9789100124380

Penny Vincenzi

Vår bästa tid Roman

Översättning av JAN JÄRNEBRAND

Albert Bonniers Förlag

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 3

10-05-21 08.33.06

Av Penny Vincenzi har tidigare utgivits: Bröllopsgästerna 1996 Familjehemligheter 1997 Överraskningen 1999 Spetsnäsduken 2000 Ingen ängel 2002 Celias döttrar 2003 Farliga frestelser 2004 Helt övergiven 2005 En ren skandal 2008

www. albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012438-0 Engelska originalets titel: Best of Times Copyright: © Penny Vincenzi, 2009 GGP Media GmbH, Tyskland 2010

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 4

10-05-21 08.33.06

Till Emily och Claudia, med mycket kärlek.

För att de räddade intrigen, boken och sin mors mentala hälsa.

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 5

10-05-21 08.33.06

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 6

10-05-21 08.33.06

Prolog En tid för inte länge sedan Det hände strax före klockan fyra på eftermiddagen efter en kortvarig åskskur. Fredagstrafiken hade tätnat på M4 i båda riktningarna, tillräckligt mycket för att tvinga bilarna i omkörningsfilen att hålla sig innanför hastighetsgränsen men inte så mycket att det blev stopp i något av de tre körfälten. På bilderna från övervakningskamerorna verkade allt vara lugnt och under kontroll.

Klockan en minut i fyra gjorde en långtradare som färdades i östlig riktning en plötslig gir för att sedan accelerera mot mitträcket och köra över det med dödlig kraft. Sedan vek den sig som en fällkniv, och släpet vred sig och började stegra sig innan det lade sig på sidan och hasade fram på vägen mot den mötande trafiken. Till slut stannade det strax före vägrenen. Det sprack upp, inte bara dörrarna utan även taket och sidorna, och ut for lasten av frysar, kylskåp, tvättmaskiner och torktumlare. En del kastades upp i luften och en del kanade över motorvägen: en väldig våg av dödliga vrakspillror som träffade bilar och bussar i sin väg.

En minibuss på väg västerut i omkörningsfilen kolliderade med långtradarens underrede. En Golf GTI omedelbart bakom den sladdade och for med sidan in i ett av lastbilens hjul. En väldig, orubblig vall av bromsande, girande, sladdande fordon bildades och växte för varje sekund.

Bilarna närmast bakom långtradaren på den östgående körbanan smällde in i den och i varandra; en av dem träffade mitträcket med sådan kraft att den trycktes in i det, medan det tiotal bilar som kom efter den hade fördelen av två eller tre sekunders förvarning och sladdade in i varandra, obevekligt men relativt ofarligt, som radiobilar på ett nöjesfält.

Frysarna och kylskåpen fortsatte sin färd med enorm kraft. En bil som frontalkrockade med dem snurrade runt hundraåttio grader och träffades av en mötande motorcykel, och en annan kastades åt sidan och träffade mitträcket.

7

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 7

10-05-21 08.33.06

Så blev det stilla på båda sidor av olycksplatsen, och en egendomlig halvtystnad bredde ut sig över vägen. Motorer stannade, signalhorn tystnade, men de efterträddes av andra, ohyggliga ljud: människors skrik och hundskall, och över alltihop det fullkomligt absurda ljudet av bilradiomusik.

Och sedan började hundratals mobiler, i händer som kunde hålla i dem, ringa till polisen och räddningstjänsten och ringa hem. Och redan medan de gjorde det sträckte kaoset ut sina väldiga tentakler långt, långt bort efter vägen åt båda hållen, så att hundratals människor inte kunde komma därifrån.

Inom loppet av trettio eller fyrtio sekunder hade slumpen, denna fullkomligt oemotståndliga kraft, tagit ett nyckfullt grepp om tid och plats. Den hade vållat ett avbrott i nuet, förvridit framtiden, ersatt ordning med kaos, tillförsikt med fruktan och kontroll med maktlöshet. Livet tog slut för en del, förändrades för alltid för andra, och en mäktig kedja av händelser sattes i gång.

8

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 8

10-05-21 08.33.06

Del ett

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 9

10-05-21 08.33.06

FÖRE

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 10

10-05-21 08.33.06

Kapitel 1 Laura Gilliatt sa ofta – medan hon sträckte sig efter närmaste stycke trä – att hennes liv helt enkelt var för bra för att vara sant. Och den flyktige betraktaren – även om han hade en ganska skeptisk läggning – skulle ha svårt att säga emot henne. Hon var gift med en man som hon avgudade, Jonathan Gilliatt, den framstående gynekologen och förlossningsläkaren, och hade tre ytterst sympatiska och charmiga barn. Hon hade en egen karriär som inredningsarkitekt, och den var precis så krävande att den räddade henne från eventuell leda men inte så krävande att hon inte kunde lägga den åt sidan vid behov – det kunde vara någon större eller mindre kris i hemmet, som att hon måste gå på en viktig middagsbjudning med sin man eller se ett av barnen i ett julspel.

Familjen ägde två vackra hus, ett vid Themsen i Chiswick och ett andra i Dordogne; de hade också en timeshare i ett chalet i Meribel.

Jonathan tjänade en hel del pengar på sin privatmottagning på Princess Anne’s, ett ytterst dyrt sjukhus nära Harley Street, men han var också en mycket respekterad överläkare inom den offentliga sjukvården och chef för förlossningsavdelningen på Saint Andrews i Bayswater. Han var en lidelsefull motståndare till den moderna trenden med planerade kejsarsnitt, både på sin privata mottagning och som läkare inom den offentliga vården. Enligt hans mening var de ett direkt resultat av kompensationskulturen. Det var meningen att barn skulle framfödas lugnt och försiktigt av sina mödrar, sa han, inte slitas ut abrupt i en operationssal. Det var ofrånkomligt att han blev måltavla för mycket kritik för detta i de mer högljudda feministiska delarna av medierna.

Den skeptiske betraktaren skulle också ha lagt märke till att han var djupt förälskad i sin fru, samtidigt som han njöt av den dyrkan han blev föremål för från patienternas sida, liksom han njöt av att hans son Charlie och hans döttrar Daisy och Lily – hans två små blommor, som han kallade dem – tyckte att han var fullkomligt underbar.

I sin fru hade han en riktig skatt, som han ofta sa inte bara till henne utan till världen i allmänhet, för Laura var inte bara vacker utan hade även ett soligt väsen och ett godmodigt sinnelag. Samme 11

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 11

10-05-21 08.33.06

betraktare som studerade henne mycket noga när hon tog sig igenom sin dag skulle faktiskt ha svårt att komma på henne med att visa upp något sämre humör än en mild irritation eller ens med att höja rösten.

Om det faktiskt hände framkallades det vanligen av dåligt uppförande från barnens sida, som att Charlie, som var elva, smet in på toa med sitt Nintendo när han hade haft sin timmes ranson för dagen, eller att Lily och Daisy, som var nio och sju, lurade i au pair-flickan att deras mamma hade gått med på låta dem se High School Musical för femtioelfte gången till långt efter det klockslag då det var meningen att de skulle ha gått och lagt sig.

Makarna Gilliatt hade var gifta i tretton år. ”Mycket lyckliga år”, sa Jonathan och gav Laura en evighetsring från Tiffany på bröllopsdagens morgon. ”Jag vet att det inte är något jämnt jubileum, älskling, men du förtjänar den, och jag ger dig den med all min kärlek.”

Laura blev så överväldigad att hon brast i gråt, och sedan log hon genom tårarna och såg på det vackra smycket på fingret. Och efter en blick på klockan på den öppna spisen i sovrummet bestämde hon sig för att uttrycka sin tacksamhet mot Jonathan, inte bara för ringen utan även för de tretton lyckliga åren, på ett ganska praktiskt sätt, vilket fick till följd att hon kom att ligga så mycket efter sitt skolskjutsschema att alla tre barnen kom för sent till skolan.

Laura hade varit nitton år gammal och fortfarande oskuld när hon träffade Jonathan. ”Förmodligen den sista i London”, sa hon. Detta berodde inte på någon särskild moralisk redbarhet utan på att hon uppriktigt sagt inte hade tyckt om någon tillräckligt mycket för att vilja gå till sängs med honom förrän hon träffade Jonathan. Hon tyckte alldeles tillräckligt mycket om Jonathan och fann hela upplevelsen ”alldeles underbar”, sa hon till honom. De gifte sig ett år senare. ”Jag hoppas verkligen att jag kommer att klara av att vara mrs Gilliatt, en ganska betydelsefull karriär”, sa hon en liten smula ängsligt några dagar före bröllopet. ”Naturligtvis kommer du att göra det”, sa han till henne. ”Du passar perfekt för jobbet. Och du kommer att växa in i rollen på ett charmant sätt.”

Och det hade hon faktiskt gjort. Hon hade tagit sina plikter på stort allvar. Hon älskade att laga mat och ha gäster och hade upptäckt att hon hade en viss talang för heminredning. När de hade varit gifta ett år och deras eget vackra hus var färdigt till bådas belåtenhet frågade hon Jonathan om han skulle ha något emot att hon gick en kurs och kanske sysslade med det lite mer professionellt. ”Naturligtvis inte, älskling. Så länge jag inte kommer i andra rummet efter några besvärliga kunder.”

12

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 12

10-05-21 08.33.06

Det lovade Laura att han inte skulle göra. Och det hade han aldrig gjort. Och inte heller barnen, när de sedan kom i prydlig ordning med två års mellanrum. I många år, tills Daisy började skolan, ägnade hon sig helt enkelt åt dem, och var fullkomligt nöjd med det. Hon måste faktiskt arbeta ganska hårt för att övertyga Jonathan om att han fortfarande kom först i hennes liv och blev en smula förvånad över att han var så otålig och nästan svartsjuk när barnen ställde krav på henne. Det var tydligt att hennes mor hade haft rätt, tänkte hon – alla män var barn innerst inne. Under de första åren hade hon därför anställt en barnsköterska på heltid, för de krav som Jonathans yrkesliv ställde på hennes tid var betydande, och han ville att hon ständigt skulle vara tillgänglig för honom.

Men när Daisy gick i skolan började hon arbeta på försök. Hon hade en särskild känsla för färger, för att använda det oväntade, och hon började få ett visst anseende. Men allt förblev föga mer än en trevlig och givande hobby, i stort sett vad hon gjorde på lediga stunder – och sådana hade hon faktiskt inte särskilt gott om.

Men det var så Jonathan ville ha det, och därför ville hon det också.

Våren hade varit särskilt underbar det året. Den kom tidigt och varade länge, med fulländade dagar i grönt och guld, så att Laura redan i april dukade till lunch ute på terrassen varje lördag och söndag, och en bit in i maj brukade hon och Jonathan även äta middag ute, se den mjuka skymningen sänka sig över trädgården och lyssna på ljuden från floden i bakgrunden: bogserbåtarnas tutande, de stojande nöjesbåtarna och måsarnas skärande skrin. ”Så lyckligt lottade vi är”, sa hon kanske hundra gånger och log mot Jonathan över bordet, och han brukade höja sitt glas mot henne och sträcka sig efter hennes hand och förklara att han älskade henne.

Men nu var det mitt i sommaren, och eftersom detta var England hade regnet kommit. Dag efter dag föll det obevekligt från en mörkgrå himmel. Grillfester och sommarbjudningar blev inställda, tunna sommarklänningar hängdes undan, butikerna hade slut-på-säsongen-reor och det blev rusning efter resor till Mallorca och Ibiza och långhelger i solen.

För familjen Gilliatt blev det inte någon sådan rusning. Laura packade, som hon gjorde varje år, för deras årliga pilgrimsfärd till den underbara bondgården i guldgul sten i Dordogne, där solen skulle lysa frikostigt över dem, värma vattnet i poolen, få druvorna på rank13

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 13

10-05-21 08.33.06

orna kring verandan att mogna och hetta upp stenarna på terrassen så att ödlorna kunde ta siesta i eftermiddagssolen tillsammans med värdfolket. ”Och tack och lov för det”, sa hon. ”Stackars Serena fasar så för lovet, för att hålla pojkarna på gott humör alla dessa veckor, ja, månader, faktiskt …”

Jonathan sa en liten smula kort att han hade trott att familjen Edwards skulle åka till något tiostjärnigt hotell i Nice, för att inte tala om den vecka de skulle tillbringa med familjen Gilliatt på vägen dit.

Det var ju sant, sa Laura, men det blev ändå sammanlagt bara lite mer än tre veckor, och det betydde att det återstod sex eller sju veckor i London.

Jonathan sa att de flesta av hans patienter i den offentliga vården inte skulle betrakta det som någon svårare prövning, med tanke på dessa tre och en halv veckor i sol och lyx. Han var mindre förtjust i Mark och Serena Edwards än Laura var. Mark var pr-konsult på en stor firma i City, en insmickrande och charmig karl, men Serena var Lauras bästa vän, och enligt Jonathans mening överöste hon Laura med alltför många förtroenden och hemligheter.

Jonathan kunde naturligtvis inte tillbringa nio veckor i Dordogne.

Han tog ut så mycket han kunde av sin årliga semester, och resten av tiden flög han till Toulouse varje fredagseftermiddag och tillbaka varje måndag.

Och när Laura läste rapporter om vad som föreföll att vara ett nästan oupphörligt regnande i England, och lyssnade på vänner i England som klagade över det och talade om för henne vilken tur hon hade som inte var där, njöt hon således ännu mer än vanligt av de långa, gyllene dagarna, och var ännu tacksammare än vanligt över allt hon hade.

* * * Linda di Marcello var även hon medveten om att hon var tämligen lyckligt lottad, vilket med tanke på den bransch hon arbetade i betydde att det verkligen gick bra för henne. Linda drev en teateragentur, och som hon ofta sa var hennes roll komplicerad. Hon var till nästan lika delar barnsköterska, terapeut och hallick; det var både slitsamt och stressigt, och hon hotade gång på gång att lägga av och göra någonting helt annat. ”Någonting som inte är det minsta krävande, som hjärnkirurgi”, brukade hon säga med ett leende. Men hon visste att hon aldrig skulle sluta. Hon älskade alltihop för mycket.

14

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 14

10-05-21 08.33.06

Agenturens namn var egentligen Di Marcello och Carr. Francis Carr var en långt ifrån passiv delägare, som hon uttryckte det. Han var en homosexuell bankman som avgudade henne, hade förtroende för henne och hade satsat pengar på agenturen mot ”absolut ingen inblandning och fyrtio procent av vinsten”.

Hittills hade det fungerat mycket bra.

Hon var trettiosex år gammal, en erkänd skönhet med mörkrött hår, mörkbruna ögon och en djup, Marlene Dietrich-liknande röst, och hon hade gått på teaterskola själv innan hon kom fram till att hon faktiskt inte stod ut med det långa trälandet på konstens bakgård och att hon gillade tanken på att driva en agentur. Hon hade haft agenturen i fem år; dessförinnan hade hon arbetat på flera av de etablerade företagen innan hon blev sin egen. Och hon hade visat att hon hade talang för jobbet. Hon kunde se på en skenbart alldaglig, blyg flicka och föreställa sig hur hon glänste på filmduken, på en charmlös, otrevlig drummel och veta att han skulle kunna spela Noël Coward.

Hon hade inte många stora stjärnor i sitt stall – än. Hon hade Thea Campbell, som just hade vunnit brittiska film- och tv-akademins pris för sin roll som Jo i BBC-versionen av Unga kvinnor, och Dougal Marriott, som just hade fått rollen som den vuxne Billy i uppföljaren till Billy Elliot, och tre eller fyra till som var nästan lika framgångsrika.

Men hon hade en stor uppsättning skådespelare i mellanskiktet, och dem hade hon i de flesta fall hämtat från teaterskolorna. Nästan alla dessa var i färd med att skapa sig framgångsrika karriärer. Men särskilt hennes yngre klienter hade svårt att se verkligheten i vitögat. Det var ofrånkomligt att de var besvikna över att det gick så långsamt framåt.

De flesta av dem hade deltidsjobb på restauranger eller arbetade som bud på tv-bolagen, men en handfull av dem var känslomässigt hjälpbehövande och otåliga och hade i värsta fall en nedvärderande syn på de jobb som Linda kunde skaffa dem. ”Du förstår”, sa hon retligt till Francis Carr, ”jag har lust att säga till de där valparna att tusentals unga människor kan göra det som de kan göra och göra det fantastiskt bra. De måste ha en ofantlig tur och karisma för att göra sig gällande. Och flesta av dem har inte det.

De är på det hela taget en otacksam samling, förstår du. Ingenting är någonsin bra nog för dem.”

Francis sa att detsamma kunde sägas om hans klienter, som aldrig tyckte att deras pengar investerades tillräckligt bra eller att han någonsin ägnade just dem tillräckligt stor uppmärksamhet. ”Sådan är den mänskliga naturen, Linda, arbetslivets bistra verklighet.” ”Jag antar det. Jag gör uppenbarligen en massa väsen av ingenting.

15

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 15

10-05-21 08.33.06

Och när någon verkligen får vind i seglen och jag vet att jag har spelat en viktig roll i sammanhanget känns det fantastiskt.” ”Ja, exakt. Har någon fått vind i seglen på senare tid?” ”Inte precis. Det har varit ganska medelmåttigt den här sommaren.

Om man över huvud taget kan kalla det sommar. Det är förmodligen det som går mig på nerverna.” ”Det tror jag inte”, sa han med ett grin. ”Du klagar alltid över det.” ”Gör jag? Herregud, så deprimerande för dig. Jag ber om ursäkt, Francis. Jag ska försöka vara lite mer positiv i framtiden.”

Linda bodde i en paradvåning intill Baker Street: stor och lyxig, med dyra möbler – en blandning av antikt och samtida – och absolut fläckfri. Hennes kontor – en elegant, modern svit nära Charlotte Street – var det i lika hög grad. Linda var perfektionist i fråga om varje aspekt av sitt liv. Vilken måttstock man än använde var hon en kolossalt framgångsrik kvinna. Och ändå hade hon ofta en känsla av att hon var ett totalt fiasko.

Hon var ensam, och hur mycket hon än intalade sig att hon var lyckligt lottad, att hon hade ett långt bättre liv nu, lyckligt singel i stället för olyckligt gift, trodde hon inte riktigt på det. Det hjälpte inte hur mycket hon än såg på raderna av märkeskläder som hon kunde köpa, på sin samling av art déco-figurer och -lampor, på sitt växande galleri av modern konst. Hon skulle ha gett allt det där – ja, det mesta av det i alla fall – för att inte vara och känna sig ensam.

Hon hade ett socialt liv – ett glamoröst sådant efter de flestas mått.

Men det var inte riktigt sådant som hon skulle önska. Sex and the City hade förstås gjort det inne att vara singel, vilket hjälpte. Ingen behövde sitta hemma och stirra på katten längre. Man kunde lyfta telefonluren och ringa till kvinnliga eller manliga vänner och föreslå att de skulle hitta på något. Man kunde göra vad man ville när man ville det. Under veckan var det bra. Hon arbetade ofta sent, och det fanns teaterföreställningar och filmvisningar att gå på. Och hon såg till att helgerna var fullbokade veckor eller till och med månader i förväg.

Hon gjorde en massa hastiga resor – hon kallade dem utflykter – till Paris, Milano, Rom, vanligen med någon av sina ogifta väninnor, för att besöka konstgallerier och butiker. Hon tillhörde Covent Gardens vänner liksom Sadler’s Wells och Royal Shakespeare Companys. Det skulle verkligen krävas en ganska anmärkningsvärd man för att tillhandahålla en så lyxig livsstil.

Men – det var faktiskt inte det hon ville ha. Det var coolt och krävande och på något sätt självmedvetet, men hon längtade efter värme 16

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 16

10-05-21 08.33.06

och avspändhet. Hon undrade om hon kanske skulle ha gett mr di Marcello en ny chans i stället för att kasta ut honom ur huset så fort hon upptäckte hans första affär. Men innerst inne visste hon att hon hade gjort det enda rätta. Det skulle bara ha varit den första av många – han var ungefär lika monogam som en hankatt. Men skilsmässan hade gjort förfärligt ont, och den hade följts av ett andra dåligt förhållande med en annan charmör som hade träffat en annan flicka nästan innan han flyttade in i Lindas våning. Hon hade blick för kräk, tänkte Linda ofta dystert.

Det var inte precis hemliv hon var ute efter, hon ville inte ha barn och ville verkligen inte ta sig an en man med en färdig familj, som så många av hennes väninnor tycktes göra. Men hon ville faktiskt ha någon att dela saker och ting med, glädjeämnen och orosmoment, skämt och samtal – och naturligtvis sängen.

Inte heller träffade hon många män som hon blev förtjust i. Den värld hon rörde sig i innehöll ett ovanligt stort antal homosexuella män och ännu fler missbrukare av ett eller annat slag. ”Londonavdelningen av AA är faktiskt som en filmbranschens Vem är det?” som en ung skådespelerska så skarpsinnigt hade påpekat (och mötena betraktades faktiskt som ett lysande tillfälle att bygga upp nätverk). ”Jag vill ha en advokat”, klagade hon för sina väninnor. ”Jag vill ha en bankkamrer. Jag vill ha en revisor.” Och de brukade tala om för henne att det gjorde hon inte alls, och naturligtvis hade de rätt på ett sätt och fullkomligt fel på ett annat, för vad var revisorer och bankkamrerer och advokater annat än synonymer för pålitlig och förståndig och lojal?

Faktum var att hon inte kände sig fri längre, inte kände sig självständig längre, utan osäker. Vad var det med henne? Var det för mycket begärt? Att inte bara bli förälskad utan att älska. Att älska helhjärtat, underbart, orgastiskt. Det verkade det vara. Hon kunde verkligen inte föreställa sig hur det någonsin skulle kunna hända igen.

* * * ”Bara fem veckor till bröllopet. Jag kan inte fatta det.”

Barney Fraser såg på sin fästmö, så ofattbart vacker och älsklig, och suckade. ”Det tror jag att jag kan”, sa han. ”Barney! Det låter inte särskilt positivt. Ser du inte fram mot det?” ”Jo”, sa han snabbt, ”jo, naturligtvis gör jag det.” ”Det är talet, eller hur? Men det kommer att gå bra, det vet jag. Allt 17

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 17

10-05-21 08.33.06

kommer att bli underbart. Om det slutar regna, vill säga. Synd att det inte är september, då brukar vädret vara mer pålitligt, mycket bättre än på sommaren, faktiskt. Tycker du inte det?” ”Vad? Nej, menar jag. Jag menar …” ”Barney, du lyssnar inte på mig. Gör du det?” ”Förlåt, Amanda. Jag – ja, jag tänkte på något annat. Jag är väldigt ledsen.”

I själva verket gjorde han inte det. Han tänkte faktiskt på bröllopet; han tänkte på det mer och mer. Ja, inte bröllopet. Snarare äktenskapet. ”Vad?” ”Å, bara jobbet. Förlåt. Mer vin?” ”Ja tack.”

Han log mot henne och fyllde på hennes glas. Det fanns egentligen inget han kunde säga om sina betänkligheter i fråga om bröllopet. Det var för sent och det skulle inte hjälpa. Det var för Guds skull inte sitt eget bröllop han hade betänkligheter inför, det var Tobys, och Toby var gammal nog att ta vara på sig.

Och Amanda tyckte att det var så spännande att få vara brudtärna, och bruden var en av hennes bästa väninnor. Och när hon och Barney gifte sig nästa vår skulle Tamara bli hennes brudtärna. Och Toby skulle bli Barneys best man.

Toby var inte bara en av Barneys bästa vänner, han var hans absolut bäste vän och hade varit det ända sedan prep school, då de hade legat i sina små sängar den första kvällen, sida vid sida, och lett tappert och vägrat att erkänna att någon av dem kände minsta spår av hemlängtan. Och deras vänskap hade aldrig vacklat. Barney hade alltid trott att det faktum att båda var enda barnet hade intensifierat vänskapen, och snart var de tillsammans såväl på loven som under terminerna. De hade hållit ihop genom prep school och Harrow men hade sedan gått på olika universitet, Toby i Durham och Barney i Bristol. Så hade de till sin förtjusning upptäckt att de båda två sökte arbete i City, och de hade lyckats hamna inte på samma investeringsbank – det skulle ha varit alltför klichéartat – men på två institutioner som låg mycket nära varandra på var sin sida av Bishopsgate.

Toby var bara bäst: begåvad, rolig, cool och helt enkelt gammalmodigt sympatisk. Barney ville inte tänka på deras vänskap som kärlek – om man nuförtiden sa att man var väldigt förtjust i en kille antog folk att man var gay. Men han älskade honom faktiskt, och beundrade honom och njöt mer av att vara tillsammans med honom än med någon annan i världen – bortsett från Amanda, förstås. Inte för att man 18

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 18

10-05-21 08.33.06

kunde jämföra vad man kände för sin bäste vän med vad man kände för sin fästmö; det var två helt olika saker. Vad som var fint var att de, trots att de båda var förlovade och skulle sätta bo och allt sådant, fortfarande kunde träffas väldigt ofta.

Och de båda flickorna var jättebra kompisar; båda arbetade också i City. Det var mycket välordnat: Amanda arbetade på personalavdelningen på Tobys bank och Tamara på den franska avdelningen på Barneys bank. Det fanns inget som sa att de inte skulle kunna förbli vänner alla fyra så länge de levde.

Barney tyckte inte bara att Tamara inte var god nog åt Toby – nej, han visste. Okej, hon var jättesnygg och sexig och begåvad, och deras lägenhet i Limehouse var alldeles fantastisk, mer i Barneys smak, ärligt talat, än det hus som han och Amanda hade köpt i Clapham. Det huset var en aning för överarbetat, fullt av smarta idéer som Amanda hade hittat i heminredningstidningarna och kopierat utan att tänka efter om alltihop fungerade bra ihop. Men hon var i alla fall toppen och han älskade henne förstås, och eftersom han inte hade mycket till visuellt sinne själv accepterade han bara alltihop. Det fanns viktigare saker i livet än heminredning.

Amanda var gediget guld, rakt igenom, medan Tamara bestod av en del ganska tvivelaktig nickel, ansåg han, under den underbara ytan.

Hon var självisk, hon var bortskämd – först av föräldrarna som avgudade henne och nu, naturligtvis, av Toby – och ytterst härsklysten; hon struntade i Tobys känslor och hade en benägenhet att snäsa av honom, låt vara med sin ganska snärtiga humor, när det passade henne.

Toby älskade verkligen Tamara, det sa han gång på gång till Barney, nästan för ofta, tyckte Barney ibland. Han hade varit en ängel under förspelet till bröllopet och hade gått med på allt som hon föreslog, till och med bröllopsresan till Maldiverna, trots att Barney visste att sådana ställen tråkade ut honom. ”Det är hennes bröllop”, sa han obekymrat, tydligen omedveten om det ironiska i sammanhanget: att det var hans bröllop också.

Och med bara två veckor kvar till svensexan – en långhelg i New York – var det verkligen alldeles för sent att göra eller säga något alls om det.

Barney fortsatte bara att känna olust över saken och kunde inte diskutera den med någon. Inte ens med Amanda. Minst av allt med Amanda, faktiskt. Det var också en smula oroande.

19

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 19

10-05-21 08.33.06

Kapitel 2 Ja, nu hade hon gjort det. Det fanns ingen återvändo. Mary drog ett djupt andetag, vände sig från brevlådan och gick hem i det hällande regnet och hoppades att hon hade gjort det rätta. Om fyra eller fem dagar skulle brevet komma till New York, till Russell Mackenzies otvivelaktigt storslagna våning, med nyheten att hon tyckte att det skulle vara väldigt trevligt om han kom till England och de fick träffas än en gång efter alla dessa långa år.

Det hade gått över sextio år sedan de tog farväl av varandra, hon och Russell. Hon hade stått i hans famn på Liverpool Street-stationen, omgiven av dussintals andra par, och alla flickorna hade gråtit, och soldaterna i sina kakiuniformer hade hållit om dem hårt. Det var nästan outhärdligt, och när hon till slut blev tvungen att släppa honom var det som om en del av henne hade slitits bort, och hon hade stått där och sett honom gå perrongen fram, stiga upp på tåget och vinka åt henne en sista gång, och sedan hade hon gått hem och rusat upp till sitt rum och gråtit hela natten och önskat att hon skulle dö. Bokstavligen. Hon hade älskat honom så mycket, och han hade älskat henne.

Det visste hon att han hade gjort. Det var inte bara det att han hade sagt det, han hade friat till henne, för Guds skull. Men det hade varit för skrämmande, för otänkbart att resa bort, tusentals kilometer från alla hon kände och älskade. Och i alla händelser var hon upptagen, förlovad, även om hon inte hade någon ring på fingret. Hon var förlovad med Donald, den snälle och rare Donald, som var på väg hem och skulle göra henne till sin fru.

Hon hade blivit underbart överraskad när Russell fortsatte att skriva till henne. Han hade börjat nästan så fort han kom tillbaka till Staterna.

Jag vill att vi ska fortsätta att vara vänner, Mary, skrev han. Jag står inte ut med ett liv helt utan dig, även om jag inte kan vara tillsammans med dig.

Hon hade förstås gått med på det; vad kunde några brev göra för skada? Ingen kunde ha några invändningar mot det, tycka att det var fel. Och breven hade flugit fram och tillbaka över Atlanten alltsedan dess.

20

Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 20

10-05-21 08.33.06