9789100124113

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 6

2010-03-18 14:55:36

Del 1

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 7

2010-03-18 14:55:36

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 8

2010-03-18 14:55:36

Slutet Elspeth dog medan Robert stod framför en automat och betraktade en stråle te som sprutade ner i en liten plastmugg.

Efteråt kom han ihåg att han hade burit muggen med äckligt te genom korridoren, gått där ensam under lysrören, tillbaka till rummet där Elspeth låg omgiven av apparater. Hon hade vänt ansiktet mot dörren och ögonen var öppna, och först trodde Robert att hon var vid medvetande.

Sekunderna innan hon dog tänkte Elspeth tillbaka på en dag i Kew Gardens den våren. Hon och Robert promenerade på en lerig gång utmed Themsen. Det luktade multnande löv.

Det hade regnat nyligen. Robert sa: ”Vi borde ha skaffat barn”, och Elspeth svarade: ”Var inte dum, min älskling.” Nu sa hon det högt i sjukrummet, men Robert hörde det inte, för han var inte där.

Elspeth vände ansiktet mot dörren. Robert! ville hon ropa, men plötsligt fick hon en klump i halsen. Det kändes som om själen försökte ta sig ut genom strupen. Hon försökte hosta, släppa ut den, men då gurglade det bara. Jag drunknar. Drunknar i en säng … Hon kände ett starkt tryck, och sedan svävade hon – smärtan var borta och hon såg ner från taket på sin lilla förstörda kropp.

Nu stod Robert i dörröppningen. Temuggen brände i handen, och han ställde ner den på sängbordet. Gryningen hade börjat bleka skuggorna i rummet från gråsvart till obestämt mellangrått. För övrigt var allt sig likt. Han stängde dörren.

9

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 9

2010-03-18 14:55:36

Robert tog av sig de runda stålbågade glasögonen och sedan skorna. Han lade sig på sängen, försiktigt för att inte rubba Elspeth, sträckte ut sig tätt intill hennes rygg och höll om henne. I flera veckor hade hon varit brännhet av feber, men nu var temperaturen nästan normal. Han kände att hans hud blev bara en liten aning varmare där den rörde vid hennes. Hon hade gått in i de livlösa föremålens rike och börjat förlora sin egen värme. Robert tryckte ansiktet mot Elspeths nacke och drog djupa andetag.

Elspeth iakttog honom uppifrån taket. Så välbekant han var – och så främmande han verkade. Hon såg men kände inte att hans långa händer trycktes mot hennes midja. Allt hos honom var utdraget: ansiktet mest bara haka och kraftig överläpp, näsan lite böjd och vass, djupt liggande ögon. Hans bruna hår bredde ut sig över hennes kudde. Hans hud var blek efter alltför lång tid i sjukhusbelysning. Han såg så bedrövad ut, så mager och jättestor där han låg krökt runt hennes lilla slappa kropp.

Elspeth tänkte på en bild som hon sett i National Geographic för länge sedan, en mor som höll hårt om ett ihjälsvultet barn.

Roberts vita skjorta var skrynklig, hans strumpor hade hål på stortårna. All livets ånger, skuld och längtan kom över henne.

Nej, tänkte hon. Jag ger mig inte av. Men det hade hon redan gjort, och på ett ögonblick befann hon sig någon annanstans, ett utspritt ingenting.

Sköterskan upptäckte dem efter en halvtimme. Hon stod tyst och betraktade den långe, ganska unge mannen som låg hopkurad runt den lilla spensliga döda medelålders kvinnan.

Sedan gick hon och hämtade biträdena.

Utanför höll London på att vakna. Robert låg med slutna ögon och lyssnade till trafiken på huvudgatan, steg i korridoren. Han visste att han snart måste slå upp ögonen, släppa taget om Elspeths kropp, sätta sig upp, resa sig, prata. Snart skulle framtiden komma, utan Elspeth. Han höll ögonen slutna, andades in hennes bleknande doft och väntade.

10

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 10

2010-03-18 14:55:36

Sista brevet Breven kom varannan vecka. De delades inte ut på den vanliga adressen. Varannan torsdag körde Edwina Noblin genom två grannsamhällen till posten i Highland Park, en mil från hennes hem i Lake Forest. Där hade hon ett postfack, ett litet. Det låg aldrig mer än ett enda brev i det.

Oftast tog hon med sig brevet till Starbucks och drack en mellanstor koffeinfri latte med sojamjölk medan hon läste det.

Hon satt i ett hörn med ryggen mot väggen. Ibland – om hon hade bråttom – läste Edie brevet i bilen. När hon hade läst det körde hon till parkeringen, stannade bredvid sopcontainern och satte eld på brevet. ”Varför har du en cigarrettändare i handskfacket?” hade hennes man, Jack, frågat. ”Jag har tröttnat på att sticka och blivit mordbrännare i stället”, hade Edie svarat. Han hade inte frågat mer.

Att Jack visste så pass mycket om breven berodde på att han hade lejt en privatdetektiv att bevaka hans fru. Detektiven hade inte kunnat rapportera några möten, telefonsamtal eller mejl – inga misstänkta förehavanden alls, bortsett från breven.

Han hade inte heller rapporterat att Edie hade börjat stirra på honom medan hon brände breven och sedan trampade sönder askan på marken med skosulan. En gång hade hon gett honom en hitlerhälsning. Han hade börjat gruva sig för att skugga henne.

Det var något med Edwina Poole som störde honom. Hon var inte som hans vanliga spaningsobjekt. Jack hade understru11

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 11

2010-03-18 14:55:36

kit att han inte var ute efter att samla bevis inför en skilsmässa. ”Jag vill bara veta vad hon gör”, sa han. ”Det är något som är … annorlunda.”

Oftast låtsades Edie inte om detektiven. Hon sa inget till Jack. Hon fann sig i det, väl medveten om att den överviktige mannen med det svettblanka ansiktet inte skulle kunna avslöja hennes hemlighet.

Det sista brevet kom i början av december. Edie hämtade det på posten och körde till stranden i Lake Forest. Hon ställde bilen allra längst bort från vägen. Vädret var blåsigt och bistert kallt, sandstranden snöfri. Michigansjön var brun. Små vågor kluckade mot stenarna. Alla stenblocken var omsorgsfullt utplacerade för att motverka erosion, och stranden såg ut som en teaterdekor. Bortsett från Edies Honda Accord låg parkeringen öde. Hon lät motorn gå på tomgång. Detektiven höll sig på avstånd, men så suckade han och ställde sig på en ruta i andra änden av parkeringen.

Edie kastade en flyktig blick på honom. Måste jag göra det här inför publik? Sedan satt hon stilla och tittade på sjön en stund.

Jag skulle kunna bränna det utan att läsa det. Hon funderade över hur hennes liv hade kunnat bli om hon hade stannat kvar i London. Jack hade kunnat få resa hem till Amerika utan henne.

Plötsligt greps hon av en överväldigande längtan efter sin tvillingsyster. Hon tog upp kuvertet ur väskan, rev upp fliken med fingret och vek ut brevet.

Käraste e.

Jag lovade ju att du skulle få veta – så här kommer det: adjö.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas om det var du – men det är omöjligt att tänka sig en värld utan dig, fast vi varit skilda åt så länge.

Du får inte ärva något. Du har fått leva mitt liv. Det räcker.

I stället gör jag ett experiment – jag har testamenterat alltihop till tvillingarna. Hoppas de får glädje av det.

12

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 12

2010-03-18 14:55:36

Var inte orolig. Det kommer att gå bra.

Säg adjö till Jack åt mig.

Kärleksfulla hälsningar, trots allt e Edie satt med huvudet böjt och väntade på tårar. Det kom inga, och det var hon tacksam för – hon ville inte gråta så att detektiven såg det. Hon tittade på poststämpeln. Brevet hade skickats för fyra dagar sedan. Hon undrade vem som hade postat det. En sjuksköterska, kanske.

Edie lade ner brevet i handväskan. Nu behövde det inte brännas. Hon skulle ha det kvar ett litet tag. Kanske spara det för gott. Hon backade ut från parkeringsplatsen. När hon körde förbi detektiven gav hon honom fingret.

Medan Edie körde den korta vägen hem från stranden tänkte hon på sina döttrar. Olika katastrofscenarier drog förbi i hjärnan. När hon kom hem var hon fast besluten att förhindra att systerns kvarlåtenskap gick till Julia och Valentina.

Jack kom hem från jobbet och hittade Edie hopkrupen på dubbelsängen med ljuset släckt. ”Vad är det?” frågade han. ”Elspeth är död”, sa hon. ”Hur vet du det?”

Hon räckte honom brevet. Han läste det och kände ingenting annat än lättnad. Då var det bara det, tänkte han. Det var bara Elspeth hela tiden. Han lade sig på sin sida av sängen och Edie gjorde plats åt honom. Jack sa: ”Min stackars vän”, och sedan sa de inget mer. Under de veckor och månader som följde skulle Jack ångra detta – Edie vägrade tala om sin tvillingsyster, vägrade svara på frågor, vägrade diskutera vad Elspeth kunde ha testamenterat till deras döttrar, vägrade berätta hur hon mådde. Han fick inte så mycket som nämna Elspeths namn.

Skulle Edie ha talat ut den där dagen om han hade frågat ut 13

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 13

2010-03-18 14:55:36

henne? undrade Jack senare. Skulle hon ha stängt honom ute om han hade berättat vad han visste? Det hängde kvar mellan dem efteråt.

Men just nu låg de där tillsammans på sängen. Edie lade huvudet på Jacks bröst och lyssnade till hans hjärtslag. ’Var inte orolig. Det kommer att gå bra.’ … Jag tror inte jag klarar det här. Jag trodde att jag skulle få träffa dig igen. Varför for jag inte tillbaka till dig? Varför sa du inte åt mig att komma hem? Hur kunde vi låta det gå så här? Jack lade armarna om henne. Var det värt det? Edie fick inte fram ett ord.

De hörde att tvillingarna kom in genom ytterdörren. Edie gjorde sig fri, reste sig. Hon hade inte gråtit, men hon gick ut i badrummet och tvättade sig i ansiktet i alla fall. ”Inte ett ord”, sa hon till Jack medan hon kammade sig. ”Varför inte det?” ”Därför.” ”Okej.” Deras blickar möttes i spegeln ovanför byrån. Hon gick ut och han hörde att hon sa: ”Hur har ni haft det i skolan?” i helt vanlig ton. ”Värdelöst”, sa Julia. Valentina sa: ”Har du inte börjat med maten?” och Edie svarade: ”Jag tänkte att vi kunde åka till Southgate och äta pizza.” Jack kände sig trött och tung där han satt på sängen. Som vanligt visste han inte riktigt vad som pågick … men han visste i alla fall vad han skulle få till middag.

14

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 14

2010-03-18 14:55:36

En ängsblomma Elspeth Noblin var död och det enda man kunde göra för henne nu var att begrava henne. Tyst och stilla körde begravningskortegen in genom grindarna till Highgates kyrkogård, först kistbilen och efter den tio bilar fulla med antikvariatsbokhandlare och vänner. Färden hade varit mycket kort: St Michael’s låg bara en liten bit uppför backen. Robert Fanshaw hade promenerat ner från Vautravers tillsammans med sina grannar en trappa upp, Marijke och Martin Wells. De stod på den stora gårdsplanen på västra kyrkogården och såg på när kistbilen manövrerades in genom grindarna och körde vidare på den smala gången fram till Noblins familjegrav.

Robert var utmattad och kände sig bedövad. Han hörde ingenting – det var som om ljudet till en film hade slutat fungera. Martin och Marijke stod tillsammans en liten bit ifrån honom. Martin var en tunn och spenslig man med kortklippt gråsprängt hår och spetsig näsa. Allt hos honom verkade nervöst och hastigt, knotigt och snett. Han hade walesiska anor och tyckte inte om kyrkogårdar. Hustrun Marijke tornade upp sig över honom. Hennes asymmetriska frisyr var färgad i lysande cerise och läppstiftet gick i samma färg. Marijke var grovt tillyxad, färgstark, otålig. Fårorna i ansiktet stod i kontrast mot de moderiktiga kläderna. Hon iakttog sin man med oro i blicken.

Martin hade slutit ögonen. Läpparna rörde sig. En utomstående skulle kanske ha trott att han bad, men Robert och 15

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 15

2010-03-18 14:55:36

Marijke visste att han räknade. Det snöade, stora flingor som försvann så fort de nådde marken. Highgates kyrkogård var full av droppande träd och slaskiga grusgångar. Kråkor flög upp från gravarna till låga trädgrenar, kretsade och slog sig ner på taket till Dissenterkapellet som numera hyste kyrkogårdens expedition.

Marijke kämpade med impulsen att tända en cigarrett. Hon hade inte varit speciellt förtjust i Elspeth, men nu saknade hon henne. Elspeth skulle ha sagt något sarkastiskt och roligt, gjort ett skämt av alltsammans. Marijke öppnade munnen och andades ut, och ett ögonblick hängde andedräkten som rök i luften.

Kistbilen gled fram på Cuttings Path och försvann ur sikte.

Släkten Noblins mausoleum låg strax bortom Comfort’s Corners i mitten av kyrkogården. De sörjande skulle gå till fots längs den smala Colonnade Path, som med åren blivit ojämn av trädrötter, och möta kistbilen vid mausoleet. Bilarna parkerades framför den halvcirkelformade kolonnaden som skilde gårdsplanen från begravningsplatsen. Begravningsgästerna krånglade sig ur dem och blev stående och såg sig omkring.

De betraktade kapellen (i ”begravningsgotik”, en beteckning som blivit berömd), järngrindarna, krigsmonumentet, statyn av fru Fortuna som stirrade med tom blick under den tenngrå himlen. Marijke tänkte på alla begravningståg som passerat Highgates grindar. Artonhundratalets svarta vagnar dragna av plymprydda hästar, med professionella gråterskor och uttryckslösa stumma, hade ersatts av den här blandade samlingen bilar, paraplyer och dämpade vänner. Plötsligt såg Marijke kyrkogården som en gammal teater: det var fortfarande samma pjäs som spelades, men kostymer och frisyrer hade moderniserats.

Robert rörde vid Martins axel, och Martin slog upp ögonen och såg yrvaken ut. De gick tvärs över gårdsplanen, genom öppningen i kolonnadens mitt och uppför den mossbevuxna trappan till begravningsplatsen. Marijke gick bakom dem. De 16

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 16

2010-03-18 14:55:36

övriga sörjande följde efter. Gångarna var hala, branta och steniga. Alla koncentrerade sig på var de satte fötterna. Ingen sa något.

Vid kistbilen stod Nigel, kyrkogårdens föreståndare, mycket välklädd och uppmärksam. Han hälsade på Robert med ett återhållet leende och gav honom en blick som sa: Visst är det annorlunda när det är en av våra egna. Roberts vän Sebastian Morrow stod bredvid Nigel. Sebastian var begravningsentreprenören. Robert hade sett honom i aktion förut, men den här gången verkade Sebastian ännu mer deltagande och försiktig.

Det var som om han dirigerade ceremonierna utan att vare sig tala eller röra sig. Då och då kastade han en blick på någon person eller något föremål, och vips utfördes det som skulle utföras. Sebastian var klädd i grafitgrå kostym och skogsgrön slips. Han var född i London av nigerianska föräldrar, och med sin mörka hud och mörka klädsel var han nästan osynlig men ändå i högsta grad närvarande i dunklet på den igenvuxna kyrkogården.

Kistbärarna samlades vid bilen.

Alla väntade, men Robert gick in på huvudgången och fram till den noblinska gravkammaren. Den var av kalksten med bara efternamnet inhugget ovanför den ärgade kopparporten.

Porten pryddes av en lågrelief med en pelikan som matade sina ungar med sitt eget blod – en symbol för återuppståndelsen. Ibland hade den varit med bland sevärdheterna i Roberts rundturer på kyrkogården. Nu stod porten öppen. De båda dödgrävarna, Thomas och Matthew, stod och väntade tre meter bort, framför en obelisk i granit. Robert mötte deras blickar.

De nickade och kom fram till honom.

Robert tvekade innan han tittade in i mausoleet. Där fanns fyra kistor – Elspeths föräldrar och farföräldrar – och en mindre mängd damm som samlats i vrårna i den lilla kammaren. Två träbockar hade ställts vid hyllan där Elspeths kista skulle placeras. Det var allt. Robert fick för sig att det strömmade ut kyla 17

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 17

2010-03-18 14:55:36

ur mausoleet, som om det hade varit ett kylskåp. Han kände att något slags utbyte skulle ske: han skulle ge kyrkogården Elspeth, och i gengäld skulle kyrkogården ge honom … vad?

Det visste han inte. Något måste det väl vara.

Han följde med Thomas och Matthew tillbaka till kistbilen. Elspeths kista var blyklädd inuti eftersom den skulle vila ovan jord, och därför var den oerhört tung. Robert och de andra kistbärarna lyfte upp den på axlarna och bar in den i gravkammaren. Det uppstod ett besvärat ögonblick när de försökte ställa ner den på bockarna. Mausoleet var för litet för alla kistbärarna, och kistan verkade plötsligt jättestor. De lyckades få den på plats. Det mörka ekvirket glänste i det svaga dagsljuset. Alla troppade ut utom Robert, som stod lite framåt­ böjd med handflatorna tryckta mot kistlocket, som om det lackerade träet hade varit Elspeths hud, som om han skulle kunna känna hjärtslag i lådan där hennes utmärglade kropp hade lagts. Han tänkte på Elspeths bleka ansikte, de blå ögonen som hon så ofta spärrat upp för att spela överraskad och kisat med när hon ogillade någonting, de små brösten, den underliga hettan i hennes kropp under feberanfallen, revbenen som hade stuckit ut över magen de sista sjukdomsmånaderna, ärren efter kanylporten och operationen. Åtrå och avsmak vällde upp i honom. Han kom ihåg hennes mjuka hår, att hon hade gråtit när de tunna stråna lossnade i stora tussar, att han hade strukit med händerna över den kala hjässan. Han tänkte på Elspeths lår, på deras kurvor, och på förruttnelsen som redan hade börjat förvandla henne, cell för cell. Hon hade blivit fyrtiofyra år. ”Robert.” Nu stod Jessica Bates bredvid honom. Hon kikade på honom under en av sina överarbetade hattar, och medlidandet hade fått det stränga ansiktet att vekna. ”Kom nu.” Hon lade sina mjuka åldrade händer över hans. Roberts handflator var svettiga, och när han lyfte dem såg han att han hade lämnat tydliga avtryck på den för övrigt fläckfria ytan. Han ville torka bort märkena – men sedan ville han lämna kvar dem som 18

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 18

2010-03-18 14:55:36

ett sista bevis på att han hade rört vid denna förlängning av Elspeths kropp. Han fann sig i att Jessica ledde ut honom ur gravkammaren, och han stod tillsammans med henne och de andra sörjande under gudstjänsten. ”Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom.”

Martin stod i utkanten av gruppen. Han hade slutit ögonen igen. Huvudet var sänkt och han knöt händerna i rockfickorna.

Marijke lutade sig mot honom. Hon hade krokat arm med honom, men det tycktes han inte märka. Han började gunga fram och tillbaka. Marijke rätade på sig och lät honom hållas. ”Då den allsmäktige Guden i sin stora barmhärtighet funnit för gott att till sig hemföra vår kära borgångna systers själ, lägger vi nu hennes kropp till vila – av jord har den kommit, och jord skall den åter bli – i hopp och trygg förvissning om hennes återuppståndelse till det eviga livet genom vår herre Jesus Kristus, som skall omvandla vår ringhet så att den må likna hans härlighet, ty hans makt övervinner allt.”

Robert lät blicken vandra. Träden stod kala – det var tre veckor kvar till jul – men kyrkogården var grön. Highgate var fullt av järneksbuskar som spirat ur artonhundratalets begravningskransar. Det såg festpyntat ut, om man klarade av den mentala kullerbytta som krävdes för att tänka på julen på en kyrkogård. Medan han försökte lyssna till kyrkoherdens ord hörde han rävar kalla på varandra i närheten.

Jessica Bates stod bredvid Robert. Hon höll axlarna raka och huvudet högt, men Robert anade att hon var trött. Hon var ordförande i Friends of Highgate Cemetery, den ideella förening som skötte kyrkogården och ordnade visningarna. Hon var Roberts chef, men han trodde att hon skulle ha kommit till Elspeths begravning i vilket fall som helst. De hade tyckt om varandra. När Elspeth kom och åt lunch med Robert hade hon alltid haft med sig en baguette åt Jessica också.

19

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 19

2010-03-18 14:55:37

Paniken grep honom: hur ska jag kunna minnas allt om Elspeth? Ännu var han uppfylld av hennes dofter, hennes röst, hennes tvekan innan hon sa hans namn i telefon, hennes rörelser när han älskade med henne, hennes svaghet för skor med löjligt höga klackar, hennes sensuella sätt att handskas med gamla böcker och osentimentala sätt att sälja dem. Just nu visste han allt han någonsin skulle veta om Elspeth, och han kände ett starkt behov av att hejda tidens gång så att inget skulle kunna smita undan. Men det var för sent. Han borde ha upphört när hon gjorde det. Nu sprang han ifrån henne, lämnade henne efter sig. Hon hade redan börjat blekna. Jag borde skriva ner allt­ihop … men inget skulle räcka till. Vad jag än skriver så kommer hon inte tillbaka.

Nigel stängde porten till mausoleet och låste den. Robert visste att nyckeln skulle få ligga i ett numrerat fack i en skrivbordslåda på expeditionen tills den behövdes nästa gång. Det blev tafatt tyst en stund. Gudstjänsten var över och ingen visste riktigt vad man skulle göra därnäst. Jessica gav Roberts axel en liten kram och nickade åt kyrkoherden. Robert tackade honom och gav honom ett kuvert.

Alla gick tillbaka längs gången i samlad tropp. Snart stod Robert på gårdsplanen igen. Snöfallet hade övergått i regn.

En hel flock svarta paraplyer slogs upp nästan genast. Man satte sig i bilar och började åka därifrån. Personalen talade med honom, händer klappade honom, han blev erbjuden te, kanske något starkare? Han visste inte riktigt vad han svarade, men alla drog sig taktfullt tillbaka. Bokhandlarna begav sig till The Angel. Han såg att Jessica stod innanför fönstret på expeditionen och iakttog honom. Marijke och Martin hade stått lite utanför sällskapet. Nu kom de fram till honom, fortfarande arm i arm. Marijke ledde Martin, som gick över stenläggningen med huvudet böjt och verkade koncentrerad på varje häll han trampade på. Det kändes rörande att han över huvud taget hade klarat av att komma. Marijke tog Roberts arm och alla tre 20

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 20

2010-03-18 14:55:37

gick ut från kyrkogården och uppför Swains Lane. När de kom högst upp på Highgate Hill vek de av åt vänster, promenerade några minuter och tog av åt vänster en gång till. Marijke fick släppa Robert och dra Martin med sig. De gick längs en lång, smal, asfalterad gång. Robert öppnade grinden och så var de hemma. Det var mörkt i alla tre lägenheterna i Vautravers, och nu när dagen hade börjat gå över i kväll tyckte Marijke att huset verkade ännu tyngre och dystrare än vanligt. De blev stående i trapphallen. Marijke gav Robert en kram. Hon kom inte på något att säga – allt var ju redan sagt. Så hon sa ingenting och Robert vände sig om och låste upp dörren till sin lägenhet.

Martins röst lät hes. ”Beklagar”, sa han. Det överraskade dem allihop. Robert tvekade och nickade. Han väntade på att få höra om Martin skulle säga något mer. De stod där alla tre, besvärade, tills Robert nickade igen och försvann in till sig.

Martin undrade om han hade gjort rätt i att yttra sig. Han och Marijke började gå uppför trappan. De stannade till när de kom förbi Elspeths dörr på andra våningen. Ett litet kort satt fäst på den med häftstift. Noblin stod det. Marijke sträckte ut handen och rörde vid kortet när hon gick förbi. Det påminde henne om namninskriften på mausoleet. Det skulle det nog göra varje gång hon gick förbi nu, tänkte hon.

Robert tog av sig skorna och lade sig på sängen i sitt spartanska och nästan helt mörka sovrum. Den våta överrocken behöll han på. Han stirrade upp i taket och tänkte på Elspeths lägenhet rakt ovanför. Han tänkte sig hennes kök, fullt av mat som hon inte skulle äta; kläderna, böckerna, fåtöljerna som hon inte skulle ha på sig eller läsa eller sitta i; skrivbordet fullt med papper som han måste gå igenom. Det var mycket han måste göra. Men inte nu.

Han var inte redo att vara utan henne. Ingen som var honom kär hade dött förrän Elspeth gjorde det. Det fanns andra som var borta, men ingen var död. Elspeth? Själva namnet verkade tomt, som om det hade lösgjort sig från henne och svävade 21

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 21

2010-03-18 14:55:37

omkring helt oförankrat i hans tankar. Hur ska jag kunna leva utan dig? Det handlade inte om kroppen – den skulle fortsätta som vanligt. Problemet fanns i ordet hur: han skulle leva vidare, men utan Elspeth visste han inte hur det skulle smaka, hur det skulle kännas, hur det skulle gå till. Han skulle få lära sig ensamheten på nytt.

Klockan var bara fyra. Solen höll på att gå ner, och sovrummet blev otydligt i dunklet. Han blundade, väntade på sömnen.

Efter en stund förstod han att han inte skulle somna. Då steg han upp och tog på sig skorna, gick en trappa upp och öppnade Elspeths dörr. Han gick genom lägenheten utan att tända någon lampa. I hennes sovrum tog han av sig skorna igen, drog av sig överrocken, funderade en liten stund och klädde av sig helt och hållet. Sedan lade han sig i Elspeths säng, på den sidan där han alltid hade legat. Glasögonen lade han på samma ställe som alltid på nattduksbordet. Så kurade han ihop sig i sin invanda ställning. Långsamt slappnade han av allt eftersom kylan försvann ur lakanen. Robert somnade i väntan på att Elspeth skulle komma och lägga sig.

22

Niffenegger_Sjalensosaligalangtan_9789100.indd 22

2010-03-18 14:55:37