9789100124519

inbjudan Hans ansikte hade verkligen vissnat. Trots tevesminkösens pyssel kunde ingenting dölja den saken. Ändå hade hon ansträngt sig: femton minuter med svamp, borste och persikofärgat mineralpuder. Nu, när hon satte tillbaka pilotglasögonen, låg en sjuklig glans över hans grådaskiga kinder. Hon gav honom en lätt klapp på axeln: – Då så, Don. Då kommer de strax och hämtar dig.

Sedan log sminkösen mot honom i spegeln och försökte se nöjd ut, men han visste vad hon tänkte. A farshlepte krenk, en sjukdom omöjlig att stoppa – sådant var åldrandet.

Han hade lutat sin axelremsväska mot snurrstolens fot. När sminkösen gick ut böjde sig Don ned och började gräva runt i dess innehåll av burkar, kanyler och foliekartor. Knäppte fram två runda tabletter, tjugo milligram Stesolid. Han rätade på sig igen, lade dem på tungan och svalde.

I spegelns lysrörsljus flyttade sig väggklockans visare ett snäpp. Trettiofyra minuter över sex, och från internteven sorlade morgonnyheterna. Elva minuter kvar till den första soffan med studiogäster.

Så hördes en knackning, och en skugga syntes i dörröppningen.

– Är det hit man ska gå för att få smink?

Don nickade åt den storvuxne gestalten.

– Jag ska till Fyran sen, sade mannen, så tjejerna kan lika gärna lägga på så att det håller.

9

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 9

2010-07-01 11:32:21

Han tog några steg över det blåspräckliga linoleumgolvet och satte sig bredvid Don. – Vi ska vara med samtidigt, va?

– Ja, det verkar så, sade Don. Snurrstolen knakade till när mannen lutade sig närmare.

– Jag har läst om dig i tidningarna. Det är du som är expert, eller hur?

– Inte riktigt mitt specialområde, sade Don. Men jag ska göra mitt bästa.

Han reste sig upp och hakade av sin kavaj från stolsryggen.

– I tidningarna stod det att du kan sådant här, sade mannen.

– Ja, de borde ju veta.

Don drog på sig manchesterkavajen, men när han lade väskans rem över axeln högg mannen tag: – Du behöver inte va så jävla viktig. Det var jag som hittade alltihop där nere, eller hur? Och förresten så är det …

Mannen tvekade.

– Förresten är det en sak som jag tror att just du skulle kunna hjälpa mig med.

– Jaha?

– Det är en …

Han kastade en snabb blick mot dörren, men det var ingen där.

– Det finns en sak till som jag hittade där nere. En hemlighet skulle man kunna säga.

– En hemlighet?

Mannen drog Don lite närmare med hjälp av axelremmen: – Jag har det hemma hos mig i Falun, och om det går så skulle jag gärna vilja att du kom upp till min stuga och …

Hans röst dog bort. Don följde mannens blick mot dörröppningen där programledaren nu stod och väntade, i ljusbrun kostymjacka och tantkjol.

10

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 10

2010-07-01 11:32:21

– Så … här har ni lärt känna varann?

Ett stressat leende.

– Ni kanske kan talas vid mer efteråt?

Hon visade ut mot korridoren där en signallampa i rött lyste: ”sändning pågår”.

– Den här vägen, Don Titelman.

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 11

2010-07-01 11:32:21

Wallentin_Strindbergs stj채rna.indd 12

2010-07-01 11:32:21

1

Wallentin_Strindbergs stj채rna.indd 13

2010-07-01 11:32:21

Wallentin_Strindbergs stj채rna.indd 14

2010-07-01 11:32:21

1 Niflheimr För varje steg sjönk Erik Halls gummistövlar allt djupare, och hans ben hade för länge sedan stumnat. Men nu kunde det inte vara långt kvar.

Grov och kantig som en kroppsbyggare, med tre dykar­ väskor hängande på ryggen, var det inte märkligt att den vattensjuka mossan under honom gav vika. Det som var märkligt var att skogen hade hunnit falla i mörker så snabbt sedan han hade slängt igen bilens baklucka på raststället vid vägen. Då, när han tittat bort över diket, hade skogsbrynet tett sig ljust och inbjudande. Nu, efter någon timmes hård vandring, flöt en dimma som mjölk genom snåren. Men ännu hade han inte ångrat sig.

När han skymtade gläntan bortom de sista stammarna stannade han till och kände sig för ett ögonblick osäker. Sedan fick han syn på resterna av det gamla staketet. De murkna stumparna stack upp som varnande fingrar framför branten till gruvschaktets öppning. Genom de vita slöjorna tog han de sista kliven in över gräset och halkade sig nedför sluttningen till avsatsen framför hålets mynning. Där släckte han sin GPSnavigator och krängde av sig lasset med utrustning. Så rätade han ut sina hoptryckta kotor och sträckte på ryggen.

Här var drypande kallt, precis som igår, när han för första gången hade lyckats leta sig fram till den övergivna gruvan.

Det tunga flaskpaketet med dykvästen fanns kvar där han 15

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 15

2010-07-01 11:32:21

lämnat det, och fortfarande rådde här samma vidriga stank.

Han drog in luft genom näsborrarna – förmodligen något som låg och ruttnade i närheten, tänkte han. Ett rådjur kanske som förmultnade, sönderstunget av larver och mask.

Dimman hade dämpat ljuset till skymning och det var svårt att se några detaljer när han lutade sig ut över det stupande schaktet. Men när ögonen hade vant sig kunde han urskilja de stockar som började på ungefär trettio meters djup. De stagade upp gruvhålets väggar, och en bild fladdrade förbi av glesa svartnande tänder. Att han i själva verket tittade ned i en mycket gammal människas mun.

Erik tog några steg bakåt och drog försiktigt efter andan.

Lukten verkade avta ju längre bort från hålet han kom.

Men nu var det ändå dags att ge sig själv en klapp på axeln.

Att söka sig fram i det här dunklet och ännu en gång hitta rätt, det var det inte särskilt många som skulle klara av. Vem som helst kunde använda en GPS-navigator för att ta sig från Falun till en adress ute vid Sundborn eller Sågmyra, men att finna rätt plats mer än en halvmil rakt ut i ödemarken – det var en helt annan sak.

De flesta, ja alla, övergivna gruvschakt brukade finnas noggrant utmärkta på kartorna. Det hade inspektörerna på Bergsstaten sett till. Men det här hålet hade man tydligen missat, och nu hade han släpat hit allt som behövdes för att kunna ta sig ned.

Det var när Erik Hall drog upp dragkedjan på den första väskan som han lade märke till tystnaden.

Han kom inte riktigt ihåg hur länge sedan det var, men i början hade han kunnat höra bilarnas brus. Inte särskilt starkt förstås, men tillräckligt för att få en känsla av att han inte var helt övergiven. Han mindes att han hade lyssnat till knackningarna från en hackspett och smådjurens rassel.

Någon fågel hade han hört flytta sig mellan kvistarna, när 16

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 16

2010-07-01 11:32:21

skogen fortfarande varit full av ljus. Sedan, när dimman lagt sig, hade han knappt kunnat höra något annat än sina egna andetag. De vassa smällarna från de grenar som knäckts när han hade rivit sig fram genom tätnande snår.

Nu – ingenting.

Jo, förresten, kanske: ett svagt surrande, några flugor som började samlas omkring honom. Nyfiket sökte de sig ned i hans väska för att se om där fanns någon mat. Men i den första väskan fanns bara vindor med rep, karbinhakar och bultar. Den dubbelsidiga titaniumkniven med skålslipad och sågbladstandad egg. En batteridriven slagborrmaskin, klätter­ selen och primärlampan som han skulle fästa på sin högra dykhandske.

När Erik hade slängt ut alltihop på det gulnade gräset öppnade han väskans sidofack. Där låg de finska precisionsinstrumenten i hårda fodral. Han packade upp en djupmätare, som skulle avgöra hur långt ned han sjönk under det översvämmade schaktets vattenyta, och en klinometer för att kunna uppskatta gruvgångarnas lutning när han väl hade tagit sig dit.

Flugorna hade blivit fler, de svävade runt honom som ett smutsmoln. Erik viftade irriterat bort insekterna från munnen, samtidigt som han från nästa väska tog fram regulatorerna och de långa slangar som skulle hålla honom vid liv. Monterade primärsteget och kontrollerade trycket i flaskorna. Så flyttade han sig en bit bakåt, men flugmolnet följde efter hans steg.

Halvstående i gruset drog han av sig sina gröna gummistövlar, och så av med kamouflagebyxor och vindjacka. Med kryp krälande över ansikte och hals öppnade han den sista väskans lock. Under dykdator och pannlampa väntade det bulkiga understället och torrdräktens gummiartade hud. Blanksvart treskiktslaminat, specialutvecklat för att klara dykning i fyragradigt vatten.

17

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 17

2010-07-01 11:32:21

Efter att ha fått på sig dräktens underdel böjde han sig framåt och krängde de gummiförstärkta dykarskorna över hälarna. Med en grimas reste han sig åter upp till stående, vänsterhand, högerhand genom manschetterna av latex. Drog dräkten på plats, och till sist fick han på sig den heltäckande neoprenhuvan. Nu var det bara ögonen och den övre delen av hans kinder som flugorna kunde komma åt.

Så tog han fram den säck som innehöll simfenorna och dykmasken. Vid schaktets öppning fick den härskna dunsten av ruttet ägg honom nästan att ångra sig, men så krokade han fast säcken vid ett nylonrep som han sedan började fira ned. Runt fyrtio, femtio meter – så långt lyckades han följa dess knyckiga färd – men linan bara fortsatte att löpa. Först efter flera minuter nådde den det vatten som fyllde gruvhålets nedre del.

Han säkrade med ett par varv runt ett stenblock och gick sedan för att hämta upp bunten med klätterutrustning och hakar. Väl tillbaka vid schaktet satte han sig ned på knä. Ett kärvt vrål från slagborren bröt äntligen all tystnad, och snart kunde han sätta fast den första bulten. Drog till – det skulle hålla. Så visslade borren igång för säkring nummer två.

När han var klar lyfte han på sig femtiokilospaketet med luftflaskor, dykväst och slangar. Hans ben var starka efter alla träningstimmar hemma i stugan, men ändå svajade de till av stålcylindrarnas tyngd. Till sist fäste han klätterselens spännen över bröstkorgen och prövade några gånger den självlåsande firningsbroms som skulle reglera fallets hastighet ned i schaktet. Sedan svängde sig Erik Hall ut över kanten och bromsen väste till när han sjönk.

Den som sökte på nätet kunde hitta suddiga bilder från ur­ ban explorers i Los Angeles som utan karta ålade sig fram kilometer efter kilometer genom klaustrofobiska avloppssystem. Man kunde hitta texter från italienare som ägnade sig 18

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 18

2010-07-01 11:32:21

åt att krypa bland råttor och sopor i antika katakomber, och ryssar som berättade om expeditioner till bortglömda fång­ arrester från sovjettiden, hundratals meter under mark. Från Sverige kom filmsekvenser som visade förfallna gruvschakt, där dykare simmade i beckmörkt vatten. De kravlade sig fram genom tunnlar som inte verkade ha något slut.

Några kallade sig Baggbodykarna, och höll till utanför Borlänge. Så fanns det Gruf i Gävle, Wärmland Underground i Karlstad och några grupper i Bergslagen och Umeå. Förutom dem fanns sådana som Erik Hall, som dök på egen hand och helst ville hålla sig för sig själva. Det var inget som rekommenderades, men det skedde ändå.

Eftersom de bytte tips om utrustning och schakt som var värda att undersöka, kände alla landets gruvdykare till varandra. År ut och år in hade det varit samma människor som höll på. Eller människor … undantagslöst hade det handlat om män.

Men för någon månad sedan hade en grupp tjejer börjat lägga upp bilder från sina gruvdyk på nätet. De kallade sig Dykedivers. Ingen verkade veta varifrån de kom eller vilka de egentligen var, och de svarade själva inte på några frågor. I alla fall inte på de frågor som Erik hade skickat på prov.

I början när han surfade runt på tjejernas nätplats hade han bara hittat några enstaka gryniga foton. Sedan hade det kommit filmer på avancerad dykning och igår hade där plötsligt funnits ett snapshot från ett gruvschakt i Dalarna.

Bilden hade visat två kvinnor i dykardräkt nere i en trång gruvgång: bleka kinder, blodröda munnar, och båda hade haft skimrande svart hår utsläppt över axlarna. Bakom sig hade de sprayat med blå färg: ”2 september, 166 meters djup”.

Under fotografiet hade tjejerna angivit ett par GPS-koordinater som markerade en plats nära Falu koppargruva. Positionen hade bara legat några mil från Erik Halls sommarstuga:

19

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 19

2010-07-01 11:32:21

Översvämmat 1700-talsschakt som vi hittade på den här / kopparberget1786.jpg / kartan, blessing länsarkivet i Falun. Efter järnskrotet i vattnet finns det gångar, för den som lyckas ta sig förbi.

No country for old men; )

Den självlåsande firningsbromsen sänkte honom stilla i djupet.

Uppe vid öppningen cirklade fortfarande molnen av flugor, men här nere i mörkret hängde Erik ensam. Han andades enbart genom munnen nu för att slippa lukten av svavel. När han lät blicken glida runt var det som att sjunka ned i ett annat sekel. Sönderrostade fästen för stegar, halvt igenrasade blindschakt, huggmärken från hackor och spett. Han tog spjärn mot väggen och gungade sig förbi förvridna krokar och rostiga kedjor. I det fladdrande ljuset från pannlampan kunde han se siffror som angav mått i famn och aln.

Det fanns inget utrymme för misstag när man på egen hand halade sig ned i en gruva. Men det här borde inte vara svårt, försökte han intala sig, bara ett lodrätt hål och smutsiga stöttor som i hundratals år lyckats stå emot bergets tryck. Ändå var äldre gruvhål aldrig riktigt säkra. Det som såg ut som en lövtunn spricka kunde gå djupt in i en bristning. Och om väggen brast skulle det betyda att något av de tusenkilosblock som hängde ovanför honom plötsligt kunde lossna och singla ned.

Hur långt var det kvar?

Erik bröt en ljusstav och lät den falla. Det glödande blosset försvann i mörkret, men så hördes ett plask långt tidigare än han hade vågat hoppas på. Långt där nere glittrade staven grön, guppande på det svarta vattnet. Höjdmätaren på handleden visade att han redan hade sänkt sig ett sjuttiotal meter nedåt, och kylan hade bara blivit värre. På bergväggen 20

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 20

2010-07-01 11:32:21

framför honom glimmade frost, och nästa ljusstav landade på ett isflak.

Så upptäckte han att det fanns en liten platå som stack ut alldeles ovanför översvämningen. Den låg något tiotal meter åt höger, så han fick svinga sig utmed de grova stenblocken för att komma dit. När han landat började han hala in linan till den säck som han visste flöt någonstans där ute. Det var oväntat trögt att dra, eftersom den fångades i öarna av is.

Nu till det viktigaste.

Han tog fram en liten burk med röd sprayfärg från torrdräktens benficka och sprutade sedan i några snabba rörelser ett stort E och ett H. Under bokstäverna skrev Erik Hall: ”7 september, djup 91 meter”. Sedan fick han fram sin undervattenskamera, höll ut den med rak arm och knäppte av några bilder. Signaturen syntes tydligt på bergväggen bakom huvudets kontur.

Men så kom han att tänka på att han verkligen ville få kontakt med de där tjejerna. Han krängde av sig neoprenhuvan och drog en hand genom hårets lockar. Ytterligare några fotoblixtar. Han synade resultatet i kamerans display.

Kanske var frisyren lite uttunnad, nu efter trettio, men det var knappast något man lade märke till. De mörka ringarna under ögonen gav mest ett dramatiskt intryck, tänkte Erik för sig själv.

Sedan sjönk han tillbaka på huk, i stanken och kylan. Försökte glömma att ingen visste att han var här, och att ingen skulle sakna honom om han råkade drunkna eller försvinna i gångarna långt under mark.

Dykedivers hade lämnat bultar där han kunde säkra sin navigationslina inför dykningen. När den var fasthakad drog han sina simfenor över gummiskornas sporrar. Tog på sig dykmasken, regulatorn i munnen, och ett första prövande andetag. Innan han hade hunnit andas ut hade han redan 21

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 21

2010-07-01 11:32:21

tagit ett stort kliv ned i vattnet. Linrullen han höll i ena dykhandsken spann snabbt, och ovanför sig kunde han se hur den starka tråden skar genom flera islager när den följde hans sjunkande kropp.

Under ytan slukade gruvans mörka väggar det mesta av pannlampans ljus. Ändå var sikten förhållandevis klar, och strimman nådde längre än han hade vågat hoppas på.

Så blänkte det till från något av metall i den tunna ljusstrålen. Det måste ha varit en bit bort …? Erik tog spjärn mot schaktets vägg och sköt sig ut i tomrummet. Efter honom följde säkerhetslinan, slingrande genom vattnet som en svans.

I ljuset från lampan på hans högerhand visade sig botten.

Från schaktets golv reste sig en säkert två meter hög koppar­ cistern. Där fanns också något annat, vassa trekanter … Han fick tag i cirkelsågens blad.

När han knyckte till bröts det rostiga navet och sågens lösgjorda skiva snurrade några tysta varv ned mot botten. Där sjönk den till vila, begravd i ett lager av brungrön sörja och slam. Han lät dykhandsken glida vidare, och råkade knuffa omkull några avlånga stänger. Det dammade till framför honom, och när sikten återigen klarnat såg Erik resterna av de bårar som använts för att bära ut gruvgångarnas malm.

Han rörde sakta sina simfenor, och svävade tyngdlös över en skottkärra. Undervattenskameran började blixtra och fångade bilder av de järndon som för länge sedan hade glömts och lämnats kvar. Finmekaniska verktyg, släggor, mejslar, en yxa.

Såg spruckna pumpstockar, och ännu längre bort … något som liknade räls.

Erik lät kroppen sjunka och landade vid sidan av de smalspåriga skenorna. Tittade på djupmätaren: tjugoen meter under vattenytan. Även med långsam uppstigning för att undvika dykarsjuka hade han gott om luft kvar. Han seglade ovanför spåren som ledde honom bort från schaktets mittpunkt.

Bakom hans nacke pyste luftaggregatets bubblor, och han fick 22

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 22

2010-07-01 11:32:21

känslan av att vara på väg in i en allt trängre kil. Försiktigt förde han ut simfenornas spetsar för att bromsa farten. Det var då han fick syn på en gruvgångs timrade öppning, där ett gult tygstycke satt fastspetsat på en krok.

Erik gled fram ytterligare några meter och lyste upp den med ljuset från pannlampan. Det var inte tyg som hängde där vid porten till gruvgången, det var en remsa av sju millimeters klargul neopren. Trippla sömmar, skapad för att synas väl i grumligt vatten. Tjejerna måste ha klippt upp en gammal våtdräkt för att markera den rätta vägen in.

Gången var kanske två meter hög och i dess mitt stod en rostande malmvagn. Ovanför vagnen fanns ett litet utrymme där det såg ut som att han skulle kunna ta sig förbi. Kanske var det början på ett flera kilometer långt system av orter och schakt – utan någon skiss eller karta var det omöjligt att veta.

Men enligt Dykedivers bilder skulle den leda någonstans där det var torrt nog att stå med utsläppt hår.

Han lyckades orma sig över den fastrostade vagnen och försökte gradvis öka farten. Med en tredjedel av luften i reserv återstod sammanlagt fyrtiofem minuters dyktid. Högst femton minuter i den här riktningen innan han behövde vända och ta sig tillbaka upp mot ytan.

Ju längre han kom in i gången, desto mer började den slutta.

Klinometern visade elva graders lutning uppåt och det blev bara mer. Något hundratal meter till var kanske allt som behövdes. Sedan skulle gången förmodligen vara på en högre nivå än översvämningen, och sträcka ut sig torr och fylld av luft. Eller … gångarna, för nu hade han kommit fram till en förgrening. Den som fortsatte åt vänster verkade framkomlig.

Den högra däremot var knappt en meter bred, fallfärdig och trång.

Han kunde inte se särskilt långt in med pannlampan i den mörka passagen. Men ljuset var alldeles tillräckligt för att visa den gula neoprenremsa som angav att Dykedivers hade 23

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 23

2010-07-01 11:32:21

tagit denna svåra väg. Tunna kvinnokroppar, och de hade varit flera, kunde hjälpa varandra. Själv var han som alltid ensam, och skulle inte ens ha plats nog att vrida sig runt om det skulle bli bråttom ut.

Erik lät handsken stryka längs med den frostiga malmen, och hängde tyngdlös. Sedan valde han att fortsätta åt vänster, men kände sig snart uppgiven, för bara en bit längre fram märkte han att också den här gången hastigt började smalna av.

Tio meter, tjugo, trettio. Snart skulle han kunna snudda båda väggarna med sina fingertoppar. Vid fyrtio meter skrubbades hans axlar mot sten. Fyrtiofem. Två stöttor av järn skapade en trång port. Han vred kroppen åt sidan och lyckades tränga sig förbi.

Men gången blev allt smalare och snart nådde han ytterligare två stöttor, nu så nära varandra att han måste försöka riva undan den ena av dem för att komma vidare. Erik riktade sitt ljus mot den vänstra stöttans fästen i tak och golv. Den skulle inte gå att rubba. På den högra verkade fästena vid golvet ha rostat sönder. Vid taket hade två bultar släppt … och två verkade fortfarande sitta fast.

Han grep tag i högerstöttan och rörde den försiktigt. Den gav med sig några ynka millimeter. Om han verkligen skulle slita till …

Erik hängde svävande över smalspårig räls.

Så lät han pannlampan söka av mörkret så långt bort i gången som det var möjligt. Att vända här … han knuffade till stöttan ännu en gång, och den knäcktes oväntat loss från väggen i ett ras av grus och småsten. Sikten grumlades och han kröp samman i väntan på bergets omedelbara kollaps. Efter en stund började han treva framför sig med dykhandskarna i slammet. Med segande rörelser lyckades han klämma sig förbi.

Efter denna flaskhals blev tunneln allt vidare. Erik tänkte att 24

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 24

2010-07-01 11:32:22

han måste skynda sig nu. Kanske skulle Dykedivers gång och denna återigen förenas, bara ytterligare en bit längre fram?

Säkert nittio, hundra meter hade han glidit på bara några minuter. Hundratjugo, hundratrettio. Det borde inte vara långt kvar tills han nådde över vattnet, för lutningen uppåt var fortfarande lika stark.

Erik rörde fenorna kraftigt och ljuset från hans panna svepte utmed väggarna på jakt efter hinder. Han var så upptagen av att hålla utkik åt sidorna att det var först någon meter innan han skulle ha slagit i som han upptäckte att han höll på att simma in i en dörr av järn. Den var alldeles rostig, med uppspruckna hål, och hängde på sneda gångjärn ut från tunnelväggen. I en av springorna kunde han se den regel som hindrade dörren från att glida upp.

Erik lät ljuset löpa över den brunspröda metallen … och vad var det där? En kalkavlagring?

Han simmade lite närmare.

Nej … inte kalk. Vita streck av krita. Någon hade skrivit stora darriga bokstäver, ett obegripligt ord: NIFLHEIMR

Niflheimr … kanske var det namnet på själva gruvan? Oavsett vilket skulle den här järndörren vara slutet, om inte …

Erik satte dykhandskens fingrar mot den rostiga ytan och gav den en försiktig puff.

Dörren ruckades faktiskt, om än bara så lite.

Han stötte till hårdare, och genom vattnet kunde han höra hur gångjärnen knakade. Erik drog ett djupt andetag ur regulatorn. Sedan pressade han med båda dykhandskarna mot dörren och tog i av full kraft.

Gnisslande svajade den till när gångjärnen lossnade från sina åldriga fästen. I fallet rev dörren med sig ett moln av sörja och vattnet färgades brunt. Måste få sikt igen, han tog tag i 25

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 25

2010-07-01 11:32:22

gruvgångens väggar och sköt sig framåt. Trappan som höjde sig bakom järnporten hann Erik aldrig se.

Hans panna slog i dess nedersta steg och farten framåt fick dykmasken och regulatorn att ryckas loss ur munnen. Den plötsliga kylan gav honom en sådan chock att han genast drog in vatten i en kvävande klunk. Sedan började han blint famla efter sin reservslang, men kunde inte hitta den. Med sina ögon hopknipna vispade Erik runt och lungorna brann efter luft.

Luft – Desperat höjde han huvudet uppåt – som om det skulle hjälpa – och så var han med ens uppe över vattenytan igen.

Frustade, spottade, och när han instinktivt drog in genom mun och näsa: denna kväljande stank. Han hyperventilerade för att inte falla framåt och omedelbart kräkas. Kröp de sista stegen uppför trappan och sjönk samman, bara andas genom munnen, bara genom munnen nu …

När andetagen lugnats orkade han titta ut mot den torrlagda gången. Vältrade sig över på rygg och vilade. Tills han långsamt lyckades sätta sig upp.

Tankspritt lade Erik märke till att han måste ha tappat linrullen som markerade vägen tillbaka till ursprungsschaktet.

Tänkte att han måste ha råkat släppa den nere vid järndörren, när han fumlat runt utan att kunna se. Men att återvända ned för att leta … han hade ingen kraft för något sådant. Vattnet kunde få klarna. Han kunde låta det dröja en stund.

Doften av förruttnelse gjorde det så svårt att tänka.

Han krängde av sig simfenorna och dykmasken som blivit hängande nere vid halsen. Vände pannlampan bort från vattnet och tog sig en andra titt på gruvgångens fortsättning. Den löpte trång och fuktig bort i nattsvart mörker. Han reste sig upp på gummiförstärkta dykarskor och började gå.

Malmen var jämn och regelbunden där tunneln hade eldats fram ur berget. Den delade sig plötsligt och han tog av åt 26

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 26

2010-07-01 11:32:22

höger. Sedan kom en delning igen, men här var högergången stenfylld. Vänster då i så fall, och så höger igen nu när gången delades i tre. Men det blev en återvändsgränd, så tillbaka ut till förgreningen, och vilken tunnel hade han egentligen kommit ifrån? Han stod villrådig i lukten av röta och död.

Efter en kort paus rörde han sig framåtböjd allt längre in i labyrinten. En vag känsla av att han var på väg norrut, andetagen förvandlades till pustande moln av rök. Det fanns inte längre några märken i gången efter gruvarbete, bara klasar av stalaktiter som hängde ned från tunnelns låga tak. Kallt till förbannelse var det, en bitter kyla som till och med nådde innanför torrdräktens treskiktslaminat.

Och om det var så att han inte skulle komma upp igen? Hur lång tid skulle det ta innan någon undrade var han befann sig? Skulle någon börja söka efter honom? Erik slog med knytnäven mot tunnelns vägg så att ljusstrålen darrade till.

Morsan var borta sedan länge, och av någon anledning kom han att tänka på vad han skulle lämna efter sig i den ensamma stugan. Vidden av hans berömmelse: tre gamla sparade klipp.

En av notiserna var ett par centimeter stor och visade att han för länge sedan hade gjort elva poäng i en skolmatch i basket. Den andra var en bild, från när lokalbladet hade besökt Dala-El, fast där var han lite skymd. Sedan var det själva triumfen: ett kort citat i den stora kvällstidningen, när de hade gjort ett sommarreportage om gruvan i Falun. Där hade han faktiskt fått med hela ansiktet. Ansiktet förresten …

Dykedivers, fick inte glömma varför han var här.

Erik stannade.

Och när hans fötter slutade röra sig förstod han att det här verkligen måste vara slutet. Han tittade på sin mätare som visade ofattbara tvåhundratolv meters djup. Nästan femtio meter längre ned än tjejerna, och han hade gjort det utan någons hjälp.

Med stelfrusna fingrar tog han fram sprayburken och spru27

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 27

2010-07-01 11:32:22

tade darrigt en ny signatur: ”E-H, 212 meter”. Så funderade han ett slag och lade sedan till ”ad extremum”. Ett snyggt uttryck, som han hade sett det någon gång på teve. Ad extremum – vid slutet, om de hade fått översättningen rätt.

Till sist några bilder med undervattenskameran. Den här gången fick neoprenhuvan sitta kvar, kylan medgav inget annat. När han tittade på fotografiet i kamerans skärm såg Erik att hans ögon var ordentligt röda av syrebristen. Han lät pannlampans ljus en sista gång svepa över tunnelns väggar.

Det var något som …

Han tog ett steg närmare.

Så återigen, ljuskäglan mot rostig metall. Ännu en dörr?

Han borde verkligen vända tillbaka.

Jo, det var en ny järndörr, likadan, likadan regel, också den på insidan. Likadan … krita?

NÁSTRÖNDU

Den tjocka luften strömmade in i hans lungor. Náströndu?

Men det spelade ingen roll vad det stod där på den där rostiga metallen, för nu hade han bestämt sig, nu skulle han …

Gav dörren en lätt knuff.

Den gav genast vika, svängde vidöppen på skrikande gångjärn. När Erik åter fick ordning på andetagen vågade han till sist röra sig framåt och kika in.

En trappa vindlade brant nedåt, alldeles bakom dörren.

Tio extra minuter.

Han ställde tiden på sitt dykur, och gummiskorna lösgjorde sig knarrande i ett första steg. Trappan formade en snäv spiral, som varv efter varv ledde honom allt djupare. Vid dess slut öppnade sig – ja, vad skulle man kalla det? En krypta? Eller nej, en stor grotta. Ja, en stor naturlig grotta var det, säkert tjugo meter hög.

Det rann vatten där uppifrån, ett långsamt drippande, drop28

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 28

2010-07-01 11:32:22

pande som föll ned i en överfull bassäng. I mitten av denna bassäng reste sig en sten, och ovanpå stenen stod något som liknade en säck. Luften var nu tung att andas, som trögflytande lera, och lukten den förde med sig värre än någonsin.

Ett snabbt varv bara och så några bilder.

Han försökte röra sig så ljudlöst som möjligt, men skrapningarna i gruset ekade genom bergsrummet. Han stannade upp för att lugna sig en smula och lyssnade till dropparna som föll. Ljuset från hans panna svepte över väggarna. Till höger glimmade en kopparmalmsådra hela vägen upp till grottans tak. Och till vänster?

Erik ryckte till när han såg något som påminde om en valvformad öppning. Men när han kom närmare och lät handsken glida över bergets hårda yta förstod han att han bara lurats av skuggornas spel. Lyste en sista gång åt vänster för att sedan … men där var det något!

Samma darriga kritstreck – men den här gången hade den som skrivit bemödat sig om fler än ett enstaka ord.

Erik kunde knappt stava sig genom de darriga raderna.

Han tog fram kameran. Det blixtrade till, och han tittade misstroget ned på dess skärm.

På väg tillbaka mot trappan kom han att tänka på att han kanske kunde få med sig en souvenir från bergets hjärta. Något ur den där säcken kanske, den som stod där borta på stenen i grottans bassäng …? Det nästa han kände var kylan när han vadade ut i det midjehöga vattnet. När han äntligen nådde fram till säcken såg han att den var täckt av något som såg ut som möglande nät.

Erik tog av sig handskarna för att kunna få grepp.

Ett slipprigt virrvarr av grå och svarta trådar, genomsura av fukt. Han försökte lyfta undan dem, och fick syn på ett intrasslat föremål. Kanske ett verktyg som hade fastnat? Han tog tag i dess skaft av vitglänsande metall. Men skaftet gick 29

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 29

2010-07-01 11:32:22

inte att lösgöra, det verkade vara fastbundet. Han kände efter längre upp längs den glatta ytan och stötte mot två, nej, tre surrade rep.

Erik fick fram titaniumkniven och med dess skålslipade egg skar han sig igenom det första repfästet. Det knäppte till.

Knäppte till? Var repet så gammalt att det hade förstenats?

Han tog tag i surrning nummer två och lade ytterligare ett snitt. En ny skarp knäppning och nu började hela säcken att röra sig. Trots kylan kände Erik en våg av febrig värme. Han skar av det tredje fästet och märkte hur han andades ut.

När skaftet lossnade tyckte han först att det liknade en ovanligt lång nyckel. Men när pannlampans fladdrande ljus löpte utefter föremålet insåg han att det i själva verket var fråga om något slags kors. Det hade skaft och tvärslå, men ovanför tvärslån höjde sig en ögla. Den lyste vit i mörkret och hade en snaras ovala form.

Erik tog tag med sin nakna hand i sörjan av trådar och försökte dra dem åt sidan för att komma åt säckens innehåll.

Trådarna verkade vara fastsydda, så han samlade ihop ett rejält grepp och drog till. För sent insåg han att han hade tagit i alldeles för mycket. I rycket följde hela säcken med upp i hans famn och han stapplade några ostadiga steg bakåt innan han tippades över av dess tyngd.

Hans huvud försvann ned under bassängens isiga vatten.

När han äntligen lyckats halka sig upp till sittande såg han ett förvridet ansikte i pannlampans ljus. Papperstunn hud stramade åt runt en kvinnas stirrande ögon, och ovanför näsroten, i hennes panna, gapade ett hål stort som ett mynt.

Så kände han hur han kom åt de tre avskurna stumparna under vattnet. Det var inga surrningar han hade skurit av, det var fingrarna på kvinnans hand. Han försökte instinktivt flytta sig bakåt, men hennes huvud följde efter som om hon vore en trasdocka. Han drog till igen och insåg att trådarna han höll var likets långa hår.

30

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 30

2010-07-01 11:32:22

Och när han råkade andas in genom näsan kände han tydligt kroppslukten genom stanken. Kvinnan luktade blod och järn och sommarvarm ladugårdsvägg. En lukt som Erik med ens kunde placera. Hon luktade Falu rödfärg.

31

Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 31

2010-07-01 11:32:22