9789100124526

I.

WillĂŠn_Ingenstans under himlen.indd 5

2010-11-19 14:04:05

WillĂŠn_Ingenstans under himlen.indd 6

2010-11-19 14:04:05

Han lösgör handduken från höfterna, hänger tillbaka den på sin plats. Fingertopparna över halsen, båda sidor. Ingenting. I nacken, vid nyckelbenen. Ingenting. I ljumskarna. Ingenting. I höger armhåla. Ingenting. I vänster. Ingenting. Stellas otåliga steg utanför badrumsdörren. I spegeln synar han sitt ansikte: De kraftiga kindbenen, det välklippta rödblonda håret, det finmaskiga nätet av kärl i ögonvitorna som kommer att försvinna så snart han har applicerat ögondropparna. Han upphör inte att fascineras av detta försvinnande. För att det är så elegant, så fullständigt. För att det inte lämnar några spår. Skulle de få syn på honom innan dess skulle de väl få för sig att han dricker.

Sedan skulle de börja leta efter en anledning.

Han nickar mot sig själv i spegeln. Skjuter igen luckorna.

Om han lyckas nå fram med sitt budskap ikväll kommer förslaget med stor sannolikhet att gå igenom. Han kommer att vinna. Inte för att han brukar förlora. Han är van vid att nästan undantagslöst vara den som avgår med segern. Som övervinner allt.

Han tänker att han ska ta en bottenskyla whisky i arbetsrummet innan han åker. Skingra tankarna. Han är på väg att slå sig ner i fåtöljen och hälla upp whiskyn och det är då han får syn på brevet. Ett sådant brev. Det ligger överst bland posten på hans skrivbord. Stella måste ha burit in den åt honom. Om en halvtimme ska han befinna sig i studion. Han tänker att det var dumt att han gick in hit överhuvudtaget, att det var olyckligt.

7

Willén_Ingenstans under himlen.indd 7

2010-11-19 14:04:05

Han vrider handen och tittar på armbandsuret. Lämnar whiskyn odrucken. Det börjar verkligen bli ont om tid.

Tid. Det är en bristvara numera. Något som handlar om mellanrum. De tunna linjerna i almanackan som skiljer ett åtagande från ett annat. En frågestund i riksdagen, ett sammanträde i justitieutskottet, ett möte med en politisk journalist. En intervju vars enda syfte är att lyfta fram eventuella personliga tillkortakommanden, som om de skulle vara överordnade ideologin. De försöker spåra brister i allt han gör. Som om de vill hitta en annan människa under, en som liknar dem.

Så vad hittar de?

Ingenting. Bara tiden, bortkastad. Han brukar prata om Beni. Och det gillar de. Mot sin vilja låter de sig förföras av naturens nyckfullhet, att det de söker finns där trots allt. Det som inte är alldeles perfekt och med det låter de sig nöja.

Bilen hämtar dem utanför porten. Stella sitter tyst bredvid honom, ser ut genom fönstret. En gång i tiden uppfattade han hennes självbehärskning som en sorts gåtfullhet. Ett kraftfält kring hennes person. Något som skulle vara möjligt att forcera.

Numera kan den få honom att känna sig avvisad. Den kan till och med irritera honom. Att vinna, vare sig det rör sig om kärlek eller åhörare, handlar om att göra avkall. Varje seger gömmer en förlust, i högre eller lägre grad, någonstans längs vägen.

Hennes ben är korsade under den smala kjolen. Håret uppsatt i nacken. På halsen en knappt märkbar rörelse under den tunna huden. Plötsligt får han en känsla av att vara på väg någon annanstans, till en annan plats. Det är en egendomligt befriande känsla. Han kväver den omedelbart. Han sträcker sig över mittsätet, tar hennes hand. En ovan gest när det inte sker inför kameror, väljare, främlingar. När det enda syftet är gesten i sig. Beröringen.

Hon vänder sig från fönstret till honom.

8

Willén_Ingenstans under himlen.indd 8

2010-11-19 14:04:05

”Är du nervös?” ”Det här kommer att ändra på saker och ting. Den här … exponeringen.”

Hennes hand vilar orörlig i hans. Fingertopparna ett svalt pärlband mot huden. ”En gång sa du till mig att allt handlade om det. Att höras.

Att bli sedd. Att det är vad som krävs om man ska kunna åstadkomma någonting. Göra avtryck.” ”Ja”, säger han.

Hon trycker till med sin hand om hans innan hon släpper taget och åter placerar den i knäet.

De kliver ur bilen utanför tv-huset. En slinga lossnar ur hennes håruppsättning. Han stryker den bakom hennes öra. En blixt i kanten av synfältet får honom att rycka till. Han kan inte förhindra det. Det är brevet. Meningarna han ännu inte har läst men som han utan att vilja det skulle kunna återge ord för ord ur minnet. För att det är en exakt kopia av de brev han redan har öppnat. Det är samma ord. Samma innebörd. Han behöver inte läsa det för att veta.

Det är en fotograf. Han finner sig omedelbart, ser framför sig hur bilden kommer att se ut imorgon på någon tidningssida.

Den kärleksfulla gesten när han rättar till hennes hår. Stella som ler mot kameran, ett perfekt avvägt leende, inte olikt en del inställsamma reportrars, ett sådant som hon har fått lära sig gör mest verkan, som får flest människor att sympatisera med hennes person och den politik han står för.

Konceptet för Två sidor är två tjugo minuter långa intervjuer med företrädare för två åsikter kring ett och samma ämne. De resterande tjugo minuterna ägnas åt att kommentera de intervjuades insatser på samma sätt som efter en valdebatt. Men det är ingen debatt. Det är tjugo minuter där han oemotsagd kan föra fram sitt budskap. Det kan visserligen Peter Stahl också, men han är beroende av lyskraften hos en motståndare, är först 9

Willén_Ingenstans under himlen.indd 9

2010-11-19 14:04:05

och främst debattör, han behöver motstånd i realtid för att nå ut genom rutan. Ensam klarar han det inte.

Programledaren är en omvänd före detta alkoholiserad skjutjärnsjournalist som sedan ett par år har lyckats ta upp karriären på nytt. Förmodligen döljer hon sitt kors under linningen på den höghalsade svarta tröjan.

Hon vänder sig mot kameran och inleder presentationen. ”Vår första gäst ikväll är en känd politiker och debattör som många menar har fört samhället ett stort steg framåt i kampen mot brottsligheten, medan andra anser att hans åsikter innebär en fara för våra grundläggande mänskliga rättigheter. För vår frihet och integritet. Ikväll handlar det om det nationella DNAregistret. Välkommen Christian Weber!”

Han går in i studion och fram till den upphöjda mittsektionen. Programledarens hand är kall och lite svettig. Hon fortsätter att tala medan han slår sig ned i fåtöljen på andra sidan det välvda njurformade bordet. ”Du är en av de ivrigaste förespråkarna för ett nationellt DNA-register, det vill säga ett register som omfattar hela landets befolkning. Förslaget har mött hårt motstånd, men har trots detta gått så långt som till en proposition. Om mindre än en månad ska riksdagen rösta för eller emot detta förslag, en stor framgång för dig personligen. Trodde du att du skulle komma så här långt när du började?”

Christian bekämpar en önskan att kontrollera mikrofonen, att den sitter där den ska. ”Det handlar om att vi lever i ett samhälle som har förändrats på många plan. Vi ställer allt större krav på vår närmiljö, vår personliga trygghet, våra barns trygghet. Och utvecklingen går framåt, tekniken, vi måste våga utnyttja den. Brottsligheten är inte längre en isolerad företeelse bland kriminella, den drabbar företrädare för rättsväsendet, politiker, helt vanliga människor som går ut och handlar på mellandagsrean för att aldrig återvända hem.”

10

Willén_Ingenstans under himlen.indd 10

2010-11-19 14:04:05

Han tystnar. Inväntar den naturliga följdfrågan. ”Ja, jag skulle komma till det”, säger hon. ”Hur stor betydelse har Sergelattentaten haft för opinionen kring registret?” ”Stor betydelse naturligtvis”, säger han och gör det korta uppehåll som tragedin kräver. Lenes direktiv. Respekt, Christian.

Brister du där, brister allt. ”Det är också ett tecken på att samhället förändras. Vi är inte en isolerad del av världen längre. Vi är i högsta grad en del av den. Och brottsligheten har blivit en del av vår vardag.”

Han sänker rösten. ”Vi måste ändra på det. Det går inte att gång på gång låta dem vinna. Vi måste börja slå tillbaka.”

Programledaren nickar kort. ”Men varför denna massiva kritik?” ”Det har handlat om rättssäkerhet och integritet. I och med den nya organisationen med ett särskilt handhavande och kontroll av registret kvarstår inga tvivel vad gäller rättssäkerheten. Den genetiska koden är en rad med siffror. Den avslöjar ingenting om anlag eller sjukdomar. Det är ett modernt fingeravtryck. Det är inte mer komplicerat än så. Vad gäller en eventuell kränkning av människors integritet måste vi fråga oss vilken typ av samhälle vi vill leva i. Ett som vilar i händerna på den organiserade brottsligheten eller ett som äger verktyg nog att bekämpa den.” ”Vad säger du till dem som inte gör samma avvägning?” ”Jag respekterar deras åsikt, men ber dem att tänka efter en gång till. Det finns saker de inte vet, aldrig kan föreställa sig kan hända med dem eller med deras anhöriga. Plötsligt en dag blir de offer för ett brott och många gånger kan de ingenting göra för att freda sig eller få upprättelse. Gärningsmännen går fria, återfaller, skapar nya offer.”

Det finns saker de inte vet, aldrig kan föreställa sig.

Vad i helvete är det han säger?

Programledaren lutar sig fram och sänker rösten.

11

Willén_Ingenstans under himlen.indd 11

2010-11-19 14:04:05

”Men det går väl ändå inte att komma ifrån risken att någon medvetet planterar ditt DNA på en brottsplats, och att du därmed riskerar att bli dömd för brottet trots att du är oskyldig.”

Christian skakar av sig det han nyss tänkte. De där orden.

Han dröjer medvetet innan han svarar, vill att allvaret ska lysa igenom. ”Även om det är teoretiskt möjligt är risken försumbar.

Ett enskilt DNA-spår räcker inte som bevisning. Det krävs ytterligare bevis som pekar mot en och samma person. Ett fingeravtryck på en brottsplats är inte automatiskt ett bevis för att personen som lämnade avtrycket också är den skyldige. Det kan ha lämnats där långt tidigare och behöver inte ha något alls att göra med det aktuella brottet.”

Han låter det sjunka in, ser henne rakt i ögonen. ”Ingen kommer att dömas för ett brott han inte har begått.

Ingen oskyldig kommer att drabbas.”

Han sträcker sig efter glaset med mineralvatten. Märker att det inte kommer att fungera, att handen kommer att börja skaka och drar därför tillbaka den. Börjar tala på nytt, som om han avbrutit rörelsen på grund av det han har att säga. ”Det finns däremot många oskyldiga människor som tack vare ett DNA-prov har kunnat frias. En man vars flickvän hittades död i deras lägenhet försökte förgäves övertyga polisen om att en okänd man hade trängt sig in i lägenheten och dödat henne, men de trodde honom naturligtvis inte. Först när han fick lämna ett DNA-prov och detta inte matchade spåren på hennes kropp insåg de att han talade sanning och friade honom.”

Han fortsätter innan programledaren hinner komma med ett instick. ”Om den okände mannens DNA-profil hade funnits tillgänglig i ett landsomfattande register hade de omedelbart hittat honom, kunnat ta in honom och därigenom förebygga att han skadar någon annan människa, men som det nu är ligger 12

Willén_Ingenstans under himlen.indd 12

2010-11-19 14:04:05

den okände mannens DNA-profil i spårregistret i väntan på att han ska begå nya brott.”

Programledaren tillåter sig ett kort leende. ”Jag förmodar att den mannen inte är en av dina anhängare.”

Christian drar på munnen, kastar en blick på glaset, men väljer att än en gång låta det vara. Programledaren vänder sig mot kameran. ”Om riksdagen röstar igenom förslaget kommer det innebära att DNA-profiler från samtliga nyfödda och invandrande kommer att börja registreras tidigast om ett år men vad gäller övriga vuxna kommer det att bli fråga om en frivillig registrering och att gallringen ur registret samtidigt upphör. Det betyder hur som helst att det kommer att dröja ett tag innan registret är heltäckande.” ”Vi räknar med att det kommer att dröja några generationer, ja.” ”Varför öppnar man inte bara upp PKU-registret?” ”Tyvärr”, säger han. ”Det är heligt. Förutom i undantagsfall eller i katastrofsituationer får vi inte röra det.” ”Du är av en annan uppfattning.” ”Ja.” ”Har integriteten överhuvudtaget någon inverkan när det gäller dina åsikter?” ”Det är en avvägning, som sagt.” ”Och du själv? Kommer du att låta dig registreras?” ”Naturligtvis. Det är en enkel procedur. Faktum är att jag kommer att lämna ett prov i ett direktsänt morgonprogram den här veckan. Syftet är att visa hur enkelt och smärtfritt det är och vad som händer med provet efteråt.”

Hon rättar till snäckan i örat, en annan ton nu, en annan vinkling. ”Är du inte rädd?” ”Av vilken anledning skulle jag vara det?”

13

Willén_Ingenstans under himlen.indd 13

2010-11-19 14:04:05

”Din integritet, att bli utlämnad. Att ge någon möjlighet att följa dina spår, att aldrig kunna passera en plats helt obemärkt.”

Han skakar på huvudet. ”Jag ser det som en trygghet. Inte ett hot.” ”Apropå hot. Jag förmodar att du får stå ut med en del. Hur hanterar du det?” ”I nuläget existerar ingen hotbild.”

Troligtvis. Det existerar troligtvis ingen hotbild.

Omedelbart efteråt vet han inte om han har uttalat ordet eller om han bara har lagt till det inombords. Han försöker tyda uttrycket hos programledaren, om ordet har slunkit ut eller inte. Om det syns tecken på osäkerhet. Han kan inte bestämma sig för det ena eller det andra. Det pågår i fem sekunder, sedan är det över.

Det finns saker du inte vet, inte känner till, aldrig kan föreställa dig.

Programledarens vaga åtbörd, det enda tecknet på att någon uppmärksammat det som nyss skett. Men av uttrycket i hennes ansikte förstår han att det för henne bara är en fråga om tid, att hon vill avsluta, att dessa fem sekunder har inkräktat på programmets utmätta tid. Att de för henne inte betyder något annat.

Han tänker på Stella, på vad hon brukar säga.

De älskar dig, Christian. Snart är det vår tur. ”Vi har tekniken”, säger han. ”Vi har verktygen. Min bror Beni brukade lyfta bort sniglar från cykelvägen utanför vårt hus. Han kunde hålla på i timmar. Jag frågade honom varför han gjorde det. Han tittade på mig som om han inte förstod.

Varför skulle jag inte göra det, frågade han.”

Programledaren fingrar med högerhanden uppe vid halslinningen. Hon tackar för hans medverkan. Han skakar hand och går ut ur studion. Kan inte undgå att möta Peter Stahl som står och väntar på att få komma in. Det är något med sättet på 14

Willén_Ingenstans under himlen.indd 14

2010-11-19 14:04:05

vilket Stahl betraktar honom. Som om han har gjort något han inte borde, något oanständigt. Den mannen har en förmåga att tränga in i och sönderdela varenda omsorgsfullt avvägd replik, som man med en hand tränger in i och river ut innandömet ur en ännu sprattlande öring.

Peter Stahl vet ingenting om hans bror och saknaden han fortfarande känner. Det är bara i offentligheten han bär Beni som en trofé, bär honom som Stella bär sitt leende.

Mörkret utanför, ljusen som omgärdar det. Av och till ljudet av en bil långt nedanför på gatan. ”Du var fantastisk, Christian.”

Stellas ansikte vilar i skugga. I handen håller hon glaset med champagne som de har sparat till just detta tillfälle, just denna kväll.

Oförklarligt drabbas han av en känsla av sorg. Hon är vacker.

Hennes nakna ben vilar mot sofftyget, knäet lätt böjt. Hon ler.

Hon ler det där leendet. Det får honom att vilja vända henne ryggen och gå. Han är så trött. Allt han har arbetat för. Snart kommer det att vara över. Men han går inte. Han sätter sig på knä invid soffan, lägger huvudet i hennes famn. ”Vi skulle kunna åka bort någonstans, du och jag, det känns som en evighet sedan.”

Hon stryker honom över håret. ”Vart skulle vi åka?” ”Någonstans där ingen kan hitta oss.”

Den lätta beröringen upphör. ”Vad är det, Christian?”

Han svarar inte, känner sig med ens kraftlös. ”Är det något som har hänt?” ”Låt det vara”, säger han och lyfter bort hennes hand. ”Det var bara en tanke. Det betyder ingenting.”

För en stund är hon tyst. Sedan säger hon: ”Du har gjort det förut. Dragit dig undan. Försvunnit.”

15

Willén_Ingenstans under himlen.indd 15

2010-11-19 14:04:05

”Herregud, Stella”, säger han när han förstår vart det är hon vill komma. ”Det är evigheter sedan.”

Hon viker undan med blicken. ”Tänker du på det någon gång … på henne?”

Han vet vad det kostar att ställa den frågan. Han undrar varför Stella gör det. Så länge sedan. Tretton år. Är det breven?

Den här viljan att fly. Känslan av ett hot som är namnlöst, ogripbart. Den där känslan av att saker kommer att förändras oåterkalleligt. Hon märker det förstås. Känner igen vad det väcker hos honom. De har aldrig pratat om det. En tyst överenskommelse. Hans tystnad mot hennes förlåtelse. Det försvinner till slut, det som ingen talar om.

Henne. ”Nej”, säger han. ”Jag tänker aldrig på henne.”

Han ljuger inte. På sätt och vis är det sanning. Han tänker på allt annat, på sjukdomen, döden, den gränslösa tacksamheten, ambitionen att göra sig förtjänt av att vara en som överlever.

Det han inte säger är att han aldrig har känt sig så levande som han gjorde då. Att han aldrig kommer att känna så igen.

Stellas fingrar genom hans hår. Han för in sina i slitsen på hennes kjol, glider med fingertopparna uppåt längs insidan av låret. För hennes trosor åt sidan. Hon kastar huvudet bakåt och kvider till. Glaset lutar i hennes hand. Droppar på golvet. Han tar det ifrån henne och ställer det på bordet.

Fingrarna fuktiga av champagne, av henne. Allt handlar om tid. Det är exakt tjugofyra minuter sedan de öppnade flaskan och om en timme kommer allt att vara släckt och stilla och ytterligare en kväll vara över.

16

Willén_Ingenstans under himlen.indd 16

2010-11-19 14:04:06

Det finns saker du inte vet, inte känner till, aldrig kan föreställa dig.

Det är dags att sluta nu. Om du vill leva.

Ett ordinärt vitt kuvert. Ingen avsändare. Hans namn och adress nedtecknade med vacker, driven handstil. Ett brev som förmodligen är utan spår. Inget DNA, inga fingeravtryck. Det ser exakt ut som de två tidigare han har fått, samma meningar, samma ord. Det första kom för ett och ett halvt år sedan, alldeles efter att han hade kommenterat den nyss tillsatta uppföljande utredningen kring genetiska fingeravtryck, och det andra kom i samband med propositionen.

Det är obönhörligheten, upprepningen som skiljer dessa brev ifrån alla de andra. Alla plumpheter, svordomar, könsord.

Drivor av dem. De skrämmer honom inte. Det är stundens vrede. Vreden går över, den lägger sig. Det här är någonting annat. Han har försökt att slå det ifrån sig, oregelbundenheten med vilken de skickats, tiden mellan dem. Men det finns ändå ett mönster och det är hans största mediala framgångar. Det är i anslutning till en sådan period av ökad exponering han har fått dem. Med detta tredje brev blir det tydligt. Det finns någon där ute som betraktar honom, observerar. En människa som följer hans framträdanden i media, läser hans inlägg och artiklar. En som läser hans kalender på hemsidan, som vet varifrån han kommer och vart han är på väg, som skulle kunna göra honom illa.

Han lägger tillbaka brevet i kuvertet och tar av sig hand17

Willén_Ingenstans under himlen.indd 17

2010-11-19 14:04:06

skarna. Han ska lämna in det senare. Även om han vet att det antagligen är meningslöst, att de inte kommer att finna något användbart den här gången heller. Att inte heller detta bär några spår. Men de kommer att kunna se mönstret precis som han, agera efter det. Kanske får han en tids förstärkt beskydd.

Redan nu är han tillsagd att använda hyrbil vid längre resor, inte familjens bil. Till och från större offentliga framträdanden har han sällskap av två säkerhetspoliser, till sådant som står inskrivet i hans politiska agenda och därför innebär ett större risktagande för att det underlättar planläggningen av ett angrepp. Alltför många incidenter har föranlett det, men han vill inte att skyddet ska utökas ännu mer. Han värdesätter sin frihet. Vill inte se den inskränkt utan anledning. Inskränkningar är förbehållna dem som har förtjänat sådana, dem som har brustit i respekt för andra människor eller gentemot det samhälle de lever i.

Han lägger brevet överst i högen på skrivbordet innan han går.

När Torun Jakobsson på utsatt tid dyker upp i lunchrestaurangen behöver han inte lyfta på huvudet för att konstatera att det är hon. Han hör smattret av klackar mot golvet. Hon sjunker ner i den läderklädda stolen mittemot honom. En fläkt av kyla från hennes kläder. Hon är kort. När hon sitter ner ser hon nästan ut som ett barn.

De känner varandra sedan studietiden, när han tog sin jur. kand. innan han påbörjade sin avhandling. Efter det skildes deras vägar och de har bara haft sporadisk kontakt genom åren. Sedan hon blev länspolismästare två år tidigare har han sett till att återuppliva den. Han vet att hon inte kommer att neka honom det han är på väg att be henne om. Inte ens när hon får reda på att han i förväg har flaggat för inslaget och alltså har tagit henne för given. Hon brukar inte neka honom någonting.

18

Willén_Ingenstans under himlen.indd 18

2010-11-19 14:04:06

”Du skötte dig bra igår”, säger hon. ”Bättre än Stahl. Lade du märke till slipsen?” ”Jag har inte hunnit titta på det ännu”, säger han. ”Jag förstår inte att han inte lär sig.” ”Han vill inte lära sig. Han vill helt enkelt inte att sådana världsliga faktorer som klädsel eller huruvida han har rakat sig på morgonen eller inte ska ha någon betydelse.” ”Och därför förlorar han.” ”Inte alltid.” ”Det är passionen”, säger hon. ”Den lyser igenom den där sjabbiga ytan och ibland lyser den så klart att man inte längre kan se bristerna. Passion, Christian, det är hemligheten.” ”Du menar att han har det men inte jag?” ”Jag menar att i hans fall är saken, det han kämpar för, överordnad allt. Det är en sådan passion som får en människa att passera gränser, begå brott, offra sig själv för någon annan.”

Hon skrattar lågt och dricker av mineralvattnet. ”Vad är det du har på hjärtat?”

Han säger som det är. Framträdandet är inplanerat till morgonen efter. Det är således lite bråttom. ”Men jag vet ju hur effektiv du är”, tillägger han. ”Du vet vad jag tycker”, säger hon utan att låtsas om smickret. ”Och rikspolischefen stöder det också. Kostnaderna läggs ju inte på polisen utan på den nya myndigheten. Utredningstiderna kommer att förkortas. Mängdbrotten får en högre uppklarningsprocent och allmänheten blir nöjda. Det är som om rikspolischefen aldrig har tyckt något annat.” ”Du låter honom inte knäcka dig.” ”Ingenting knäcker mig, Christian.”

Men hon ser sliten ut. Han tänker att hon har åldrats. Kanske är det något som inte är som det ska hemma. Men han frågar inte. Han har lärt sig att låta bli.

De hade firat in sommaren efter kandidatexamen och han hade druckit för mycket och gått hem till sig och tidigare under 19

Willén_Ingenstans under himlen.indd 19

2010-11-19 14:04:06

kvällen hade Torun och han kysst varandra men inget mer. De var vänner. Kyssen hade varit av en vänskaplig sort. Ett par timmar senare stod hon utanför hans dörr med en flaska vin i handen och han hade hållit ett visst avstånd för han trodde att hon kanske ville något mer, men det visade sig att hon bara ville prata. Hon hade precis fått ett sommarvikariat på en välrenommerad advokatbyrå och hon hyste en del farhågor inför det och för framtiden och dessa farhågor utvecklade hon under resterande delen av natten och till slut orkade han inte mer. Han skyllde på huvudvärk och bad henne gå. Återstoden av den sommaren hade han undvikit henne så gott han kunde, hade inte klarat av hennes kontaktsökande.

Efter sommarvikariatet hade hennes karriär tagit fart och genom åren har de fortsatt att träffas ibland och utbyta tjänster.

Men det är möjligt att Torun skulle kalla det något helt annat.

Det är möjligt att hon skulle kalla det vänskap.

I taxin på väg tillbaka till riksdagen öppnar han portföljen och ögnar igenom dagens tidningar. Tonen är en helt annan än för ett och ett halvt år sedan när den nya DNA-utredningen initierades. Klimatet har förändrats. Kritiken är välnyanserad, inte raljerande. Han vet att det handlar om små förändringar, en stegvis anpassning. Det som var politiskt inkorrekt en gång i tiden har genom successiva förskjutningar förvandlats till en självklarhet.

Han läser tidningarna en efter en, men låter den sista ligga.

Hus och trottoarer utanför, en ständig rörelse, ändå märkligt enahanda. Den där känslan av att det finns en möjlighet att välja. Eller är det inte så? Justitieministern hade initierat den nya DNA-utredningen. Det borde ha varit hennes fråga, hon som stod för uttalandena. Men eftersom de tillhör samma parti och han sedan flera år hade lobbat för just den frågan blev det hans. Han hade redan gjort avtryck i media. Han var den med flest pressklipp på väggen i partikansliets korridor. Den plats 20

Willén_Ingenstans under himlen.indd 20

2010-11-19 14:04:06

han hade skapat sig i det offentliga rummet hade gett utdelning i personvalen. Han hade från början sett till att underhålla sina kontakter, vara generös med information och alltid ge dem något mer än det de bad om. Men är frågan beroende av honom? Han har kämpat för det här under lång tid. Allt detta motstånd. Alla de år det har tagit för honom att komma så här långt. Att bli en människa vars ord väger någonting. En människa som gör skillnad.

Han tänker på Peter Stahl. Naturligtvis har han tittat på programmet. Han har suttit med fjärrkontrollen på sitt rum i ledamotshuset och spolat fram och tillbaka under en halvtimme mellan ett möte och ett annat, bara avbruten av sekreteraren som han har tilldelats på grund av den stora mängden inkommande post och tiden som inte räcker till för att öppna den.

Han har tittat och kommit fram till att Stahl väger för lätt.

Han kan inte spelet. Ändå hänger han sig kvar. Ändå finns det saker Stahl säger som vägrar lämna Christian. Hans nedsättande kommentar efter en av de första debatterna. Om att han har stått och grunnat på vad det är som inte stämmer. Vad är det som inte stämmer? Och sedan kom jag underfund med det. Det är den här polerade ytan du omger dig med. Det är märkligt för det är som om du har klätt dig i en kostym som inte riktigt passar, men det ser man inte vid första anblicken. Man anar det bara. Att det är en föreställning.

Christian hade bemött påhoppet med milt överseende.

Han hade tänkt: Allt är en föreställning. Vad skulle det annars vara?

Passion?

Han går direkt till sitt rum, stänger in sig, tar upp fjärrkontrollen. Han måste undersöka vad det är Torun menar. Han spolar fram och tillbaka, ser det hon ser, men kan inte härleda varifrån det kommer. Han kan inte hitta mönstret, strukturen. Tonläget, blicken. Figurerna. Det borde finnas nycklar.

Till språket finns det det. Till retoriken. Tydliga regler och konsten är att slaviskt följa dem men samtidigt omsorgsfullt 21

Willén_Ingenstans under himlen.indd 21

2010-11-19 14:04:06

skyla över deras existens. Retoriken kan fungera hämmande.

Kvar blir bara snygga vändningar, känslosamhet, tomma ord.

Man måste bryta upp mönstren, leverera det oväntade. Det är orden som fascinerar honom. Det är orden och makten över dem och makten som ligger i dem. När läkaren säger till dem att nu är det inte långt kvar. Kanske några veckor. Benis hjärta orkar inte mer. Då protesterar han. Nej! De tittar på honom.

Hans föräldrar, läkaren och innanför glasdörren i undersökningsrummet ligger Beni med elektroder som måltavlor i miniatyr över bröstkorgen. Jag är ledsen, säger läkaren. Vi kan inte bestämma över det. Över döden. Jo, det kan vi visst, säger han. Vi kan hoppa från en bro, rakt ner på landsvägen, eller hur? Då är det vi som bestämmer.

Den där känslan av att genom orden kunna övervinna allt.

De plockar bort elektroderna från Benis bröst. Sedan åker de därifrån. Och så fort de har klivit ur bilen tar Christian Beni i handen och springer.

Han stoppar bandet. Voteringssignalen ljuder i samma stund.

Om sex minuter måste han befinna sig i kammaren. Han rättar till glasögonen. Hinner bläddra igenom den sista tidningen innan han blir tvungen att rusa.

22

Willén_Ingenstans under himlen.indd 22

2010-11-19 14:04:06