9789100124434

Partnoy_Kreuger_09.indd 8

10-01-11 14.38.12

Förord

torsdagen den 24 oktober 1929 befann sig kurserna på alla värdepapper i världen i fritt fall: inteckningar, aktier, obligationer och till och med derivat som skulle fungera som försäkring mot förluster. För de flesta som ägde eller spekulerade i värdepapper hade det varit den värsta veckan i den värsta månaden på det värsta året i finanshistorien. Bostadspriserna störtdök. Kreditinstituten fick en köldchock. Utländska marknader kraschade. När klockan ringde i New Yorks börshus och signalerade att affärerna var slut för dagen var många bankkonton tomma.

Börsens tjänstemän tillkännagav att marknaderna inte skulle öppnas igen förrän på måndagen. Med den frenetiska försäljning som hade pågått hela eftermiddagen behövde alla lugn och ro.

Rekordmånga aktier hade köpts och sålts på torsdagen och allt som allt hade marknaden fallit med närmare 20 procent under månadens gång. Prominenta bankchefer och representanter för tillsynsmyndigheterna planerade sammanträden bakom lyckta dörrar för att diskutera hur de skulle få stopp på paniken.

Den kvällen stod en av världens rikaste män vid ett stup. Han hade befunnit sig i centrum för en sjuårig högkonjunktur på aktiemarknaden och lanserat många av de komplicerade nya instrument som kommit att dominera den moderna finansvärlden. Hans företags papper hörde till de mest köpta i världen, och otroligt nog höll de stånd ännu medan kurserna på andra papper slog i botten.

Där denne märklige man överblickade tumultet var han orolig för att placerarna skulle tappa tron på honom, precis som de hade tappat tron på andra företag. Marknaderna var högrörliga och när folk hoppade av ett bolag gjorde de det i drivor. Glupska day-traders kastade sig över aktierna och förintade deras värde på

Partnoy_Kreuger_09.indd 9

10-01-11 14.38.12

10

tändstickskungen

några dagar, eller till och med minuter, medan de dåliga nyheterna blev ännu sämre. Ena dagen var ett företag stabilt, välbekant och respekterat i hela världen. Nästa dag vacklade det på randen till konkurs och vanrykte. Bland krisens offer kunde man redan räkna in flera ledande institutioner.

Nu gällde det att inte göra någon besviken. Men de närmaste dagarna skulle denne man riskera att göra alla besvikna, även sina närmaste rådgivare. För första gången ifrågasatte hans revisorer och aktieägare allvarligt en del av hans transaktioner. De var särskilt angelägna att få veta mer om skulderna i några hemliga dotterbolag som han hade registrerat i Luxemburg. Dessa poster, som upptogs »off balance« eller »under strecket«, syntes inte i någon enda av hans bolags årsredovisningar, och hans rådgivare ville ha bevis för att han hade pengar att betala dem med.

Mannen påstod envist att det inte fanns någon anledning till oro.

Han lovade att inom de närmaste dagarna göra sin dittills största affär, ett enormt lån till en regering som törstade efter kapital.

Börserna skulle vara stängda på fredagen och det var uppgjort att han skulle träffa det landets finansminister på lördagsmorgonen och fastställa villkoren för lånet. Denna uppgörelse skulle utradera alla eventuella tvivel rörande hans finansiella ställning. Den skulle bli förstasidesnyhet i New York Times och Wall Street Journal.

Redaktionen på Time hade redan planer på att ha hans bild på omslaget till nästa nummer och en stor artikel om hur han fortsatte att trotsa den allt djupare finanskrisen.

Men för att planerna skulle gå i lås måste mannen ta en monumental risk. Med tanke på all panik kunde han inte omedelbart få fram allt kapital han behövde för att finansiera lånet. I stället skulle han bli tvungen att lova att själv täcka det. Tills marknaderna hämtade sig skulle hela hans förmögenhet vara satsad på detta enda lån till en stat. Det var en fantastisk idé som aldrig hade förekommit tidigare, men han var redo att personligen garantera en av historiens största krediter.

Han undertecknade lånehandlingarna, men påföljande måndag, den 28 oktober 1929, grusade börserna alla hans förhoppningar med det största raset i historien, den händelse som kom att kallas »den stora börskraschen«. I stället för att rusa i höjden, som han

Partnoy_Kreuger_09.indd 10

10-01-11 14.38.12

förord

11

hade hoppats och inbillat sig, föll aktiemarknaden med 25 procent på två dagar, de dagar som kom att kallas Svarta måndagen och tisdagen.

Denne man blev symbolen för 1920-talets excesser. Den amerikanska kongressens utredning av hans affärer resulterade i de lagar om värdepappershandel som styr dagens marknader. Hans medarbetare och rådgivare förödmjukades offentligt. Den prestigefyllda bankirfirma han anlitat förlorade all aktning och gick sedan i konkurs. Tillsynsmyndigheterna, som hade välkomnat mannen som aktieägarnas finansielle frälsare och finansvärldens överstepräst, basunerade plötsligt ut att han var världens värste svindlare. i dag är behovet av att klargöra denne mans uppgång och fall större än någonsin. De flesta av oss är alldeles bortkomna på finansmarknaderna och begriper ingenting. Vi har mängder av frågor. Var ska vi placera våra pengar? Vilka investeringar är säkra?

Kan vi lita på våra mäklare? Kommer de institutioner vi arbetar i eller satsar på att rätt som det är implodera, som Bear Stearns eller Enron eller Lehman Brothers eller Bernard L. Madoff Securities?

När slår nästa kris till och vem blir dess offer?

De flesta kan inte urskilja finanskriser i förväg. Vi köper aktier alldeles före sammanbrottet, just då vi med facit i hand vet att vi borde ha sålt. Sedan säljer vi när marknaden står på botten, då vi borde ha köpt i stället. Samtidigt fascineras vi av dem som överlistar marknaderna – Warren Buffett, George Soros och de hundratals hedgefondchefer som på något sätt lyckas stoppa på sig nio- och tiosiffriga bonusar även när det råder panik och kris.

Vad ser de som vi inte ser? Somliga förklarar det med att de är insatta i den moderna finansvärldens komplexiteter, däribland derivatmarknaden på 600 biljoner dollar, som vanliga aktieägare inte kan hoppas genomskåda. Den skarpa kontrasten mellan bortkomna aktieägare och finansiell expertis ter sig kanske som något alldeles nytt i dag. Den moderna finansvärldens själva språk låter nytt: swaps, dolda skulder »under strecket« eller förpliktelser »off the balance sheet«, hemliga dotterbolag, invecklade röstningsförfaranden på årsstämmorna, hybridpapper, säkerhet i skräpobligationer.

Partnoy_Kreuger_09.indd 11

10-01-11 14.38.12

12

tändstickskungen

Men egentligen är inte så mycket av allt detta nytt, och orsaken till att de mest insatta tjänar så mycket pengar är inte det nya i sammanhanget. Warren Buffett och George Soros ratar derivat.

Hedgefondcheferna spelar mot de banker på Wall Street som tar fram komplicerade produkter. De bästa placerarna – i dag och i går – tjänar pengar, inte därför att de förstår sig på dunkla matematiska modeller utan för att de intuitivt vet när och hur finansmarknaderna fungerar. Marknaderna har varit komplicerade länge och deras ebb och flod har alltid varit beroende inte bara av intrikata uppgifter om tillgångar och skulder utan också av den mänskliga psykologin. Detta har inte förändrats sedan 1920-talet.

Den man vars liv är ämnet för denna bok var en mästare på placerarpsykologi, och hans satsningar – lagliga och olagliga – fångade aktieägarnas fantasi på 1920-talet på samma sätt som internetföretag, värdepappersauktioner, analytikernas aktietips och derivat stödda på lågvärda inteckningar har gjort på senare tid. Vi betraktar gärna sådana placeringar som skandalösa därför att de har lett till att så många förlorat pengar. Men varje placering har också berikat dem som förstår vad dessa konstruktioner är avsedda att göra, liksom de aktieägare som vet när de ska köpa och när de ska sälja.

På gott och ont var denne man dagens finansmarknaders fader.

Hedgefondchefer och mäklarfirmor tillämpar många av de metoder han uppfann. Stora företag använder de instrument han konstruerade. USA:s lagar om handeln med värdepapper var ett direkt utslag av hans spektakulära sammanbrott. I många avseenden var han den förste Bernard Madoff.

Moderna företagsledare följer i hans fotspår och gör samma felsteg. Dagens chefer har en i allt väsentligt politisk position som kräver att de intar offentliga attityder som ofta strider mot deras verkliga personligheter. Många som hamnar i detta spänningstillstånd blir infekterade av hybris, så som denne man blev. Liksom han får de för sig att de kan övervinna all skepsis och gräva sig ut ur alla finansiella gropar, hur djupa de än är. Så komplicerad som redovisning är hanterar de och deras anställda offentliggjorda vinster på ett sätt som avviker från verkligheten. Börsanalytiker och journalister lockar dem att upprepa sina optimistiska budskap

Partnoy_Kreuger_09.indd 12

10-01-11 14.38.12

förord

13

så ofta att de själva kommer att tro på dem, precis om han gjorde.

En del affärsmän förlorar sin mentala balans i takt med att trycket stiger, särskilt när kalamiteterna hopar sig. Många får ett olyckligt slut.

Också finanskrisen 2008 följde ett spår som var slående likt denne mans väg: börja med väldiga hemliga risker på Wall Street, förstora de riskerna med alltför höga insatser, toppa dessa insatser med invecklade nya finansiella instrument som de allra flesta inte förstår sig på, betala bankchefer och revisorer smärre förmögenheter för att se mellan fingrarna och sitt sedan hjälplös och se på medan aktiekurserna dyker och ägarna inser att deras besparingar är byggda på lösan sand. Namnen och detaljerna växlar men cyklerna av mani, panik och krasch växlar inte. Finanshistorien upprepar sig och våra marknader som åker berg-och-dalbana går raka vägen tillbaka till en enda person.

När hans historia tog slut 1932 stod hans namn på tidningarnas och nyhetsmagasinens förstasida nästan varje dag. Hans levnadshistoria blev ämne för rekordsäljande böcker och populära filmer.

Han var världens mest åtråvärde ungkarl och den mest eftersökte av alla ekonomiska och politiska rådgivare. Han var lika obesvärad då han gav president Herbert Hoover råd som då han dansade med Greta Garbo. Han var lika inflytelserik på konstens och arkitekturens område som han var i näringslivet. Ändå har minnena av denne man bleknat, ännu mer än de blå bokstäverna på de tusentals telegram han sände från lyxångare och femstjärniga hotell medan han rörde sig mellan sina kontor i New York och hela Europa. Många av dessa telegram, liksom privata brev och finansiella redovisningar, har legat så gott som ogranskade i åratal på slottet i Vadstena. När jag första gången såg samlingen där blev jag förbluffad. Om dessa dokument lades bredvid varandra skulle de sträcka sig kilometervis.

Jag har nu i sex år forskat om denne man och hans gärningar och missgärningar. Den här boken destillerar fram de inslag i hans historia som jag har funnit mest relevanta för dagens investeringsverksamheter och affärer. Den målar också upp en bild av en märklig människa, en person som förtjänar att bli känd som mer än »den mest omtyckte bedragare som någonsin har levat«,

Partnoy_Kreuger_09.indd 13

10-01-11 14.38.12

14

tändstickskungen

som den brittiske författaren Frederic Whyte uttryckte det. Min förhoppning är att kunna väcka honom till liv för alla som är intresserade av marknader eller som är oroliga för att även de mest betvingande episoder i historiens cykel kan försvinna om de lämnas åt sitt öde.

Detta är berättelsen om Ivar Kreuger.

Partnoy_Kreuger_09.indd 14

10-01-11 14.38.12

Till Amerika

en vacker höstdag 1922 steg den fyrtiotvåårige Ivar Kreuger ombord på den tyska lyxångaren Berengaria i Southampton.1 Han var iförd en antracitgrå kostym, som han brukade vara när han visade sig offentligt, och på huvudet hade han sin favorithatt, en grå filthatt med svart band. På foton från denna tid ser man en man som håller sig i skuggan, med vass näsa och små, mörka, djupt liggande ögon.2 Håret med vikande fäste var kortklippt och bakåtkammat så att en bred, slät panna framträdde. Om Kreuger hade tuggat på en cigarr kunde andra passagerare ha trott att de hade en nerbantad Al Capone framför sig.

På den här tiden var det inte många av amerikanerna på hemväg från Europa som kände igen Kreuger – 1922 var hans namn ännu inte känt – men alla måste ha sett honom skynda ombord i sista minuten. Med en elegant käpp och en fullpackad portfölj i handen skyndade han förbi raden av officerare som stod och tog emot.

Väl ombord granskade han passagerarna, styrde stegen mot den största samling damer utan följeslagare som han kunde hitta och presenterade sig med en bugning.

När han öppnade munnen märktes det tydligt att det inte var någon maffiaboss. Han talade i utsökt uppbyggda perioder, där meningarna bildade mönster i stil med de parallella sicksacklinjerna och slingorna på bonader med vikingamotiv som hade blivit populära i hans hemland Sverige.3 Visste de att Berengaria var uppkallad efter Rikard Lejonhjärtas gemål? Kreugers ögon glittrade när han påpekade att namnet passade, inte sant?

Partnoy_Kreuger_09.indd 15

10-01-11 14.38.12

16

tändstickskungen

Han gick från sällskap till sällskap, hälsade, ställde frågor som en nyfiken tonårspojke och svarade med klokheten och livserfarenheten hos en dubbelt så gammal man som han själv. Skulle den här resan bli riskfri? Självklart. Berengaria var 5 000 ton tyngre än Titanic med ett starkare, tjockare skrov och med höga och vattentäta skott av en ny konstruktion.4 Nya regler för sjöfarten som hade införts sedan Titanic sjunkit tio år tidigare föreskrev att alla passagerarfartyg skulle ha stora travar med livbåtar ombord.

Radiokommunikationerna gick nu utan mankemang. Det var otänkbart att ett fartyg, särskilt ett som tillhörde Cunardrederiet, kunde hamna i sjönöd utan radiokontakt.

Och hurdana var då förstaklasshytterna? Jodå, de var magnifika, alla 714, och liknade rummen i ett elegant tyskt hem, med övertäckta balkonger där levande gröna växter frodades. De där tre höga skorstenarna då? Förvånande nog var en av dem rena attrappen, enbart för syns skull, eller som Kreuger nog skulle ha sagt, »för den estetiska balansens skull«. Den rena luften på däck?

Fartygets båda fungerande skorstenar var tekniska underverk. Viss­ te de att Berengaria var den första lyxångaren som gick på olja och inte på kol?

Kreuger dominerade visserligen alla samtal men han gjorde det blygsamt, nästan självutplånande. Han verkade be om ursäkt, rentav vara generad, över att han visste allt detta. Där han rörde sig bland passagerarna fick de ett intryck av att det var de, inte han, som hade kommit med alla frågorna. Ännu medan han öste sitt vetande över dem ville de att han skulle berätta mer, inte mindre.

Kreuger flätade in detaljer om konst, arkitektur, film och resor och hoppade mellan ämnena från holländska mästare och Theodore Dreiser till vinterträdgårdar och den betagande tonåriga skådespelerska han just hade upptäckt i Stockholm. Medan vikingarna tråcklade ihop tygstycken byggde de upp en fortlöpande dramatisk kurva, från övre vänstra hörnet på en bonad till det högra nedre.

När Kreuger började väva en berättelse skapade han en liknande effekt. Den som lyssnade hade inget annat val än att följa med honom till slutet.

Vilket samtalsämnet än var kom Kreuger ändå alltid tillbaka till affärer. Han kunde citera en strof ur en dikt eller ett utdrag ur

Partnoy_Kreuger_09.indd 16

10-01-11 14.38.12

till amerika

17

ett politiskt tal på något av de fem språk han talade flytande, men i nästa ögonblick kom det alltid något om att orden förde hans tankar till ett avsnitt ur en kvartalsrapport han just hade läst eller till ett meddelande från ett ledande företag. Tråden i resonemanget löpte förvånansvärt jämnt, och efter en stund märktes det att han från första början hade fört samtalet i riktning mot just den uppgiften från affärsvärlden. Ännu mer frappant än Kreugers flödande prosa var hans blick.

När han vände sig till en passagerare smälte alla andra bort. De starkaste personligheter förhäxades av hans stadiga blick. Som en av hans närmaste medarbetare uttryckte det kände man en egendomlig atmosfär av storhet kring Ivar. Jag tror, att han kunde få folk att göra vad som helst. De föll för honom och kunde inte motstå den ovanliga charm och magnetism, som han utstrålade. …

Framför allt var det något särskilt med hans utseende. I New York såg jag ofta J.P. Morgans ögon. De var som glödande kol. Men Ivars ögon var inte sådana. De hade en annan egenskap. Fastän de vare små och smala, tycktes han, om han ville, kunna se rakt igenom en.5

Det passagerarna på Berengaria inte visste var att Kreuger lade ner timmar varje dag på att förbereda sin konversation. När han visste att han skulle träffa nya människor planerade han i förväg det första intryck han hoppades göra: vem han skulle hälsa på först, vilka små upplysningar han skulle låta undfalla sig och vilka personer han skulle fortsätta till. Han gjorde alltid upp en flyktplan. Medan Berengaria gled ut till havs märkte han att detta första intryck hade varit gott. Nu var det dags att försvinna så att deras uppfattning om honom stadgade sig, som en omsorgsfullt tillagad sufflé. Han ursäktade sig, bugade på nytt och skyndade till radiohytten. Därmed var första akten avslutad.

Vad var det för sorts människa som inte unnade sig att dricka ur ett glas champagne? Det hade medpassagerarna all anledning att fråga sig. Vem tog sig inte ens tid att hämta en nypa frisk luft innan han rusade i väg och skickade ett telegram från radiohytten? Detta yrväder till karl hade inte ens presenterat sig ordentligt.

Partnoy_Kreuger_09.indd 17

10-01-11 14.38.12

18

tändstickskungen

ungefär en timme efter det att Berengaria hade lättat ankar gick en passagerare för att telegrafera och fann till sin överraskning att den man som hade kommit springande ombord alltjämt satt kvar i radiohytten. Telegrafisten avvisade hövligt den nyanlände med exakt de ord som Kreuger hade sagt åt honom att upprepa: »Jag beklagar, men mr Ivar Kreuger har reserverat telegrafen för sitt privata bruk.«6 Kreuger hade gett telegrafisten en orimligt stor dusör för att få ha hytten för sig själv. Det var andra akten i hans planlagda debutpjäs.

Ryktet spred sig på båten om mr Ivar Kreuger, precis som han hade avsett, och andra kikade in i hytten för att få en skymt av denne mystiske man. Genom det lilla fönstret såg de honom skicka telegram efter telegram. Med en skärm över pannan läste han blixtsnabbt igenom sifferkolumnerna på papperen han hade haft i portföljen. Den trådlösa telegrafens nya multiplexteknik, som Radio Corporation of America hade gått i spetsen för, hade så stor kapacitet att upp till åtta passagerare kunde telegrafera samtidigt.

Men Kreuger monopoliserade alla linjerna.

Kreuger stannade i radiohytten tills hans medpassagerare hade tröttnat på att flanera förbi och titta efter om han fortfarande satt där och telegraferade. I senare redogörelser, antagligen överdrivna, uppgavs det att han kontinuerligt skickade meddelanden i ett dygn.

Hur som helst dröjde han sig kvar tillräckligt länge för att skapa det intryck han ville. Det hela slutade med att han slank i väg till sin förstaklasshytt, dödstrött men nöjd.

Hans medarbetare hade lyckligtvis prytt hans hytt exakt efter hans anvisningar. Den doftade av de friska blommor som han tyckte bäst om, bland annat äppelblommor och skära rosor från en av hans pergolor i Stockholm, alla noga arrangerade så som han ville ha dem. Allt var i ordning. På morgonen, medan han sov, besvarade några i hans följe alla frågor som de andra passagerarna ställde. Och nu när Kreuger hade lämnat radiohytten var telegrafen äntligen tillgänglig. Passagerarna på Berengaria kunde sprida nyheten om den märklige man som var på väg till New York. kreuger seglade till Amerika av ett enda enkelt skäl: det var där pengarna fanns. Efter en kortvarig recession hade en efterkrigs-

Partnoy_Kreuger_09.indd 18

10-01-11 14.38.12

till amerika

19

konjunktur satt fart på det glada tjugotalet, och 1922 vadade landet i kapital. Investeringsmanin hade nått medelklassens familjer som lade ner rekordsummor på en rad nya lyxartiklar, inte bara aktier och obligationer utan radioapparater, mahjongspel, biobiljetter och naturligtvis alkohol och cigaretter. Gatorna i storstäderna var igenkorkade av nya bilar – Lexington, Maxwell, Brisco och Temp­ lar, jämsides med Buick, Dodge och Ford – och de rikaste familjerna köpte semesterbostäder i Miami och Kalifornien och seglade fram och tillbaka över Atlanten på eleganta passagerarfartyg.

Optimism och välstånd sköljde genom den amerikanska ekonomin medan vanligt folk började köpa aktier, många för första gången. Surret i rökiga jazzklubbar och bakom lönnkrogarnas fördragna galler handlade lika ofta om Anaconda eller General Motors som om den nya skönhetsparaden i Atlantic City. På New York-börsen, där ett medlemskap kostade mer än 100 000 dollar – hundra gånger den genomsnittliga årsinkomsten – köpte och sålde mäklarna aktier i de mest prestigeladdade företagen, till exempel American Telephone och General Electric.

Alldeles utanför börsen på den så kallade »trottoarbörsen« (Curb Market, numera American Stock Exchange, AMEX) svingade sig pojkar med telefonlurar i öronen ner från fönstren och förmedlade köp- och säljorder till mäklarna som i ur och skur handlade med aktier på Broad Streets trottoar nedanför. En brittisk journalist som just hade kommit till New York skrev att »man kunde tala om alkoholförbudet eller Hemingway eller luftkonditionering eller musik eller hästar, men till sist kom man ändå in på aktiemarknaden, och det var då som samtalet blev allvarligt«.7 En ny näringslivsvänlig finansminister, Andrew Mellon, som hade lämnat femtioen styrelseposter för att bli medlem av president Warren G. Hardings kabinett, utfäste sig att sänka företagsskatten.8 Centralbanken, Federal Reserve System, sänkte diskontot för att stimulera utlåning och investeringar. New York-börsen, ett privat företag, hade bara ett fåtal regler för aktieköp och några federala lagar som begränsade köp eller försäljning av värdepapper fanns inte. På dessa laissez faire-marknader hade placerarna full frihet att släppa alla tyglar.

Och det gjorde de med besked. De båda hetaste nya branscherna

Partnoy_Kreuger_09.indd 19

10-01-11 14.38.12

20

tändstickskungen

var bilar och radio. Den årliga bilförsäljningen hade fördubblats från två år tidigare och nu fanns över 15 miljoner bilar på vägarna.

Tillverkarna lanserade snabbare, säkrare och billigare modeller varje år och det enda folk ville ha mer än bilar var värdepapper utfärdade av bilföretagen. Alla som köpte aktier i General Motors eller Fisher Body eller Yellow Cab förväntade sig att deras kapital skulle fördubblas eller tredubblas på bara några år.

Det gick ännu bättre för aktieägarna i Radio Corporation of America, RCA. Företaget hade monopol på trådlösa kommunikationer tack vare att marinminister Franklin D. Roosevelt hade arrangerat ett »resonemangsäktenskap« mellan staten, General Electric och Westinghouse, som tillverkade trådlös materiel.9 RCA:s superheterodyna mottagare blev den dominerande tekniken. När Kreuger eller andra passagerare skickade meddelanden från Berengaria var det på en ny RCA-sändare.

Så sent som 1920 hade endast omkring 5 000 hushåll en egen radio, och kursen på en RCA-aktie var ungefär en dollar.10 På den tiden klarade sig radioföretagen inte mycket bättre än andra som genomled efterkrigsrecessionen. Då sålde den banbrytande radiostationen WBAY i New York historiens första reklamsnutt, en annons för lägenheter i Jackson Heights i Queens – och världen förändrades över en natt. Radiostationer sköt upp i varenda större stad och försäljningen av radioapparater rusade i höjden, till 60 miljoner dollar 1922. RCA:s aktiekurs flög ännu högre än försäljningen. Alla som hade RCA-aktier på 1920-talet ökade sitt kapital med i genomsnitt 60 procent om året. Hela denna vinst kom från en uppgång i aktiekursen, inte från periodiska utdelningar från företaget. RCA gav ingen utdelning alls.

Några pessimister påstod att General Motors och RCA:s aktier var övervärderade eftersom själva vinsten var låg. Aktier representerade ett anspråk på framtida utdelningar, så kurserna borde avspegla värdet på förväntade framtida utdelningar. De påpekade också att RCA inte gav någon utdelning och att företaget aldrig skulle göra det därför att det inte tjänade några pengar. Resonemanget var enkelt: ingen vinst, ingen utdelning, inget värde. Utan utdelning kunde aktiekursen inte fortsätta att stiga.

Dessa aktier var emellertid en satsning på morgondagen, inte på

Partnoy_Kreuger_09.indd 20

10-01-11 14.38.12

till amerika

21

nuet. Om folk trodde att General Motors aktie skulle stiga i framtiden kunde ingen bevisa att de hade fel just nu. Och fastän RCA inte betalade någon utdelning eller gjorde någon vinst att tala om var de som satsade på bolaget vinnare år efter år. RCA:s aktiekurs steg därför att aktieägarna var övertygade om att företaget till sist skulle tjäna pengar och ge utdelning. Det var svårt att argumentera mot förväntningar, grundade eller ogrundade. Skeptikerna som tvivlade på RCA ställde sig framför ett skenande tåg.

De amerikanska konsumenterna och aktiespekulanterna hade köplust. Kreuger ville ha – och behövde – deras dollar, och han hade tänkt ut hur han skulle få dem. År 1922 hade han bemästrat den moderna finansvärldens komplexiteter och byggt upp ett nät av sinsemellan hopkopplade företag och nya finansinstrument som sträckte sig över hela jorden. Men han försökte inte sälja något komplicerat. I varje fall inte till att börja med. Den här gången var hans energi inriktad på en enkel och oumbärlig produkt som alla använde och förstod sig på, något vanligare och mycket lättfattligare än bilar och radio: tändstickan. på den tiden var tändstickor en stapelvara, något som genomsnittsamerikanen behövde nästan lika mycket som mat, kläder och tak över huvudet. Folk använde tändstickor till att tända fotogenlampor, gaslågor på spisar och naturligtvis tobak. När solen gick ner tände de tändstickor för att få eld att laga mat på, stearinljus att läsa vid och cigaretter att röka. Alla hade tändstickor på sig, alla använde dem, alla köpte dem.

Kreuger berättade historien om säkerhetständstickan för vem som ville höra på. En tysk kemist hade uppfunnit fosfortändstickan 1832, men de tyska tändstickorna hade varit för farliga, både därför att den vita fosfor som måste till för att stickan skulle tändas var giftig och för att tyskarna hade placerat fosforn i tändstickans huvud, som lätt antändes spontant. Svenskarna tog den tyska uppfinningen och erövrade marknaden genom att understryka att produkten var riskfri, enkel och något nytt.

Först tog svenska kemister fram en mindre farlig röd fosfor.

Sedan flyttade de fosforn till ett plån på asken. På etiketten stod det »Säkerhetständstickor« och »Tända endast mot lådans plån«.

Partnoy_Kreuger_09.indd 21

10-01-11 14.38.12

22

tändstickskungen

De slog igenom ögonblickligen. År 1922 hade Sverige blivit den ledande tändsticksexportören, och Svenska Tändsticks Aktiebolaget (STAB, från 1980 Swedish Match) tillverkade två tredjedelar av världens alla tändstickor.11 Tändstickor var Sveriges stolthet och dess viktigaste exportvara.

På de rusiga amerikanska marknaderna var säkerhetständstickor den idealiska nya investeringen, och Ivar Kreuger var den perfekte budbäraren. Liksom bilar och radioapparater var tändstickor konkreta produkter. De tillverkades med ny teknik och kunde exporteras till hela världen. I lagstiftningen mot karteller ingick förbud mot monopol i USA, men genom att investera i STAB kunde amerikanerna tjäna pengar på ett utländskt monopol. Kreugers försäljningsargument var betvingande. Aktiespekulanter som hörde honom tala om det svenska företaget i mer än ett par minuter tog undantagslöst fram plånboken.

Så gott som alla ombord på Berengaria använde svenska tändstickor och många bör ha hört talas om STAB. När Kreugers underhuggare hade haft en pratstund med passagerarna visste dessa också att Kreuger hade makten i bolaget och att hans storslagna efterkrigsplaner gick ut på att etablera ett världsmonopol på tändstickor. Alla tecken tydde på att han hade hunnit ett gott stycke på väg. när man ser tillbaka är det egentligen förvånande att Ivar Kreuger hade hamnat i den svenska tändsticksbranschen. Som barn hade han sett sin far Ernst August, som tillhörde den femte generationen av en släkt invandrad från Tyskland, arbeta i den lilla fabrik som deras förfäder hade byggt nära Kalmar. Ernst August var en ståtlig man med markerade, mejslade drag och hög panna.

Han var konservativ och pålitlig men inte familjens främsta intellekt. Ivar tyckte att faderns arbete som fabrikschef var föga inspirerande. Med teknikens framsteg kunde vem som helst övervaka den mekaniserade sorteringen av stickor, putsa till dem, doppa dem i fosfor och förpacka dem. Ännu mer förvånande var att Ivar ville komma hem igen. Han hade varit det svarta fåret i en familj dominerad av hans ståtliga mor Jenny, född Forssman, och hans fyra blonda, ljushyllta systrar.

Partnoy_Kreuger_09.indd 22

10-01-11 14.38.12

till amerika

23

Jenny var lika oregerlig som Ernst August var stabil. Hon var född i Transvaal i Sydafrika dit hennes far hade begett sig i ilfart för att bli rik på diamantgruvorna, precis som »fyrtioniorna« rusade efter guld i Amerika vid 1800-talets mitt. I hennes skarpa ögon, som pilade åt lika många håll som hennes korkskruvslockiga hår, såg man skymtar av den mentalsjukdom som gick i hennes släkt.

Jennys mångfärgade klänningar med tyg i lager på lager och hennes utsirade armband och kombinationer av halsband i olika längd bildade en gräll kontrast mot Ernst Augusts släta mörka kostymer och flugor.12 Jenny hade svårt att förstå sig på sin tystlåtne pojke med pokeransikte, och han hade lika svårt att förstå sig på henne. Hon skruvade på sig när han upprepade söndagens predikan ord för ord eller rabblade upp växternas latinska namn. Han satt tyst och spelade spel i huvudet eller gjorde upp planer för hur han skulle komma loss ur hemmet, medan Jenny och systrarna lekte i familjens medel­ klassvåning i Kalmar och hade upptåg för sig på Östra Sjögatan.

Ivar tillbringade timmar ensam på Kalmar slott, där de övergivna tornen var både en inspiration och en varning om att även de starkaste försvarsanordningar kunde vittra ner till sist. När hans bror Torsten hade blivit lite äldre berättade han för honom om sina planer som han hade kläckt på Kalmar slott och höll hemliga för Jenny: att iscensätta en kupp i skolan, rymma till Stockholm och sedan till Amerika och bli en världsledare och rik affärsmän.

När Ivar hade lämnat Kalmar och tagit civilingenjörsexamen i Stockholm avancerade han förvånansvärt snabbt. Han arbetade på anläggningsföretag i hela Amerika och Mexiko, blev kompanjon i en byggfirma i London och expanderade sedan till andra branscher, bland annat film, fastigheter och telekommunikationer. När första världskriget bröt ut var han dollarmiljonär och industriledare.

Han fick veta att familjens tändsticksföretag hade svårigheter och återvände hem, inte bara för att hjälpa familjen utan också för att exploatera den enorma möjlighet som låg i tändstickor.

Medan Europas fabriker gick dygnet runt för att få fram krigsmateriel köpte Kreuger i all tysthet tändsticksfabriker i hela Sverige.13 Han var pionjär på vertikal integration och köpte skogar och kemiska fabriker för att säkra tillgången på råmaterialet till

Partnoy_Kreuger_09.indd 23

10-01-11 14.38.13

24

tändstickskungen

tändstickor. Slutligen fusionerade han de ledande svenska konkurrenterna i STAB, ett enda dominerande företag med ett grundkapital på omkring 10 miljoner dollar. Kreuger ägde hälften av STAB, lade beslag på alla högre verkställande poster för egen räkning och tog makten över styrelsen.

Att Kreuger drogs till tändsticksbranschen berodde inte på vad den var utan på vad den hade utsikter att bli. År 1922 var konkurrensen mycket hård. Vinstmarginalerna var snäva. STAB tillverkade 20 miljarder tändsticksaskar om året, men vinsten per ask gick från några cent till bråkdelen av en cent.

Kreugers plan var att begränsa konkurrensen och öka vinsten genom att säkra ett världsomfattande monopol på tändsticksförsäljning, en kopia på 1800-talets olje-, socker- och stålkarteller.

Sedan kunde STAB höja priset utan att försäljningen minskade.

Om Kreugers plan gick i lås skulle han tjäna en förmögenhet på freden, nu när världskriget var över.

Svenska Tändsticks Aktiebolaget var bara en del av Kreugers imperium. Han hade kontrollen över tio andra företag genom sitt börsnoterade svenska holdingbolag Kreuger & Toll. Utöver att Kreuger & Toll hade intressen i STAB investerade man också i bankverksamhet, fastigheter och film. Kreuger bildade separata bolag som ägde hans fastigheter,14 och han använde ett dotterbolag för varje verksamhet för att undvika de stämpelavgifter som större företag fick betala.15 En av hans fastigheter var Kvasten 6 på Biblioteksgatan, där den välkända biografen Röda Kvarn låg.16 Detta förvärv ledde till att Kreuger engagerade sig i filmindustrin och träffade framstående regissörer och skådespelare, bland dem Mauritz Stiller som var Sveriges ledande regissör. Kreuger bildade Svensk Filmindustri, som dominerade i Sverige och roade honom mycket, även om den inte var inbringande. SF stod i centrum för den svenska filmens guldålder och spelade in kritikerrosade filmer baserade på romaner av landets främsta författare. SF hade ett avtal med Selma Lagerlöf, som 1909 hade tilldelats nobelpriset, om att filma fem av hennes romaner.17 Tyvärr blev inspelningarna dyra och filmerna genererade bättre recensioner än intäkter. År 1922 strukturerade han om sitt filmföretag och tillgångarna fick skrivas ner med 80 procent.18

Partnoy_Kreuger_09.indd 24

10-01-11 14.38.13

till amerika

25

Filmbranschens finansiella svårigheter var dock det stora undan­ taget för Kreuger. Hans övriga företag rullade vidare. Allt som allt var hans nätverk av separat drivna dotterbolag otroligt lönsamt.

Aktieägarna i Kreuger & Toll fick regelbundet tvåsiffriga utdelningar och Kreuger hade ökat sitt innehav i holdingbolaget till enorma 25 procent av »parivärdet«, det kapital som han hade skaffat fram från början. Inget amerikanskt bolag kom i närheten av det.

Kreuger styrde sitt holdingbolag med järnhand. Styrelsen bestod av honom själv, fadern Ernst August, kompanjonen Paul Toll och två av Kreugers närmaste medarbetare. Som en av dessa två berättade längre fram var årsstämman en ren formalitet. Kreuger kom in med raska steg och höll en snabb monolog: God morgon, mina herrar. Får jag be sekreteraren föredra protokollet? Beslut har fattats om att Kreuger & Tolls kapital ska ökas med tolv miljoner kronor genom att nya aktier utfärdas till en kurs på 240 procent av parivärdet. Har någon några invändningar? Tack, mina herrar. God morgon.19

Kreuger & Tolls årsredovisning innehöll ingen förklaring till hur företaget hade tjänat så mycket pengar. En av de största vinstnoteringarna betecknades rätt och slätt som »vinst på andra investeringar«. De som tidigare hade köpt aktier i Kreugers företag, i andra länder än USA, hade inte verkat ha något emot den vaga formuleringen. Varför bekymra sig om sådana detaljer när företaget gav en utdelning på 25 procent kontant? En sådan investering skulle betala sig på fyra år. Och ovanpå utdelningen tjänade aktieägarna i Kreuger & Toll också pengar i takt med att värdet på deras innehav steg. Kreuger hade redan gjort dem välbärgade. De såg ingen anledning att ställa närgångna frågor om vad Kreugers »vinst på andra investeringar« kunde vara för något.

Före 1922 hade Kreuger skaffat större delen av sitt kapital i Europa, i synnerhet i svenska banker. Medan han såg amerikanerna gå in i en period av köpmani upptäckte han en ny finansieringskälla.

Han hade studerat ekonomisk historia och visste allt om ökända perioder av mani som följts av panik, till exempel Söderhavsbubblan 1720 och de famösa affärerna i holländska tulpanlökar som

Partnoy_Kreuger_09.indd 25

10-01-11 14.38.13

26

tändstickskungen

kom upp i svindlande nivåer och sedan rasade ihop 1637.20 I de fallen hade människor blivit rika när de red på vågen av placerare som spekulerade i riskabla äventyr. Kreuger visste att han måste pricka in exakt rätt tidpunkt; den amerikanska optimismen skulle inte vara i evighet. När spekulanterna var maniska skulle de köpa vad som helst. Men under den panik som ofrånkomligen följde på manin gällde motsatsen: ingen ville köpa. Alla som köpte in sig i Söderhavsbubblan eller de holländska tulpanlökarna men sålde för sent förlorade allt när paniken satte in. Man måste slå till tidigt och gå ur tidigt.

Den som fortfarande var skeptisk till Kreugers företag kunde ta en titt på de genomgående goda resultaten för Kreuger & Toll, STAB:s moderbolag, från så långt bak i tiden som 1907, då Ivar Kreuger och Paul Toll bildade firman som skulle utföra byggnadsarbeten i Europa. Nu var Kreugers företag i begrepp att överträffa till och med RCA:s och General Motors aktier. När aktiespekulanterna fick höra vilka utdelningar Kreuger & Toll hela tiden hade betalat tappade de all besinning. Dessa människor var villiga att köpa aktier som i likhet med RCA inte betalade någon utdelning. Vad skulle de tro om ett ansett företag som gav 25 procent i utdelning om året? Plus en ansenlig värdestegring på aktieägarnas investeringar? Det räckte för att få den mest konservative spekulant att förlora all sans och måtta. som kreuger väl visste krympte antalet försiktiga aktiespekulanter i USA – de som kunde tänkas undra hur det kom sig att hans bolag förmådde betala så stora utdelningar. I stället dominerades aktiemarknaden av daytraders som glatt och hämningslöst köpte och sålde aktier i riskföretag under dagens lopp och ofta behöll sina innehav bara några minuter.21 Det fanns inga tillsynsmyndigheter som drog upp gränser för dem eller för de mäklare som sålde aktier till dem. Inte heller fanns det lagar eller varningar för snabbhandel med aktier. Följden var att antalet daytraders per capita var högre i början av 1920-talet än under någon annan period i historien.

I de större städerna låg tjogtals oreglerade »bucket shops«, skumma mäklarfirmor som underblåste aggressiv handel, tog höga courtage och sålde mycket osäkra papper som verkade vara

Partnoy_Kreuger_09.indd 26

10-01-11 14.38.13

till amerika

27

för bra för att vara sanna. Det stämde ofta. Några »hinkar« fanns inte i lokalerna. Termen härrörde från brittiska öldrickare som gick från pub till pub i Londons East End, fyllde en hink drägg i varje och bar tillbaka den till sina egna små butiker, där de bjöd ut den tvivelaktiga brygden jämsides med ännu tvivelaktigare vad om aktier och råvaror. Kunderna betalade för mycket för det usla ölet, men det de verkligen förlorade på var att slå vad om framtida spannmålspriser.22 Den amerikanska versionen av dessa butiker erbjöd marginallån i stället för begagnad alkohol. Man kunde låna upp till 99 cent per satsad dollar. Att göra affärer på rakbladstunna marginaler var berusande men riskabelt, särskilt om butiksägarna kunde manipulera aktiekurserna, vilket de ofta kunde och gjorde. Om man lade upp 1 000 dollar för att köpa aktier för 100 000 dollar kunde en nedgång på en enda procent utradera innehavet.

De flesta som gjorde affärer med dessa firmor förlorade pengar men det hejdade dem inte, och det hejdade sannerligen inte firmorna. Människor överskattade ofrånkomligen sannolikheten för framgång. Alldeles för många unga män trodde att de kunde bli nästa George »Babe« Ruth, alldeles för många unga flickor hoppades bli nästa Mary Pickford. Fyra av fem personer trodde att de var skickligare bilförare än genomsnittet. De flesta påstod att de kunde överlista aktiemarknaden eller vinna pengar på hasardspel.

Efter hand som aktiehandel blev populärare i början av 1920-talet spred sig dessa felaktiga föreställningar. Den utbredda lidelsen för börstransaktioner föranledde spekulanterna att sikta in sig på vinnarna mer än på förlorarna, liksom spelaren som i kärt minne bevarar den gång han inkasserade en vinsttalong från ett visst lopp på hästkapplöpningarna, men behändigt glömmer att han allt som allt förlorade pengar.

Till och med de ihärdigaste skeptikerna drogs till vitt och brett publicerade historier om affärsknep som gav vinst och dominerade reklamen i tidningar och radio. Amerikanerna har alltid velat tro att berättelser om hur någon har tagit sig ur fattigdomen och blivit stormrik är sanna, och ju mer de hörde om unga män från fattiga hem som gjorde sig ofattbara förmögenheter, desto mer övertygade blev de om att de kunde göra samma sak.

Partnoy_Kreuger_09.indd 27

10-01-11 14.38.13