inbjudan Hans ansikte hade verkligen vissnat. Trots tevesminkösens pyssel kunde ingenting dölja den saken. Ändå hade hon ansträngt sig: femton minuter med svamp, borste och persikofärgat mineralpuder. Nu, när hon satte tillbaka pilotglasögonen, låg en sjuklig glans över hans grådaskiga kinder. Hon gav honom en lätt klapp på axeln: – Då så, Don. Då kommer de strax och hämtar dig. Sedan log sminkösen mot honom i spegeln och försökte se nöjd ut, men han visste vad hon tänkte. A farshlepte krenk, en sjukdom omöjlig att stoppa – sådant var åldrandet. Han hade lutat sin axelremsväska mot snurrstolens fot. När sminkösen gick ut böjde sig Don ned och började gräva runt i dess innehåll av burkar, kanyler och foliekartor. Knäppte fram två runda tabletter, tjugo milligram Stesolid. Han rätade på sig igen, lade dem på tungan och svalde. I spegelns lysrörsljus flyttade sig väggklockans visare ett snäpp. Trettiofyra minuter över sex, och från internteven sorlade morgonnyheterna. Elva minuter kvar till den första soffan med studiogäster. Så hördes en knackning, och en skugga syntes i dörröppningen. – Är det hit man ska gå för att få smink? Don nickade åt den storvuxne gestalten. – Jag ska till Fyran sen, sade mannen, så tjejerna kan lika gärna lägga på så att det håller. 9
Wallentin_Strindbergs stjärna.indd 9
2010-07-01 11:32:21