09-11-27 10.18.09

tisk ungdomsorganisation, för att förbereda sig för ett liv som nybyggare i Palestina. Andra hoppades på Moskva och det nya kommunistpartiet.

Poalei Zion försökte länge kombinera båda: lojalitet mot den nya sovjetiska staten med ett engagemang för ett judiskt hemland i Palestina.

Ett år senare, i november 1918, förvandlade ännu en omvälvning de galiziska judarnas värld: pånyttfödelsen av en polsk stat. Den nya polska författningen lovade judarna grundläggande medborgerliga rättigheter, men med tanke på den allt sämre relationen mellan polacker och judar, hur mycket skulle dessa löften vara värda? År 1920, mitt under denna tidsperiod av kaos och förändring, fick Ringelblum en våldsam chock. Han hade avslutat gymnasiet i Sanz och lämnat in en ansökan till Warszawas universitet för att studera medicin.

Den unge studenten fick snart reda på att man inte kunde ta löftet om likhet inför lagen och de medborgerliga rättigheterna i den nya polska staten så boktavligt. Ett avslagsbrev från den medicinska fakulteten vid Warszawas universitet upplyste honom om att på grund av numerus clausus – en kvot av judiska studenter som kunde antas – måste han hitta en annan institution där han kunde studera. Ringelblum, som blev förbittrad över denna flagranta diskriminering – något som inte skulle ha förekommit på det habsburgska rikets tid – funderade på att resa utomlands.24 Till slut, kanske av ekonomiska skäl, ansökte han dock om att studera vid den historiska institutionen och blev antagen.

warszawa

När Ringelblum anlände till Warszawa 1919 expanderade Polens nya huvudstad snabbt. Förhoppningsfulla personer strömmade till staden från den nya republikens alla hörn, vilket orsakade en allvarlig bostadsbrist. Under mellankrigstiden blev Warszawa det kulturella och politiska centrum som bidrog till att förena det polska folket, som länge hade varit splittrat. I flera decennier hade de ryska ockupanterna omgett staden med militära befästningar och hindrat dess fysiska expansion. Nu symboliserade den polska staden en nation som hade blivit pånyttfödd. Dess nya bostadsområden, regeringsbyggnader, teatrar och center för högre utbildning återspeglade polackernas stolthet över sin nyvunna självständighet.

44 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 44

09-11-27 10.18.09

Warszawa sammanförde inte bara polacker utan också judar. Judiska politiska partier och socialvårdsorganisationer etablerade sina huvudkontor i Warszawa. Staden blev hem för den största organisationen för jiddischtalande och hebreiska författare och också det viktigaste centret för jiddischspråkig teater. Flera jiddischspråkiga dagstidningar hade sin bas i staden. År 1923 började man ge ut en ny judisk dagstidning på polska, Nasz przegląd. När Warszawa blev de polska judarnas politiska och kulturella centrum bringades de olika judiska ”stammar” som hade hamnat i den nya staten samman. Viktiga kulturella skillnader hade utvecklats under århundradenas lopp mellan ”litvakes”, litauiska judar, och galizier. Nu var motsättningar och missämja i den nya polska republiken oundvikliga. Icke desto mindre tog en ny enhet – ”de polska judarna” – form.

Ringelblum hade ont om pengar när han kom till Warszawa, och försörjde sig genom att undervisa och översätta. Tillsammans med partikamraten Daniel Leybel översatte han dr Isaac Schipers verk The Economic Role of the Jews in Medieval Poland från polska till jiddisch.25 I början av 1920-talet undervisade han också i Linke Poalei Zions kvällsskolor – för en låg lön. År 1926 åkte han till Vilna i ett år för att undervisa på gymnasieskolor där. Året därpå reste han tillbaka till Warszawa och skaffade en lärartjänst på Yehudia, ett välkänt privatgymnasium för judiska flickor. Trots att Ringelblum fortsatte att undervisa på Yehudia fram till slutet av 1930-talet tjänade han inte tillräckligt och sökte ständigt nya inkomstmöjligheter.

På Yehudia träffade Ringelblum Abraham Lewin, en lärar- och historiker­ kollega som senare blev en nära medarbetare i Oyneg Shabes-arkivet. En av hans före detta elever på Yehudia, fru Hanna Hirschaut, mindes Ringelblum som en omtyckt men blyg lärare. Han brydde sig om sina elever och uppmuntrade dem att fortsätta sin utbildning vid en tidpunkt ”när kvinnors frigörelse inte ens fördes på tal”, för att citera Hirschaut. Hans elever – tonårsflickor från relativt rika judiska familjer – gjorde honom ibland till skottavla för sina spratt: Dr Ringelblum hade för vana att komma in i klassrummet i sista ögonblicket och då lite svettig, hans kläder liksom skrynkliga. Han brukade alltid plocka upp ett pennfodral från den närmaste skolbänken och leka och gestikulera med det. En dag kom han in, plockade upp pennfodralet och hittade en illaluktande sill inuti. Han tappade det i golvet och rusade ut Från Buczacz till Warszawa 45

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 45

09-11-27 10.18.09

ur klassrummet. Jag tyckte synd om honom när jag insåg hur upprörd han var. Han kom tillbaka efter en stund utan att nämna händelsen för rektorn eller diskutera saken med oss.26

Trots fru Hirschauts ljusa minnen kan man sluta sig till att Ringelblum undervisade på Yehudia mer av ekonomisk nödvändighet än av övertygelse.

Jämfört med de fattiga arbetare som kom på hans kvällskurser utmattade men entusiastiska, var det mycket mindre troligt att hans elever på Yehudia skulle tilltala hans idealism och känsla av att han hade ett uppdrag. En privat utgiven bok som har publicerats av alumner från Yehudia i Israel antyder att Ringelblum inte gjorde ett lika djupt intryck på sina elever som Abraham Lewin eller andra. Inka Szwajger, som var rektorns dotter, hade minnen av Ringelblum som var mycket mindre smickrande än Hirschauts.27 Kort efter ankomsten till Warszawa träffade Ringelblum sin blivande hustru, Yehudis Herman. Hon var fyra år yngre än Ringelblum och kom från en chassidisk Warszawafamilj. Hon gick med i LPZ, och det var där som hon lärde känna sin blivande man.28 Under mellankrigstiden undervisade hon i polska statliga skolor och i Borochovskolorna, som drevs av LPZ och ingick i den vänsterorienterade Centralorganisationen för jiddischspråkiga skolor (CYSHO-Tsentrale Yidishe Shul Organizatsiye). Deras son Uri föddes 1930. Ringelblum var en engagerad och kärleksfull far. Hirschaut erinrade sig att när ”vi ville avleda hans uppmärksamhet från ett nära förestående prov, frågade vi honom hur lille Uri mådde. Ett leende brukade lysa upp hans ansikte, och han talade lyriskt om hur duktig Uri var och hur snabbt han lärde sig.”29 Det var när lektionerna på Yehudia var över som Ringelblum kunde syssla med vad som verkligen intresserade honom: politik och historia. I den nya metropolen skulle Ringelblum hitta sin väg, som ung historiker och som politisk aktivist i Linke Poalei Zion.

46 Vem ska skriva vår historia?

Kassow_Vem ska skriva vår historia_TRYCKFARDIG.indd 46

09-11-27 10.18.09